"Just min tur", tänkte Bea. "Jag som var så offantligt latjsugen! Det här måste väl gå att åtgärda på något sätt?"

Beatrice såg sig om i rummet. Hennes ögon landade på ett gammalt porträtt av henne och en manlig bekant som hon nästan förträngt. Mannen hette Jorndolf Susse och den korta intensiva tiden hon haft med honom var både den bästa och den värsta hon upplevt.

Jorndolf Susse var en charlatan, som likt ett bi flyger från blomma till blomma, var i ständig jakt på nya offer att lura på pengar eller olika tjänster. Bea hade fortfarande hundra tusen i skulder efter att han lurat henne att investera i en borrmaskin som kunde borra genom vatten.

Bea tog ut fotografiet ur ramen och vände på det. Där stod Jorndolfs nummer tillsammans med texten "Carpe diem. C'est la vie.".

Med förväntansfulla fingrar slog hon numret på sin hemtelefon. "Här måste det väl ändå vankas latj!", tänkte Bea när signalerna började gå fram.

När Bea räckte över sandpapper åt Hjalmar så att han skulle kunna slipa kniven slät så väcktes han plötsligt ur glömskan och slängde kniven i golvet.

"Vad fan är det du håller på med människa!?", skrek Hjalmar åt Bea. "Hur har du hjärta att lura mig så här jävla totalt? Jag är för fan totalt förnedrad! Otroligt! Tvi för såna som dig!"

Bea tittade allvarligt på Hjalmar och brast sedan ut i gapskratt. Dubbelvikt i stolen kipade hon efter andan. Det var länge sedan hon varit så här skadeglad.

"Jag...heheh...baraaaah...hihi...skämt....ade....haha...Ta....hahahha....det med....hhohoho...en klack...spark....fffffff"

Hjalmar reste sig upp och stormade ut ur rummet så att dammet yrde.

"Hjalmar, Hjalmar, Hjalmar. Min stackars lilla vän. Du anar inte vilken tur du har haft idag! Om jag inte hade akutopererat dig så hade du inte längre varit i livet."

En omtöcknar Hjalmar såg sig vilset omkring. Han mindes inte var han befann sig eller vad som skett. Vem var denna kvinna (eller man?)?

"Var är jag? Vad är det som har hänt?"

"Oj, vet han inte ens var han är", tänkte Bea. "Vilken jäkla bonus! Det här måste mjölkas så långt det bara går!"

"Jodu käre Hjalmar. Det är jag, din gamle träslöjdslärare, som kommit för att be dig tälja en smörkniv. Seså, sätt igång bara! Jag har inte hela dagen på mig."

Bea letade snabbt upp en gammal brädbit och täljkniv som hon räckte över till Hjalmar. Han satte genast igång att tälja.

Bea fann sig nu i en något prekär situation. Märk väl, det här var långt ifrån första gången hon vådaskjutit någon med pilbåge, men vid tidigare tillfällen hade hon inte haft en personlig relation till offret.

Nu gällde det att tänka snabbt. Vad för typ var den här Hjalmar egentligen? Skulle det gå att skrämma eller skulle hon bli tvungen att försöka muta honom?
"Platta eller plommon?", som hennes idol Pablo brukade säga.

Beatrice bestämde sig för att köra med en lögn. Det kändes som det säkra för det osäkra i och med att hon var en utmärkt lögnare. Det faktum att hon träffat Hjalmar i blindtarmen gav henne idén. Hon skulle övertyga honom om att det var en akutoperation gjord för hans eget bästa. Blindtarmen var bara sekunder från att brista, med dödlig utgång som följd.

När Hjalmar vaknade till liv satt Bea med hans huvud i famnen och ett förnöjt leende på läpparna.

När Bea kom till sans lokaliserade hon rösten till en liten bandspelare som någon placerat på hennes kaffebord. Bea funderade i två sekunder sedan letade hon upp en slägga och slog sönder både bandspelaren och kaffebordet.

Tiden gick som den brukar göra, plötsligt var det fredag och klockan var 14.58. Bea vankade av och ann i sitt vardagsrum. På sig hade hon en autentisk indianskrud med pilbåge som en gång burits av Cherokeeindianen Mistlur Jansson. Bea var fast bestluten om att göra ett outplånligt första intryck på de här Star wars nissarna.

