Efter att ha förlorat sig själv i sina butlerfantasier ett tag så återvände Beatrice till verkligheten igen. Vardagen kändes nu gråare än någonsin. Ensamheten grep tag i henne med full kraft. Kanske var det till och med dags att ge tillbaka till samhället. Kanske skulle lite filantropisk verksamhet fylla hennes själ med mening. Men vad göra? Helst skulle det vara något som inte tog upp alltför mycket tid. Månaden hade precis slagit om till maj så det första som slog henne var att sälja majblommor. De som sålde för mycket brukade alltid uppmärksammas i tidningen. Men efter närmare eftertanke så kändes det ändå som att det antagligen var lite för mycket jobb att gå runt och sälja de där löjliga blommorna.

Just då mindes hon att hon sett en annons i tidningen om att stadens ålderdomshem sökte personer som ville komma på besök och hålla de boende sällskap en stund. För Beatrice lät det som en ganska liten insats med stor utdelning. De gamla skulle bli så glada av hennes sällskap. Deras släktingar hade säkert tröttnat på dem för länge sen, så Bea skulle komma in som en frisk fläkt och ge dem ett minne för livet. Med ett stort leende på läpparna letade hon rätt på tidningen för att ta reda på mer.

Middagen blev en succé på alla sätt och vis. När Beatrice, Bonkers och herr Morrtall skildes åt var de de bästa av vänner. Bonkers beställde en limousin åt Bea så att hon kunde fara hem ståndsmässigt, som han sa.

Väl hemma gick Beatrice igenom sina intryck. Det hade varit en omvälvande dag där ute på herrgården. Den som gjort störst intryck på henne var Bonkers. Hon hade alltid drömt om att ha en egen butler och nu hade begäret slagit till igen med full kraft. Men var skaffar man en? Och en som passar också? Självklart skulle hon väl få träna upp den lite för att möta hennes väldigt specifika krav. Hon skulle till exempel lära den att hon ville ha morgontidningen uppvärmd till exakt 42 grader och uppslagen på tredje sidan. De två första siderna var mestadels strunt och det hade hon inte tid med. I sin fantasi var hon en upptagen affärskvinna med tusentals järn i elden och bränder som behövde släckas hit och dit. Alla ville ha tag i henne men hon överlät telefonen åt sin butler. Henry, skulle han heta.

"Några samtal till mig Henry?", skulle hon fråga via husets snabbtelefon där Henry alltid stod redo att svara.

"Inga viktiga, madame. Jag har sagt åt dem att du inte vill bli störd. Och jag har förövrigt hämtat din tvätt ifrån kemtvätten och bytt kattsand åt Konrad.", hade Henry svarat.

Beatrice hade alltid katt i sina butlerfantasier. Alltid med olika namn. Hon hade ännu inte hittat ett som kändes rätt.

Herr Morrtall ställde sig upp och hyssjade Beatrice. Hon tystnade motvilligt.

"Innan vi dukar fram så skulle jag vilja säga ett par ord. Å mina och Bonkers vägnar skulle jag vilja tacka dig, Beatrice. Vi utsatte dig för ett litet spratt och du tog det med gott mod. Älgen blev till älgstek. Leken blev allvar. Kan man kanske säga. Och till din ära kommer vi att servera just älgstek här idag. Låt dig väl smaka. Bon appetit."

Utan vänta på instruktion började husmor och hennes tjänare att duka fram på bordet. Snart dignade det av älgstek och alla upptänkliga tillbehör. Det var till exempel rotsaksrösti och lingonchutney. Beatrice lydde instruktionen och åt med god apptit. Efter ett par glas vin förlät hon till och med herr Morrtal och Bonkers för deras aprilskämt. Det var väl ganska oskyldigt ändå. Hon var inte den som var långsint. Nej, om man bjuds på älgstek och vin så är det bannemaj bara att förlåta och gå vidare.

