Efter att ha pågått i ett bra tag så tittade den första mannen upp på Beatrice. Hon var som fötrollad av hans långa utläggning. "Kanske är hon en sympatisk och trevlig människa ändå", tänkte mannen. "Kanske borde vi säga som det är. Ja, det borde vi."

"Jo, ehrm. Jag har en sak jag måste erkänna för dig.", sade mannen lite skamset till Beatrice.

Det tog ett tag för Beatrice att förstå att mannen slutat prata och nu tilltalade henne direkt. "Jaså. Ja, jag tror jag vet vad du vill säga, och jag förlåter er. Jag har en viss ovana att brusa upp lite väl mycket över småsaker ibland. Vad tusan gör väl det att man ramlar i en grop iband. Man dör ju inte av det."

"Gud vad skönt! Ja, det var såklart aldrig meningen att just du skulle falla i här. Helt ärligt så trodde vi aldrig att någon skulle göra det. Jo du förstår, vi försökte bevisa en tes. Att den som gräver en grop åt andra ofta själv faller i. Nu lyckades vi ju nästan för bra med det den här gången."

"Det låter spännande! Har ni tänkt testa fler teser? Vad sägs till exempel om den här: bränt barn skyr elden?"

Den andre mannen drog sävligt upp Beatrice ur gropen. Han gjorde det inte motvilligt på något sätt. Det var bara så han var.

När Bea var uppe och hade borstat bort den mesta jorden så tog hon sig en ordentlig titt på de två herrarna som stod framför henne. De var väldigt lika varandra. Båda två var klädda i mörkbruna tweedkostymer med näsdukar uppstickande ur bröstfickorna. Deras ansikten pryddes båda två av rejäla knävelborrar som uppenbarligen tagit många år av noggrann skötsel för att nå sin fulla prakt.

"Well well well.", sa Beatrice och stirrade på männen med en anklagande blick. "Jag hoppas innerligen att det här inte är er grop. Att ni bara råkade passera förbi här just som jag ramlade i. För det ska jag säga er, om det är er grop då kommer jag att skrika och gorma som aldrig förr."

"Njae", svarade den första mannen försiktigt. "Tekniskt sett så är det väl inte vår grop. Jag menar, vem äger en grop egentligen? Vem äger ett snöre?". Mannen såg att Beatrice nickade instämmande så nu fick han upp farten. "Kan man äga en annan människa? Vad är kärlek? Det går inte att ta på den, eller hur? Finns den då verkligen?"

"Jag antar", svarade den andre mannen även om han inte var tilltalad.

"Jaså. Det här igen. Det var ju själva fan. Ska man inte kunna gå nånstans utan att falla i en grop nu förtiden? Hallå nån där? Lite hjälp hade inte skadat."

Beatrice hade fallit i gropen. De båda männen kikade försiktigt fram från sitt gömställe. Det här hade de inte räknat med.

"Du får hjälpa henne. Det var din idé. Jag kan ta nästa, okej?", sa den förste mannen och tittade hoppfullt mot den andre.

"Jag antar", svarade den andre och gick lugnt fram till gropen. "Jag såg att du ramlade i. Vill du ha hjälp?"

"Tro fan att jag vill ha hjälp! Vad är det du håller på med här egentligen? Borde ju vara livstids dödstraff på att hålla på med sånt här! Ge mig din hand nu och dra upp mig innan jag tillkallar mörkrets krafter och förbannar dig för all framtid."

"Jaha. Då var det väl bevisat då?", sa den ena mannen efter att de väntat vid hålet i sju minuter. "Ingen idé att vi sitter här och ser dagarna gå."

"Jag antar.", svarade den andre och ryckte på axlarna.

Just som de skulle ta sig ur sitt gömställe för att hämta kameran så prasslade det till i buskarna.

"Vad nu? Har vi fått besök?"

"Jag antar."

Prasslandet tilltog och plötsligt fick de syn på en person endast iklädd penisfordral som kom stapplande rakt emot gropen. Innan de hann skrika för att varna så bekäftades deras tes en gång för alla. Det var inte de själva som föll i gropen trots att det var de som grävt den.

"Vad göra nu då", tänkte Beatrice när hon hämtat andan. "Det hade varit skönt om man hade kunnat låta slumpen bestämma på något sätt."

