Pipetto lade nu alla korten på bordet. Han berättade att han var bunkerns långa arm, med uppdrag att värva intet ont ananade personer till National-Socialismen. Och i det långa loppen att även få dem att flytta in i bunkern, helst frivilligt. Deras födelsetal var historisk låga så de var i stort behov av personer som kunde hjälpa till att upprätthålla populationen.

"Vi är lite inspirerade av Hitler här, kan man säga. Vi försöker skapa en ras av übermenschen.", sa Pipetto och log. "Inte för att vi på något sätt tror oss kunna tävla med der Führer.", tillade han snabbt.

"Fascinerande.", svarade Ursula för att för att verka intresserad. "Men nu firar ni alltså Lucia?"

"Ja, det är mest för barnens skull. Det blir ganska långtråkigt här inne så vi försöker liva upp stämningen med olika aktiviteter. Förra veckan hade vi Gåsamiddag. Mycket uppskattat bland de äldre. Kul för dem att göra något kul innan ättestupan också. Vi är ju ganska pragmatiska här nere, som ni säkert förstår. När du når icke-fertil ålder så har vi inte så mycket nytta av dig längre. Vi har ju inte oändliga resurser liksom.", svarade Pipetto och skrattade till.

Ursula översatte åt Beatrice efterhand som Pipetto pratade. När hon fick hör om ättestupan utbrast hon: "Jisses! Kan du fråga när de tänker köra nästa gång?"

Efter ett tags famlande i tunneln kunde de äntligen se hur det började ljusna. Längs väggarna i korridoren satt tända oljelampor som spred ett oväntat hemtrevligt ljus.

När korridoren tog slut så öppnade den upp sig i ett stort rum med imponernade takhöjd. Det var ingen skitbunker det här inte. Uppenbarligen konstruerad för någon höjdare inom partiet. Mitt i rummet stod en gran. Ingen liten skitgran det heller. Minst fyra meter hög. Granen var klädd i flaggor med hakkors och små änglar med Hitlers ansikte påklistrat. Runt granen dansade och sjöng ett Luciatåget. Ett ganka unikt Luciatåg därtill, alla hade brun rock på. Uppenbarligen utklädda till pepparkaksgubbar.

"Så vi möts igen. Välkomna ska ni vara."

En man kom emot dem. Han kändes väldigt bekant men det var svårt att se i halvdunklet.

"Känner ni inte igen mig? Det är Pipetto. Han med pannkakorna, ni vet. I den lilla stugan."

Beatrice och Ursula tittade på varandra och gapade. Det här var oväntat. Men bådade ändå gott på något sätt.

"Okej då. Jag släpper väl in er då. Men lova då att ni kommer bete er som tvättäkta nazister. Inga skämt om Hitlers upprörda mage. Här nere talar vi om der Führer med vördnad och respekt. Ni kommer väldigt lägligt förresten. Vi har precis börjat fira lille-Lucia, till minne av sankta Carin. Görings första fru som ni säkert känner till. Från Sverige var hon."

Ett ljudligt klick hördes då porten till bunkern låstes upp. Ursula och Beatrice öppnade en liten glipa och trängde sig in. Det var väldigt dunkelt där på andra sidan så det tog dem ett tag vänja ögonen. Med ena handen på väggen så kände de sig fram i en lång korridor. En avlägsen doft av lussebullar och glögg växte sig starkare och starkare ju längre in de kom.

"Sa han hur långt det var?", frågade Bea.

"Nej, han nämnde ingenting om det. Men du känner väl själv på lukten att vi måste vara nära nu. Och är det inte Tipp tapp man hör? Eller jag har börjar hallucinera här i mörkret?"

"Jo visst fasen är det Tipp tapp. Tippe tippe tipp tapp. Och midnatt råder. Var det lille-Lucia du sa de firade? Låter som en tvättäkta Nazi-lille-Lucia fest. Här ska det ta mig fasen bli latj! Det var på tiden det!"

"Jag tror inte ni har fattat att jag är tvättäkta nazist? Eller? Den där du har med dig är fan inte jude. Jag känner igen en jude på 300 meters håll. I dimma. Det har jag fått medalj för."

