Bea fejkblog.se
En drömsk berättelse

onsdag 25 mars 2020

Trist, tråkigt och menlöst, tänkte Bea och gick tyst tillbaka till sin plats på bussen. Fågeln och Gessle var så upptagna av sig själva att de inte märkte att hon gick.

Väl tillbaka på sätet märkte Beatrice att det börjat regna självlysande fjärilar i regnbågens alla färger. Utanför bussfönstret singlade fjäril efter fjäril långsamt ner. Varje individ bar på en liten gnutta hopp om en ljusare framtid. Allihop hade de genomgått den metamorfos hon så starkt längtade efter.

En av fjärilarna fick plötsligt luft under vingarna och svävade ljudlöst utanför fönstret. Det verkade som att den försökte förmedla något. Beatrice lutade sig närmare för att om möjligt läsa på dess läppar. Det var väldigt otydligt men hon tyckte sig kunna tyda att den sade: "Skit ner dig din jävel."

bild

onsdag 18 mars 2020

"Dubiös...", hörde Bea plötsligt vagt i sitt vänstra öra. Någon viskade. Hon vände snabbt på huvudet för att se efter vem det var. Det var en fågel. Vad var det med alla dessa fåglar?

"Vem, vad, vad nu? Dub...vad snackar du om? Tala så att man hör!"

Fågeln lutade sig försiktigt mot Beas öra och viskade skrämt: "Ehhrm, jag är ledsen men..."

"Tala ur skägget fågel! Var inte en sån jäkla kliché.", nu var det Gessle som tappat tålamodet.

Den stackars fågeln flög bort för att viska i Gessles öra. "Jo, ursäkta. Men jag tror att det kanske är dubiös du är ute efter? Eller...nej?"

"Jaaa! Äntligen en tänkande varelse! Det är förstås en dubiös hink!"

bild

onsdag 11 mars 2020

"Men, Per! Är det du? Vad gör du där bak?"

Beatrice upptäckte att det var Per Gessle, 61, som satt och störde hennes lugn. Han vinkade åt henne att komma över. Det var uppenbart att han hade något viktigt att säga.

"Vad är det om?", sade Bea med spelad irritiation. Hon hade ingenting emot Gessle.

"Vad är det här?", svarade Per och pekade mot golvet.

Beatrice tittade ner och fick syn på en gammal grå hink. "En spann", svarade hon således.

"Eeeeeehhhhhh...fel fel fel! Du tittar, men du ser inte. Koncentrera dig nu för fan! Jag kan ge dig en ledtråd: det är en hink."

"Har han tappat förståndet helt?", tänkte Bea. "Om det är en hink så är det väl en hink. Vad sjuttsingen annars skulle det kunna vara?" Hon stirrande rakt in i Per Gessles uppfordrande ögon och skade medlidsamt på huvudet.

bild

onsdag 04 mars 2020

Klockan var 02.35 och busschauffören betedde sig som en taxichaufför. Ur förarhyttens högtalare skrålade Iron Maiden på högsta volym. Beatrice brydde sig inte ens om att visa upp biljetten, sannolikt hade chauffören inte brytt sig om att kika på den ändå.

Just som Bea satt sig till rätta för att njuta av färden i ensamhet så upptäckte hon att det satt någon längst bak och sneglade på henne. Alla hennes sinnen skärptes och hennes läpp blev spänd och tunn. Kroppen fylldes av äckel och överlägsenhet. Vem hade fräckheten att störa detta stillsamma tillstånd?

"Ja, var det nåt eller? Har du ätit glosor till frukost eller? Akta så att jag inte petar ut ögonen på dig med en gaffel!", sade Beatrice och vände sig bak mot passageraren. Hon uppfattade inte om det var en man eller kvinna. Det var något androgynt över människan.

