Hemma i sin trånga och vidriga lägenhet satt Hjalmar och solade sig i datorskärmens sken. Han var som vanligt ute och letade efter osäkra vilsna själar att locka över till den mörka sidan ("The dark side"). Hjalmar var ett stort Star wars fan och höll alltid på Darth och hans gäng.

Bland de tiotalet sidor som Hjalmar scannade av varje dag fanns ratemymimik.com. Antalet rekryter han skrapat ihop därifrån motiverade mer än väl ett dagligt besök. Han började alltid längst ner på topplistan, bland de som inte haft en enda visning. Det första han fick syn på den här dagen var en man som kisade in i kameran och putade med läpparna. Bildtexten löd: "Bradd Pitt i motjus". "Uhhh, för desperat", tänkte Hjalmar för sig själv och klickade vidare till nästa. Det han fick se där fick honom att haja till. En nästintill perfekt kopia av Patrick Swayzes mimik. "Halleluja!", skrek Hjalmar så högt att hans mamma, som bodde vägg i vägg, ställde sig på knä vid altaret och bad en tyst bön.

Det här är början på något nytt. Det förflutna är bortglömt, tänk inte på det. Försök inte väva ihop det med nutiden. Det går inte.

Beatrice tryckte på pausknappen. Hon hade lånat en gammal VHS med Swayzes bästa och satt nu med en stor skål sparris och försökte lära sig Swayzes mimik. Hans förföriska leende var den heliga gralen bland mimikhärmare och Bea hade tränat i flera år utan att komma i närheten. Nu hade hon blivit tipsad om att sparris var en hemlighet bland de bästa i branschen. Precis som löpare tränar med vikter runt anklarna skulle Bea nu träna med kinderna fullpackade av nykokt sparris.

Uppställd precis till vänster om henne stod en kamera på stativ så att hon skulle kunna dokumentera sina framsteg. På hemsidan ratemymimik.com hade hon flera gånger lagt upp bilder, men ännu inte fått den uppmärksamhet hon tyckte att hon förtjänade. Nu planerade hon att lägga upp sin Swayze work in progress mimik.

Inte långt bort från det lilla sällskapet på stranden stod det en upp och nervänd spann. Under spannen fanns ett huvud tillhörande mannen som kallade sig Baron von Svindebottom, hans namn var egentligen ett annat. Resten av kroppen var kamouflerad under sanden. Mannen hörde följdaktligen hela samtalet mellan Bea och Nissen. Det gjorde honom dock inte så mycket för han kände själv att han var slugare än de här amatörerna. Om han inte varit desperat hade han aldrig valt att anlita dem.

För att inte avslöja sig låg mannen kvar i sanden tills sällskapet gått därifrån. Sedan fortsatte han att följa efter dem tills annonsen kommit in i tidningen. Då valde han att dyka upp på ett spekaktulärt sätt.

Det var arla morgon då Bea hörde ett ylande ljud utanför sitt tält. Först trodde hon att det var Jorndolf som testat rönnbär, fått magknip och försökt skära ut dem ur magsäcken. Sömndrucken lyfte hon sedan på tältfliken och tittade ut. Tio meter framför deras läger stod en person utklädd till kung Ludvig XIV av Frankrike och utförde en regndans i klassisk Cherokeestil. Det var magnifikt.

Nissen tog direkt till orda:

"Hmm, det här stinker skumt lång väg. En rik gammal svindlare som glömt bort vart han gömt sina stulna penningar. Jag röstar på att vi låter honom tro att vi tänker hjälpa honom och att vi sedan startar en fond med pengarna som varje år skänker julklappar till behövande barn i Västafrika."

"Klapp, klapp, klapp", Bea klappade långsamt händerna och log sarkastiskt mot Nissen. "Jättebra tal Nisseman, verkligen bra. Vi kan väl i varje fall komma överns om att vi accepterar uppdraget, oavsett hur vi nu avslutar det."

Det höll alla med om och svarsannonsen sattes följdaktligen in i tidningen.

Annonsen hade varit i tidningen en vecka när det lilla sällskapet långsamt vandrade längs en vacker sandstrand. Fortfarande hade de inte fått några klienter. Frasse hade blicken fäst mot marken på jakt efter spektakulära stenar till sin samling. Plötsligt fick han syn på en flaska som låg och guppade i vågorna.