Rösten tystnade plötsligt. Personen på andra sidan verkade tänka efter ett tag och fortsatte sedan: "Okej, jag får ge er att näsan har ni fan fått till riktigt bra alltså. Det är lite svårt att se genom den lilla kameran här men jag skulle nog uppskatta att man lätt får in ett Somaliskt bandylag i den snoken, komplett med coach, materialare och extraskridskor till ordinarie spelare."

"Aja! Nu överdriver du väl ändå lite? Bandylag ja, och kanske coach men materialare!? Det brukar vara några feta jävlar de där!", svarade Ursula.

"Hallå! Är det mossa i öronen eller? Det är ett Somaliskt lag, sa jag ju. Deras materialare är bland de smalaste i världen. Det brukar de få medalj för."

"Ah just det. Men tänker du släppa in oss då?"

Sagt och gjort. Ursula ringde på porten igen. Den här gången med Beatrice bredvid sig som fånge. Många signaler gick fram den här gången men till slut svarade någon.

"Jaha...vad är det den här gången då? Vi har faktiskt saker att göra här."

"Ursäkta? Jag har aldrig varit här förrut. Jag råkade bara gå förbi och såg att det var en bunker här. Dörren var så välbyggd att mina tankar gick till tyskt hantverk direkt. Jag sa till min fånge här att nu har vi nog kommit hem. Det osar tredje riket lång väg!", svarade Ursula med tysk brytning. "Och sieg heil förresten. Hälsar man inte nu förtiden?"

"Pyttsan.", svarade rösten på andra sidan.

"Mitt namn är Greta Goebbels. Jag har alltså en liten fånge här då va, som jag gärna skulle vilja överlämna. Judisk, givetvis. Ja, det är väl ganska uppenbart om du bara betraktar snoken här.", svarade Ursula och höll upp Beas ansikte mot den lilla kameran i dörren.

"Vad sa han nu då?", frågade Beatrice när porttelefonen tystnat.

"De är nazister hela bunten! Vi får tänka om. Det kräver lite mer finess det här än vad jag hade räknat med. För in ska vi. Det är inte tu tal om den saken.", svarade Ursula bestämt.

"Har inte jag ganska stor näsa? Min mamma sa alltid att jag var hennes lilla jude. Hotet om gaskammare hängde alltid i luften. Hon hade till och med en burk Zyklon B i bokhyllan som hon brukade hytta med när hon fått i sig för mycket öl."

"Okej, ja det är fan ta mig ingen dålig snok du har. Du är en bra vän att ha när det regnar. Det finns plats för mer än en där under. Vad tänker du dig för upplägg då? Ett klassiskt fångvaktardrama? Jag nazi, du jude? Tror bannemaj det kan funka alltså. Han lär ju vara dum som en spik där inne i bunkern."

"Han sa att han var född där i bunkern.", översatte Ursula åt Beatrice. "Då är det säkert en sån jäkla övervintrare som tror att kriget pågår fortfarande."

"Såg åt honom att tysken är efter oss och att vi behöver någonstans att gömma oss. Det är svastikas överallt, säg det. Och så lite panik i rösten. Kom igen nu."

Ursula tryckte på porttelefonen igen och tog ett djupt andetag. När hon hörde att någon svarade så satte hon igång: "Helveteeeeeeeeeeee!!! Öppna! Tyskar överallt! Min vän är skjuten. Inälvorna sprutar! Hjälp!"

Rösten svarade lugnt: "Jaså det är ni igen. Tyskar alltså? Jag förstår inte vad som är så farligt med tyskar just? Vi är tyskar allihopa här inne. Sieg heil och adjö!"

Många myrstackar senare så lyckades de äntligen ta sig till vad som verkade vara ett skyddsrum. Det syntes inte mycket från utsidan. Bara en stor järndörr insprängd i en bergsida. Bredvid dörren satt någon sorts porttelefon med kamera.

"Hur får vi upp dörren?", frågade Beatrice. "Den ser jämrar i mig tung ut du! Tror du det finns käk där inne? Det börjar kurra här."

