Beatrice hade knappt fått på sig västen innan hon kände hur det spratt till i kroppen. Hon fick en oemotståndlig lust att storma ut därifrån och ge sig iväg på något nytt äventyr. Ett grönare gräs väntade antagligen runt nästa krök. Det gällde att hålla sig i rörelse, aldrig stagnera.

"Ja, grabbarna, det var ju kul det här. Tack för västen och allt. Jag har bestämt träff med östeuropeisk hora och jag är redan sen.", det sista lade hon till för att det inte skulle bli för mycket tjafs om att hon gav sig av redan. Om det var något knuttar respekterade så var det en rejäl horträff.

Raymond, med sin otroliga perception, förstod vad som var på väg att hända. Ankungen lämnade boet. Det fanns inget han kunde säga för att hindra det oundvikliga. Han bara tog Beatrice hand och skakade om rejält.

"En horträff är en horträff", muttrade han för att inte låta Bea förstå att han förstod. Han ville inte att hon skulle behöva ljuga mer än nödvändigt.

Beatrice klev upp på Fylle-Jans podiumliknande mage, han hade somnat igen, och harklade sig högljutt. Bea hade inte förberett något tal men hon brukade säga om sig själv att hon ägde talets gåva.

"Kära Örebroare!"

Krystade skratt och mummel hördes från MC-medlemmarna. Beatrice såg sig om med en sträng blick och väntade lugnt på att tystanden åter skulle råda.

"Jag är nu alltså hipp som happ fullvärdig medlem i eran lilla klubb. Att få vara del av ett så här viktigt sammanhang är något jag drömt om ända sedan jag var ett litet bröd i brödrosten där hemma. Just en MC-klubb har särskilt lockat mig med allt latj den verkar ha att erbjuda..."

Just som Bea sa det så kom hon att tänka på att hon ännu inte fått någon väst.

"Bah bah bah, stopp och belägg. Ni tänkte väl inte blåsa en fin kvinna på konfektyren!?"

Beatrice vände sig mot Raymond, som flinade stort tillbaka. Han var en sådan otrolig människokännare så han visste direkt vad hon menade. Från en sadelväska på en hoj bredvid sig plockade han upp en skinande ny väst och räckte över den.

Vilken brasa det blev! All gammal bråte hamnade i elden. Hålet som uppstod i ozonlagret ovanför syntes som en oförklarlig svart fläck på alla väderstationers radar.

Efter sisådär tre dagar, när elden börjat falna, så stegande Raymond fram till Beatrice och sträckte ut sin hand mot henne. Beatrice förstod instinktivt att det här var någon sorts högtidlig stund så hon räckte fram hela handen, och inte bara pekfingret. Raymond tog tag i Beas hand och drog henne mot sig i en omfamning.

"Nu du, Beatrice, är du fullvärdig medlem i Raymonds Bar och MC-Klubb. Jag välkomnar dig riktigt jäkla hjärtligt och hoppas att du ska finna ett hem här...ummpf...hos oss...ja....utstötta. Fan också, jag lovade mig själv att inte gråta."

Först tyst, och sedan starkare och starkare, hördes de andra medlemmarna ropa: "Tal, tal, tal, tal..."

När Bea sprätt sig trött stannade hon upp och utbrast med flåsande röst: "Haha, era jävla stollar. Trodde ni att jag blivit galen eller? Vet ni vad jag tycker vi gör nu. Vi tar allt gammalt groll och lägger i en hög här sen tuttar vi på och har ett riktigt jävla härligt bål. Jag är väl fullvärdig medlem nu eller hur?"

De förvånade MC-klubbsmedlemmarna instämde med ett jakande mummel. De var fortfarande inte riktigt säkra på var de hade Beatrice.

Bea sparkade till Fylle-Jan för att även få honom med på banan. Han gjorde inte någon besviken när han ännu en gång vaknade till och skrek rakt ut. Den här gången: "Jag är en kung. Vinka vinka vinka!!!"

Benknäckar-Bengt lyfte på sitt lakan och tittade ut under det. Svinar-Jocke, som stod bredvid, gjorde det samma. De gav varandra en ser-du-vad-jag-ser-blick och skakade på sina huvuden i tystnad. Visst, de hade druckit och knaprat amfetamin i ett par dygn nu så varseblivningen var inte på topp, men vad de såg framför sig nu var något som gick rakt in i amygdalan.

Beatrice hade vaknat till liv och börjat sprätta runt som en höna i jakt på daggmaskar. Ur hennes mun kom ett gutturalt och rytmiskt läte. "Koh koh koh kaaah", lät det gång på gång. Hon verkade inte bry sig om, eller ens se, att det fanns andra personer i närheten så de tvingades ideligen flytta på sig när hon sprätte förbi i hänsynslös fart.