"Hör ni! Kolla där! Jag tror bestämt att vi fått post!"

Bea rusade ut i vattnet och tog upp flaskan. Mycket riktigt var det flaskpost. Hon slog sönder flaskan mot en sten och slet upp brevet som låg däri. Sedan läste hon det högt:

"Hear ye, hear ye! Mitt namn är Baron von Svindelbottom och jag skriver till er med anledning av annonsen i tidningen den 16:e juni. Jag har all anledning att tro att ni besitter just de egenskaper jag är i stort behov av i detta nu. Jag betalar givetvis rikligt vid väl utfört arbete. Jag vill ogärna gå in på detaljer i detta brev men låt oss säga att jag har ett uppdrag och att jag behöver hjälp. Önskar ni anta uppdraget så sätt in ytterligare en annons i tidningen med texten 'Två gröna kycklingar anropar kapten. Det är fara på taket i Tisseltasselstaden.'. Så fort jag läser de orden så söker jag upp er på momangen för vidare instruktioner."

Mål och riktning var det ont om när det lilla sällskapet stapplade fram genom skogen. Det var nu en nästan apatisk känsla som spred sig mellan dem. Någonting behövde ske. Det gick inte att hålla uppe modet på det här sättet.Som vanligt var det Beatrice som stod för initiativkraften.

"Vad säger ni om att sätta in en annons?"

"Annons? Va? Mummel, mummel...", svarade de andra i en lågintensiv kör.

"Det jag menar är att vi just nu, så att säga, står mellan skatter, kan man säga. Kanske skulle vi kunna hyra ut våra tjänster tills vi får nys om en ny egen skatt."

Det var en god idé, tyckte alla de andra och de började direkt spåna på annonstexten. Det slutliga resultatet löd:

"Går du runt med en skattkarta som bränner hål i din ficka? Har du grävt ner ditt silver i skogen på fyllan och glömt vart?
Då kan dina bekymmer snart vara ur världen. Här har du nämligen fyra flinka skattjägare med flera års erfarenhet av även de svåraste skattjakter. Varje skatt är unik, förstår du, och vi har utvecklats en alldeles enastående förmåga att spåra upp de mest svårfångade skatter. Ring oss nu, du kan vara anonym."

"Åh, hej hå. Ja, nu ska hatten av. Och trilla dit med snubbelflit, en sybarit med lingonsylt och en styyyyyylta!"

Frasse var återigen i sina gamla vanliga gängor och stämde upp i en spontansång som rensade skogen på allt djurliv så långt ögat nådde. De andra i sällskapet lät honom hållas så länge. Det var i varje fall bättre än att ha en surande igelkott i hasorna.

Återigen var planerna lite lösa. Att skattkartan visat sig vara en återvändsgränd lät dock inte Bea nedslå sig av. Hon var övertygad om att det låg en skatt där någonstans och väntade på hennes labbar.

"Oh Waterloo! Jag ska simma i Waterloo och köpa skor och välta koooooor. I Waterlooooooooo!"

"Waterloo", tänkte Bea. "Kan det vara så jäkla enkelt?"

Nej, det var det inte.

Efter att ha regerat i ungefär 45 minuter började Bea känna sig rastlös och den vandrandes liv lockade återigen. Hon kallade då till sig Frasse, Jorndolf och Nissen för en överläggning:

"Okej, grabbar jag vet inte vad ni känner men de här jämrans igelkottarna går mig på neverna. De borde verkligen tagga ner. Hihihihihi...nej, skämt åsido. Det verkar inte finnas någon skatt här. Om man då inte räknar naturen som en skatt. Men jag säger: skit i naturen. Vad säger ni, ska vi ge oss av igen?"

Bea såg sig omkring på sällskapet. Alla verkade med på noterna utom Frasse som nervöst vände och vred på sig.

"Du Frasse, gaska upp dig nu. Du skulle aldrig bli lycklig här med alla pedofiler och barnamördare. Jag är säker på att lyckan väntar runt nästa knut eller över nästa krön. Något av det. Välj själv."

Frasse vände då blicken mot Bea och med darrande röst sa han: "Okej Bea. Du vet väl bäst som vanligt, antar jag. Vi går väl igen då."

Då var det slutskämtat!