Exakt då Beas gamla farfarsklocka slog sitt första slag så ringde det på hennes ytterdörr. Personen där utanför väntade inte på att någon skulle öppna utan ryckte direkt upp dörren och klev på.
Chockad av detta intrång spände Bea instinktivt sin båge och sköt av en pil. Pilen träffade inkräktaren, som i själva verket var Hjalmar, i blindtarmen.
"Satana, vad i helvete gör du din jävla indian!", skrek Hjalmar och ångrade sig genast. Var det verkligen okej att säga "jävla indian"? "Vad är det nu man ska säga?", tänkte han innan han svimmade.

Att bara drälla runt och vänta på instruktioner var inte Beas melodi. Hon kände till och med att det började bli tjatigt nu. "Vem tror de att de har att göra med?", tänkte hon. "Jag är ingen gammal gunghäst man bara plockar fram när man vill ha lite gung-gung-action! Nej fy tusan, nu går jag ner i källaren och dansar vals! Inget lugnar upprörda nerver som en fast 3/4-takt."

Efter tre timmars stenhård vals kollapsade Bea i en fåtölj. Hon drömde om svärdfiskar och pelikaner. Den röda tråden befann sig ständigt utom räckhåll men hon kände att den fanns där. "15.00 på fredag, 15.00 på fredag". Från en avlägsen plats hördes en svag röst. Rösten drog Bea mot sig tills hon närmade sig sitt undermedvetnas yttersta gräns. Där mötte hon en vätte som dansade så glatt. "Dipdidip di dip", sjöng den lilla gynnaren. Beas första tanke var att fånga vätten så hon sträckte fram sina händer för att gripa den kring halsen. Drömmens rörelse upprepades av hennes fysiska varelse och fick som konsekvens att hon snart fann sig sprattlande på golvet invid fåtöljen.

"15.00 på fredag", upprepades fortfarande.

Förskräckt plockade bea upp tegelstenen och upptäckte att ett papper satt virat omkring den. Med skakiga händer veckade hon upp det och läste.

"Logen kallar till sammankomst. Ni, Beatrice bjuds härmed personligen in till en oförglömlig afton med både ofog och glada spratt. Ni kommer här få möjlighet att fraternisera med, och lära känna, övriga medlemmar. Kvällen avslutas med att ert öde förseglas.
Adress och tidpunkt kommer att meddelas i sinom tid så ett öppet schema och sinne anbefalles."

Efter besvikelsen med brevet från brevbäraren så gick det flera dagar innan Bea hörde något. Hon började så smått tro att det hela bara varit ett skämt. Hon skaffade sig till och med en ny hobby, taxidermi. Varje eftermiddag gick hon i vägrenen längs motorvägen och spanade efter påkörda djur som inte var allt för illa tilltygade. När hon fick syn på en trevlig grävling eller en mysig igelkott så slängde hon in dem i säcken och traskade hemåt. Väl där så preparade hon djuren efter urgammal fransk förlaga. De färdiga exemplaren sparade hon i sitt mest utsökta skåp. Ett vackert vitrinskåp av ek med mässingsbeslag. Självklart i gustaviansk stil.

Just när Bea stod där i sin lilla verkstad och kände sig allmänt nöjd med livet så flög där in en tegelsten genom köksfönstret.

"Kära Beatrice,

det är nu på dagen 11 år sedan jag delade ut din post för första gången. Jag vet inte hur det var för dig, men för mig var det kärlek vid första brevinkastet. Jag ville bara ta tillfället i akt och berätta för dig hur jag känner. Du har ofta skrikigt efter mig när tidningen varit sen och det har skänkt mig sådan enorm glädje att få höra din ljuva stämma att jag brutit min heliga plikt som postman genom att medvetet försena leveransen. Låt mig veta om min kärlek är besvarad.

Din för evigt!
Postman Bengt

PS. Ledsen för inbrottet. DS"

"Strunt" , sa Bea högt för sig själv och åt upp brevet.

Dörren öppnade sig en liten springa och en hovnarr kikade försiktigt fram. "Que?", frågade han.

"Jaha ja. Det är jag Beatrice. Jag tänkte kolla hur det ser ut med latj? Ja, jag har rest från Sverige för att få träffa kungen. Solkungen!", svarade Bea.

Hovnarren fortsatte frågandet på franska och Bea förstod att det här samtalet skulle vara tvunget att hållas till en tämligen basal nivå. Utan att vänta på att narren pratat färdigt började hon svara honom med alla franska ord hon trodde sig behärska: "Un garage. Medaljong. Buljong."

