Efter att ha regerat i ungefär 45 minuter började Bea känna sig rastlös och den vandrandes liv lockade återigen. Hon kallade då till sig Frasse, Jorndolf och Nissen för en överläggning:

"Okej, grabbar jag vet inte vad ni känner men de här jämrans igelkottarna går mig på neverna. De borde verkligen tagga ner. Hihihihihi...nej, skämt åsido. Det verkar inte finnas någon skatt här. Om man då inte räknar naturen som en skatt. Men jag säger: skit i naturen. Vad säger ni, ska vi ge oss av igen?"

Bea såg sig omkring på sällskapet. Alla verkade med på noterna utom Frasse som nervöst vände och vred på sig.

"Du Frasse, gaska upp dig nu. Du skulle aldrig bli lycklig här med alla pedofiler och barnamördare. Jag är säker på att lyckan väntar runt nästa knut eller över nästa krön. Något av det. Välj själv."

Frasse vände då blicken mot Bea och med darrande röst sa han: "Okej Bea. Du vet väl bäst som vanligt, antar jag. Vi går väl igen då."

Då var det slutskämtat!

När Bea nu satt på sin kungatron och blickade ut över sina undersåtar så kom hon att tänka på Frasse. Han låg fortfarande avsvimmad en bit bort. Hon förstod att han förmodligen skulle vara lite irriterad när han vaknade, över att hon skjutit ihjäl hans pappa. Nu gällde det att vara finkänslig och att distrahera honom så gott det gick om hon skulle ha någon chans att behålla hans vänskap. I sina tankar gick hon igenom tänkbara alternativ. Det var helt uteslutet att bara be om förlåtelse och erkänna att hon varit svartsjuk. Nej, här gällde det att vara slug. Om hon kunde baktala Fester Frikadell med Öppna Spjäll och få Frasse att ta avstånd ifrån honom så var det förmodligen bästa alternativet. När hon formulerat exakt vad hon skulle säga gick hon nöjt bort till Frasse för att väcka honom.

Och där var den lilla säcken ihopknuten.

Frasse tvivlade förstås på Beas historia men hon var nu kung så alla de andra igelkottarna instämde i hennes berättelse.

Alla goda ting tar slut, som det heter. Så har även denna saga kommit till vägs ände. Om de någonsin fortsatte sitt äventyr och till sist fann skatten vet jag lite som du. Kanske nöjde sig Bea med sin nyvunna härskartitel och sitter fortfarande kvar där ute i skogen, eller inte. Din gissning är lika god som min.

Tack och hej!

Först blev det alldeles tyst. Ingen förstod riktigt vad som hänt förrän blod började droppa ur pilens ingångshål. "Kungen har blivit mördad!" skrek då Viktoria Frikadell och paniken i lägret spred sig som en löpeld. Ingen hade sett var pilen kommit ifrån så alla försökte ta skydd där de kunde.

"Hitta den nya kungen och erhåll två mjölkpaket i belöning!"

Denna uppmaning fick direkt igelkottarna att glömma sin egen säkerhet och ge sig ut på jakt. Snabbt fick de till en skallgångskedja som sökte av området runt lägret. Det dröjde inte länge förrän de stötte på Bea, Nissen och Jorndolf. Med miljoner vassa taggar riktade mot sig hade de inget val annat än att följa med tillbaka in i lägret.
I villervallan hade Bea glömt att lägga av sig sin pilbåge så igelkottarnas blickar riktades mot henne. Konstigt nog var det mer blickar av vördnad än av hat.

Förbryllad stapplade Bea fram till Viktoria Frikadell som hälsade henne med följande ord:
"Var hälsade o store konung! Du följer på en lång och stolt tradition av härskare. Redan sedan den gamle Harald Gråtaggs tid har den som lyckas döda den regerande konungen direkt övertagit hans plats. Å allas vägnar hoppas jag att du ska trivas här i vårt blygsamma rike."

Bea fann sig snabbt i situationen, hon puttade bort Festers livlösa kropp och intog sin plats på den lilla kungatronen.

Jag inser att berättartekniken brast en aning i föregående inlägg. Därför följer nu händelserna åter igen, denna gång utifrån Beas perspektiv.

