Bea fejkblog.se
En spektakulär berättelse

onsdag 22 augusti 2018

"Jag ska tala med min uppdragsgivare. Jag ber att få återkomma."

Och så lämnade Jorndolf åter Beatrice åt sin ensamhet i turistbussen som långsamt krälade sig längs vägarna mot Versailles. Bea började dagdrömma om hur det skulle vara att själv få möta Ludvig XIV. Att få leva vid hovet bland alla fina aristokrater och spännande intriger. Kanske var där en man som hade spelat bort alla sina pengar och då tvingats utföra ett uppdrag åt Beatrice för att komma på fötterna igen. Det kunde till exempel handla om att sabotera för en konkurrent till Bea. Hon skulle antagligen vara väldigt aktiv inom opiumhandlen ifall den fanns på den här tiden. Ja, ett riktigt saftigt sabotage var bland det bästa Bea visste. Det hon skulle få den stackars mannen att göra vore sannolikt att dricka en lagom mängd arsenik och därefter påstå att förgiftningen berodde på opium han köpt av Beas konkurrent. En man som antagligen skulle hetat Staren men kallats för Starr.

bild

onsdag 15 augusti 2018

Efter att elchocksfadäsen var över och Bea återigen befann sig på sitt eget säte kom Jorndolf över och satte sig bredvid henne. Han hade fortfarande sin förklädnad på sig och mascaran hade börjat rinna och se tämligen bedrövlig ut. Mumlande med stängd mun började han tilltala Bea:

"Ehrm...titta bara rakt fram. Vänd dig inte emot mig. Låtsas som att du dagdrömmer. Det jag nu säger till dig är extremt konfidentiellt och jag tänkte inte upprepa mig. Jag är här på uppdrag av Den Grå Eminensen. En människa så hemlig att inte ens hans egen mor känner till hans existens. Mitt uppdrag är lika simpelt som det är hemligt. Via den här turistgruppen ska jag infiltrera den kungliga familjen på slottet Versaille och på så sätt få tillgång till Den Heliga Graal. En ovärderlig skatt som länge ansetts bara vara en legend men nu har den alltså spårats upp av Den Grå Eminensen som givit mig detta prestigefyllda uppdrag. Frågor på det?"

Beatrice var inte helt övertygad. Hon tyckte sig känna igen upplägget. Snart skulle väl Jorndolf börja be om små investeringar för att köpa in erforderlig utrustning för uppdraget. Men men, låt gå då, tänkte hon för sig själv och mumlade till svar:

"Jag är mycket intresserad av detta upplägg. Finns det något en enkel lekman kan göra för att om möjligt stå till tjänst? Jag menar då till exempel genom ett litet lån så att ni kan köpa in utrustning och diverse pinaler. Självklart då med löfte om del i vinsten när detta heliga uppdrag ros i hamn. Ehrm..."

bild

onsdag 18 juli 2018

Ur sin lilla väska plockade Bea långsamt fram en fjäderbatong. Ett litet smidigt vapen som hon alltid bar med sig ifall nöden krävde självförsvar. Ett sånt här fräckt beteende var sannerligen som ett angrepp mot hennes person och krävde således motvärn.

Snabb som en vessla tog sig Beatrice över till passageraren, lutade sitt huvud mot dess ena öra, lyfte på hörselkåpan och viskade: "Inte så häftig nu va din jämrans bandit!"

Nu blev det liv i passageren som snabbt satte sig upp i sätet och utbrast: "Vad vill det här betyda? Vet ni inte hut människa?" Sedan fick den mystiska passageraren syn på batongen och blev då ännu mera rasande. "Och tillhygge har ni också! Det var det fräckaste! Jag minsann visa dig!" Och ur sin portmonä tog passageren upp en elchockspistol och sköt den helt utan pardon i Beas mage.

När Bea låg där och vred sig i plågor så var hennes enda tanke: "Touché min vän, touché."

bild

onsdag 11 juli 2018

Efter att Bea återhämtat sig från tilltvålningen var hon full av energi och nya idéer. En strategi hade börjat ta form. Omvänd psykologi var sannolikt den bästa metoden för att få den här bångstyriga passageraren att öppna upp sig och dela med sig av sitt spännande livsöde.