"Tjalala la la la. La la.", svarade människan med sjungande röst. Sedan fortsatte den med emfas: "Yeah eh eheh!"

bild

onsdag 26 februari 2020

Just som Bea stod där och begrundade livets förgänglighet så kom hon att tänka på att hon ju faktiskt befann sig i limbo. Hon kunde inte erinra sig hur hon hade hamnat här men det kändes som att en pånyttfödelse hägrade upp sig i horisonten. Det fanns ju inte på kartan att fastna i limbo, det hade man väl aldrig hört talas om ändå. Eller? Nu blev hon tveksam. Det vore ju sannerligen försmädligt att tillbringa resten av evigheten i detta instabila tillstånd. Nog för att det säkert skulle gå att uppbåda latj både här och där så vore det ändå ganska trevligt med lite stadga och förutsägbarhet i tillvaron.

"Väntar du på bussen?", sade en tant som smugit upp bredvid Beatrice. Innan hon hann svara så tillade tanten med ett finurligt leende: "...och så kom där en buse." Det var uppenbart att detta var ett skämt hon förberett och tränat på. Timingen var perfekt.

Beas ansikte antog formen av en fågelholk. Ett sparvpar som flög förbi diskuterade om detta kunde vara den drömbostad de gått och suktat efter. De lovade varandra att hålla utkik på Hemnet ifall den kom ut på försäljning.

bild

onsdag 19 februari 2020

Beatrice letade febrilt efter de erfordeliga verktygen. Hon var så inne i sin jakt att hon inte märkte att Lotta hämtatade sig och hostade upp nöten. Även sceneriet omkring henne hade förändrats helt.

Nu stod hon plötsligt på en brygga och fiskade efter komplimanger. En herde i en eka rodde förbi. Beatrice vinkade glatt åt honom men fick bara ett hån till svar. Det var en tragisk scen trots att våren låg i luften.

Fåglarna visslade glatt dock, de gick igång på hån. Gubben i ekan hade alltid ett gäng gråsparvar med sig som hejade på. Elaka små gynnare var det. Ju råare hån destu bättre i deras tycke. Salthalten i människotårar var tydligen precis rätt och ansågs vara ett livselixir i vissa sparvkretsar.

bild

onsdag 12 februari 2020

"Stanna där Lotta. Jag har koll på läget. Jag vill inte att vi ska få ännu ett Pearl Harbour på vårt samvete.", skrek Svenne genom dörröppningen.

"Ah, Lotta", tänkte Beatrice. "En chans att lämna allt gammalt groll bakom sig."

"Lotta! Är det du? Kom ut så får vi ta ett litet snack va."

Beatrice stack in sitt huvud i logen och såg sig omkring. Lotta låg utsträckt på en gammal tvåsittssoffa och knaprade på jordnötter. När hon fick syn på Bea skrek hon till och satte en nöt i vrångstrupen.

"Hjähhhhhh...ingen....luuuufff....aaaahh"

Beatrice sken upp son en sol, nu hade hon sin chans. Det här scenariot hade hon tränat inför i många år. Nu gällde det bara att snabbt få tag på en skalpell och en kulspetspenna.

bild

onsdag 05 februari 2020

Dörren slogs upp så kraftigt att Beatrice föll omkull. Det var uppenbart att den som var på andra sidan var väldigt sympatiskt inställd till människor med Downs syndrom.

Beatrice lyfte långsamt på huvudet där hon låg och stirrade plötsligt rakt in i ögonen på Svenne. Han hade satt sig på huk och lutat sig ner mot hennes ansikte. Med väsande röst, mellan sammanbitna tänder sade han:

"Jaså, det är du? Det kunde man väl gett sig bang-eli-bang på! Rätt taskig lur du körde där. Det finns tusentals syndrom att välja på och du var tvungen att välja just mitt favoritsyndrom att driva med. Dålig stil, riktigt dålig stil."

Beatrice bara nickade till svar. Hon visste inte att Down var Svennes favoritsyndrom och nu skämdes hon lite. Det var sannerligen en känsla hon inte var van vid. Så här med facit i hand hade hon valt något annat.