Samtidigt, bara några hundra meter bort, så stod två envisa män och grävde. De hade tagit sig djupt in i skogen för att ingen skulle se. Det här var deras lilla hemlighet. De hade gett sig fan på att motbevisa det gamla talesättet om att den som gräver en grop åt andra ofta själv trillar i. De filmade sig själva under hela processen så att de skulle ha ovedersägligt bevismaterial.

Efter att de hade grävt tillräckligt djupt så satte de sin kamera på ett stativ så att den filmade mot gropen. Sedan täckte de över den med grenar och löv så att den var väl komouflerad.

"Ha! Hur fan skulle vi själva kunna trilla i här?", sa den ena av männen in i kameran och log nöjt.

Den andra mannen skrockade till svar. Och så satte de sig bakom ett träd och väntade.

Så gled då Martin Timell ner i poolen och vinkade förföriskt åt Beatrice att göra honom sällskap. Bea började däremot att få kalla fötter. Det var något väldigt bekant över hela situationen. Som en scen ur Rödluvan och vargen. Hon kände sig inte säker på om någon skulle komma och klippa upp magen på Martin Timell om hon hoppade i poolen dock.

"Men jag har ju ingen baddräkt. Jag kan ju inte hoppa i poolen i bara penisfordral. Lite hyfs har man ju kvar.", sa Bea.

"Det gör absolut inte mig någonting. Här är alla vänner så du behöver inte känna dig blyg.", svarade Martin Timell och log sitt allra varmaste leende.

"Nej, jag gör det inte bara. Men du Martin Timell, jag drar nu då helt enkelt. Om jag träffar på någon på vägen så ska jag berätta om din härliga badtunna och be dem göra dig ett besök. Det lovar jag."

Beatrice väntade inte på ett svar utan gled snabbt ner för repstegen och sprang genom skogen tills badtunnans skvalpande vatten var långt borta.

Martin Timell började tappa upp vatten i badtunnan.Allt eftersom vattennivån höjdes så ökades även intensiteten i hans blick. Beatrice kände på sitt peninsfordral så att det satt ordentligt på plats. Hon tänkte inte ta några risker i tunnan. Det var så lätt hänt annars att fordralet flöt upp till ytan och det vore som att hälla ut fiskrester i ett hav av hajar. Ett misstag hon inte ville göra om.

"Sisådär ja. Då var gamla bettan fylld.", sade Martin Timell med ett belåtet leende. "Vi hoppar väl i direkt va?"

"Ja, absolut.", svarade Batrice osäkert. "Hoppa du i först så kommer jag efter."

Martin Timell slet ivrigt av sig sina kläder. Kalsongerna sparade han till sist, och gav sedan Beatrice en frågande blick.

Beatrice reagerade snabbt och sa: "De där ska du nog behålla på, lilla gubben. Jag har ingen lust att simma runt bland en massa sladdriga gamla pungkulor."

"Martin...Hmm Martis, Bartis, Lartis? Nej, ringer ingen jättetydlig klocka."

"Är du helt säker? Du vet, snickare i tv. Hammare och spik och så vidare."

"Jo, vänta nu. Timell, Mell, Bell, Mellis? Nej, bannemaj. Jag kan inte placera dig."

"Okej, men vänta lite då. Jag ska bygga nåt för dig här så kanske det klarnar. Sätt dig på pallen här. Det finns en sak jag alltid drömt om att bygga. En badtunna."

Beatrice satte sig på pallen och tittade på när Martin Timell satte igång med sitt bygge. Av någon anledning verkade han redan ha allt virke som behövdes där uppe i trädkojan. Det sågades och det spikades. Timmarna gick. Så utbrast han plötsligt: "Nu är den klar!"

"Jaså, du känner inte igen mig? Ja, jag inser själv att jag inte tagit hand om mig som jag borde. Jag har bott här i exil nu sedan 2017."

Beatrice gick närmare mannen och tog hans ansikte mellan sina händer. Hon vände och vred och klämde med vana händer. Hon använde sig av en teknik som hon lärt sig av en blind man i Guatemala. Ändå gick hon bet.

"Nej du. Bannemaj. Jag får nog ha en ledtråd ändå."

Mannen skrockade lite nöjt för sig själv. "Okej så här då. Jag var en gång i tiden sveriges mest folkkära människa. En gång i veckan förgyllde jag miljontals människors liv med min uppenbarelse i tv-rutan."

"Hmm. Nej men, du är väl inte...Nej det kan inte stämma. Är det du Stef..."