Efter att Bea, Nissen och Jorndolf dansat färdigt sin tango, vilket tog sina timmar, var de fullt fokuserade på att finna Frasse. De satte fart mot krönet som, enligt kartan, stod mellan dem och Fester Frikadells kungarike. Egentligen var det ingen som visste hur de kunde vara så säkra på att återfinna Frasse där, det var bara något de tyst hade enats om.

Väl framme vid krönet blickade Bea ner över igelkottarnas rike. Det var en febril aktivitet så det dröjde innan hon fick syn på Frasse.

"Där! Titta mina små vänner! Frasse är tillfångatagen!"

Det var han inte alls, men Beas inflytande över de två andra i sällskapet var ganska stor så de trodde henne. Tillsammans smög de närmare. På vägen plockade Bea upp en gren och tillverkade snabbt och lätt en pilbåge. En annan gren blev en pil. Hon var extremt händig, om jag inte nämnt det tidigare.

När de var så nära att de tydligt såg Frasse, kunde de se att han drack någon sorts dryck. "Titta de förgiftar honom!", viskade Bea till de andra, samtidigt som hon höjde pilbågen och siktade på den korpulente igelkotten bredvid Frasse. Skottet träffade honom i vänster pupill.

Fortsättning följer...

"Jasså det är dags att vakna nu, din gamla sömntuta!", sade Bea med ett leende. Hon stod bredvid Frasse som låg på en bädd av löv och kvistar. På sitt huvud hade Bea en enorm kungakrona.

I sitt omtöcknade tillstånd började Frasses minne sakta att klarna, men han var fortfarande lite oklar om var han befann sig. "Ehhh, Bea var är jag nånstans?"

"Haha, jasså du minns inte. Då ska jag berätta för dig att här i egen hög person framför dig ser du din räddare och den nye kungen över igelkottarnas rike!"

Då slog det honom som en slägga rakt över skallbenet. Hans pappa hade blivit mördad! Kunde det verkligen vara Bea som dödat honom?

"Duuu...diiin! Vad har du gjort??!!!"

"Ja du, lille Frasse. Jag har räddat dig undan storpedofilen och lönnmördaren Fester Frikadell med Öppna Spjäll. Det är det jag har gjort. Bara det."

Samtidigt i Fester Frikadells kungarike hade Frasse nu äntligen lyckats få till början av ett samtal med sin far.

Viktoria Frikadell, Festers nya fru, hade insett att situationen krävde berusning och hade därför hämtat en hel spann jästa plommon som hon ställt framför Fester. Hans buttra min vändes snart upp och ner när börjat lapa i sig av den alkoholhaltiga drycken. Mellan smaskande läppar fick han ur sig något som kunde tolkas som försonande ord.

Frasses glädje var närmast euforsik när även han gått fram och läppjat på plommondrycken. "Det här är alla tiders det här pappa. Är vi nu äntligen en familj igen?"

Fester tittade upp med dimmiga ögon och nickade. "Ja, Frasse. Hädanefter är du min arvinge. Allt gammalt groll är glömt och förlåtet. Av dig till mig alltså. Ja, du har förlåtit mig. Det är det jag menar. Så det så."

"Vad var det egentligen som hände? Varför stack du innan jag föddes?"

Just som Fester var på väg att öppna munnen för att svara kom en pil vinande genom luften och träffade honom rakt i ögat. Han dog ögonblickligen.

När kartan äntligen hade framträtt i all sin prakt så kunde de alla se att de befann sig väldigt nära krysset. Trots att Jorndolf lett dem runt i cirklar hade de ändå lyckats närma sig målet.

"Men titta här, vi ska ju bara över krönet där framme!", sade Bea entustatiskt och började omedvetet att fäkta med armarna i luften.

Fäktandet smittade av sig på Nissen, vars armar började svänga i takt med Beas.

När Jorndolf såg detta började han rulla fram och tillbaka på marken så att dammet yrde. Hans forna smärta var som bortblåst och ansiktet var uppsprucket i ett fåraktigt leende.

"Nu mina vänner, ska vi dansa tango!", utbrast Bea plötsligt och tog Nissen och Jorndolf under sina armar.

"Nä men vad i hela faderullan är det här?! Den här kartan är ju tom! Tom, säger jag. Rackarns lurtjyv! Inte konstigt att vi aldrig kommer fram."

Bea var upprörd. Kartan bestod till synes bara av överskriften "Karta över Fester Frikadells kungarike" och några kaffefläckar.