Narren blängde i tystnad på Beatrice en liten stund, sedan slängde han upp dörren och visade med en gest att hon var välkommen in. Hon hade uppenbarligen klarat någon form av test.

Rummet var rikt utsmyckat med antika tavlor och tapeter med guldtrådar. Det enda som avvek från vad man förväntar sig av ett slottsrum, var en upphöjd scen i ena hörnet.

"Vi skickar en kallelse. Adjöss!"

Hjalmar gick sin väg och Bea blev långsamt medveten om sin omgivning igen. Det kändes som att hon befunnit sig i en alternativ verklighet där alla sinnena var helt inriktade på överlevnad. Nu kände hon sig både utmattad och exhalterad på samma gång. Vad var det hon hade gått med på egentligen? Borde hon inte ha kontaktat sin advokat herr Guldsparv innan hon gick med på det här muntliga kontraktet? Äh, det fick bära eller brista. Living la vida loca.

Väl hemma igen så låg där ett litet brev på hennes köksbord. Det fanns inga tecken på inbrott så det här var obehagligt. På kuvertet stod hennes namn skrivet med sirliga bokstäver i brons. Kunde det vara kallelsen redan? Kunde de verkligen vara så otroligt effektiva att de redan hunnit skriva ut och avlämna den? Väldigt imponerande isåfall, tänkte Bea när hon sakta sprättade upp kuvertet med en salladsgaffel.

Bea blev smickrad av erbjudandet men ville inte visa det så hon sade: "Okej, så what's in it for me? I said, what's in it for me?"

"Du blir hedersmedlem i The dark side (tm) i återstoden av ditt liv. Något vi aldrig gjort tidigare i vår ordens historia. Du kommer bl a att bli inbjuden till alla våra hemliga möten och ta del av våra ritualer och sånt. That's what's in it for you."

Hjalmar skruvade lite nervöst på sig efter att nu lagt alla korten på bordet. Allt eller inget. Hela hans framtiden hängde på det här.

Efter att ha väntat några sekunder för dramatisk effekt så svarde Bea: "Okej, jag gör det. Jag ställer upp. I'm all in. Slam dunk. Thank you for the fish."

"Och då är det jag som ska porträttera prinsessan då eller?", sade Bea och anlade en skeptisk min.

"Nej, nej för guds skull!" svarade Hjalmar lite mer kraftfullt än vad han först tänkt sig. Det var tydligt att det var en känslig diva han hanskades med här så han ville inte såra hennes ego. "Men om vi skulle behöva en fysisk gestaltning så vet vi vart vi ska leta." Tillade han snabbt när han såg att Bea tog sats för att svara.

"Jahaja. Och vad är er plan då exakt? Var passar jag in så att säga, i ert pussel. Alltså om jag vore en pusselbit."

"Vi ska bygga ett hologram, en bild i tre dimensioner för att vara exakt, av prinsessan Leia. Vi behöver en mimik som vi kan spela in och modellera hennes ansikte på."

Bea hade satt kaffet i vrångstrupen om hon hade haft kaffe eller vrångstrupe. Vrångstrupen lät hon operera bort efter kårhusockupationen -68. Vad är det människan säger? Prinsessan Leia i star wars?! Herre gud. Istället för att visa sin bestörtning svarade hon bara med en nick och ett snett leende.

Hjalmar drog en suck av lättnad när han såg Beas reaktion. Han hade föreställt sig att hon skulle plocka fram en stilettkniv och hugga honom i överläppen. Man vet ju aldrig med människor. Det kan vara dåliga uppväxter med trasiga hem och föräldrar som alltid missade blockflöjtskonserten pga "bristande intresse".

Hur går jag vidare nu då, tänkte Hjalmar. Ska jag lägga alla korten på bordet direkt nu när jag har flyt eller ska jag låta fisken få lite mer lina innan jag vevar in. Han bestämde sig för att avvakta lite till. Bea kunde ju ha en kniv i fickan som bara väntade på att få dansa i hans ansikte.

Beatrice sträckte på sig och räckte fram en näve. Hon var väldigt mån om att behålla det lilla övertaget hon ändå hade. Det var ju den här mannen som sökt upp henne. Uppriktigheten i hans email gick inte att ta miste på. Han var ett fan.

Hjalmar, som mannen hette, sträckte i sin tur även han fram en näve som mötte Beas på halva vägen. Han förvånades över fastheten i Beas handslag. Han hade räknat med en slak, svettig fisk efter den entré han nyss bjudit på. Kanske hade han underskattat Bea. Nu gällde det att visa bestämdhet.