"Ja, det är jag. Martin Timell.", svarade Martin snabbt innan Beatrice hann avsluta sin mening.

Efter att Beatrice fått låna en alldeles för liten badrock att ta på sig så började hon se sig omkring. Det var en fantasifull och smakrikt utsmyckad boning. Golvet var av vad som föreföll vara olagligt importerat elfenben. Väggarna var färgade rosa. Uppenbarligen för länge sedan för de hade en perfekt åldrad patina. Här och där hängde gamla porträtt som alla delade samma drag som den lilla mannen. Var det här en gammal släktträdkoja kanske?

"Jag ser att du beundrar mina gamla porträtt.", sade mannen till Beatrice när han såg att hon stod och betraktade hans porträtt.

"Ja, jag undrade just. Är det här en gammal släkträdkoja?"

"Haha. Ja, det kan man säga. Men det är jag på alla tavlorna. Jag har gått igenom väldigt många så kallade frisyrepoker i mitt liv. Titta här t ex. Jag hade en Gustaf II Adolf period på 70-talet där jag lät hakskägget växa ut och ofta iklädde mig en sån här vacker hatt med fjädrar i."

"Oj, ja nu ser jag. Jag tycker du är lik någon förresten. Ja, vi har ju inte ens presenterat oss. Beatrice heter jag."

Utsikten uppe i trädtopparna var magnifik. Beatrice kunde se ända bort till Mariannelund därifrån. Hon såg sig om efter personen som ropat upp henne men det enda hon såg var en trädkoja. Den var väldigt diskret utformad och smälte nästan helt samman med omgivningen. En liten dörr stod på glänt och Beatrice klev in.

"Välkommen människa!", hördes en röst inifrån kojan. Beatrice tittade upp och fick syn på en liten krum gubbe. Han såg tillbaka på henne genom ett par uråldriga glasögon utan bågar. "Se så. Kom närmre så att jag får en ordentlig titt på dig. Synen är inte lika knivskarp som den en gång var serru. Jag brukade kunna se ner till atomär nivå."

Bea tog några steg fram emot gubben och han kastade sig fram och gav henne en kram. "Herregud vad härligt att se en annan människa igen. Och en med ett så läckert penisfordral desutom. Låt mig fråga, är det indonesiskt månne?"

"Ja, det är en korrekt iaktagelse.", svarade Bea lite avvaktande. Hon visste inte riktigt var hon hade den här lilla gubben. Var det för framfusigt att fråga om penisfordralet direkt liksom eller var han kanske bara en inbiten konnäsör?

Bea såg hur en skranglig gammal repstege långsamt firades ner.

"Sådär ja! Nu är det bara att klättra. Det är mödan värt, det vågar jag lova.", ropade en röst uppifrån trädtopparna.

Beatrices nyfikenhet var väckt men det såg ut att vara väldigt lång väg att klättra. Hennes stamina var inte vad den en gång varit. Kunde det verkligen vara värt det. "Finns det ingen annan väg upp?", ropade hon tillbaka.

"Nej, du måste klättra. Men om du bara tar ett steg i taget så är du snart uppe. Jag kan sjunga lite för dig så att du får krafter. La li la loj loj loj loj."

Utan att hon förstod hur det gått till lyckades Bea klättra hela vägen upp. Det var nåt med den där sångrösten och melodin som gav henne krafter. Och visst var det mödan värt. Ja, det som hände sen alltså...oj oj oj.

Situtationen i studion blev för mycket för Beatrice. Hon tog farväl och gav sig av. Ut i naturen sprang hon, in i en lövskog. Våren var i annalkande och överallt sjöng små fåglar för full hals. Solens strålar nådde henne obehindrat utan sommarens lövtak. Utan att tänka sig för började hon kasta av sig plagg efter plagg. Till sist hade hon bara på sig sitt indoneiska penisfordral. Det tog hon aldrig av sig. Inte ens i ett vårrus.

"Satan vilket läckert fordral du har!" Rösten kom som från ingenstans. Beatrice vaknade upp ur sitt rus och vände sig om. Det fanns ingen där. Vad tusan nu då?

"Här är jag. Ovanför dig. Vänta. Jag slänger ner repstegen."

Bea vände blicken upp mot trädkronan på en mäktig gammal ek. Det var någonting byggt där uppe. Väl kamouflerat och knappt synligt utan att hon kisade och ansträngde ögonen.