"Ni är allt ena sköna lurvenpajsare ni va! Världen vore en bättre plats med fler som såna som oss va? Livsnjutare som inte spottar i glasen. Glasen!", slirade Beatrice fram och lade armarna om godsherren och Bonkers.

Bonkers hade också satt sig till bords. En frihet han tog sig endast väldigt sällan och då han själv tyckte att han gjort sig förtjänt av det.

Porslinet var det finaste Beatrice sett men hon höll minen och fnyste: "Är det här allt? Sa du inte åt henne att duka med det bästa ni har?"

Godsherren ropade på husmor: "Husmor! Hit!"

Hon kom springade och svarade: "Ja, herr Morrtall. Vad önskas? Maten är strax färdig."

"Morrtall? Heter du verkligen det? På Blygdläppens herrgård?", frågade Bea och skrattade till.

"Det är ett väldigt anrikt och fint efternamn. Ingenting att skratta åt.", svarade herr Morrtall. Sedan vände han sig mot husmor: "Är det här verkligen vårt finaste porslin? Har vi inte det jag ärvde av morfar?"

Bea tog åter till orda: "Morr, morr, morr, morr Morrtall! Morfar Morrtall. Nej, glöm morfar Morrtall. Låt honom vila i frid. Det här porslinet blir riktigt bra ska du se. Fanns det någon mat? Var är Bonkers? Han kan väl också hjälpa till. Låt husmor vila. Och vin? Vi måste väl ha vin!"

Beatrice skrattade med men ruvade samtidigt på hämnd. Ju mer hon föreställde sig hur djuv hämnden skulle bli ju mer hysteriskt skrattade hon. Godsägaren och Bonkers tystnade efter en stund men Bea fortsatte att skratta.

"Jaha. Ja, det var ett skämt som heter duga det va?", sa godsägaren för att försöka få tyst på Beatrice.

"Ja, det må jag säga. Hahaha. Där fick ni mig fint alltså. Så här lurad har jag inte blivt sedan min mamma lurade in mig i garderoben när jag var liten. Där satt jag i tre dagar utan mat, fattade inte vad som hänt. Sedan öppnade hon med ett gapskratt. Satan, vad dum jag kände mig då! Skämdes som en hund. Jag hade gått på det gamla garderobspranket. Äldsta tricket i boken! Den dagen svor jag på att aldrig bli lurad igen. Men ni fick mig att bryta eden här. Bra jobbat grabbarna!"

"Det låter som du haft en tuff uppväxt. Men det är bra. Det som inte dödar, det härdar. Nu tycker jag att vi ska fira med en rejäl brakmåltid. Seså Bonkers. Ring på husmor och be henne duka upp för fest! Chop chop. Finaste porslinet ska det vara."

Beatrice kastade ett öga på kontraktet. Det var helt oläsbart, skrivet i kilskrift. I och med att kilskrift slutade användas för mer än två tusen år sedan, så lärde sig aldrig Bea det i skolan. Men för generad för att erkänna detta låtsades hon som ingenting och skrev på med ett leende.

"Ja men då så. Varför sa ni inte det direkt? Vi är i business herrarna. Hit med hornen nu så kör vi!"

Bonkers gick högtidligt fram och plockade upp ett par älghorn i miniatyr. Samtidigt började han mässa tyst om och om igen: "Ääälgjakt startar, vem ska skjuta bävern..."

Beatrice tog emot hornen och tittade frågande på Bonkers. Hornen var för små för att kunna fästas på hennes huvud. Bonkers, som hela tiden haft sin blick sänkt, tittade nu upp. Först på Bea och sedan på godsherren. Godsherren tittade tillbaka, hans tårar hade börjat rinna och det såg ut som att han hade svårt att andas. Tillslut kunde han inte hålla sig längre och brast ut i ett rungande gapskratt.

"Har du koll på vad det är för datum idag? Där fick vi dig fint va? Dig skulle man kunna lura hela vägen bort till Porto...", fick Bonkers fram innan han också vek sig av skratt.