"Jag får kolla på den Beatrice.", sade Nissen och Bea räckte över kartan till honom.

Nissen undersökte kartan både länge och väl. Han sniffade och gnagde lite på hörnen. Detta var mest för dramatisk effekt, han hade redan en klar idé om vad det kunde röra sig om. Efter en liten stund blev han tyst och låtsades fall i djupa koncentration. När Bea försökte avbryta honom höll han bara upp en hand och hysjade henne. Tio minuter senare skrek han ut: "Jag har det! Snabbt någon, ge mig en tändare!"

Bea langade fram en tändare som Nissen tände och höll upp under kartan. "Titta nu, mina vänner. Här har ni kartan."

Och mycket riktigt, för deras ögon framträdde plötsligt linjer och text.

"Osynligt bläck! Det borde jag ha anat.", sade Jorndolf som långsamt börjat återhämta sig.

Samtidigt hos Beatrice, Nissen och Jorndolf Susse.

"Kom igen nu Susse lille. Ge oss en glutt på kartan!"

Bea och Nissen had gått i timtals bakom Jorndolf, som vägrade släppa ifrån sig kartan. Då de inte hade någon aning om vart de befann sig så började deras tålamod att tryta.

"Lugna ner er. Jag har stenkoll på läget. Det är inte alls långt kvar nu." svarde Jorndolf med spelad självsäkerhet. I själva verket var han vilse. Att erkänna det hade dock varit samma sak som att ge upp sin nyvunna maktposition. Känslan var för berusande för att han skulle göra det.

"Men för tusan. Kolla den är stenen! Jag ristade in en penis där när vi passerade för en timme sedan. Vi har gått i en cirkel!"

Bea var rejält förbannad nu och försökte rycka åt sig kartan. Jorndolf fick snabbt ner den i fickan och smilade belåtet mot Bea. "Ta den då om du kan."

Det skulle han inte ha gjort. Bea hukade sig ner och tog en rejäl näve jord som hon slungade rakt i ansiktet på Jorndolf. Smärtan och chocken fick honom att vika sig dubbel och hålla upp händerna mot ansiktet. Med enkelhet kunde nu Bea roffa åt sig kartan och dansa en utmanande segerdans kring en ojande Jorndolf.

Frasse Frikadell med öppna spjäll stod villrådigt kvar och såg Fester gå sin väg. Det här var inte alls som han hade tänkt sig att det här mötet skulle bli. Frasse hade sett framför sig hur hans pappa skulle lyfta upp honom på ryggen och paradera honom runt inför alla undersåtarnas avundsjuka blickar. Snopet, ja det var bara förnamnet.

Just som Frasse börjat arbeta upp lite ilska och handlingskraft så väcktes han ur sina tankar av en röst bakom sig. "Bry dig inte om den gamle snorjärsen. Han tror att han är en riktig storfräsare men egentligen är han bara en liten undulat utan vingar."

Frasse vände sig långsamt om och stirrade sedan storögt på den varelse rösten tillhörde. Med tanke på självsäkerheten hade han väntat sig en bjässe till igelkott men framför honom stod en liten oansenlig kotte av honkön. En tass sträcktes fram och följdes av:

"Jag är Viktoria Frikadell med öppna spjäll. Jag är gift med din gamle surkott till far. Han har en del att förklara både för dig och för mig, skulle jag tro. Följ med mig här så ska vi tvinga ur honom hela faderullan."

Med en knappt hörbar röst stammade Frasse fram ett jakande svar. "Ja, det är jag...pa...pa..."

Igelkottekungen Fester Frikadell tog ett steg tillbaka och hans hållning antog den av en punkterad badboll. Ingenting av hans tidigare stolta och arroganta uppsyn återstod.

"Jag har väntat mig den här dagen. Ja, fy faderullan vad jag har väntat. Det har inte varit varit med gläde jag sett den an, det kan jag inte påstå. Samtidigt förstod jag att den skulle komma. Du har mitt blod i dina små, små ådror och det är starkt och mäktigt. En urkraft om man så vill. Om all världens fordon skulle drivas av vårt blod skulle ljuset hastighet vara passerad för väldigt länge sedan..."

