Bea fejkblog.se
En överdriven berättelse

onsdag 17 oktober 2018

Bea fann sitt säte på bussen och lutade sig bakåt för att pösa. Två sekunder senare snarkade hon högljutt.

"Nämen titta, vad har vi här då?", sade en Faun till en bäver. "Det ser bannemaj ut som att Beatrice är här igen. Som hon ser ut! Alldeles alldaglig och utan mening. Jag tycker vi busar loss och ger henne en rejäl huvudvärk."

"Vad har du i kikaren mr Faun? Du är alltid full i fan. Jag vet knappt om jag vågar lita på dig längre. Jag undviker helst att bli indragen om det finns något sätt jag kan slippa på. Kan jag ta en timeout?"

"Oh nej, alls icke. Du är totalt nödvändig för att ro det här företaget i hamn! Håll i den här repänden så kommer jag strax."

bild

onsdag 10 oktober 2018

På väg mot bussen igen passade Beatrice på att urinera på motorcyklarna utanför baren. Visst var det att gå för långt men när hon väl hade ångan uppe var det inte mycket som stoppade henne.

Jorndolf Susse, som stannat kvar i bussen, såg genom fönstret vad hon gjorde. "Den människan", tänkte han. "Den jäkla människan är fan gränslös. Måtte bara min plan gå i lås nu så att jag aldrig mer behöver se henne."

Bea steg på bussen och gick med långsamt och bredbent längs gången så att hon stötte in i alla passagere med gångplatser. Hon var totalt uppfylld av sig själv och märkte knappt av deras irritation. Nu ville hon bara sätta sig ner och pösa en stund och spela upp barepisoden, som hon börjat kalla den, om och om igen för sitt inre.

bild

onsdag 03 oktober 2018

Bosse tystnade först helt efter Beas kommentar men sedan brast han ut i ett stort leende som fick hela resten av motorcykelgänget att brista ut i gapskratt.

"Haha. Det må jag säga. Du har skön stil bruden!", sa en av knuttarna. "Vad heter du?"

Bea andades ut. Hennes trick hade fungerat som väntat. Nu gällde det att rida på framgångsvågen. "Beatrice men jag kallas Ball breaker - The destroyer of worlds."

"Schyst namn! Själv heter jag Kent men kallas Kenta. Errm det känns lite dumt att fråga så tidigt men är du redan med i ett gäng eller hur ser din gängsituation ut?"

"Mission accomplished.", tänkte Bea och lämnade baren utan ett ord.

bild

onsdag 26 september 2018

"Vad i helvete gör du människa! Jag är så jävla trött på såna som dig. Ingen rimmar i vår bar utan vår tillåtelse!"

Mannen slöt sina händer kring Beas hals, lyfte henne en halv meter över marken och skakade om henne som en bebis precis innan den drabbats av shaken baby syndrome.

Bea fick bara fram ett vädjande "Iihhrk" till svar men det räckte för att förövarens närmaste man skulle ta till orda.

"Ey Bosse, jag tror att hon försöker säga något. Lätta på strypgreppet så får vi höra. Jag tror det kan vara lärorikt och intressant."

Bosse, som han tydligen hette, lättade något på sitt grepp så att Bea fick tillräckligt med luft att vibrera stämbanden med och mumla: "Jag ser dig...skit ner dig."

bild

onsdag 19 september 2018

När man kommer in som ny bland ett gäng med knuttar så gäller det att visa dominans. Så mycket visste Bea, hon var ett stort fan av olika serier om gängkultur. Det svåra var bara att hitta rätt nivå. För mycket dominans och hon skulle riskera att starta ett krig hon antagligen inte skulle gå levande ur. För lite och de skulle skratta ut henne. Det fanns inga andra chanser, det gällde att sätta det på första försöket. Okej, here goes nothing, tänkte Bea som av någon anledning börjat tänka på engelska. Antagligen för att kanalisera sin inre Jax Teller.

