Gubben närmade sig försiktigt. Han kände sig som en jägare på savannen. En oväntad rörelse och villebrådet skulle ana oråd och fly för att aldrig mer återses. Långsamt, långsamt, ett steg i taget. Huvudet rakt och stilla som på en uggla.

"Är det ledigt här?", frågade gubben nochalant då han äntligen kommit fram till Beatrice i baren.

"Koko bello?", svarade Bea och roterade ett pekfinger mot tinningen på sig själv.

"Ursäkta?", svarade gubben försiktigt. Han anade att det var någon sorts test. Han var van vid att bli testad. Detta var ingenting nytt.

"Från institutet? Schizzzooooo?"

Då förstod gubben att det var en dårjagare det var frågan om. Han hade sedan länge en överenskommelse om att om han stötte på en dårjagare så skulle han vidarebefodra kontakten. Hans bästa vän satt nämligen på institutet sedan många år tillbaka. Antagligen inspärrad för gott. Det var någonting med trädgårdsmöbler som tog an mänskliga skepnader och jagade honom genom skogen.

Mannen avböjde vänligt men bestämt Beas enträgna närmanden och begav sig ut i natten. Bea såg sig nu om efter ett nytt byte. Någon som kunde erbjuda stora mängder latj.

I slutet av baren satt en liten gubbe och vinkade. Han hade sett hur Beatrice lämnats åt sitt öde och såg nu sin chans. Han var en så kallad andrafiol. Han var aldrig någons förstahandsval, men ett naggande gott andrahandsval. Det hade han hört flera gånger.

Bea ignorerade först vinkadet helt. Gubben verkade för angelägen. Något skumt var antagligen i görningen. Sedan tänkte hon ett varv till. Skumt skulle kunna likställas med latj om man hade lite tur. Det var kanske ett psykfall, och det var alltid intressant. Hennes fantasi började skena. Fanns det inte ett institut utanför stan? Kunde det vara att han var en förrymd patient? Det brörjade vattna sig i munnen på henne, så hon vinkade tillbaka.

I en bar satt en man och läppjade på en White Russian. Det var hans favoritdrink. Det gick inte en dag utan att han tänkte på denna drink. Inte alla barer behärskade den men just här så var den nära nog fulländad. Han satt alltid ensam och drack. Sällskap distraherade från smakupplevelsen och förtog njutningen. Det hände ibland att andra bargäster försökte starta en konversation men då var han alltid väldigt tydlig med att han inte var intresserad. Att hålla upp en hand och se åt ett annat håll brukade vanligtvis räcka. Så inte den här gången. I flera minuter hade det nu suttit en märkbart berusad kvinna bredvid honom och pratat om överlevnadsstrategier i händelse av atomkrig. Hon verkade inte uppfatta någon av hans mer och mer desperata signaler. Hon bara pågick.

Mannen gav till slut upp och reste sig för att gå. Kvinnan tog då tag i hans krage och satte ner honom på barstolen igen.

"Neh neh lilla gossen lilla. Inte skaaa duuuu välla gå redaaaan? Ska du inte sitta här i Beas knä?"

"Vi måste vara tuffare mot brott!", skrek Svenne efter att ha funderat en stund. "Vi måste samarbeta med SD bakom kulisserna men utåt måste vi ta avstånd från dem!"

"Bra. Nu börjar det likna nåt.", svarade Bea och klappade händerna lite lätt. "Du har fattat vinken. Vi måste göra en Uffe! Jag har redan bett reklamavdelningen ta fram en affisch på dig där du står framför en brinnande bil i förorten med korsade armar. Bildtexten är work in progress men jag tänker mig nåt i stil med: Svenne - inte bara axlar, en sjuhelvetes massa muskler också. Ledordet är styrka. Vi måste få dig att framstå som en stark ledare. Flörta med den gamla Hitler-drömmen osv. Det är det folk gillar nu förtiden. Så, fler idéer eller kan jag gå ut och fira nu? Mitt jobb här är klart. Jag återkommer om fyra år för att hålla i trådarna."