Till sist vaknade en av MC-gängets medlemmar som låg och sov, Fylle-Jan, och skrek rakt ut i frustration: "Karate, det betyder tom hand!!!". Sen somnade han snabbt om.

Minnen av en svunnen tid sköljde plötsligt över Beatrice där hon satt i sin körsbärsträdsallé. Som chockvågorna efter en atombomb grep de tag i henne och gjorde verklighetens konturer oskarpa. Det var möjligheternas tid hon såg för sitt inre, ingen längtan fanns. Allt var inom räckhåll.

Med ett leende på läpparna mindes hon en särskilt fänglsande händelse. Hon hade just bestämt sig för att gå med i en MC klubb, närmare bestämt Raymonds Bar och MC klubb. Hon åkte dit och festade med gängmedlemmarna i tjugo timmar fyllda av ohindrad hedonism. Dagen efter pussade hon en LSD-doppad groda.

Just som hon tänkte det var det som att ett kugghjul hakade i eller en nyckel som vreds om i ett lås. Det klickade till. Grodan och nuet hängde ihop.

En hare skuttade fram på en äng. Ängen var fylld av färgglada ägg. Det var harens uppgift att försvara de här äggen, det visste han. Det var en uppgift haren tog sig an med sällan skådad frenesi. Försökte du närma dig ens utkanten av ängen så var han där och sniffade hotfullt i luften och stampade med sina tassar.

Att haren betedde sig på det här viset var en urgammal och helig tradition. Alla hans förfäder hade varit äggvaktare. Släktens stamtavla var flera kilometer lång.

Varför äggen var målade var det ingen som visste. De hade alltid varit det bara. Varje år i början av mars tog haren på sig sitt målarförkläde och blandade till färg i en hel vecka. Sedan spenderade han resten av månaden med att bättra på de ägg vars färg hade flagnat sedan förra året. När han var nöjd placerade han åter ut äggen på ängen och fortsatte sitt frenetiska vaktande i ännu ett år.

Var det vattennivån eller ljudnivån? Oavsett vilket var den löjligt hög! Beatrice kände sig tämligen disorienterad. Kunde det till och med vara intelligensnivån? Nej, det kändes inte så. Vänta, där har vi nog ett lågvattenmärke!

"En val kommer lastad!", skrek någon med gäll röst.

"Med vadå?", svarde Bea utan att tänka.

"Ett val."

"Vadå för val?"

"Ett nyval."

Beatrice tänkte efter, sedan svarade hon: "Då röstar jag på det säkra alternativet. Jag tänker inte chansa nu!"

"Fegt...men ja, du vann. Gratt ti ti ti tis."

Trist, tråkigt och menlöst, tänkte Bea och gick tyst tillbaka till sin plats på bussen. Fågeln och Gessle var så upptagna av sig själva att de inte märkte att hon gick.

Väl tillbaka på sätet märkte Beatrice att det börjat regna självlysande fjärilar i regnbågens alla färger. Utanför bussfönstret singlade fjäril efter fjäril långsamt ner. Varje individ bar på en liten gnutta hopp om en ljusare framtid. Allihop hade de genomgått den metamorfos hon så starkt längtade efter.

En av fjärilarna fick plötsligt luft under vingarna och svävade ljudlöst utanför fönstret. Det verkade som att den försökte förmedla något. Beatrice lutade sig närmare för att om möjligt läsa på dess läppar. Det var väldigt otydligt men hon tyckte sig kunna tyda att den sade: "Skit ner dig din jävel."

"Dubiös...", hörde Bea plötsligt vagt i sitt vänstra öra. Någon viskade. Hon vände snabbt på huvudet för att se efter vem det var. Det var en fågel. Vad var det med alla dessa fåglar?

"Vem, vad, vad nu? Dub...vad snackar du om? Tala så att man hör!"

Fågeln lutade sig försiktigt mot Beas öra och viskade skrämt: "Ehhrm, jag är ledsen men..."

"Tala ur skägget fågel! Var inte en sån jäkla kliché.", nu var det Gessle som tappat tålamodet.

Den stackars fågeln flög bort för att viska i Gessles öra. "Jo, ursäkta. Men jag tror att det kanske är dubiös du är ute efter? Eller...nej?"

"Jaaa! Äntligen en tänkande varelse! Det är förstås en dubiös hink!"

"Men, Per! Är det du? Vad gör du där bak?"

Beatrice upptäckte att det var Per Gessle, 61, som satt och störde hennes lugn. Han vinkade åt henne att komma över. Det var uppenbart att han hade något viktigt att säga.

"Vad är det om?", sade Bea med spelad irritiation. Hon hade ingenting emot Gessle.

"Vad är det här?", svarade Per och pekade mot golvet.

Beatrice tittade ner och fick syn på en gammal grå hink. "En spann", svarade hon således.