"Mitt namn är Hjalmar och jag har något väldigt viktigt att diskutera med dig. Det är så att vi är en mycket hemlig grupp människor. Ja, man kan gå så långt som att kalla oss entusiaster. Det som binder oss alla samman i gruppen är en stark och oemotståndlig längtan efter, och ja det jag vet att det här kan låta konstigt för en som inte är invigd men vår högsta dröm är då att träffa prinsessan Leia i Star Wars..."

Just som Bea gick där i godan ro och tjuvlyssnade så uppenbarade sig den mest magnifika slokhatt hon någonsin beskådat. Dess brätte var så storslaget att det blockerade solen för alla i dess närhet. Kullen var så perfekt rundad att förbipasserande brast ut i spontana gråtattacker utan att förstå varför. Beas haka hade aldrig varit lägre, hennes gap hade aldrig varit större.

Människan under hatten var uppenbart medveten om inverkan den hade på sin omgivning för det fanns en lätthet i stegen och ett rytmiskt vaggande som hos en modell på catwalken.

Efter att först ha gått ett par meter förbi Bea så vände sig människan plötsligt om, lyfte försiktigt på främre delan av hatten och bugade sig överdrivet teatraliskt på ett sätt som skulle väckt löje om någon annan hade försökt sig på det. "Beatrice, I presume."

Bea befann sig på mötesplatsen flera timmar innan utsatt tid. Det spratt i kroppen på henne på ett sätt hon sällan upplevt. Förändringens vind blåste genom hennes glesa hår.

Hon gick stigarna fram och tillbaka där i parken och passade samtidigt på att fånga upp fragment av förbipasserandes konversationer.

"Är det inte lite så att vi som håller på med fridans är lite friskare än andra?"
"Gissa vem jag pratade med igår, mitt medium. Det går bra nu, mer än så säger jag inte."
"Jag har alltid gillat den där Timell, men nu vet jag inte. Hade han verkligen stoppat in hela hälen i rövhålet på en säl?"

Ojojoj, nu gällde att smida medan järnet var varmt. Bea letade fram sin finaste gåsfjäderpenna och lade upp ett ark skrivpapper av papyrus. Sedan hällde hon upp en rejäl whiskey och slog i några isflagor från sitt isblock. Nu var hon redo att skrida till verket.

"Kära brevskrivare.." Nej inte så. "Bäste vän..." Nej nej nej, stryk det!

Men herregud! Vi har ju ingen musik på, tänkte Bea och lät skivspelarens nål landa på Beethovens femma. Ödessymfonin! Ett passande stycke. Då ska vi se här.

"Mister! Vi måste ses! Jag kommer att befinna mig i Stavgångsparken imorgon mellan 12.04 och 13.19. Klä dig lätt och ledigt, inte för varmt. Slokhatt är ett plus. Väl mött!"

"Kära Bea, Swayze-mästare, och vän!
Jag skriver till dig idag för att uppmärksamma, samme dig, på att det snart inte är mer än tre tusen miljarder år tills nästa förväntade händelse. Detta är något du åtminstone borde anteckna i din kalender ifall du tror på Singulariteten och tror dig kunna vara del av den. Mina planer är betydligt mer kortsiktiga dock. Jag vill bara värva dig till den mörka sidan. "The Dark Side (tm)".
Tack och hej. Marsvinsamuraj."

Genom nätverkskablarna i Beas hus färdades det en signal som om man pusslade ihop den rätt bildade ett email. Och tro nu inte att det var något spam det här, för det var det inte. Det var tvärtom ett email av ofantlig betydelse för Beas närmaste framtid. Författaren var Hjalmar i egen hög person. I det här skedet är han ännu okänd för massorna men det ska inte dröja lång tid innan han gör något som skriver in namnet Hjalmar i historieböckerna för all framtid.

Lyckligtvis för Beas del lyckades hennes mailserver tyda signalen och presentera den för henns klient som läsbar text. Brevet inleddes helt banalt och oskyldigt. Kära Bea osv osv bla bla jag såg din Swayze på RateMyMik. Här höjde Bea på ögonbrynen och kvävde ett leende. Hon bestämde sig för att inte få upp förhoppningarna för tidigt den här gången. Det kunde ju vara ytterligare någon galning som påstod att hennes penis var för liten. Långsamt läste Bea vidare ord för ord. Efter att ha läst igenom hela mailet så läste hon det igen, och igen...