När Bea nu satt på sin kungatron och blickade ut över sina undersåtar så kom hon att tänka på Frasse. Han låg fortfarande avsvimmad en bit bort. Hon förstod att han förmodligen skulle vara lite irriterad när han vaknade, över att hon skjutit ihjäl hans pappa. Nu gällde det att vara finkänslig och att distrahera honom så gott det gick om hon skulle ha någon chans att behålla hans vänskap. I sina tankar gick hon igenom tänkbara alternativ. Det var helt uteslutet att bara be om förlåtelse och erkänna att hon varit svartsjuk. Nej, här gällde det att vara slug. Om hon kunde baktala Fester Frikadell med Öppna Spjäll och få Frasse att ta avstånd ifrån honom så var det förmodligen bästa alternativet. När hon formulerat exakt vad hon skulle säga gick hon nöjt bort till Frasse för att väcka honom.

Och där var den lilla säcken ihopknuten.

Frasse tvivlade förstås på Beas historia men hon var nu kung så alla de andra igelkottarna instämde i hennes berättelse.

Alla goda ting tar slut, som det heter. Så har även denna saga kommit till vägs ände. Om de någonsin fortsatte sitt äventyr och till sist fann skatten vet jag lite som du. Kanske nöjde sig Bea med sin nyvunna härskartitel och sitter fortfarande kvar där ute i skogen, eller inte. Din gissning är lika god som min.

Tack och hej!

Först blev det alldeles tyst. Ingen förstod riktigt vad som hänt förrän blod började droppa ur pilens ingångshål. "Kungen har blivit mördad!" skrek då Viktoria Frikadell och paniken i lägret spred sig som en löpeld. Ingen hade sett var pilen kommit ifrån så alla försökte ta skydd där de kunde.

"Hitta den nya kungen och erhåll två mjölkpaket i belöning!"

Denna uppmaning fick direkt igelkottarna att glömma sin egen säkerhet och ge sig ut på jakt. Snabbt fick de till en skallgångskedja som sökte av området runt lägret. Det dröjde inte länge förrän de stötte på Bea, Nissen och Jorndolf. Med miljoner vassa taggar riktade mot sig hade de inget val annat än att följa med tillbaka in i lägret.
I villervallan hade Bea glömt att lägga av sig sin pilbåge så igelkottarnas blickar riktades mot henne. Konstigt nog var det mer blickar av vördnad än av hat.

Förbryllad stapplade Bea fram till Viktoria Frikadell som hälsade henne med följande ord:
"Var hälsade o store konung! Du följer på en lång och stolt tradition av härskare. Redan sedan den gamle Harald Gråtaggs tid har den som lyckas döda den regerande konungen direkt övertagit hans plats. Å allas vägnar hoppas jag att du ska trivas här i vårt blygsamma rike."

Bea fann sig snabbt i situationen, hon puttade bort Festers livlösa kropp och intog sin plats på den lilla kungatronen.

Jag inser att berättartekniken brast en aning i föregående inlägg. Därför följer nu händelserna åter igen, denna gång utifrån Beas perspektiv.

Efter att Bea, Nissen och Jorndolf dansat färdigt sin tango, vilket tog sina timmar, var de fullt fokuserade på att finna Frasse. De satte fart mot krönet som, enligt kartan, stod mellan dem och Fester Frikadells kungarike. Egentligen var det ingen som visste hur de kunde vara så säkra på att återfinna Frasse där, det var bara något de tyst hade enats om.

Väl framme vid krönet blickade Bea ner över igelkottarnas rike. Det var en febril aktivitet så det dröjde innan hon fick syn på Frasse.

"Där! Titta mina små vänner! Frasse är tillfångatagen!"

Det var han inte alls, men Beas inflytande över de två andra i sällskapet var ganska stor så de trodde henne. Tillsammans smög de närmare. På vägen plockade Bea upp en gren och tillverkade snabbt och lätt en pilbåge. En annan gren blev en pil. Hon var extremt händig, om jag inte nämnt det tidigare.

När de var så nära att de tydligt såg Frasse, kunde de se att han drack någon sorts dryck. "Titta de förgiftar honom!", viskade Bea till de andra, samtidigt som hon höjde pilbågen och siktade på den korpulente igelkotten bredvid Frasse. Skottet träffade honom i vänster pupill.

Fortsättning följer...