"Jag är själv också så in i bombens trött på folk som bara pratar hela tiden. Jag hoppas att du själv kan hålla snattran hela vägen. Det vore totalt olustigt att höra dina vidriga röst här när man bara försöker ta det lilla lugna. Jag ska läsa en god bok nu och sedan ska jag stirra ut genom fönstret resten av resan och fundera på universums stora problem. Är vi ensamma eller finns det liv på månen? Vem sköt John F Kennedy? Är banan verkligen en ört? Hallå! Men det var det fräckaste!"

Utan att Beatrice märkt det hade passageraren tagit på sig hörselskydd och hade uppenbarligen missat hela utläggningen. Det är på det viset va, tänkte Bea. Det här ska fan. Nu jävlar alltså. You've unleashed the fucking fury!

bild

onsdag 04 juli 2018

"Jesus Amalia! Är det du Jorndolf? Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen! Men vad sjuttsingen gör du här och varför är du utklädd? Jobbar du för det franska hovet?"

"Tyst människa! Jag är undercover. Förklarar mer sen"

En av passagerarna hade vandrat bak i bussen och befann sig precis bakom Bea. Det var uppenbarligen någon som Jorndolf inte ville skulle se att han var bekant med Bea.

"Kan jag hjälpa till med något?", frågade Beatrice passageraren. Hon tänkte att om hon närmade sig den här mystiska passageraren så kanske hon kunde samarbeta med Jorndolf på något sätt även om hon inte visste vad han höll på med.

"Nej nej nej! Jag ska till slottet och jag ska åka själv...i tystnad. Jag har ingen lust att sitta bredvid nån tjattermoster som bablar på om sina barnbarn och deras jävla nära relation. Nej, låt mig bara vara ifred så är det den största tjänsten du kan göra mig."

Tilltvålad för tillfället vände Bea sig om satte sig på sätet. Den här nöten var tuff, tänkte hon, men knappast oknäckbar.

bild

onsdag 27 juni 2018

Bea var först i kön att bestiga bussen. Hon hälsade nonchalant på chauffören när hon passerade honom på sin väg mot sätet längst bak. Där skulle hon sitta och överlägset titta ut över de andra passagerarna som satt i de vanliga muppsätena.

När Beatrice var halvvägs bak såg hon att det redan satt någon på hennes plats. Vad sjuttsingen nu då!? Är det här inte första hållplatsen?

När hon kom ännu närmare och just var på väg att säga något spydigt, så hände det oväntade. Ja, ni kan inte tro vad som hände sen. Bea kände igen mannen som satt där. För det var en man, iklädd peruk och klänning. En uppenbart usel utstyrsel. Äh, jag kan lika bra berätta vem det var, det var Jorndolf Susse himself. Han var tillbaka.

bild

onsdag 20 juni 2018

Och så kom den då, bussen. Detta monster av stål som tornade upp sig i horisonten. På sidan stod det skrivet i guldig text mot svart botten: "Fritjofs busscharter - vi gör vad vi kan för att du ska komma fram."

Den som hade den ärevördiga uppgiften att föra sällskapet mot sin destination i Paris var en erfaren chaufför med en formkurva som pekade spikrakt uppåt. Hans facit visade 13 lyckade resor av 15 möjliga. Chauffören hade en förmåga att dricka lite för kontinentalt när han gjorde resor ner mot Sydeuropa så det försvårade själva framförandet av bussen på de sträckor där vägen inte svängde i takt med hans inbyggda kompass. Men än så länge var han nykter och förväntansfull. Han såg alltid fram emot att träffa nya passagerare, eller klienter som han själv sade.

bild

onsdag 13 juni 2018

"Beatrice", sade Bea. "Har du varit på insidan av en blåval någon gång, och lyssnat på havets porlande genom blåshålet?"

Burre spärrade upp ögonen och ryggade tillbaka. Frågan hade önskad effekt. Ett litet ögonblicks tapp av Burres koncentration var allt Bea behövde för att snabbt rikta uppmärksamheten mot nästa gäst som just hade anlänt.

Det var en musaktig liten kvinna med brun klänning och spetsiga gröna skor. Bea tänkte genast att hon antagligen hette Henrietta von MusenKrusen. Så när kvinnan var inom räckhåll så stack Bea fram en hand och sa: "Hej Henrietta. Jag hälsar dig välkommen. Det är ett sant nöje att få stifta din bekantskap."