Utan att de i baren hinner reagera så springer Bea fram till dem och vräker omkull allt som står på bardisken framför dem. Sedan vänder hon sig mot den som sitter närmast och säger med nochalant röst:

"Hoppsan sa. Här kommer jag. Jag heter Bea. Ska vi lattja, du och jag?"

bild

onsdag 12 september 2018

Bea gick, med förväntansfulla steg, av bussen och styrde kosan mot Raymonds bar och MC klubb. Utanför stod ett antal motorcyklar av märket Harley Davidson slarvligt parkerade. Neonskylten ovanför ingången blinkade förföriskt och gav löften om laglöshet och krossade näsben. Klubbens ytterdörr var snarare en port än en dörr och innanför satt det ett par äkta saloondörrar som knirrande svängde upp när Beatrice passerade igenom. I ett hörn stod en jukebox från sent 50-tal och spelade Great balls of fire med Jerry Lewis. Baren var svagt belyst och det tog ett tag innan Bea lyckades urskilja några väderbitna figurer iklädda svarta västar med smakfulla emblem. De satt hukade över bardisken och pratade förtoligt med varandra, på ett sätt som lät alla förstå att det var djupa saker det handlade om. När de hörde att någon kommit in tystnade de och vände sig långsamt om.

Game on, tänkte Bea när hon mötte deras blickar med ett leende.

bild

onsdag 29 augusti 2018

Bea väcktes ur sina dagdrömmar av att busschauffören svängde av motorvägen och körde in på en avfart. Det hade blivit mörkt och Bea såg först inte alls vart de var på väg men sedan började hon urskilja konturerna av en stor neonskylt. Det var något med MC, ja nu såg hon, Raymonds bar och MC klubb. Hon tog namnet i sin mun och tänkte att här smakar det latj. Hon hade inte varit på en biker bar sedan hon liftat USA runt på 70-talet. Nu hade de tydligen inte ens lämnat Sverige.

Bussen svängde in på parkeringsplatsen utanför baren och busschauffören tog till orda i mikrofonen: "Vi kommer att göra ett kort stopp här på Raymonds bar och MC klubb. Det finns toaletter för de som behöver och inne på baren går det även att få tag på horor och amfetamin. Haha, nej skämt åsido. Som ni kanske har gissat så är det till att hålla låg profil där inne. Klubben är ett känt tillhåll för den ökända klubben Los Diablos. Vanligtvis hade vi inte stannat till här men vi har en passagerare som akut behöver låna en toalett. Bussen avgår igen om 20 minuter så sköt era ärenden snabbt och sköt dem snyggt så blir alla nöjda."

Los Diablos, tänkte Bea. Gud, vad spännande!

bild

onsdag 22 augusti 2018

"Jag ska tala med min uppdragsgivare. Jag ber att få återkomma."

Och så lämnade Jorndolf åter Beatrice åt sin ensamhet i turistbussen som långsamt krälade sig längs vägarna mot Versailles. Bea började dagdrömma om hur det skulle vara att själv få möta Ludvig XIV. Att få leva vid hovet bland alla fina aristokrater och spännande intriger. Kanske var där en man som hade spelat bort alla sina pengar och då tvingats utföra ett uppdrag åt Beatrice för att komma på fötterna igen. Det kunde till exempel handla om att sabotera för en konkurrent till Bea. Hon skulle antagligen vara väldigt aktiv inom opiumhandlen ifall den fanns på den här tiden. Ja, ett riktigt saftigt sabotage var bland det bästa Bea visste. Det hon skulle få den stackars mannen att göra vore sannolikt att dricka en lagom mängd arsenik och därefter påstå att förgiftningen berodde på opium han köpt av Beas konkurrent. En man som antagligen skulle hetat Staren men kallats för Starr.

bild

onsdag 15 augusti 2018

Efter att elchocksfadäsen var över och Bea återigen befann sig på sitt eget säte kom Jorndolf över och satte sig bredvid henne. Han hade fortfarande sin förklädnad på sig och mascaran hade börjat rinna och se tämligen bedrövlig ut. Mumlande med stängd mun började han tilltala Bea:

"Ehrm...titta bara rakt fram. Vänd dig inte emot mig. Låtsas som att du dagdrömmer. Det jag nu säger till dig är extremt konfidentiellt och jag tänkte inte upprepa mig. Jag är här på uppdrag av Den Grå Eminensen. En människa så hemlig att inte ens hans egen mor känner till hans existens. Mitt uppdrag är lika simpelt som det är hemligt. Via den här turistgruppen ska jag infiltrera den kungliga familjen på slottet Versaille och på så sätt få tillgång till Den Heliga Graal. En ovärderlig skatt som länge ansetts bara vara en legend men nu har den alltså spårats upp av Den Grå Eminensen som givit mig detta prestigefyllda uppdrag. Frågor på det?"

Beatrice var inte helt övertygad. Hon tyckte sig känna igen upplägget. Snart skulle väl Jorndolf börja be om små investeringar för att köpa in erforderlig utrustning för uppdraget. Men men, låt gå då, tänkte hon för sig själv och mumlade till svar:

"Jag är mycket intresserad av detta upplägg. Finns det något en enkel lekman kan göra för att om möjligt stå till tjänst? Jag menar då till exempel genom ett litet lån så att ni kan köpa in utrustning och diverse pinaler. Självklart då med löfte om del i vinsten när detta heliga uppdrag ros i hamn. Ehrm..."

bild

onsdag 18 juli 2018

Ur sin lilla väska plockade Bea långsamt fram en fjäderbatong. Ett litet smidigt vapen som hon alltid bar med sig ifall nöden krävde självförsvar. Ett sånt här fräckt beteende var sannerligen som ett angrepp mot hennes person och krävde således motvärn.

Snabb som en vessla tog sig Beatrice över till passageraren, lutade sitt huvud mot dess ena öra, lyfte på hörselkåpan och viskade: "Inte så häftig nu va din jämrans bandit!"

Nu blev det liv i passageren som snabbt satte sig upp i sätet och utbrast: "Vad vill det här betyda? Vet ni inte hut människa?" Sedan fick den mystiska passageraren syn på batongen och blev då ännu mera rasande. "Och tillhygge har ni också! Det var det fräckaste! Jag minsann visa dig!" Och ur sin portmonä tog passageren upp en elchockspistol och sköt den helt utan pardon i Beas mage.

När Bea låg där och vred sig i plågor så var hennes enda tanke: "Touché min vän, touché."

bild

onsdag 11 juli 2018

Efter att Bea återhämtat sig från tilltvålningen var hon full av energi och nya idéer. En strategi hade börjat ta form. Omvänd psykologi var sannolikt den bästa metoden för att få den här bångstyriga passageraren att öppna upp sig och dela med sig av sitt spännande livsöde.

"Jag är själv också så in i bombens trött på folk som bara pratar hela tiden. Jag hoppas att du själv kan hålla snattran hela vägen. Det vore totalt olustigt att höra dina vidriga röst här när man bara försöker ta det lilla lugna. Jag ska läsa en god bok nu och sedan ska jag stirra ut genom fönstret resten av resan och fundera på universums stora problem. Är vi ensamma eller finns det liv på månen? Vem sköt John F Kennedy? Är banan verkligen en ört? Hallå! Men det var det fräckaste!"

Utan att Beatrice märkt det hade passageraren tagit på sig hörselskydd och hade uppenbarligen missat hela utläggningen. Det är på det viset va, tänkte Bea. Det här ska fan. Nu jävlar alltså. You've unleashed the fucking fury!

bild

onsdag 04 juli 2018

"Jesus Amalia! Är det du Jorndolf? Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen! Men vad sjuttsingen gör du här och varför är du utklädd? Jobbar du för det franska hovet?"

"Tyst människa! Jag är undercover. Förklarar mer sen"

En av passagerarna hade vandrat bak i bussen och befann sig precis bakom Bea. Det var uppenbarligen någon som Jorndolf inte ville skulle se att han var bekant med Bea.

"Kan jag hjälpa till med något?", frågade Beatrice passageraren. Hon tänkte att om hon närmade sig den här mystiska passageraren så kanske hon kunde samarbeta med Jorndolf på något sätt även om hon inte visste vad han höll på med.