"Jasså det är dags att vakna nu, din gamla sömntuta!", sade Bea med ett leende. Hon stod bredvid Frasse som låg på en bädd av löv och kvistar. På sitt huvud hade Bea en enorm kungakrona.

I sitt omtöcknade tillstånd började Frasses minne sakta att klarna, men han var fortfarande lite oklar om var han befann sig. "Ehhh, Bea var är jag nånstans?"

"Haha, jasså du minns inte. Då ska jag berätta för dig att här i egen hög person framför dig ser du din räddare och den nye kungen över igelkottarnas rike!"

Då slog det honom som en slägga rakt över skallbenet. Hans pappa hade blivit mördad! Kunde det verkligen vara Bea som dödat honom?

"Duuu...diiin! Vad har du gjort??!!!"

"Ja du, lille Frasse. Jag har räddat dig undan storpedofilen och lönnmördaren Fester Frikadell med Öppna Spjäll. Det är det jag har gjort. Bara det."

Samtidigt i Fester Frikadells kungarike hade Frasse nu äntligen lyckats få till början av ett samtal med sin far.

Viktoria Frikadell, Festers nya fru, hade insett att situationen krävde berusning och hade därför hämtat en hel spann jästa plommon som hon ställt framför Fester. Hans buttra min vändes snart upp och ner när börjat lapa i sig av den alkoholhaltiga drycken. Mellan smaskande läppar fick han ur sig något som kunde tolkas som försonande ord.

Frasses glädje var närmast euforsik när även han gått fram och läppjat på plommondrycken. "Det här är alla tiders det här pappa. Är vi nu äntligen en familj igen?"

Fester tittade upp med dimmiga ögon och nickade. "Ja, Frasse. Hädanefter är du min arvinge. Allt gammalt groll är glömt och förlåtet. Av dig till mig alltså. Ja, du har förlåtit mig. Det är det jag menar. Så det så."

"Vad var det egentligen som hände? Varför stack du innan jag föddes?"

Just som Fester var på väg att öppna munnen för att svara kom en pil vinande genom luften och träffade honom rakt i ögat. Han dog ögonblickligen.

När kartan äntligen hade framträtt i all sin prakt så kunde de alla se att de befann sig väldigt nära krysset. Trots att Jorndolf lett dem runt i cirklar hade de ändå lyckats närma sig målet.

"Men titta här, vi ska ju bara över krönet där framme!", sade Bea entustatiskt och började omedvetet att fäkta med armarna i luften.

Fäktandet smittade av sig på Nissen, vars armar började svänga i takt med Beas.

När Jorndolf såg detta började han rulla fram och tillbaka på marken så att dammet yrde. Hans forna smärta var som bortblåst och ansiktet var uppsprucket i ett fåraktigt leende.

"Nu mina vänner, ska vi dansa tango!", utbrast Bea plötsligt och tog Nissen och Jorndolf under sina armar.

"Nä men vad i hela faderullan är det här?! Den här kartan är ju tom! Tom, säger jag. Rackarns lurtjyv! Inte konstigt att vi aldrig kommer fram."

Bea var upprörd. Kartan bestod till synes bara av överskriften "Karta över Fester Frikadells kungarike" och några kaffefläckar.

"Jag får kolla på den Beatrice.", sade Nissen och Bea räckte över kartan till honom.

Nissen undersökte kartan både länge och väl. Han sniffade och gnagde lite på hörnen. Detta var mest för dramatisk effekt, han hade redan en klar idé om vad det kunde röra sig om. Efter en liten stund blev han tyst och låtsades fall i djupa koncentration. När Bea försökte avbryta honom höll han bara upp en hand och hysjade henne. Tio minuter senare skrek han ut: "Jag har det! Snabbt någon, ge mig en tändare!"

Bea langade fram en tändare som Nissen tände och höll upp under kartan. "Titta nu, mina vänner. Här har ni kartan."

Och mycket riktigt, för deras ögon framträdde plötsligt linjer och text.

"Osynligt bläck! Det borde jag ha anat.", sade Jorndolf som långsamt börjat återhämta sig.

Samtidigt hos Beatrice, Nissen och Jorndolf Susse.

"Kom igen nu Susse lille. Ge oss en glutt på kartan!"

Bea och Nissen had gått i timtals bakom Jorndolf, som vägrade släppa ifrån sig kartan. Då de inte hade någon aning om vart de befann sig så började deras tålamod att tryta.