På vägen ut från kontoret höll Beatrice upp sin hand för att high fiva. Ingen mötte kardan.

"Jag har två ord åt er mina vänner: Världsherravälde!"

Efter att ha uttömt alla artighetsfraser hade Beatrice tagit över rummet. Hon stod nu framför en stor whiteboard. Partikamraterna satt samlade på stolar i en ring runt henne. Svenne satt på golvet vid hennes fötter. Lotta sågs inte till.

"Och hur ska vi nå dit undrar ni kanske nu? Jo, vi ska ha en brainstorming! Hjärnstorm! Det finns inga dumma förslag. Bara skrik rakt ut när ni kommer på nåt så skriver jag det här på tavlan. Se så, var inte blyga! Hjärnstorma!"

"Ehrm. Hårt arbete?", sa en försiktig liten herre efter att det varit tyst en stund.

"Struntprat!", skrek Bea till svar. "Hårt arbete...haha hur tusan skulle det hjälpa? Bättre kan ni! Vad säger du Svenne? Nåt måste du väl ha att komma med där under allt hår?"

När Svenne börjat förlika sig med tanken på den uteblivna näsbrännan så övergick ilskan och förvåningen i en acceptans av situationen. Nu när Beatrice hade anlänt så var han ingalunda längre The Big Dog Himself. Det var ingen idé att försöka kämpa emot denna naturkraft. Det gällde bara att försöka rätta in sig i ledet och hoppas på en position som Little Dog.

"Beatrice! Vilken otrolig ära och stort nöje det är att få se dig här i vårt lilla högkvarter. Vi är alltid öppna för voluntärer ifall du skulle vilja ära oss med ditt stöd."

De andra partikamraterna i rummet som hittils hållit andan släppte nu ut en gemensam suck. Detta var tydligen någon Svenne kände sedan tidigare. Någon som han hade stor respekt för, och kanske till och med fruktade. Uppenbarligen någon de skulle behöva fjäska in sig hos.

"Nu var det annat ljud i skällan ja! Haha.", svarade Bea glatt. "Svenne din gamla räv! Kom här så jag får rufsa om din lilla kalufs! Otroligt vilken volym du har fortfarande! Fan minst en meter i diameter!"

Dörren smälldes upp med ett brak och ut steg The Big Dog Himself aka Svenne. "Vem i helvete är det som vågar sjunga på den låten?? Har inte jag varit extremt tydlig så säg? Har jag inte tagit upp det här på varje veckomöte sen vi drog igång partiet? Är det verkligen någon här som suktar efter en näsbränna efter att ni sett vad jag gjorde med Jorndolf häromdagen? Han lär inte sätta sin fot i det offentliga rummet igen om man säger så. Nå.Vem var det? Ut med språket!"

"Doggy doggy dog man! Är det så man hälsar på en gammal vän?", svarade Beatrice lugnt. "Det var inte igår!"

Rummets hakor föll till golvet där de landade i de äggskal de alla så ofta smugit runt på. De hade aldrig hört Svenne tilltalas på det här sättet. De visste inte vad som skulle hända nu men säkert var att det skulle utdelas näsbränna. Näsbrännornas näsbränna därtill.

"Beatrice?", svarade Svenne osäkert. "Näsbränna...?", lade han till med darr på rösten.

På Svenne-Partiets högkvarter rådde febril aktivitet. Det var bara fyra år kvar tills nästa val och ingen tid fick gå till spillo. För närvarande var det ett partimanifest som absolut måste skrivas. Det var Svennes innerliga önskan. Tio punkter skulle det innehålla. Precis som Moses stentavlor.

"Who let the dogs out?!", skrek Beatrice när hon klev in genom dörren. "Who who who?"