"Vem var det älskling? Klarade sig Downeyn? Ville han ha en autograf?", hördes en orolig röst inifrån logen.

bild

onsdag 29 januari 2020

Rösterna inifrån logen tystnade tvärt så fort Beatrice knackat på. Hon stod där en lång stund utan att våga röra sig. Så hördes plötsligt ett tissel och ett tassel precis på andra sidan. Det lät som att någon väldigt tyst och diskret diskuterade ifall dörren skulle öppnas eller förbli stängd.

"Ehrem, ja...?", sade en försiktig röst från andra sidan.

Beatrice fattade mod till sig och svarade med hög röst: "Roooooomseeeervice! Två frikadeller och aderton ostron var det här. Prima vara. Primörer!". Det där sista lade hon till för att låta fransk och förtroendeingivande.

"Nej, vi har inte beställt. Och desutom är det här inte något hotell. Undanbedes."

Nu gällde det att improvisera. "Tänk, tänk, tänk", tänkte Bea. Sen fick hon en snilleblixt:

"Det är polisen. Öppna dörren för helvete, annars skjuter jag en Downey!"

bild

onsdag 22 januari 2020

Beatrice gick med bestämda steg genom korridoren. Den var fylld av dörrar. Människors namn stod inskrivna i stjärnor på dem. Bea tänkte att det antagligen var loger. Kanske var det här någon sorts backstageområde på en teater. Hon ignorerade alla ända tills hon kom fram till en dörr där det stod "Svenne & Lotta" på. Hennes puls gick upp. Det kunde väl inte stämma att de var förenade igen? Detta måste väl ändå vara för bra för att vara sant?

Beatrice satte försiktigt örat mot dörren för att tjuvlyssna. Väldigt svagt lyckades hon urskilja hon orden "Bang" och "Boomerang". Håren reste sig på hennes armar och hon fick svårt att andas. Det här var helt otroligt! Skulle hon våga sig på att gå in för att hälsa? Med tanke på deras brokiga historia tillsammans kanske hon var persona non grata.

"Man måste chansa", tänkte Beatrice med en grimas och gjorde sig redo för att knacka på.

bild

onsdag 15 januari 2020

Beatrice kände först inte igen mannen. Mannen märkte detta och slängde ur sig ett rungande: "Välkommen till Göteborg!" Då såg hon at det var Leif "Loket" Olsson, född 12 juli 1942 i Örgryte i Göteborg, som stod framför henne.

"Ingvar tjugotre", fortsatte Loket. "Kryssa nu då! Var har du din bricka? Dutta! Det är Sven-Ingvars som spelar."

"Nej, jag har ingen jäkla bricka. Jag är lovad pånyttfödelse för bövelen! Jag har befunnit mig här i limbo i flera timmar snart och mitt tålamod börjar tryta.", Beatrice tidigare erfarenhet med göteborgare hade lärt henne att det var absolut nödvändigt att ryta till på skarpen för att nå dem.

Leif "Loket" Olsson hejade till. Det var som att han väcktes ur en trans. Hans tidigare lite flackande och leende ögon var plötsligt knivskarpa.

"Jaså, du vill spela hårdboll ja. Pånyttfödelsen har du borta i korridoren där, sista dörren till vänster. Ja definitivt, sista dörren där ja."

bild

onsdag 08 januari 2020

Tre timmar senare började Batrice återigen skänja konturerna. Nu befann hon sig i ett väntrum. Väggarna, som en gång varit vita, hade gulnat efter åratal av väntrumsångest. I sin hand höll hon en kölapp. Nummer tjugotre. Det råkade vara hennes turnummer alltsedan Michael Jordan slog igenom på riktigt i Chicago Bulls säsongen 1986/1987.

"Vill nummer tjugotre vara så otroligt vänlig att kliva fram?", sade plötsligt en högtalarröst.

Beatrice tog en sista titt på sin lapp, ja det var samma nummer. Hon reste sig tveksamt upp och tog ett kliv framåt. Vad kunde det här röra sig om? Hon kände med tungan över sina tänder. Nej, inget löst där så antagligen inte tandläkaren.

"Jaha, där har vi dig ja. Man kan inte få be om en liten piruett?"