Innan Bonkers hann svara tog en nu irriterad Beatrice till orda: "Men vänta lite här nu. Vad var allt det där om en stilig herre? Var det inte så det stod i annonsen? En stilig herre. Och 29 grader varmt?"

"Vi kan väl inte bara skriva att vi behöver någon att spela älg till älgjakten? Vem skulle svara på en sån annons? Då hade vi bara fått hit en massa dårar.", svarade godsherren.

Bonkers nickade instämmande. Det var hans idé med annonsen men han skulle aldrig få för sig att försöka stjäla äran från sin arbetsgivare.

"Jaha. Okej, nu känner jag mig lite snuvad på konfekten här.", svarade Beatrice nu lite uppgiven. "Men vad innebär den här jakten då? Det är lösa kulor antar jag?"

Godsherren och Bonkers kastade en snabb blick på varandra. Sedan svarade Bonkers: "Ja, givetvis. Det är helt riskfritt. Vi har ett särskilt kontrakt här som du ska få skriva på. Där står allt. Du behöver inte läsa det ens. Lita på gamle Bonkers. Här har du. Fatta pennan. Det är en gåsfjäder. Ta gärna med den hem som minne..."

Beatrice och Bonkers var djupt försjukna i hälsningsfrasdiskussionen när godsägaren stegade ut på gårdsplanen.

"Välkommen!", utbrast han med ett stort leende och öppnade armarna för att ge Beatrice en kram.

"Jo, man tackar. Det här är vad jag kallar välkomnande! Föredömligt må jag säga!", svarade Beatrice och mötte kramen.

"Får jag höra ett riktigt bröl då? Har Bonkers visat? Och konditionen är bra eller?"

"Ehrn.Va?", svarade Bea med misstänksam röst. Det var något skumt på gång här.

"Ja, vi leker älgjakt nu förstår du. Och vi har ingen älg kvar. Någon måste vara älg. Och nu verkar det som att lotten föll på lilla dig. Om det inte är några besvär förstås? Vi kan alltid hitta någon annan. Eller hur Bonkers?"

Beatrice försökte förgäves konversera under resan men antingen så hörde inte Bonkers henne eller så ignorerade han henne. Med Bonkers gick det aldrig riktigt att veta en sån sak. Professionell som han var. Efter ett par timmars färd var de så äntligen framme i varje fall. De hade parket framför ett enorm hus. Gods skulle nog vara en lämplig beskrivning. Beatrice lät sig inte imponeras.

"Jaså, det är här ni bor ja."

"Ja, välkommen till Blygdläppens herrgård. Anlades redan på 1300-talet och har gått i arv i familjen i flera generationer. Välkommen att stiga på. Godsägaren väntar där inne. Hur är det med konditionen förresten?"

"Tack. Jo, den är alldeles utmärkt må du tro. Vadan denna fråga?"

"Ingen särskild anledning. Bara en vanlig artighetsfras i all vänlighet."

"Va? Är du helt säker på att det är en artighetsfras? Jag har aldrig hört den förut. Själv brukar jag alltid använda den här: ibland får man sött och ibland får man salt. Har du hört den?"

Beatrice rafsade snabbt ihop lite kläder och diverse hygienartiklar i ett litet knyte som hon slängde över ryggen. Sedan gick hon ut på trottoaren och väntade. Fylld av förväntan började hon fantisera om vad hon skulle få uppleva för latj. Flakmoped dit också. Tjo och tjim redan från start! Med Bonkers också. Vilket jäkla latjo namn! Hade de inte nämnt något om älgjakt också. Hon hade aldrig varit på en älgjakt men hde alltid drömt om att få sätta ett skott i pannan på en älg.

När Beatrice var som djupast försjunken i sina tankar tutade det plötsligt på gatan framför henne. Bonkers hade anlänt. Den välklädde butlern gick fram till Beatrice och tog hennes lilla knyte och sträckte sedan fram handen för att hälsa.