Tystnaden lade sig som en våt filt över hela kontoret. I ett hörn satt någon och kvävde en snyftning. Alla viste att just den låten var strängeligen förbjuden och belagd med hårda straff för den som ens råkade nynna på melodin. Det var bland det första man lärde sig efter att ha gått med i Svenne-Partiet.

"Va i helvete!!!!", hördes en röst bakom en stängd dörr med texten: "The Big Dog"

Beatrice hade alltid känt att hon hade ett högre syfte med sin vistelse här på planten. En outnyttjad potential som bara väntade på att upptäckas. Kunde möjligtvis ett liv inom politiken stilla hennes framgångstörst? Det kändes för tillfället mycket troligt att så var fallet. Nu gällde det bara att så snabbt som möjligt ta sig till toppen. Målet var riksdagen. Alla medel var tillåtna.

"Svenne-Partiet. Hur kan jag hjälpa till?"

Beatrice hade letat upp ett nummer till Svenne och Lottas partikansli.

"Du kan ju börja med att räcka över luren till Svenne. Vi har bizznizzz att avhandla förstår du, lilla pöjk.", svarade Bea otåligt.

"Jag är ledsen men jag har strikta order om inte släppa fram några som helst samtal till The Big Dog. Hans tid är helig. Om du vill så kan jag försöka boka in en tid med Lotta. Hon är visserligen The Small Dog men allt går ändå igenom henne i slutändan."

"Bah! Ungjävel. Jaja. Boka in en tid nu då för fan. Namnet är Bea. Jag går hemifrån nu. Svennes tid helig...det var bannemaj det dummaste jag hört! Hej med dig!"

"Herregud", tänkte Beatrice när hon åter befann sig i hemmets lugna vrå. "Där hade man kunna sluta sina dagar som kattmat i Nordkorea."

Nu gällde att inte bli passiv. Att snabbt harpunera ut sig själv mot nästa äventyr. Varje sekund i hängmattan var förlorad tid som aldrig skulle komma igen. Det gällde bara att hitta rätt tema. En inriktningt så att säga. Den som letar för brett efter latj trasslar lätt in sig, brukade Bea tänka.

Beatrice satte igång tv:n och började flippa genom sidorna på text-tv. Vad var det folk snackade om nu för tiden? Fanns det något där som kunde så ett frö av inspiration måntro?

Efter en timme fann hon det. På sidan 111. En rubrik som fick gåsuden att resa sig på henne: "Svenne och Lotta återförenade - ger sig in i politiken."

"Får jag lov att föreslå en alternativ arvinge?", frågade Beatrice för att släta över sin lilla fadäs och försöka ta sig helskinnad ur situationen.

"Okej, vem då då?", svarade Diktatorn och kvävde en snyftning.

"Jag gissar att jag inte var den första personen ni valde ut som arvinge. Jag menar, visst, jag är en av de bästa i världen på latj men det finns de som är bättre. Och om jag själv skulle valt ut en arvingen så finns det egentligen bara en person som har vad som krävs. En person med ett hjärta av guld och ett par axlar av granit. Trumrulle. Ka dish. Ja, du har säkert redan gissat...Svenne. Vad sägs va?"

"Svenne? Ja, bannemaj. Ja, det kan faktiskt funka. Vilken otrolig vändning den här historien fick! Om jag skulle jämföra dig och Svenne vore det som att, ja som att, du vet, jämföra något väldigt dåligt mot något väldigt bra."

Otroligt nog så verkade hela Nordkoreahistorien lösa sig så här enkelt. Beatrice sattes sonika på ett plan hem. En resa som gick u.a.

När diktatorn pratat i sex timmar om skärmar så fick han syn på ett vägguttag. Fyra timmar senare så visste Bea precis hur många vägguttag de hade i landet, och att de till och med hade ström i vissa.

"Vad tror du om ett lunchbrejk mistah? Me so hungy an tieeeeeeed! I jas wan som wice fo me taaaaaammy", sa Beatrice som äntligen lyckats få sig en syl i vädret.