"Vi ska se. Jag tror att vi kan ringa på här. Jag undrar om det finns folk där inne. Man har ju läst om folk som stannade kvar i sina skyddsrum långt efter att andra världskriget tog slut. Kan vara nåt sånt här kanske. Tyst nu så ska jag ringa och kolla."

Ursula klickade loss på porttelefonen. Efter en stund knastrade det till i högtalaren och en svag röst frågade vad det gällde.

"Jo, det är så att vi är här för att sälja majblommor.", ljög Ursula.

"Tror du att jag är dum? Jag är född i bunkern, inte i farstun.", svarade rösten och avslutade samtalet.

Beatrice och Ursula lämnade Pipettos lilla stuga och begav sig ut på jakt efter skyddsrummet. Ursula visade vägen med kartan i högsta hugg.

"Då ska vi se här. Om jag läser rätt på kartan här så ska vi gå norrut. Kolla på mossan här på träden. Den växer alltid på den södra sidan. Eller om det var norra? Ja ja, det kvittar. Myrstack här. Om jag petar in en liten pinne så kommer myrorna vrida den mot norr. Ingen vet varför. Det är ett välkänt överlevnadstrick."

Ursula petade in en pinne och tillsammans väntade de på att myrorna skulle rikta den mot norr.

"Är du helt säker på att det fungerar?", frågade Beatrice efter att pinnen inte rört sig på flera minuter.

"Jag tror inte det funkar om vi kollar samtidigt. Myror är blyga små stackare. Vänd dig om och blunda så ska du få se."

Trots idogt letande fann de inga ledtrådar till Pipettos riktiga identitet. Huset var helt rensat på personliga ägodelar. Det var uppenbart att han var ett proffs.

"Nej, vad säger du Bea? Ska vi ta några pannkakor och dra? Det här leder ingen vart."

"Så trist alltså! Just när vi börjat få korn på lite latj. Vad tusan gör vi nu då?"

"Jag hittade en karta över området. Det ser ut som att det ska ligga ett skyddsrum här i krokarna. Lite urban exploring skulle kanske sitta fint?"

"Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Vad väntar vi på? Lämna de där äckliga pannkakorna. De är säkert kontade med feces ändå. Har du sett något toalettpapper här? Nej, just det. Han använde pannkakor..."

"Okej, om vi skulle kunna återgå till ordningen nu kanske?", sa Ursula irriterat. "Jag förstår att du inte förstod vad jag sa till Pipetto precis men det visade sig att han inte är den han sa sig vara. Uffe gjorde en utförlig bakgrundskoll på honom via sina CIA kontakter. Det är en riktigt sjuk jävel vi har att göra med här. Vi ska nog vara glada för att vi undkommit med livet i behåll så här långt."

"Oj är det så illa!", svarade Beatrice. "Eh, var är han förresten?"

De såg sig om efter Pipetto men han var spårlöst försvunnen och ytterdörren stod på glänt. Han verkade ha utnyttjat förvirringen under Beas spontansång till att fly. Kvar fanns bara en svag doft av bränt smör.

Ursula började leta runt efter ledtrådar till vem det var de hade att göra med egentligen. "Kolla här i bokhyllan Bea. Det är fan ta mig bara Per Morberg kokböcker överallt. Vad är det här för en? 'Morberg gräddar plättar - alla jagar vättar', vilken urlöljig titel!"

Beatrice greps plötsligt av en oemoståndlig lust att sjunga. Hon visste inte var detta infall kom ifrån, sången måste ut bara. Hon harklade sig försiktigt och tog ton:

"Vi gratulerar, hej hoj tjing tjong tjing tjong. Och leva ut i hundra år minst."

Ursula stirrade förvånat på henne. "Vad sysslar du med?!"

Beatrice svarade med fortsatt sång: "Med blommor och blad, ja vi gratulerar. Vem då? Vem då? Vem då? Jo Mia. Hurra. Hurra. Hurra. Hurra."

"Vad i helvete var det där?", frågade Beatrice rakt ut utan att förvänta sig något svar. "Fasanen vet vad som flög i mig."

"Okej, Pipetto. Ut med språket nu. Vem är du?", sa Ursula lugnt efter att ha avslutat samtalet med Uffe.