"Bonkers, till er tjänst."

"Beatrice här. Angenämt. Ingen dålig moppe det där! Har du planat toppen på den?"

"Ursäkta? Planat?"

"Ja, har du trimmat den? Jag åker ogärna otrimmat. Det är så otroligt trist med orginalmotor."

"Jaha. Ja, givetvis är den trimmad. Det är en helt ny cylinder. Gör minst 75 i nerförsbacke."

Med det lät sig Beatrice nöjas och klev på för att påbörja färden.

"Limo!? Såååå, tråkigt. Jag har åkt limousin tusentals gånger. Líka stentrist varje gång. Men du, Bonker var det eller? Skicka en flakmoppe så har vi en deal!", svarade Beatrice.

"Ehrm. Ja, Bonkers var namnet. Var god dröj kvar så ska jag se efter om vi har en flakmoped.", svarade Bonkers lite stressat. Som butler var han väldigt mån om att tillmötesgå alla förfrågningar han fick. Hur uppåtväggarna de än var.

Efter några minuter bröts tystnaden i luren igen: "Ja, någon där?"

"Ja, det är Beatrice här. Det är fortfarande angående annonsen med den stilige herren och värmen och det där. Jag är uppriktigt intresserad."

"Ja, just det. Jag skulle hälsa från Bonkers att han är på väg. Erforderligt fordon är införskaffat. Invänta upphämtning inom kort. Han har spårat din adress baserat på master och kosmisk strålning. Han är ganska händig på teknik. Så sitt bara lugn i båten så blir du snart upphämtad. Bonkers sviker aldrig! Tack och hej och på återseende."

"Bröööööööl!", var det första Beatrice hörde när samtalet gick fram.

"Ehrm. Ja, har jag kommit till en stilig herre?"

"Det vill jag lova! Brööööööl! Vem är det jag talar med?"

"En som är evinnerligt trött på den svenska kylan och tråkigheten. Jag såg din annons. Är du fortfarande intresserad av sällskap?"

"Bröööööl? Annons? Oh, vänta lite nu. Bonkers har du satt in en annons? Ok. Ja, det är en som ringer nu. Vad ska jag säga? Brööööl! Vill du ta det?"

Efter en stunds tystnad togs samtalet över av en annan person: "Bonkers här. Butler och vägvisare. Det var angående annonsen förstår jag. När kan ni komma? Vi övar inför älgjakten idag men imorgon kanske kan passa? Jag kan skicka en limousin."

"Gubbfan!", skrek Beatrice och slängde på luren.

Nu var hon tillbaka på ruta ett igen. "Någonstans borde det väl gå att hitta värme i det här jäkla landet? Och varför är alla så jäkla trista?", tänkte hon för sig själv. Och som så många gånger förr tog hon upp tidningen och började bläddra bland de lokala annonserna. Det brukade vara en guldgruva.

Den första annonsen som fångade hennes uppmärksamhet löd så här: "Se hit du fagra mö! Här står en stilig herre iklädd enbart den skrud gud gav honom (naken). Har du tröttnat på kalla nätter i ensamhet och seriöst börjat fundera på att ta ditt eget liv? Då har jag nog ett bättre erbjudande här! Kom och bo hos mig istället. Jag har det varmt må du tro! Snittar 29 grader dygnet. Vad säger du...? Låta snaran ligga och slå mig en signal istället?"

Utan att tveka för mycket så tog Beatrice upp telefonen igen. Det här lät som en man i hennes smak. Medan signalerna gick fram så tänkte hon stressat: "Bara ingen har hunnit före. En sådan här herre, stilig och allt, blir säkert överöst av samtal. Komsi komsi."

"Men vänta nu lite här va.", svarade Beatrice. "Är det inte dig jag pratade med nyss?"