Bea hade nu lyckats förvirra ännu en gäst. Den musaktig kvinnan tittade förvirrat än på Bea och än på Burre.

Burre å sin sida stod fortfarande djupt försjunken i tankar. Han fick inte ihop det. Porlande hav inne i en blåval? Det kan väl inte vara möjligt!?

bild

onsdag 30 maj 2018

När Bea väntat en timme vid busshållplatsen anlände den första ytterligare passageraren. Det var en rundlätt herre med kutig rygg. Hans ansikte bestod till största delen av ett stort leende. Det syntes att det här var en människa som var tillfreds med livet. Någon vars garderob var totalt rensad på skelett.

Bea ryggade tillbaka när hon mötte hans blick. Den var så öppen och välkomnande att hennes naturliga försvarsmekanismer mot alla-muntra-jävlar slogs ut direkt. Innan hon hunnit öppna munnen för att köpa tid och kanske värja sig så sträckte mannen fram en labb och sa: "Jo, men se där ja. Trevligt att råkas. Mitt namn är Burre Klenström. Arvtagare till släkten Klenström, uppfinnare av Klenäten. Detta bespottade bakverk."

Intressant, tänkte Bea och mötte Burres handslag med ett pekfinger.

bild

onsdag 23 maj 2018

Dagen för Versailles-resan var kommen. 04.00 var Bea uppe på fötterna och flängde runt i bostaden. Hennes mage var fylld av fjärilar och hon hade därför svårt att finna ro. Frågor och funderingar malde i hennes tankar.
Skulle man få full access till slottet? Bor där några kungliheter nu? Skulle det gå att bada i fontänen? Och själva resan då. Vilka var de andra fåntrattarna som skulle med på bussresan? Skulle hon tvingas sitta bredvid en tjock illaluktande gubbe med inställsamt leende?

Någon riktig frukost var det inte tal om för Bea den här morgonen. En näve russin fick räcka. Vem hinner borsta tänderna? Nej, ett tuggummi funkar lika bra.

Håret hade hon satt upp men det skulle antagligen se bättre ut med hatt. Ja, så fick det bli. Av med hårspännet och på med en enkel men elegant hatt i svart filt.

En snabb titt på klockan. Fortfarande två timmar kvar till avfärd. Stationen låg en kilometer bort. Det tar väl två timmar i långsamt tempo. Ja, lika bra att börja gå så att jag inte blir sen.

bild

onsdag 16 maj 2018

Versailles, drömmarnas palats. Detta storslagna monument för människans okuvliga makt över naturen. Beatrice hade fått en broschyr på resebyrån i stan och nu hade hon siktet inställt.

Ludvig XIV av Frankrike, solkungen, hade alltid varit en förebild för Bea. Redan tidigt i livet köpte hon en berlock med konungens porträtt på insidan. Däri hade hon även lagt till en liten tofs av hår som hon låtsas så länge att det var äkta hår från Ludvig XIV att hon numera trodde på det.

Bussen skulle lämna stationen 7.30 söndag morgon och köra non stop till raka vägen till slottet. Man ombads att packa lätt. "Humbug", tänkte Bea. "Min balklänning ska med!"

bild

onsdag 02 maj 2018

"Okej, då gör vi så här. Jag reser mig upp och går min väg. Du sitter kvar här och begrundar ditt öde. Kanske borde du till och med vanka av och an. Ja, det tror jag du bör. Varje gång du passerar ditt köksfönster så kan du stirra ut en liten stund i förhoppning om att jag ångrat mig och vänt åter. Så kommer dock ej att ske. Du har sett det sista av mig, så sant som mitt namn är Jorndolf Susse."

"Men men...", Bea var mållös för första gången i livet. Hur hon än letade fann hon inga öppningar för motargument. Jorndolfs resonemang var perfekt på alla sätt. Som en ogenomtränglig damm utan en enda läcka.

Med drömmande blick såg Beatrice efter Jorndolf när han långsamt stängde dörren efter sig och begav sig ut på nya äventyr.

bild

onsdag 25 april 2018

Väl hemma sig så hällde Bea upp varsin pinne whiskey och lät skivspelarens nål landa på Beethovens sjua.