"Tror du att det här är nåt skämt? Ser det ut som att jag ler? Det är väldigt viktigt att du lyssnar på mig och tar in all lärdom jag delar med mig av. Särskilt om du kanske en gång ärver min tron. Ja, nu sa jag det. Det var meningen att det skulle bli en överraskning men nu har du förstört allt!", svarade Diktatorn och rullade sitt runda huvud fram och tillbaka i en uppgiven gest.

Diktatorn tog med Beatrice in i labbet. Det var en undanskymd del av en stor hangar. Överallt på väggarna satt blinkande skärmar med märkliga siffror och tecken.

"Jag kan se att du är imponerad av min skärmar.", sade Diktatorn stolt och slog ut med armen. "Det är ganska många, som du ser. Det är för att vi är en högteknologisk nation med höga ambitioner."

"Oh ja. Väldigt imponerande.", svarade Beatrice med spelat intresse. "Så här många skärmar har vi inte ens i hela Sverige."

"Jaså inte? Ja, det här är förstås inte alla skärmar vi har heller. Vi har många fler på andra ställen. Säkert minst dubbelt så många. Vänta här så ska jag fråga."

Dikatorn tog upp en walkie talkie och pratade i den: "Ville Vessla kom. Är det inte så att vi har många fler skärmar på andra ställen än här?"

Efter ett tag fick han svar: "Lutter Månsson kom. Ja, det kan man lugnt säga. Det finns en skärm i nästan varje stad nu förtiden."

"Vad jag framför allt önskar mig är din fullständiga tillit. Om jag till exempel ber dig att krypa ner i ett kaninhål så vill jag inte att du tvekar en sekund om du att du kommer finna mat, värme och kärlek där nere. Förstår du?"

"Låter intressant. Låter intressant.", svarade Beatrice som nu börjat tappa intresset. Men kunde hon kanske få ut något av en deal ändå? "Vad snackar vi ersättning för det här giget då liksom? Är det läge att gå i pension sen månne?"

"Jag pratar ogärna om det. Men eftersom du ställer frågan rakt ut så där så får jag väl svara som det är då. Din belöning är att du får behålla huvudet på dina axlar. Alternativet är att jag ber någon av mina undersåtar hugga av det och lägga i en doggy bag åt dig att ta med hem. Vill du ha lite soya och krydda till det?"

"Okej, när du lägger upp det på det sättet så låter det väl som att vi har en deal då.", svarade Beatrice och anlade sitt allra mest insmickrande leende. Här gällde det att skapa tillit och bida sin tid.

"Jag?", frågade Beatrice förvånat. "Jag har inte så jättemycket erfarenhet av människoliknande robotar. Har ni verkligen läst min cv eller ni bara anlitar folk på måfå?"

"Givetvis har vi läst din cv. Allt är en del av planen, sedan dag ett. Varför tror ni att jag talar svenska? Vi har haft ögonen på dig sedan du svarade på den där hästtämjarannonsen. Du tror väl inte det var någon slump att du hamnade på ett flyg hit? Men jag måste säga att när du sa det där på planet, om att du var så trött på alla jävla asiater så höll jag på att beordra din avrättning. Lyckligtvis för din del så gick min högsta general förbi med ett mjukisdjur just då, så att jag besinnade mig. Jag hoppas att er inställning korrigerats nu."

"Wow. Wow. Wow." Beatrice applåderade och skakade imponerat på huvudet. "Hatten av lille vän. Hatten av. Jag står till ert förfogande. Vad behöver ni?"

Beatrice tog sig upp ur bollhavet och ställde sig med armarna i kors. "Jag kräver en förklaring! Det där är inte Astrid i poolen! Vad är det för hund och ponny show ni kör här egentligen?"

"Det stämmer.", sade plötsligt en röst precis bakom henne. Någon hade smugit sig på.

Bea såg omkring men kunde först inte se ett jota. Sedan tittade hon neråt. Och där stod han. Diktatorn i egen hög person.