"Nej, absolut inte. Jag har inte pratat med någon annan idag. Mina stämband är helt stela. Hör du inte det? La la la la la la. Minnes mamma målar Mimmi. Ursäkta mig lite medans jag gör lite uppvärmingsövningar för rösten här. Har inte ens hunnit med det idag. Oh la la la la. Oh le le le le."

"Lägg av med det där! Går det ens att köpa palmer här?"

"Låt mig gissa. Du tänkte först resa till ett varm ställe. Typ Bahamas. Men det blev för dyrt. Och nu vill du anlägga en sandstrand i vardagsrummet. Komplett med palmer och allt?"

"Eh ja. Hur visste du?"

"Du tror att du är rätt unik va? Icke, sa Nicke. Alla gör det nu. Vem har råd att resa i dessa tider? Finns snart inte ett vardagsrum i landet som inte är fyllt med sand. Bra bizznizzz för mig. Men jag skulle ALDRIG göra det själv. Gå runt där med sandkorn under pungen. Nej, tack serru!"

"Jaha ja. Vad ska jag nu göra då?", tänkte Beatrice för sig själv. Utanför låg snön tjockt och vinden ven i husknuten. "Det måste väl gå att få tag i lite värme utan att bli helt ruinerad?"

I duschen flera timmar senare slogs hon av en snilleblixt. Varför inte bygga en sandstrand i vardagsrummet? Komplett med palmer och solstolar. Det kunde väl ändå inte bli särskilt dyrt. Sand var det väl bara att åka ner och plocka från stranden, och palmer, ja det fick hon väl beställa någonstans. Kanske lika bra att börja med palmerna först.

Full av nyvunnen entusiasm tog Bea fram telefonkatalogen igen och började bläddra. "Palm, palm, palm, penis.", tänkte hon medan fingret löpte sida upp och sida ner. Till slut landade hon på "Palmmannen - Mannen som fixar palmer åt kreti och pleti.". Hon tog upp telefonen och slog numret.

Efter några signaler svarade en man: "Resepap...ehh nej förlåt. Palmmannen - Mannen som fixar palmer åt kreti och...vad var det nu? Pleti. Hur kan jag hjälpa dig?"

Beatrice hade inte en halv förmögenhet. Men ovillig att erkänna att pengasituationen var lite prekär för tillfället så svarade hon: "Det låter oerhört bra det! Kan jag komma in och kika på resan först bara? Jag bokar aldrig en resa utan att ta en ordentlig titt på den först."

"Nu förstår jag inte riktigt.", svarade Resemannen. Eller var det Resepappan?

"Vad är det du inte förstår, lilla gubben? Du har en resa du försöker pracka på mig och jag vill gärna se resan innan jag förbinder mig till någonting."

"Jo, men alltså det finns ingen resa att titta på. Resan är ju vad du bokar här, flyg och hotell, och sen åker du iväg på den. Själva resan, alltså. Och desutom var det du som ringde mig. Jag försöker inte pracka på dig någonting."

"Jaså! Det börjar mer och mer låta som rena rama lurendrejerierna här! Vad är det för firma ni driver egentligen? Lurar försvarslösa gamla damer så här. Ska man inte ens få lov att se sin resa innan man bokar den? Nej, mig lurar ni inte. Sälj strunt åt nån annan idiot. Adjö!", svarade Beatrice och slängde på luren nöjd med sin insats.

"Vad tror du om Barbados?", frågade Beatrice lite tveksamt. Hon visste inte riktigt vad det var men hennes känsla sa henne att det var varmt.

"Ja, det är ett populärt alternativ så här års. Vad har du för budget? No limit eller snackar vi snåljåp? Jag är så trött på snåljåpar. Jag brukar säga till min kollega Pierre här att snåljåpar, det vill jag inte ha att göra med. Om det ringer en snåljåp till så kommer jag få en meltdown! Och det är sant det!"