"Lugna ner er. Jag har stenkoll på läget. Det är inte alls långt kvar nu." svarde Jorndolf med spelad självsäkerhet. I själva verket var han vilse. Att erkänna det hade dock varit samma sak som att ge upp sin nyvunna maktposition. Känslan var för berusande för att han skulle göra det.

"Men för tusan. Kolla den är stenen! Jag ristade in en penis där när vi passerade för en timme sedan. Vi har gått i en cirkel!"

Bea var rejält förbannad nu och försökte rycka åt sig kartan. Jorndolf fick snabbt ner den i fickan och smilade belåtet mot Bea. "Ta den då om du kan."

Det skulle han inte ha gjort. Bea hukade sig ner och tog en rejäl näve jord som hon slungade rakt i ansiktet på Jorndolf. Smärtan och chocken fick honom att vika sig dubbel och hålla upp händerna mot ansiktet. Med enkelhet kunde nu Bea roffa åt sig kartan och dansa en utmanande segerdans kring en ojande Jorndolf.

Frasse Frikadell med öppna spjäll stod villrådigt kvar och såg Fester gå sin väg. Det här var inte alls som han hade tänkt sig att det här mötet skulle bli. Frasse hade sett framför sig hur hans pappa skulle lyfta upp honom på ryggen och paradera honom runt inför alla undersåtarnas avundsjuka blickar. Snopet, ja det var bara förnamnet.

Just som Frasse börjat arbeta upp lite ilska och handlingskraft så väcktes han ur sina tankar av en röst bakom sig. "Bry dig inte om den gamle snorjärsen. Han tror att han är en riktig storfräsare men egentligen är han bara en liten undulat utan vingar."

Frasse vände sig långsamt om och stirrade sedan storögt på den varelse rösten tillhörde. Med tanke på självsäkerheten hade han väntat sig en bjässe till igelkott men framför honom stod en liten oansenlig kotte av honkön. En tass sträcktes fram och följdes av:

"Jag är Viktoria Frikadell med öppna spjäll. Jag är gift med din gamle surkott till far. Han har en del att förklara både för dig och för mig, skulle jag tro. Följ med mig här så ska vi tvinga ur honom hela faderullan."

Med en knappt hörbar röst stammade Frasse fram ett jakande svar. "Ja, det är jag...pa...pa..."

Igelkottekungen Fester Frikadell tog ett steg tillbaka och hans hållning antog den av en punkterad badboll. Ingenting av hans tidigare stolta och arroganta uppsyn återstod.

"Jag har väntat mig den här dagen. Ja, fy faderullan vad jag har väntat. Det har inte varit varit med gläde jag sett den an, det kan jag inte påstå. Samtidigt förstod jag att den skulle komma. Du har mitt blod i dina små, små ådror och det är starkt och mäktigt. En urkraft om man så vill. Om all världens fordon skulle drivas av vårt blod skulle ljuset hastighet vara passerad för väldigt länge sedan..."

Frasse stod tyst och stirrade storögt på sin pappa som maniskt pratade på. Det var tydligt, till och med för honom, att Fester hade något att säga som han inte riktigt kunde få fram. Frasse tog ett djupt andetag och snubblade sedan fram:

"Kan vi p..p...prata?"

"Nej, jag har inte tid. Hejdå!" Och så gick Fester sin väg.

Frasse närmade sig igelkottekunge med ostadiga ben. När det bara skiljde en meter dem emellan så förändrades plötsligt kungens ansiktsuttryck och hans näsa reste sig upp som en pil i luften.

"Sniff sniff sniff...hmm nej nej...hmm sniff sniff. Det är inte rimligt. Nej...verkligen inte rimligt!"

Han vände ryggen åt Frasse och började tankspritt vagga åter och an, samtidigt som han fortsatte att muttra. Då och då vände han sig om och sniffade på nytt.

Frasse stod förbryllad kvar med blicken fäst på igelkottekungen. Han var alltför rädd och uppspelt för att hålla fast vid en enda tanke. Hans instinkt sa honom att det var bättre att fly än att fäkta illa men benen var som fastfrusna.

Plötsligt, helt utan förvarning, rusade kungen mot Frasse och stannade upp med näsan bara några centimeter ifrån hans lilla, lilla panna. "Är det du?", frågade han sedan.