Pipetto skruvade nervöst på sig och flackade med blicken. "Ursäkta? Vad menar ni?"

"Enligt väldigt goda källor är du inte den du påstår dig vara. Pannkaksreceptet har du fått från den svenske skådespelaren och kocken Per Morberg. Är det inte så?"

Beatrice, som fortfarande inte hade lärt sig italienska, snappade ändå upp namnet Per Morberg och tänkte att nu börjar det lossna. Kanske är det inte så svårt att lära sig ändå. En del ord verkade ju vara samma som på svenska.

"Öh...sirap? Vill du ha det på kakan? Det...ja, en del gillar det. Jag gillar det. Sylt...sylt? Klasssssiskt....", svarade Pipetto förvirrat och såg sig om efter en flyktväg.

"Hur är det nu man börjar en skattjakt?", frågade Bea Ursula.

"Man börjar med att ringa Uffe såklart."

Ursula såg så nöjd ut med sitt svar att Beatrice inte kom för sig att fråga om vem denna Uffe var. Antagligen någon av hennes pappas gamla CIA-polare, tänkte hon.

"Det kan låta lite underligt nu när jag pratar med Uffe här. Men snälla, vad du än gör, avbryt mig inte. Då kan han bli mycket upprörd. Och det vill du inte vara med om."

Ursula tog upp sin telefon och började ringa. Efter några signaler gick samtalet fram. Beatrice hörde bara Ursulas del av samtalet.

"Kuling...Undulat...Kuling...Enbär...Nutid. Ja, det är jag...Ja, det stämmer...Jaså du har lyssnat?...Det stämmer, Beatrice ja...Tror du inte?...Ska vi inte chansa? Man måste väl chansa?...Nej nej, såklart inte...Uffe vet bäst...Nej, oj förlåt...Kalebass!...Kalebass?"

När Ursula hade lugnat ner sig så drog hon Beatrice till sig för att konferera. Det här var kanske inte så enkelt som de först hade trott.

"Okej Bea. Vad föreslår du? Ska vi anta uppdraget eller tror du att det är en vild gåsjakt? Innan du svarar så vill jag bara tillägga att min pappa var CIA. Så, nu är det sagt. Vad sägs?"

"Det här kanske låter lite konstigt men jag känner lite att vi är i tacksamhetsskuld till den gamle mannen. Det han bjöd oss på idag var mer än bara pannkakor. Det var något upphöjt, gudomligt nästan. Jag skulle snarast likna det vid en religiös upplevelse. Vi sög Jesus kuk idag, kan man säga.", svarade Beatrice med något drömmande i blicken.

"Du har så rätt. Minns du det jag nämnde innan om att min pappa var CIA? Jag tror att det kan komma jäkligt väl till pass. Jag har fortfarande kvar hans gamla telefonbok, fylld av nyttiga personer för dylika ändamål. Ett av min pappas många expertområden var just att lokalisera gamla nergrävda sjörövarskatter. Men berätta inte det för någon för då måste jag tyvärr döda dig, eller likvidera som min pappa brukade säga."

Så blev det besämt då att Ursula och Beatrice tog sig an uppdraget. Beatrice var glad, Ursula var glad men gladast av dem alla var Pipetto.

"Men nån liten humm om var den ligger begraven måste du väl ha!", svarade Ursula. "Hur gammal är du egentligen? Det kan väl inte vara så länge sedan du begravde skatten?"

"Nej, det är väl egentligen bara några veckor sedan men jag använder mig av något som kallas för 'rensa-minnet-tekniken'. Ni kanske har hört talas om den?"

Ursula översatte åt Beatrice och sedan skakade de båda på huvudet.

"Okej, låt mig förklara. Jag är av uppfattningen om att minnet är begränsat, förstår ni. Att det bara går att lagra en liten mängd viktig information. Så innan läggdags varje dag så försätter jag mig i ett meditativt tillstånd och tränger ut alla ovidkommande intryck från dagen. Just den dagen då jag begravde skatten så hade jag gjort ett stort genombrott i utvecklandet av min pannkakssmet, så jag var helt enkelt tvungen att välja vilken information jag skulle lagra. Och det var ett lätt val för mig, ska ni veta. Pannkakor är mitt liv."