"Det är XJ-431 ni har haft äran att betatesta. En människoliknande robot av otroligt hög kvalité. Speciellt framtagen för att framana känslor av nostalgi och kärlek till moderslandet. Som ni märkte är hon ännu inte helt fulländad, men med din hjälp är jag övertygad om att vi får henne över mållinjen innan årets slut. Jag skulle bli mycket besviken och förvånad om ni nekar mig den hjälp jag behöver."

Beatrice simmade lite närmare i bollhavet för att ta sig en bättre titt på Astrid. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att det låg en hundring begraven här någonstans.

"Hörru! Kom inte närmare!", skrek Astrid. "Stopp. Stopp. Stopp..." Hon verkade ha hakat upp sig.

Bea fortsatte vada framåt i bollhavet tills hon var öga mot öga med Astrid. Det var dock inte ögon hon stirrade in i. Det var något annat. Något som hade formen och utseendet av ögon men som saknade den där lilla glimten som hos en levande varelse.

Beatrice vände sig om för att söka efter vaktens uppmärksamhet. Upprört frågade hon: "Vad sjutton är det här för jämrans gyckel?"

Vakten hörde henne inte. Han skrek panikslaget i en sprakande walkie talkie. Detta var uppenbarligen inte enligt planerna.

"Käre Kim Jong-Il.", började Astrids brev. "Du känner inte mig, men jag känner att jag känner dig. Jag har nämligen nyss läst en artikel om dig i tidningen här i Sverige. Det är bara en liten sak jag inte riktigt lyckas klura ut. Ja, du förstår säkert vad jag talar om. Håret. Jag vet inte hur mycket jag kan skriva i det här brevet. Jag räknar med att det kommer att öppnas av aporna på säkerhetspolisen och jag vill inte ge dem tillfredeställelsen. Om du finge tid över i ditt säkerligen välfyllda schema att skriva en liten rad tillbaka så skulle jag bli glad som en vårfjäril. Med vänliga hälsningar, din Astrid (känd författare)."

Beatrice lyssnade uppmärksamt. Imponerad som hon var av Astrids otroliga minne och berättarförmåga. Krutkärring var ett ord som flimrade förbi i tankarna. Tanten måste ju vara över 100 år gammal nu. Något var det ändå som kändes lite skevt. Bea kunde inte riktigt sätta fingret på det.

Astrid Lindgren började berätta om åren i terapi. Hon hade upptäckt att håret var exceptionellt slitet redan som ung och då börjat må väldigt dåligt över det. Det dröjde dock många år innan hon äntligen tog tag i problemet. Barnbok efter barnbok blev skriven, och filmer spelades in. Varje dag steg hon upp och klistrade på ett glatt leende, men på insidan led hon och håret blev bara slitnare och slitnare.

Då fick hon en dag syn på en artikel i tidningen. Den handlade om en Nordkoreansk ledare med hår som var nästan lika slitet som hennes eget. Ändå utstrålade han ett enormt självförtroende på varje bild och verkade helt obrydd av sitt lyte.

Astrid tvekade inte en sekund. Hon tog upp sin gåspenna och doppade den i första bästa bläckhorn. Sedan satte hon igång att skriva.

Beatrice tog sats och hoppade långt ut i bollhavet. Efter att hon tagit ett par simtag så dök det plötsligt upp ett huvud i bassängens ena hörn.

"Välkommen till Nordkorea! Härligt att träffa på en ny landsman. Jag är så evinerligt trött på Snickaren."

Huvudet tillhörde en äldre kvinna. Bea tyckte bestämt att det var något bekant med henne.

"Jag ser att du är konfunderad. Officiellt är jag död nämligen. Det här är mitt Nangijala kan man väl säga. Hit med kardan och hälsa på din nationalskatt Astrid!"

"Men vad tusan är det du säger!? Och varför har du så slitet hår? Borde du inte vara mer deprimerad över det?"