"Va? Christer Sjögren?", svarade Christer förvånat. "Nej, men du tror väl inte att jag är Christer Sjögren?"

Programledaren tittade osäkert ner i sina kort. "Jo, det står här att du är Christer Sjögren."

"Nej för helvete! Det är rent fel. Jag är Christer Larsson."

"Okej. Ja då har det blivit något missförstånd här tror jag. Så du har alltså aldrig sjungit med dansbandet Vikingarna? Är du ens från Värmland? Jag har några frågot här om Värmland."

"Nix, jag är svetsare. Kommer från Munka-Ljungby i Skåne. Men fråga du på. Nåt kan jag väl alltid svara, nu när jag ändå är här."

Beatrice noterade programledarens osäkra blick och brast ut i gapskratt. "Haha. Du skulle se dig själv! Ser jag ut som nån feminist eller? Neh du. Mycket kan man anklaga mig för men jag är inte radikal på det sättet."

"Vi kanske ska ta in nästa gäst", sade programledaren och försökte ignorera Bea så gott han kunde. "Vår nästa gäst behöver sannerligen ingen presentation. Den här rackaren har hållit på sedan 60-talet. Kramgoa låtar någon? Välkommen in Christer Sjögren!"

Publiken gjorde så gott den kunde för att höras trots att de inte var så många. "Hurra hurra! Christer, det är honom vi vill ha. Jag älskar dig Christer! Sjögren föd mitt barn! Christer mata min hamster! Snälla någon hjälp mig! Det här är för mycket!"

Christer gjorde en långsam och värdig entré. Han vinkade lite lagom nonchalant till publiken. Programledaren gestikulerade åt Bea och Frazze för att få dem att flytta sig så att Christer kunde ta platsen närmast honom.

"Christer Sjögren alltså. Vilken ära att ha dig här."

"Okej okej. Nån som är på hugget idag ser jag.", sade programledaren och vände sig skrattande mot den glesa publiken. Publikkontakt var a och o i den här branschen, deras feedback var hans livselixir. "Om vi skulle återgå så smått till ordningen då. Om jag har förstått saken rätt Frazze Frikadell, så har du trotsat förbudet mot publiksamlingar och kört flertalet spelningar ute i landet. Stämmer det verkligen?"

"Nej, du är totalt felinformerad.", svarade Frazze och log mot programledaren. "Jag kan säga som det är, har gått på knäna det senaste året. Om jag haft mat på bordet? Nej, det är faktiskt dåligt med det. Jag har inte käkat fem-rätters på ett halvår och jag har varit tvungen att bo i en simpel gammal turnébuss. Ja, jag har såklart försökt mig på att streama och hela den grejen. Jag satsade hundra tusen på en rig men min publik är inte direkt streaminggenerationen om man säger så. Så det gick förstås..."

"Här skulle jag vilja inflika...". Beatrice avbröt Frazze mitt i meningen. "Jag är så himla trött på den här mansdomineringen i det här programmet! En man som programledare och en man som gäst. Varför ställer ni inga frågor till mig för? Hallå hallå, intressant kvinna anropar jorden. Knack knack, vem där? Någon bara vill ha samma uppmärksamhet som alla män. Märk väl, inte mer, bara precis samma. Ska det vara så svårt?"

"Ehrm. Jag har såklart frågor till dig också Beatrice men just nu pratar jag med Frazze.", programledaren skruvade nervöst på sig. Måtte inte det här bli ännu en metoo-katastrof. Han hade redan varit i blåsväder förrut.

"Fem, fyra..", studiomannen räknade ner till sänding. De sista tre siffrorna visade han med handgester.

Efter att vinjetten spelat klart tog programledaren till orda: "Välkomna ska ni vara allesammans. Jag hoppas att ni alla har det bra och att era covid-test inte ljuger. Haha. Kvällens ämne handlar om något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. I hela mitt liv har jag varit en så kallad dansbandsnörd. Sven-Ingvars och Lasse Stefanz har gått varma hemma på vinylspelaren och jag har aldrig tackat nej till en svängom. Förrän nu. Vi befinner oss i den här pandemin tillsammans så alla måste ta ett solidariskt ansvar. Eller? Ja det är det vi ska diskutera här i kväll. Ämnet är 'Dansband och Covid - en dödlig cocktail eller ett oskyldigt helgnöje?' Välkomna in kvällens första gäster. Frazze Frikadell från bandet Frazze Frikadellz och Beatrice en känd stalker av Svenne och Lotta."