"Men kunde du inte bara ha skrivit ner det då?", nästan skrek Ursula till svar.

Pipetto tog de båda kvinnornas strålande entusiasm som ett ja, redan innan de hade hunnit svara. Och han fortsatte:

"Utmärkt. Låt mig berätta lite om den här skatten för er. Den är egentligen inget märkvärdigt som sådan. Bara några kilo guld och ädelstenar som gått i arv i min familj genom flera generationer. Jag skulle uppskatta värdet till omkring fyrtio tusen miljarder. Men åter till själva sakfrågan. Vår familj har alltid haft som tradition att den äldste sonen i varje generation gräver upp sin fars skatt vid dennas bortgång och sedan själv begraver den igen på ett säkert ställe."

Ursula översatte efter hand åt Beatrice. Deras båda hakor var långt nersänkta efter att ha hört vilket oerhört värde det var fråga om här. Pipetto tittade upp och väntade efter varje mening för att vara säker på att de hängde med.

"Även jag grävde upp min faders skatt och begravde den igen på ett säkert ställe. Sedan var det tänkt att jag också skulle få en son och berätta för honom var den var nergrävd. Dessvärre har jag varit så upptagen med att förfina mina pannkakor att jag aldrig haft något intresse av fortplantning och med åren har skatten fallit i glömska. Jag har inte tänkt på den förrän nu när ni var så vänliga här idag att jag ville ge er något. Men jag kan inte för mitt liv minnas var den är begravd."

Den gamle mannen, som förövrigt hette Pipetto, bjöd på pannkakor tills både Beatrice och Ursula storknade. De var båda rörande överens om att det var de godaste pannkakorna de någonsin smakat. Mätta och belåtna sjönk de bakåt i sina stolar och uttryckte samtidigt sin tacksamhet till Pipetto som lyste av stolthet. Hade han rent av en tår i ögat? Det var svårt att se i halvdunklet i den lilla stugan.

"Det här får vi göra om.", sa Ursula till Pipetto och log.

"Ni anar inte vad det värmer en gammal mans hjärta. Ni har livat upp min dag så mycket att jag känner mig i tacksamhetsskuld till er. Skulle ni möjligtvis kunna tänkas ta er an ett litet skattletaruppdrag? Generös hittelön utlovas givetvis."

Ursula översatte snabbt frågan till Beatrice. Det fanns bara ett svar. Ett rungande ja.

Ursula avbröt mannen och började köra den på förhand bestämda historien.

"Jo förlåt herrn men det råkar faktiskt vara så att vi är två förlista stackars arma människor. Vår båt gick på grund här utanför, förstår du. Du undrar kanske varför min fina lilla vän här inte presenterar sig. Jo, det är faktiskt så att hon fått tungan utskuren..."

Längre än så kom inte Ursula förrän mannen avbröt henne.

"Av en hemsk bandit med mikropenis? Jo man tackar. Kom inte här med era gamla rövarhistorier. Jag har hört dem alla till leda. Om det är mat ni vill ha så bara säg det. Jag har köket fullt av pannkakor."

"Vad säger han?", frågade Beatrice.

Ursula log stort och svarade: "Jackpot!"

Deal, tyckte Beatrice och så begav de sig ut över de italienska vidderna för att söka efter föda. Ett litet torp med rykande skorsten blev deras första destination.

"Kolla där va!", sa Urusula och pekade mot torpet. "Jag slår vad om att det är en gammal farmor som steker pannkakor där inne. Håll dig bara till storyn nu så ska du se att vi kan smörja kråset ordentligt. De gör alltid för många pannkakor de gamla nuckorna. Det är som att de väntar på besök som aldrig dyker upp."

Det vattnade sig i munnen på Bea när de närmade sig torpets lilla dörr. Urusula var först framme och knackade på. Hon hade den fördelen att hon behärskade det inhemska språket. Efter en liten stund öppnade en råbarkad gammal man som muttrade på italienska.

"Jag är inte intresserad av några horor. Va! Hör ni det? Jag är en gammal man. Och desutom har jag mikropenis så det är inte lönt."