Kommen så här långt i berättelsen var både Bea och Frassse tårögda av medkänsla. De visste vad som komma skulle. Det här var en berättelse med ett uråldrigt tema. Nämligen det om en maktfullkomlig tyrann som utnyttjar sina undersåtar på de mest bestialiska sätt. Att tyrannen i det här fallet rörde sig om ingen mindre än självaste jultomten, gjorde det hela än mer skrämmande, om det nu är möjligt.

För att inte uppröra er mina trogna läsare så väljer jag här att utesluta detaljer om vad som hände nissen i sin tjänst hos tomtefar. Mina ord skulle heller inte kunna göra rättvisa åt det lidande han fick utså. För att göra en lång historia kort så stannade nissen i 75 år innan han lyckades sy en så pass naturtrogen dräkt att han kunde ersätta en av renarna och obemärkt flyga ut med släden.

Den nissen som lämnade tomteverkstan var inte samma nisse som en gång anlänt dit, full av drömmar och entusiasm.

"Ho ho ho! Dansa in lille nisse. Var inte blyg för tomtefar, jag är så go och trind."

Nissen tog några försiktiga hoppsasteg fram emot en enorm pumpa med skägg och luva som var tomtefar. Kroppshyddan som satt bakåtlutad i en guldfärgad tron trotsade varje rim och reson. Nissen hade aldrig sett någon så otroligt fet varelse tidigare.

"Ehrm hej tometefar. Ja, jag söker en framtid som nisse."

"Kan du vara snäll att sätta dig på pallen här framme och vara helt tyst."

Tomtefars min förändrades från glad till allvarlig. Han knäppte med fingarna och snabbt var två styrkenissar framme och lyfte upp honom på fötter. Med oväntat smidiga steg tog han sig sedan fram till nissen som hade satt sig på pallen.

"Du tror att du kan jobba för mig. Du tror att du är bättre än alla de andra nissarna som sitter där ute och väntar. Jag tror inte det. Jag tror att du är värdelös. En liten pissmyra bara som jag äter till frukost med sirap och kamomill. Vad nu? Ingen reaktion? Har kalven tagit din tunga?"

Nissen såg sig rådvillt omkring. Hans ansikte var fuktigt av tomtefars stänkande saliv och just när han tänkte att det kanske kunde vara över så började tomtefar dansa en besynnerlig dans.

Det var tidigt 1700-tal då nissen för första gången gav sig av hemifrån. Som liten tomte var karriärsmöjligheterna väldigt begränsade. Många av hans vänner hade sökt lyckan som trädgårdsprydnader eller levt ett kringflackande liv på landets alla bondgårdar. Nissen hade högre ambitioner. Han var ute efter det finaste yrket som fanns på den tiden; nisse åt Tomten med stort T.

Efter många om och men på otroliga strapatser och så vidare befann han sig äntligen i ett väntrum tillsammans med ca 300 andra förväntansfulla nissar. När nissens nummer lästes upp och han började gå mot en stor port i rummets ände, så möttes han av nissen som precis hade varit på audition. Det var en märkbart skärrad nisse som utstötte läten i stil med:

"Blaaaggiiii Woooobleblelble Muuuuuuuh"

Vår egna nisse lät sig näppeligen avskräckas. Hade han nu kommit så här långt så skulle ingenting kunna stoppa honom. Han trädde genom porten.

"Fy fan, det här var det värsta jag varit med om sedan jag grävde en grop åt andra och själv föll i!"

Det lilla sällskapet hade gett sig av från Lill-Klas och började sakta men säkert vakna ur transen de alla drabbats av. Bea var den som högljuddast artikulerade sitt obehag.

"Jag känner mig så otroligt smutsig. Fan vet om jag inte borde ta mig ett bad ändå." sade Frasse Frikadell och rullade ner sig i ett dyke som kantade vägen de spatserade på.

Nissen gick för sig själv. Hans blick var inåtvänd och hans steg bestämda. Det var som att han försökte undly sin egen skugga. Plötsligt stannade han upp och stirrade på Frasse i sin reningsprocess.

"Det är mentalt din dumme jävel. Vatten hjälper inte. Ingenting hjälper."

Och sedan började han berätta.

- Vill ni att jag ska visa lite Lill-Babs?

- Ja kööwn i wiooon, sade Bea, som hade munnen fullproppad med utsökt ungersk korv.

Lill-Klas drog på sig en peruk och en paljettklänning, sedan började showen. Det var serpentiner och papiljotter. Det var neonljus och kastanjetter. Tid och rum upphörde att existera. Kvar fanns bara Lill-Babs.

Det lilla sällskapet var som trullbundna och märkte inte att dag blev till natt, innan Lill-Klas avslutade sitt uppträdande med att naken och gråtande citera Lasse Berghagens klassiker Teddybjörnen Fredriksson.

-Oh herregud! Är det det verkligen du Lill-Babs?