"Nej nej nej! Jag ska till slottet och jag ska åka själv...i tystnad. Jag har ingen lust att sitta bredvid nån tjattermoster som bablar på om sina barnbarn och deras jävla nära relation. Nej, låt mig bara vara ifred så är det den största tjänsten du kan göra mig."

Tilltvålad för tillfället vände Bea sig om satte sig på sätet. Den här nöten var tuff, tänkte hon, men knappast oknäckbar.

bild

onsdag 27 juni 2018

Bea var först i kön att bestiga bussen. Hon hälsade nonchalant på chauffören när hon passerade honom på sin väg mot sätet längst bak. Där skulle hon sitta och överlägset titta ut över de andra passagerarna som satt i de vanliga muppsätena.

När Beatrice var halvvägs bak såg hon att det redan satt någon på hennes plats. Vad sjuttsingen nu då!? Är det här inte första hållplatsen?

När hon kom ännu närmare och just var på väg att säga något spydigt, så hände det oväntade. Ja, ni kan inte tro vad som hände sen. Bea kände igen mannen som satt där. För det var en man, iklädd peruk och klänning. En uppenbart usel utstyrsel. Äh, jag kan lika bra berätta vem det var, det var Jorndolf Susse himself. Han var tillbaka.

bild

onsdag 20 juni 2018

Och så kom den då, bussen. Detta monster av stål som tornade upp sig i horisonten. På sidan stod det skrivet i guldig text mot svart botten: "Fritjofs busscharter - vi gör vad vi kan för att du ska komma fram."

Den som hade den ärevördiga uppgiften att föra sällskapet mot sin destination i Paris var en erfaren chaufför med en formkurva som pekade spikrakt uppåt. Hans facit visade 13 lyckade resor av 15 möjliga. Chauffören hade en förmåga att dricka lite för kontinentalt när han gjorde resor ner mot Sydeuropa så det försvårade själva framförandet av bussen på de sträckor där vägen inte svängde i takt med hans inbyggda kompass. Men än så länge var han nykter och förväntansfull. Han såg alltid fram emot att träffa nya passagerare, eller klienter som han själv sade.

bild

onsdag 13 juni 2018

"Beatrice", sade Bea. "Har du varit på insidan av en blåval någon gång, och lyssnat på havets porlande genom blåshålet?"

Burre spärrade upp ögonen och ryggade tillbaka. Frågan hade önskad effekt. Ett litet ögonblicks tapp av Burres koncentration var allt Bea behövde för att snabbt rikta uppmärksamheten mot nästa gäst som just hade anlänt.

Det var en musaktig liten kvinna med brun klänning och spetsiga gröna skor. Bea tänkte genast att hon antagligen hette Henrietta von MusenKrusen. Så när kvinnan var inom räckhåll så stack Bea fram en hand och sa: "Hej Henrietta. Jag hälsar dig välkommen. Det är ett sant nöje att få stifta din bekantskap."

Bea hade nu lyckats förvirra ännu en gäst. Den musaktig kvinnan tittade förvirrat än på Bea och än på Burre.

Burre å sin sida stod fortfarande djupt försjunken i tankar. Han fick inte ihop det. Porlande hav inne i en blåval? Det kan väl inte vara möjligt!?

bild

onsdag 30 maj 2018

När Bea väntat en timme vid busshållplatsen anlände den första ytterligare passageraren. Det var en rundlätt herre med kutig rygg. Hans ansikte bestod till största delen av ett stort leende. Det syntes att det här var en människa som var tillfreds med livet. Någon vars garderob var totalt rensad på skelett.

Bea ryggade tillbaka när hon mötte hans blick. Den var så öppen och välkomnande att hennes naturliga försvarsmekanismer mot alla-muntra-jävlar slogs ut direkt. Innan hon hunnit öppna munnen för att köpa tid och kanske värja sig så sträckte mannen fram en labb och sa: "Jo, men se där ja. Trevligt att råkas. Mitt namn är Burre Klenström. Arvtagare till släkten Klenström, uppfinnare av Klenäten. Detta bespottade bakverk."