"Det är väl dags för mig att avslöja hela schobangen nu antar jag", sade hon till en omtumlad Jorndolf som sjunkit ner i hennes fåtölj. "Som du säkert kan skönja av min enkla, men smakfulla, inredning så är jag ingen grevinna. Jag släktforskade en gång och kom då fram till att jag delar namn med en hel del kungligheter. Jag vet inte om det räknas men jag tycker ändå att det kan vara värt att nämna. Men hur som helst, mitt namn är Beatrice. Du försökte sol-och-våra mig riktigt ordentligt en gång, men mitt intellekt är knivskarpt så jag låter mig aldrig luras. Visst, jag tog lån och investerade i din dumma idé, men det var bara för att spela med och lura dig att jag hade låtit mig luras. Touché, mr Jorndolf. Touché!"

Jorndolf blundade hårt och masserade sina tinningar.

bild

onsdag 18 april 2018

Efter att Beatrice oskadliggjort bagarna så letade hon i deras fickor efter identitetshandlingar. Hon misstänkte att det kunde vara några Jorndolf lurat på ett eller annat sätt. Ett gammalt trick hon hört att många kört mot just bagare, för att få dem att hosta upp deg, var att slå dem hårt mot njurarna.

I den första bagarens fickor kammade hon noll, mycket underligt. Den andra hade en polisbricka med namnet "Tom Vidstige". Usch vilket löjligt namn, tänkte Bea. Och polis också, det var som tusan. Om det stämde så var det nog bäst att ta till flykten innan exkrementerna nådde fläkten och spred sig över närområdet.

Jorndolf hade just börjat återfå medvetandet men var väldigt omtöcknad. Med jämna mellanrum skrek han ut "förtio miljarder", med förvånad stämma. Bea tog honom under armen och begav sig med stapplande steg mot sin lya för att hämta andan och planera för framtiden.

bild

onsdag 11 april 2018

Samtidigt i en skåpbil inte långt ifrån Beatrice och Jorndolf satt det två poliser utklädda till sockerbagare, i komplett utsyrsel med fejkat mjöl och allt, och lyssnade på deras samtal. De hade följt Jorndolfs aktiviteter de senaste sju åren och kände nu att de äntligen hade nog på fötterna för att göra ett gripande. Det gällde bara att invänta rätt ögonblick, de fick bara en chans. Om Jorndolf kom undan den här gången skulle han sannolikt gå under jorden och börja jobba som horunge i Guatemala. Då skulle de aldrig hitta honom igen.

"Okej, okej.", hörde de Jorndolf säga till Bea. "Nu behöver jag bara en liten underskrift här så skriver du över hela din förmögenhet på mig."
"Skulle det möjligtvis vara möjligt för mig att fundera över den här möjligheten i hemmets lugna vrå?", undrade Bea med en road stämma. Hon njöt av att hålla Jorndolf på halster och tänkte försöka dra ut på det här så länge hon kunde.
"Ja, givetvis men det vore gynnsamt för både dig och mig om den här affären fick ett avslut inom en väldigt snar framtid."

Mer hann inte Jorndolf säga förrän han fick en påse mjöl i ansiktet och en kavel i nacken, en såkallad bagarmössa. Bea såg chockat på när Jorndolf singlade ner vid fötterna på två sockerbagare. Det var något skumt med dem, mjölet såg inte rent ut.

bild

onsdag 04 april 2018

Skrämd av Beas plötsliga krumbukter kom Jorndolf nästan av sig. Han återfann dock snabbt fattningen och kastade ut fiskelinan: "Jo, ärade grevinnan. Har ni möjligtvis sett Idol? Ja, det är klart ni har. Och där har ni kanske eller kanske inte lagt märke till att många av framträdandena har bakgrundsdansare. De här dansarna har det gemensamt att de alla hyrs ut av ett och samma företag. Nämligen J Susse AB. Och det är en luckrativ bransch må jag lova. Det jag nu har att erbjuda eder är en chans att investera i min expansion ut på den Europeiska marknaden, med start i drottningens Storbrittanien."

"Oj, det låter onekligen intresserant.", svarade Beatrice med spelat intresse. "Hur mycket en dylik investering bestå av? Ni förstår jag är inte så likvid för tillfället. Min ynka lilla investering skulle som mest kunna uppgå till förtio tusen miljarder."