- Nära nog. Jag är Lill-Klas, legitimerad Lill-Babs imitatör. Du kanske inte minns mig men vi träffades en gång på 80-talet på en klubb.

- Jaha...ja, jag minns dig. Din hatt den hade tre kanter och du hade med dig en rökt korv som du bjöd laget runt på. Om jag inte minns helt fel så hade korven två ändar.

- Imponerande. Sätt dig ner nu. Jag har både varm choklad och korv. Ropa in nissen också så kan vi fira att vi är vi fyra tills vi blir alldeles yra.

-Vad i allsin dar, sade Bea och stapplade ut ur sin vagn. Du låter ju som att du sett en gräsklippare!

När Bea närmade sig den andra vagnen tyckte hon sig höra en främmande stämma. Bäst att vara försiktig nu, tänkte hon och gick tillbaka till sin egna vagn och hämtade en byrålåda. Med lådan som skydd gick hon sedan långsamt mot vagnen där hon tyckt sig höra rösten. Från Frasse hördes nu inte ett ljud. Ju närmare Bea kom destu mer bekant tedde sig rösten. Hon var nästan säker på att hon hört den förrut. Extremt tyst och försiktigt klev hon upp för den lilla trappan mot vagnens ingång. På översta steget tog hon sats och kastade sig rakt fram med full kraft.

-Ur vägen bovar och banditer! Jag är beväpnad upp till tänderna och jag tvekar inte att slåss för min rättighet att festa.

- Nä men hej Bea. Du behöver inte vara så dramatisk. Sätt dig ner här med oss och drick en kopp varm choklad.

Civilisationen visade sig vara en alkoholframkallad hägring som i själva verket bara bestod av ett par till synes övergivna cirkusvagnar. Hungriga, som de var, började det lilla sällskapet genast att söka igenom vagnarna.

Bea tog täten som vanligt och stegade rakt in i en röd vagn med texten "Månssons cirkus. Där verklighet och dröm är typ samma sak." Jaha, så trevligt, tänkte Bea. Med en slagkraftig slogan är hälften vunnet.

Det första Bea fick syn på var en stor gammal byrå, utsmyckad med snäckskal och gamla tändsticksaskar. Översta lådan var tom så hon ryckte ut den hela vägen och slängde den på golvet. Andra lådan innehöll en tennsoldat i nyskick. Fler lådor hann hon inte kolla innan hon hörde ett litet skrik från den andra vagnen. Frasse Frikadell hade tydligen hittat något.

Det var idel tunga huvuden som mötte den där dagen som i fulkmun går under benämningen "dagen efter". Frasse hade vaknat först på grund av en oemotståndlig kräkreflex. De andra väcktes av hans ångestfyllda kräkylande.

- För fan Frasse, ta dig samman. Har du aldrig varit bakis förr? sade Bea som på grund av sin storlek var den piggaste i gänget.

- Oj oj oj, ajajajaj. Varför skulle jag smutta? Nu lär jag hamna i ett långvarigt blandmissbruk precis vad min mamma varnade mig för. Jag är så förbannat dum!

- Äh, lägg av din dumstrut. Det där var bland det dummaste jag hört däremot. Här, ta en droppe glögg till så kan vi se om vi kan få tag i lite frukost. Jag tyckte att jag såg lite bebyggelse när jag var ute och sprang inatt.

Frasse intog motvilligt en liten droppe glögg och som genom ett trollslag var alla problem ur världen och det lilla sällskapet kunde stappla mot civilisationen för att tigga till sig en bit bröd.

Och så kom den då, julen. Trots Nissens ambivalens var stämningen på topp. Frasse Frikadell överraskade sitt resesällskap med en flask rysk smuggelglögg med inte mindre än 85% alkoholhalt. Det blev livat må ni tro.

De hade hittat ett gammalt vindskydd där de gjorde upp eld och grillade kottar. Julklappsutdelningen började punktligt klockan 15.30. Nissens min var lite syrlig när han uppdagade hans vänner tagit hans uppmaning på allvar. Inte en enda klapp till honom. En missräkning, inget snack om den saken men det var inget som inte en klunk glögg kunde bränna bort.

Bea hade slagit på stort och i smyg snickrat ihop en liten, liten lådbil åt Frasse. "Där har du din gamle bäver, nu kan då åka riktigt ståndsmässigt!"

Frasse bad om en liten klunk glögg, vilket såklart var vatten över huvudet på en sån liten krabat. "Saaataaaan" var allt man hörde från den lilla igelkottens sammanbitna tänder när han antog försvarsläge som en liten, liten boll.

Och så låg han en bra bit av den resterande kvällen medan Bea och Nissen tömde flaskan och sprang nakna genom skogen.

Frasse Frikadell med öppna spjäll valde att inte välja säcken så det lilla sällskapet vandrade på med en känsla av frihet och framtidstro.