"Eeeeeehhhhhh...fel fel fel! Du tittar, men du ser inte. Koncentrera dig nu för fan! Jag kan ge dig en ledtråd: det är en hink."

"Har han tappat förståndet helt?", tänkte Bea. "Om det är en hink så är det väl en hink. Vad sjuttsingen annars skulle det kunna vara?" Hon stirrande rakt in i Per Gessles uppfordrande ögon och skade medlidsamt på huvudet.

Klockan var 02.35 och busschauffören betedde sig som en taxichaufför. Ur förarhyttens högtalare skrålade Iron Maiden på högsta volym. Beatrice brydde sig inte ens om att visa upp biljetten, sannolikt hade chauffören inte brytt sig om att kika på den ändå.

Just som Bea satt sig till rätta för att njuta av färden i ensamhet så upptäckte hon att det satt någon längst bak och sneglade på henne. Alla hennes sinnen skärptes och hennes läpp blev spänd och tunn. Kroppen fylldes av äckel och överlägsenhet. Vem hade fräckheten att störa detta stillsamma tillstånd?

"Ja, var det nåt eller? Har du ätit glosor till frukost eller? Akta så att jag inte petar ut ögonen på dig med en gaffel!", sade Beatrice och vände sig bak mot passageraren. Hon uppfattade inte om det var en man eller kvinna. Det var något androgynt över människan.

"Tjalala la la la. La la.", svarade människan med sjungande röst. Sedan fortsatte den med emfas: "Yeah eh eheh!"

Just som Bea stod där och begrundade livets förgänglighet så kom hon att tänka på att hon ju faktiskt befann sig i limbo. Hon kunde inte erinra sig hur hon hade hamnat här men det kändes som att en pånyttfödelse hägrade upp sig i horisonten. Det fanns ju inte på kartan att fastna i limbo, det hade man väl aldrig hört talas om ändå. Eller? Nu blev hon tveksam. Det vore ju sannerligen försmädligt att tillbringa resten av evigheten i detta instabila tillstånd. Nog för att det säkert skulle gå att uppbåda latj både här och där så vore det ändå ganska trevligt med lite stadga och förutsägbarhet i tillvaron.

"Väntar du på bussen?", sade en tant som smugit upp bredvid Beatrice. Innan hon hann svara så tillade tanten med ett finurligt leende: "...och så kom där en buse." Det var uppenbart att detta var ett skämt hon förberett och tränat på. Timingen var perfekt.

Beas ansikte antog formen av en fågelholk. Ett sparvpar som flög förbi diskuterade om detta kunde vara den drömbostad de gått och suktat efter. De lovade varandra att hålla utkik på Hemnet ifall den kom ut på försäljning.

Beatrice letade febrilt efter de erfordeliga verktygen. Hon var så inne i sin jakt att hon inte märkte att Lotta hämtatade sig och hostade upp nöten. Även sceneriet omkring henne hade förändrats helt.

Nu stod hon plötsligt på en brygga och fiskade efter komplimanger. En herde i en eka rodde förbi. Beatrice vinkade glatt åt honom men fick bara ett hån till svar. Det var en tragisk scen trots att våren låg i luften.

Fåglarna visslade glatt dock, de gick igång på hån. Gubben i ekan hade alltid ett gäng gråsparvar med sig som hejade på. Elaka små gynnare var det. Ju råare hån destu bättre i deras tycke. Salthalten i människotårar var tydligen precis rätt och ansågs vara ett livselixir i vissa sparvkretsar.

"Stanna där Lotta. Jag har koll på läget. Jag vill inte att vi ska få ännu ett Pearl Harbour på vårt samvete.", skrek Svenne genom dörröppningen.

"Ah, Lotta", tänkte Beatrice. "En chans att lämna allt gammalt groll bakom sig."

"Lotta! Är det du? Kom ut så får vi ta ett litet snack va."

Beatrice stack in sitt huvud i logen och såg sig omkring. Lotta låg utsträckt på en gammal tvåsittssoffa och knaprade på jordnötter. När hon fick syn på Bea skrek hon till och satte en nöt i vrångstrupen.

"Hjähhhhhh...ingen....luuuufff....aaaahh"

Beatrice sken upp son en sol, nu hade hon sin chans. Det här scenariot hade hon tränat inför i många år. Nu gällde det bara att snabbt få tag på en skalpell och en kulspetspenna.

Dörren slogs upp så kraftigt att Beatrice föll omkull. Det var uppenbart att den som var på andra sidan var väldigt sympatiskt inställd till människor med Downs syndrom.