Intressant, tänkte Bea och mötte Burres handslag med ett pekfinger.

bild

onsdag 23 maj 2018

Dagen för Versailles-resan var kommen. 04.00 var Bea uppe på fötterna och flängde runt i bostaden. Hennes mage var fylld av fjärilar och hon hade därför svårt att finna ro. Frågor och funderingar malde i hennes tankar.
Skulle man få full access till slottet? Bor där några kungliheter nu? Skulle det gå att bada i fontänen? Och själva resan då. Vilka var de andra fåntrattarna som skulle med på bussresan? Skulle hon tvingas sitta bredvid en tjock illaluktande gubbe med inställsamt leende?

Någon riktig frukost var det inte tal om för Bea den här morgonen. En näve russin fick räcka. Vem hinner borsta tänderna? Nej, ett tuggummi funkar lika bra.

Håret hade hon satt upp men det skulle antagligen se bättre ut med hatt. Ja, så fick det bli. Av med hårspännet och på med en enkel men elegant hatt i svart filt.

En snabb titt på klockan. Fortfarande två timmar kvar till avfärd. Stationen låg en kilometer bort. Det tar väl två timmar i långsamt tempo. Ja, lika bra att börja gå så att jag inte blir sen.

bild

onsdag 16 maj 2018

Versailles, drömmarnas palats. Detta storslagna monument för människans okuvliga makt över naturen. Beatrice hade fått en broschyr på resebyrån i stan och nu hade hon siktet inställt.

Ludvig XIV av Frankrike, solkungen, hade alltid varit en förebild för Bea. Redan tidigt i livet köpte hon en berlock med konungens porträtt på insidan. Däri hade hon även lagt till en liten tofs av hår som hon låtsas så länge att det var äkta hår från Ludvig XIV att hon numera trodde på det.

Bussen skulle lämna stationen 7.30 söndag morgon och köra non stop till raka vägen till slottet. Man ombads att packa lätt. "Humbug", tänkte Bea. "Min balklänning ska med!"

bild

onsdag 02 maj 2018

"Okej, då gör vi så här. Jag reser mig upp och går min väg. Du sitter kvar här och begrundar ditt öde. Kanske borde du till och med vanka av och an. Ja, det tror jag du bör. Varje gång du passerar ditt köksfönster så kan du stirra ut en liten stund i förhoppning om att jag ångrat mig och vänt åter. Så kommer dock ej att ske. Du har sett det sista av mig, så sant som mitt namn är Jorndolf Susse."

"Men men...", Bea var mållös för första gången i livet. Hur hon än letade fann hon inga öppningar för motargument. Jorndolfs resonemang var perfekt på alla sätt. Som en ogenomtränglig damm utan en enda läcka.

Med drömmande blick såg Beatrice efter Jorndolf när han långsamt stängde dörren efter sig och begav sig ut på nya äventyr.

bild

onsdag 25 april 2018

Väl hemma sig så hällde Bea upp varsin pinne whiskey och lät skivspelarens nål landa på Beethovens sjua.

"Det är väl dags för mig att avslöja hela schobangen nu antar jag", sade hon till en omtumlad Jorndolf som sjunkit ner i hennes fåtölj. "Som du säkert kan skönja av min enkla, men smakfulla, inredning så är jag ingen grevinna. Jag släktforskade en gång och kom då fram till att jag delar namn med en hel del kungligheter. Jag vet inte om det räknas men jag tycker ändå att det kan vara värt att nämna. Men hur som helst, mitt namn är Beatrice. Du försökte sol-och-våra mig riktigt ordentligt en gång, men mitt intellekt är knivskarpt så jag låter mig aldrig luras. Visst, jag tog lån och investerade i din dumma idé, men det var bara för att spela med och lura dig att jag hade låtit mig luras. Touché, mr Jorndolf. Touché!"

Jorndolf blundade hårt och masserade sina tinningar.

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.