Den första att bryta vandringens tystnad var Nissen.

- Hör ni mina goda vänner. Har ni tänkt på att det snart är jul? Jag tänkte passa på att ta tillfället i akt att säga att ni inte behöver ge mig några julklappar. Jag har redan allt jag behöver.

- Okej, svarade Bea. Jag tänker inte insistera. Då blir det mer mumma till Frasse och mig.

- Ja, precis, svarade Nissen och förföll återigen i tystnad med blicken mot horisonten.

- Men vad tusan tar det åt dig kapten? 

Svampfot hade ramlat med näsan före i Frasses lilla, lilla knä.

- Äh, vi dumpar den sömntutan här och drar vidare, sade Bea och lyfte bort kaptenen från Frasse. Han har spelat ut sin roll. Vi har viktigare champinjoner att steka, om man säger så.

- Men tänk om han är sjuk då? Vi kan väl inte bara lämna honom här?

- Okej Frasse, nu ger jag dig två alternativ. Antingen följer du med frivilligt eller blir det säcken. Välj själv.

Nissen hade smugit upp bakom Frasse med gammal brun julklappssäck som han alltid hade med sig.

- Vad fnissar du åt Bea?

- Nej, ingenting min sköna kapten. Jag tänkte på en gammal rolig historia bara. Drick du ditt te i lugn och ro.

Kaptenen tog en stor klunk te och bad sedan Bea att berätta historian.

Eftersom historian bara varit en påhittad ursäkt fick Bea tänka snabbt och improvisera.

- Vad får man om man korsar en samisk bosättning och en sillsallad?

- Det är med nöd och näppe som jag näpser dig nu unga kvinna. Jag har två resor kvar men ännu ingen ryggsäck. Gobbeligobbeligobb!

Flugsvampen började göra sitt...

Som av en lycklig slump fick nissen syn på en saftig flugsvamp precis i utkanten av gläntan. Bea följde hans blick och med två sluga leenden skred de till verket.

- Vi måste få Kaptenen att äta den här. Om du kan uppehålla honom så smusslar jag ner den i hans te, sade nissen till Bea.

- Tjo och tjim här kommer jag. Jag dansar foxtrott vartenda dag.

Bea dansade rakt in i den lilla kojan under bron och tog med sig kaptenen på en sväng om. Samtidigt smög nissen in och kallpratade ledigt med Frasse samtidigt som han försiktigt smulade ner svampen i Kaptenens te.

På nissens signal, två gälla skrik och ett dovt, avslutade Bea dansen. Nu var det bara att vänta.

Dag övergick i natt. Kapten Svampfot och Frasse Frikadell med öppna spjäll pladdrade obehindrat på.

Bea och nissen kände sig rastlösa och gick på en promenad. Bron var vackert belägen i skogen och lystes smakfullt upp av en julgransbelysning som kaptenen "köpt" på en julmarknad i Wien 1986.

- Jag börjar bli stingslig och lättretlig, morrade nissen mot Bea. Vi måste dra härifrån snart.

- Ja, jag håller med. Det känns väldigt lurt det hela. Kan vara att Svampfoten fått nys om skatten och försöker nästla sig in. Jag tror att vi måste göra något riktigt radikalt!

Och så blev det te, skorpor och gamla minnen för hela slanten. Det visade sig att gubben hette Kapten Svampfot och att han och Frasse Frikadell lärde känna varandra i lumpen på 60-talet. Frasse hade varit en långtaggad ynglig med drömmar om anarkism och Kapten Svampfot var officeren som långsamt vann Frasses respekt eftersom han alltid var konsekvent och rättvis, till skillnad från de flesta andra officerarna på kasernen.

Frasse hade stannat kvar efter fullgjord värnplikt och jobbat som föreståndare på kaffeterian. Det gjorde han ända tills i mitten på 70-talet då skogen ropade på hans små tassar och han återupptog en mer kringflackande tillvaro med vintriga övernattningar i lövhögar och så vidare.

Kapten Svampfot hade ägnat större delen av 70-talet åt att skjuta saker på framtiden. Hans nuvarande boende kom som en naturlig följd av det.

- Dickeridickeri dock. Vem är det som vandrar på min stock?

- Jag tar hand om det här, viskade Frasse till de andra. Hörrududu gubbtjyv! Kom fram här så ska vi rycka skägget av dig.

Det lilla sällskapet hade råkat på en bro. Under bron bodde en gammal gubbe med sin samling blanka stenar. Gubben var ensam och hade få nöjen kvar i livet, men ett var att skrämma upp stackars vandrare som passerade över hans tak. Just idag verkade det dock som att han hade mött sin överman. Ytterst försiktigt gluttade gubben upp över broräcket. Hans torra, darrande läppar sprack upp i ett grotestkt leende när han fick syn på Frasse.

- Nämen tjippeti tjott! Det var inte igår man såg dig din lilla kott!