Beatrice lyfte långsamt på huvudet där hon låg och stirrade plötsligt rakt in i ögonen på Svenne. Han hade satt sig på huk och lutat sig ner mot hennes ansikte. Med väsande röst, mellan sammanbitna tänder sade han:

"Jaså, det är du? Det kunde man väl gett sig bang-eli-bang på! Rätt taskig lur du körde där. Det finns tusentals syndrom att välja på och du var tvungen att välja just mitt favoritsyndrom att driva med. Dålig stil, riktigt dålig stil."

Beatrice bara nickade till svar. Hon visste inte att Down var Svennes favoritsyndrom och nu skämdes hon lite. Det var sannerligen en känsla hon inte var van vid. Så här med facit i hand hade hon valt något annat.

"Vem var det älskling? Klarade sig Downeyn? Ville han ha en autograf?", hördes en orolig röst inifrån logen.

Rösterna inifrån logen tystnade tvärt så fort Beatrice knackat på. Hon stod där en lång stund utan att våga röra sig. Så hördes plötsligt ett tissel och ett tassel precis på andra sidan. Det lät som att någon väldigt tyst och diskret diskuterade ifall dörren skulle öppnas eller förbli stängd.

"Ehrem, ja...?", sade en försiktig röst från andra sidan.

Beatrice fattade mod till sig och svarade med hög röst: "Roooooomseeeervice! Två frikadeller och aderton ostron var det här. Prima vara. Primörer!". Det där sista lade hon till för att låta fransk och förtroendeingivande.

"Nej, vi har inte beställt. Och desutom är det här inte något hotell. Undanbedes."

Nu gällde det att improvisera. "Tänk, tänk, tänk", tänkte Bea. Sen fick hon en snilleblixt:

"Det är polisen. Öppna dörren för helvete, annars skjuter jag en Downey!"

Beatrice gick med bestämda steg genom korridoren. Den var fylld av dörrar. Människors namn stod inskrivna i stjärnor på dem. Bea tänkte att det antagligen var loger. Kanske var det här någon sorts backstageområde på en teater. Hon ignorerade alla ända tills hon kom fram till en dörr där det stod "Svenne & Lotta" på. Hennes puls gick upp. Det kunde väl inte stämma att de var förenade igen? Detta måste väl ändå vara för bra för att vara sant?

Beatrice satte försiktigt örat mot dörren för att tjuvlyssna. Väldigt svagt lyckades hon urskilja hon orden "Bang" och "Boomerang". Håren reste sig på hennes armar och hon fick svårt att andas. Det här var helt otroligt! Skulle hon våga sig på att gå in för att hälsa? Med tanke på deras brokiga historia tillsammans kanske hon var persona non grata.

"Man måste chansa", tänkte Beatrice med en grimas och gjorde sig redo för att knacka på.

Beatrice kände först inte igen mannen. Mannen märkte detta och slängde ur sig ett rungande: "Välkommen till Göteborg!" Då såg hon at det var Leif "Loket" Olsson, född 12 juli 1942 i Örgryte i Göteborg, som stod framför henne.

"Ingvar tjugotre", fortsatte Loket. "Kryssa nu då! Var har du din bricka? Dutta! Det är Sven-Ingvars som spelar."

"Nej, jag har ingen jäkla bricka. Jag är lovad pånyttfödelse för bövelen! Jag har befunnit mig här i limbo i flera timmar snart och mitt tålamod börjar tryta.", Beatrice tidigare erfarenhet med göteborgare hade lärt henne att det var absolut nödvändigt att ryta till på skarpen för att nå dem.

Leif "Loket" Olsson hejade till. Det var som att han väcktes ur en trans. Hans tidigare lite flackande och leende ögon var plötsligt knivskarpa.

"Jaså, du vill spela hårdboll ja. Pånyttfödelsen har du borta i korridoren där, sista dörren till vänster. Ja definitivt, sista dörren där ja."

Tre timmar senare började Batrice återigen skänja konturerna. Nu befann hon sig i ett väntrum. Väggarna, som en gång varit vita, hade gulnat efter åratal av väntrumsångest. I sin hand höll hon en kölapp. Nummer tjugotre. Det råkade vara hennes turnummer alltsedan Michael Jordan slog igenom på riktigt i Chicago Bulls säsongen 1986/1987.

"Vill nummer tjugotre vara så otroligt vänlig att kliva fram?", sade plötsligt en högtalarröst.

Beatrice tog en sista titt på sin lapp, ja det var samma nummer. Hon reste sig tveksamt upp och tog ett kliv framåt. Vad kunde det här röra sig om? Hon kände med tungan över sina tänder. Nej, inget löst där så antagligen inte tandläkaren.

"Jaha, där har vi dig ja. Man kan inte få be om en liten piruett?"

Beatrice vände sig förskräckt om och tittade rakt in i ögonen på en skrattande man. En man av ett ansenligt omfång. Hans överkropp var bar och blottade en stor rund mage som var en perfekt miniatyrkopia av hans rakade skalle.