Beatrice vände sig förskräckt om och tittade rakt in i ögonen på en skrattande man. En man av ett ansenligt omfång. Hans överkropp var bar och blottade en stor rund mage som var en perfekt miniatyrkopia av hans rakade skalle.

bild

onsdag 01 januari 2020

"Då väljer vi BLY!!!", skrek Struts-Johan-Widerberg och kastade en näve grusblandad snö i ansiktet på tomten. Han var trött på tomtens översittarfasoner.

"Kom Bea, vi måste härifrån. Stoppa ner handen i den här påsen och ta upp lite ängladamm. Sådärja, sen lägger du ut lite på den här spegeln och drar en rejäl lina."

Beatrice lydde och vips så hamnade hon i en annan dimension. Här var allting oskarpt. Det gick inte att sätta fingret på någonting. Inga argument gick att slutföra. Meningar blev hängade mitt i luften. Ord befann sig alltid precis på tungan men kom aldrig fram.

Struts-Johan-Widerberg tittade på Bea med ett leende och sa: "Nu är vi...Jag tänkte, avlopp rensa. Detox eller cleans? Nytt år! Jippi?"

Beatrice slöt ögonen långsamt och bara nickade tillbaka med ett leende på läpparna.

bild

onsdag 25 december 2019

"Hmm pånyttfödelse säger du. Reinkarnation alltså, där har vi ett genialiskt förtryckarmedel. Du är född in i ditt kast, kom inte här med dina fåfänga ambitioner. Inget du gör i detta liv kan förändra din situation.", tomten blev mer och mer upprörd ju längre han pratade. Det märktes att det här var ett känsligt ämne för honom.

"Jaja, låt gå då.Det är ju ändå..." *Swoosh* sa det, och innan Beatrice hann reagera hade tomten plockat upp en kniv och kastat den rakt på nr 25 på en väggkalender. "...den 25:e december.", snöänglakören tystnade av förskräckelse men tomten fortsatte lugnt som om ingenting hade hänt:

"I och med att det är just den 25:e så har jag befogenhet att infria vissa önskningar. Låt mig bara först fråga, var fadderullan är gröten? Tomtefar står här med en kurrande mage. Vill ni vara så vänlig att ställa fram gröten nu! Gröt eller bly! Vad får det vara?"

bild

onsdag 18 december 2019

Mitt ibland snöänglakören uppenbarade sig en tomte. Inte en av den moderna Coca Cola typen, utan en av den gamla skolan. Här var det inte tal om något välansat vitt skägg och nytvättad rock i röd sammet. Nej, här var det en en tomte i brun säckväv och tovigt skägg, fyllt av granris. Det här var en hämndlysten och småsint tomte som inte drog sig för att dräpa dina kreatur om du underlät att sätta ut gröt med smör i åt honom varje kväll.

"Ja ja ja ja. Ock ock ock. Hur var det här då?", sade tomten irriterat och gick fram för att sniffa på Beatrice.

"Jag är här för att bli pånyttföd. Det är fråga om någon slags limbo lilla tomte.", svarde Beatrice och sneglade mot Struts-Johan-Widerberg för att få hjälp med detaljerna.

Struts-Johan-Widerberg låtsades att han fått syn på något intressant i horisonten och att han var upptagen av tankar. Han var alltid obekväm i tomtens närhet.

bild

onsdag 11 december 2019

På ovanvåningen föll snön tyst och långsamt. Det var som att varje flinga hade ett förutbestämt öde som den varsamt uppfyllde. Ingen snöflinga trängde sig före, alla väntade lugnt och stilla på sin tur att få singla på plats.

Beatrice tog några försiktiga steg på den snöklädda marken. Snön knastrade behagligt under hennes fötter. Hennes andedräkt bildade ett vitt moln vid varje utandning. Hon hade fått på sig vinterkläder och rejäla kängor i bäverskinn så hon kände sig varm och skön.