"Um, nej men det beror väl på.", svarade Beatrice ännu mer tveksamt. Det här samtalet hade inte tagit den vänding hon räknat med. "Vad ligger en sån resa på? Jag stannar gärna en månad eller två, om det låter sig göras alltså. Annars ringer jag någon annan. Vad var det det andra företaget hette sa du? ResePappan - Pappan som ställer till med resor?"

"Nej! ResePappan - Pappan som ordnar med resor åt folk. Men den firman gick i konkurs så dit kan du inte ringa. Okej, priset frågade du efter ja? Det brukar ligga på runt en halv förmögenhet att resa så länge. Det är ju ganska långt dit också, det förstår du va? Är du beredd att betala vad det kostar?"

Efter flera dagars firande hemma hos Bea så staplade de trötta gästerna ut genom dörren och försvann. Ensam kvar i röran satt Beatrice och drömde sig bort. Utanför blåste en kylig vind. Någonstans måste det väl vara varmare. Var det kanske dags att åka på semester. Bara lämna röran åt sig själv och hoppas att den reder ut sig. Ja, så fick det bli.

Beatrice tog upp telefonkatalogen och började bläddra. "R" för resa. Första alternativet hon fick upp var "ReseMannen - Mannen som fixar resor." Det lät lovande så hon slog numret. Flera signaler gick fram innan en stressad röst svarade:

"Mannen, resor. Eller vänta. ReseMannen, mannen som ordnar med resor åt folk. Hur kan jag hälpa dig?"

"Vänta, har jag fått fel nummer kanske? Jag har ringt ReseMannen - Mannen som fixar resor."

"Nej, det är rätt. Jag jobbade på ett annat företag tidigare som hette ResePappan - Pappan som ordnar med resor åt folk. Jag blandar alltid ihop dem. Ska du resa eller inte? Jag är lite upptagen här."

Knappt hade julafton firats klart innan nyårsafton inföll. Gästerna hade blivit så dästa av julmat och allehanda juldrycker att de inte orkat åka hem. "Lika bra att fira in det nya året också när vi ändå är samlade", tänkte de alla.

"Jaha, är det någon som vill dela med sig av sina löften för nästa år då?", frågade Beatrice och såg sig om med ett leende.

Gästarna skruvade lite nervöst på sig. Ted Danson var först med att ta till orda: "Ehrm. Ja jag antar att jag ska försöka vara lite mer förlåtande mot Strongman. Det spelar väl ingen roll om kulorna hänger lite snett i granen. Man dör ju inte av det."

Frasse Frikadell med Öppna spjäll nickade och sa: "Nej, det dör man verkligen inte av. Det jag tänker göra är däremot dödligt. Jag ska börja ta lite mer risker med min mat. Vad gör väl det om där är lite mögel på julskinkan. Den slinker väl ner ändå va? Vad gör väl det om jag hittar en död fågel i skogen och börjar nafsa lite på den va?"

Jorndolf P Susse såg lite äcklad ut men sa: "Bra där. En insats för miljön, skulle jag säga. Själv så har jag samma löfte som jag alltid har. Jag ska försöka särskilja mig mer från min bror Jorndolf R Susse. Jag är så trött på att folk blandar ihop oss! Och du då Beatrice?"

Beatrice reste sig upp från soffan och tände ett tomtebloss. "Jag ska tända fler såna här."

Vännerna i soffan stirrade in i tomteblosset och log. I deras omtöcknade sinnen var det här det djupaste de hört på år och dag. Det lilla sprakande blosset bar på alla deras outtalade hopp och drömmar. Den här dagen, årets sista, var allt möjligt.

På eftermiddagen så anlände Strongman till Beas hus. Han var inte imponerad, men bunden av sitt kontrakt var han tvungen att ge henne en "magisk julstämning".

"Okej, så här gör vi då. Ta det här tomteblosset, tänd det och blunda. När det slutat spraka kan du öppna ögonen igen. Var har du pengarna förresten?"