Bea och Frazze gick ut till publikens jubel och satte sig på de anvisade platserna bredvid programledaren.

"Fy satan i fläsket, va gött att vara här!", skrek Beatrice och reste sig upp för att göra en Tom Cruise.

Frazze fick snabbt tag i hennes tröja och slet ner henne igen. "För helvete Bea, lugna ner dig!"

Sminkade och påklädda satt nu Beatrice och Frazze i green room och väntade på sin entré. Programledaren, en dryg norrman, hade precis varit inne och skakat hand.

"Vi e på gång! Vi e laddade vi e tända!", skrek Frazze rakt ut för att tagga sig själv inför intervjun. "Nu ser du till att hålla dig i skinnet där inne va. Det är mig han vill prata med, inte dig."

"Ja ja Frazze. Vi får se alltså. Får jag feeling så får jag. Det är inte ofta man får chansen att tala till en hel nation så här. Jag har några hjärtefrågor jag brinner för. Till exempel så skulle jag gärna ta upp det här med utomhus och inomhus. Jag menar, när blir egentigen utomhus inomhus? Hur många väggar krävs? Måste man ha en dörr?"

"Det get du fan i! Om jag knuffar dig i sidan så vet du att du måste vara tyst, okej? Jag vill inte ställa till med en scen där inne."

Just då kom en studioman in och hämtade dem. Det var en minut kvar till sändning.

Frazze körde hela natten med Beatrice sovande där bak. På morgonen anlände de till tv huset i Stockholm. Frazze lagade kaffe och tjack i bussens kök och bjöd även på frysta kanelbullar. Överlag en helt okej frukost.

"Jaha, är du nervös nu inför sändningen?", frågade Bea.

"Nej, för helvete. Jag är van vid sånt här. Jag är som gjord för att stå i rampljuset. Det är inte alla som har den kvalitén. Shining, kan man kalla det. Happ, ska vi gå in då. Och nu vill jag att du håller dig i bakgrunden och låtar mig sköta tugget. Okej?"

Beatrice nickade och så gick de tillsammans in genom dörrarna till receptionen för att anmäla sin ankomst. En kortklippt kvinna i 57-årsåldern hälsade glatt och bad om deras namn. Efter att inskrivningsprocessen var avklarad kom en studiomänniska och mötte upp för att ta dem till sin loge. Frazze insisterade först på att Beatrice inte skulle vara med i sändning men hon lyckades övertyga en producent om att hon var den kvinnliga fägring ett program av den här typen behövde. Frazze grymtade missnöjt. Han var ju den stora stjärnan här. Att Bea bara skulle komma inhalkandes på ett bananskal kändes inte okej.

"Jasså du är sån du ja. Jag menar, det finns plats för drömmare här i världen. Missförstå mig rätt. Jag är bara inte säker på om jag är så sugen på att bli inblandad. Vad är tanken sen liksom? Ska vi vaska guld när vi kommer fram eller är det bara att plocka från träden?"

"Jag är en väldigt simpel kvinna Frazze.", svarade Bea och suckade. "Jag är egentligen bara ut efter att maximera mitt latjintag. Om det nu är att söka efter Eldorado eller om det är något annat, det vet jag inte. Du bad mig om ett resmål och jag gav dig ett."

Beatrice började känna sig lite irriterad. Det liksom kröp i skinnet på henne. Tvivlet satte in. Fanns det grönare gräs någon annanstans? Just som hon tänkt sin sista tanke så ringde det i Frazzes telefon.

"Frazze Frikadellz, ett soligt inslag i en annars rätt grå och trist vardag. Hur kan jag hjälpa till? Okej. Ja. Jaha? Nej, är det sant? Ok. Ja. Nej, inte utan min dotter. Nähä. Jaså. Imorgon? Jaja självklart. Med Christer Sjögren? Trrrevligt! Klockan nio ja. Absolut. Ses då!"

Efter att ha lagt på luren så vände sig Frazze mot Beatice med ett stort leende. "Gissa vem som ska vara med i tv? Frazzemannen är inbjuden till en liten walkie talksiehow i svt. Bara sisådär två miljoner tittare... Ämnet är: 'Dansband och Covid - en dödlig cocktail eller ett oskyldigt helgnöje?' Tror du inte att det kan bli latjo?"