"Skulle det vara möjligt att göra en snöängel?", tänkte hon för sig själv. Struts-Johan-Widerberg läste hennes tankar och gestikulerade mot marken för att visa att här var minsann snöänglar ett välkommet inslag. Beatrice lade sig ner och började vifta frenetiskt med armarna.

Då hörde hon plötsligt, först svagt men sedan allt mer tydligt, en kör som närmade sig. Kunde det rentav vara en snöängelkör? Ja, det var det bestämt. Vilka otroliga stämmor! Beatrice höll mödosamt tillbaka en tår. Struts-Johan-Widerberg fick aldrig se henne gråta.

bild

onsdag 04 december 2019

"Okej okej. Sätt dig ner så ska jag gå igenom processen med dig."

Struts-Johan-Widerberg pekade med öppen hand på en fårskinnspläd som låg utfläkt på golvet. Beatrice lade sig ner på mage med händerna knäppta under hakan.

"Berätta nu då. Låt mig ta del av processen innan jag kreverar av otålighet."

"Så här är det. Om en liten stund ska du och jag tillsammans gå upp till mannen på ovanvåningen. Han kommer att ställa dig ett antal kontrollfrågor för att utröna din värdighet inför pånyttfödelsen. Om du inte kan svaret så bara babbla på. Det är bättre att du säger någonting än att du är tyst. Om du är tyst så blir han uttråkad och det vill du inte. Då blir han stökig och börjar rynka med ögonbrynen på ett väldigt obehagligt sätt. Och förresten, innan jag glömmer det, det går bra att muta mig nu om du vill skynda på processen."

bild

onsdag 27 november 2019

Det tog ett tag för Beatrice att bearbeta informationen hon fått av sin strutsguide men snart fann hon sig i situationen. Hon tog ännu en titt på vad hon tidigare trott var ballongdjur och nu såg hon ett och annat pubishår sticka fram. Det var uppenbarligen en pung.

Struts-Johan-Widerberg såg att hon betraktade Jesus pung igen och sa muntert: "Det går bra att kittla lite om du vill. Det har han ingenting emot. Men vad du än gör, försök inte dingla i dem! Då blir det ett jävla liv."

Bea hade ingen som helst lust att befatta sig med någon av Jesus kroppsdelar så hon svarade: "Skulle inte tro det, lille vän. Men hur går det med processen nu då? Skulle jag födas på nytt eller? Du går inte och väntar på en muta hoppas jag!"

bild

onsdag 20 november 2019

"What?? Ballarna? Vad snackar du om?", Beatrice satte sig upp på huk och vände sig mot strutsen som plötsligt stod bredvid henne.

Strutsen anlade en enfaldig min och svarade: "Jag vet inte om jag uttryckte mig på ett taskigt sätt men ja, ballarna. Pungkulorna. Det är Jesus Kristus skrotum du ligger och stirrar på."

"Men va fan! Vad är det för ett ställe? Jag vill höra en förklaring, och jag vill höra den nu!"

"Jaså, du har inte fattat det heller? Du befinner dig i limbo, i väntan på din pånyttfödelse. Det är lite strul i processen för närvarande men jag ska strax guida dig igenom det hela. Tillåt mig få presentera mig själv. Mitt namn är Struts-Johan-Widerberg och jag är utsedd att vara din strutsguide på den här lilla resan."

bild

onsdag 13 november 2019

På andra sidan var allt lila. Beatrice låg på rygg och tittade upp mot himmeln. Det hon såg var något som liknade ballongdjur som blåstes upp och ändrade form. Det underliga var att varje djur hade perfekt symmetri. Vem det än var som blåste upp ballongerna så var det en perfektionist ända ut i fingerspetsarna. Sällan hade hon sett det gyllene snittet tillämpas på ett så smakfullt sätt.

"Det här måste fler få se", tänkte Bea. Och så kom hon att tänka på strutsen, eller var det en stork? Vart hade den tagit vägen måntro?

"Umm ursäkta. Herr Struts?", sade hon lite försiktigt för att inte störa ballongformationerna.

"Strutsen här, chiefen. Det var fan ta mig på tiden att du tittade in. Gillar du ballarna?"

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.