Beatrice räckte fram en gammal skrynklig femhundring som Strongman äcklat tog emot. Sedan tände hon tomteblosset och blundade. Över tomteblossets sprakande så hörde hon en massa swish och swosh och diverse dofter började sprida sig i rummet. Glögg och pepparkaka, och var det kanske lite knäck också? Hon vågade inte öppna ögonen förrän blosset verkligen hade slocknat, det var tydligt att Strongman inte ville bli störd.

Efter en liten stund så lade sig tystnaden åter över rummet. Då hördes plötsligt en svag gosskör i fjärran. "Den där Strongman tänker fasiken på allt", tänkte Bea. "Vilken touch!". Hon öppnade ögonen och möttes av ett rum pyntat till tänderna! Stearinljus tända i varje hörn och en stor gran mitt i rummet. På ett bord stod gotter av alla de slag.

Då plingade det plötsligt på dörren. Utanför stod de tre vise männen. Eller ja; Jorndolf P Susse, Frasse Frikadell med Öppna Spjäll och Ted Danson. Strongman hade tydligen blivit extra nöjd med den här granen och skrutit för Ted Danson om det. Så han var tvungen att se den med egna ögon.

Vad som sedan hände där på julafton kan jag dessvärre inte gå in på mer i detalj. Det som händer hos Bea, stannar hos Bea. Det enda jag kan säga, utan att avslöja för mycket, är att det var magiskt! God Jul!

Strongman gick väldigt motvilligt med på att acceptera endast fem hundra kronor i kontanter för att pynta Beas hem. Alldeles ovetandes om det så hade Beatrice utnyttjat en bindande klausul i Nisse-Pyntar-Kontraktet som säger att en nisse måste acceptera vad som helst som betalning för att utföra julpynt. Det spelar ingen roll hur litet. Beatrice hade i praktiken kunat erbjuda femtio öre för jobbet.

"När vill du ha det då?", frågade Strongman argt.

"Snarast möjligt givetvis. Har du någon tid i eftermiddag månne?", svarade Bea med ett leende.

"Ja, visst.", svarade Strongman.

Även här fanns det en ganska okänd och bindande klausul som sade att en nisse måste acceptera vilken tid som än efterfrågas av kunden. Beatrice hade i praktikten kunnat föreslå att hon ville ha pyntet inom en minut och Strongman hade varit tvungen att skrida till verket genast. Nu var det flera timmar kvar till eftermiddag så Strongman var ändå relativt tacksam över att han skulle ha lite tid att samla sig inför jobbet. Hittils i år hade han bara pyntat hemma hos Ted Danson. Det var alltid en pärs eftersom Ted Danson var så väldigt noga med ljusen i granen. Om ett enda ljus satt bara en milimeter fel så slängde han ut hela granen och ringde dit Strongman för att sätta upp en ny. Det brukade gå åt flera hundra granar innan han var nöjd.

"Ehrm okej. Det går inte att pruta lite?", svarade Beatrice. Hon var inte beredd på att det skulle vara så dyrt med pynt.

"Men va i helvete! Vad är det med folk? Tror du att det är någon jävla välgörenhet jag driver här eller? Men okej, bara för att få den här skiten överstökad någon gång. Tjugofem papp cash i handen. Men då är det deal nu som gäller. Tick tack tick tack. Ticke ticke tick tack. Det är ljudet av dealklockan som tickar ner. Du får inte en bättre deal än det här!"

"Oh, det är fortfarande lite mycket för min blygsamma ekonomi. Skulle det gå att minska priset lite granna möjligen? Jag har inte så stort här."

"Du frestar mitt tålamod som faaaan nu ska du veta! Okej, vi gör så här. Jag går ner till tio papp. Tio iskalla tusingar. Rakt i näven. Men då måste du slå till nuuuuuuu!"

"Jag har inte mer än fem hundra kronor i kontanter här, snälla nissen. Skulle det gå bra? Jag har det så litet här. Du pyntar upp det på två minuter, du med din fina trollstav och allt."