Det vattnade sig i munnen på Jorndolf Susse. Nu gällde det bara att långsamt veva in rullen så att fisken inte släppte.

bild

onsdag 28 mars 2018

Torgets stora klocka hade just slagit tre då Beatrice anlände för det avtalade mötet. Hon hade tagit på sig sin mormors gamla paljettklänning från 50-talet och knutit en blommig scarf kring halsen. På huvudet hade hon en elegant hatt med svart flor som täckte hennes ansikte. Allt för att utstråla en air av förvining så att Jorndolf inte skulle ana sig till hennes riktiga identitet.

Bea såg sig omkring, hennes blick landade direkt på den enda tänkbara kandidaten. Det var en man med lång stripigt hår som var bakåtkammat och uppsatt med ett gummiband. På sig hade en ljusblå sjömanskostym med en näsduk i fickan. Beatrice gick fram till mannen och presenterade sig som baronessan Silvia af Barbapappa.

"Oh, så angenämt.", svarade Jorndolf och bugade sig djupt. "Tack för att ni ville möta mig på så kort varsel. Jag förstår om ni har många frågor, men vi får ta de sen. Jag är lite jäktad, förstår ni. Jag har som sagt ett erbjudande, en affärsmöjlighet så att säga. Mina advokater stressar mig att skriva på kontraktet men jag har sagt åt dem att jag inte skriver på innan jag erbjudit den förnämliga baronessan en plats vid bordet."

"Jaja, så så lille påg. Kom till saken nu.", sade en otålig Bea och skuttade till.

bild

onsdag 21 mars 2018

"Baron von Silversav, hur kan jag stå till tjänst?"

"Jasså, han är baron nu", tänkte Beatrice och bestämde sig för att spela med.

"Ja, hej detta är baronessan Silvia af Barbapappa. Min far storhertigen av Dalsland hälsar att han gärna vill ha sitt fyrspann tillbaks. Han har varit tvungen att färdas i bärstol den senaste veckan och det är ju så långsamt, som du vet."

"Jag har er fars ekipage här, ja, ja, självklart har jag det. Jag återlämnar det såklart gärna. Jag undrar bara...det är inte så att ni möjligtvis är intresserade av en liten affärsmöjlighet, du och din far? Jag tycker att vi borde träffas och diskutera saken åtminstone."

"Så får det bli. Jag möter er på torget klockan tre. Goddag!"

Bea lade på luren innan hon brast ut i gapskratt. I andra änden satt Jorndolf och vred sina händer, ibland flög de stekta sparvarna sannerligen raka vägen in i munnen på en.

bild

onsdag 14 mars 2018

"Just min tur", tänkte Bea. "Jag som var så offantligt latjsugen! Det här måste väl gå att åtgärda på något sätt?"

Beatrice såg sig om i rummet. Hennes ögon landade på ett gammalt porträtt av henne och en manlig bekant som hon nästan förträngt. Mannen hette Jorndolf Susse och den korta intensiva tiden hon haft med honom var både den bästa och den värsta hon upplevt.

Jorndolf Susse var en charlatan, som likt ett bi flyger från blomma till blomma, var i ständig jakt på nya offer att lura på pengar eller olika tjänster. Bea hade fortfarande hundra tusen i skulder efter att han lurat henne att investera i en borrmaskin som kunde borra genom vatten.

Bea tog ut fotografiet ur ramen och vände på det. Där stod Jorndolfs nummer tillsammans med texten "Carpe diem. C'est la vie.".

Med förväntansfulla fingrar slog hon numret på sin hemtelefon. "Här måste det väl ändå vankas latj!", tänkte Bea när signalerna började gå fram.

bild

onsdag 07 mars 2018

När Bea räckte över sandpapper åt Hjalmar så att han skulle kunna slipa kniven slät så väcktes han plötsligt ur glömskan och slängde kniven i golvet.

"Vad fan är det du håller på med människa!?", skrek Hjalmar åt Bea. "Hur har du hjärta att lura mig så här jävla totalt? Jag är för fan totalt förnedrad! Otroligt! Tvi för såna som dig!"

Bea tittade allvarligt på Hjalmar och brast sedan ut i gapskratt. Dubbelvikt i stolen kipade hon efter andan. Det var länge sedan hon varit så här skadeglad.

"Jag...heheh...baraaaah...hihi...skämt....ade....haha...Ta....hahahha....det med....hhohoho...en klack...spark....fffffff"

Hjalmar reste sig upp och stormade ut ur rummet så att dammet yrde.

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.