Frasse stod tyst och stirrade storögt på sin pappa som maniskt pratade på. Det var tydligt, till och med för honom, att Fester hade något att säga som han inte riktigt kunde få fram. Frasse tog ett djupt andetag och snubblade sedan fram:

"Kan vi p..p...prata?"

"Nej, jag har inte tid. Hejdå!" Och så gick Fester sin väg.

Frasse närmade sig igelkottekunge med ostadiga ben. När det bara skiljde en meter dem emellan så förändrades plötsligt kungens ansiktsuttryck och hans näsa reste sig upp som en pil i luften.

"Sniff sniff sniff...hmm nej nej...hmm sniff sniff. Det är inte rimligt. Nej...verkligen inte rimligt!"

Han vände ryggen åt Frasse och började tankspritt vagga åter och an, samtidigt som han fortsatte att muttra. Då och då vände han sig om och sniffade på nytt.

Frasse stod förbryllad kvar med blicken fäst på igelkottekungen. Han var alltför rädd och uppspelt för att hålla fast vid en enda tanke. Hans instinkt sa honom att det var bättre att fly än att fäkta illa men benen var som fastfrusna.

Plötsligt, helt utan förvarning, rusade kungen mot Frasse och stannade upp med näsan bara några centimeter ifrån hans lilla, lilla panna. "Är det du?", frågade han sedan.

Efter att ha samlat mod ett litet tag smög Frasse försiktigt fram mot igelkottekungen. När han befann sig precis nedanför de väldiga elefanterna harklade han sig försiktigt. Ingen reaktion. Han försökte igen lite kraftfullare. Ingen reaktion nu heller. Adrenalinet flödade så Frasse tog, det lite överilade beslutet, att bita en av elefanterna i hälsenan. Beslutet fick till följd att elefanten trumpetade ut sin panik och ställde sig upp på bakbenen. Detta i sin tur ledde till att den uppburne kungen våldsamt störtade ner i marken i ett stort moln av löv och svordomar.

"Va i helvetes makrill och syltbaroner! Jag har då aldrig varit med om maken. Katastrof...katt a strof! Förbaskade elefantelände!"

När igelkotten hämtat sig från chocken fastnade hans ögon på Frasse. Det var onda, pliriga ögon som fick Frasses små ben att darra av rädsla.

"Nämen hej lilla vän. Kom närmre. Jag vill dig inget illa.", sade igelkottekungen med en kusligt känslolös röst.

"Hej och hå och kämpa på.
Såga mina plankor och slakta mina ankor.
Gräv nu mina gropar och skapa mig en boplats"

"Nödrim!!!"

"Nej nu jävlar! Vem sa det? Erkänn genast annars blir det svåra repressalier för er hela bunten!"

Efter att ha känt det där bekanta doftspåret hade Frasse stannat upp och gömt sig ett buskage. I en liten dalsänka nedanför honom utspelade sig nu en märklig scen. Uppburen utav fyra elefanter, satt en synnerligen korpulent igelkott på en guldfärgad tron och gormade. Nedanför honom jobbade ett myller av arbetare med att röja upp i sänkan och bereda plats för vad som skulle kunna bli världens största lövhög.

"Der Vater?", tänkte Frasse.

Här följer en sammanfattning av det rådande läget:

Frasse Frikadell med öppna spjäll var spårlöst försvunnen. Han vandrade bitter och skamfylld iväg efter att Bea tvingat ur honom den hemliga fantasi han närt under så många år om att hans pappa var kung över ett mäktigt rike och att Frasse en dag skulle återförenas med honom.

Efter att resten av sällskapet förgäves försökt finna Frasse erkände Bea att det kanske, lite kunde vara hennes fel att han gett sig av i och med att hon råkat få Frasse att berätta lite för mycket.

När Bea återberättat Frasses historia drog sig Jorndolf till minnes att han hört en liknande historia förrut. En kund som utnyttjat hans färjetjänster hade lämnat en hemlig karta i betalning. Kartan skulle visa ett rikt kungarike dolt djupt inne i skogen. Vid det tillfället hade Jorndolf bara fnyst åt det hela men nu när han blev påmind tänkte han att det kanske skulle vara värt att följa upp ändå. När han vecklat upp kartan såg han att det stod "Karta till Fester Frikadell med öppna spjälls kungarike". Ett sådant efternamn måste nästan vara unikt så därför drog han slutsatsen att det rörde sig om Frasses pappa och, hur otroligt den än må verka, att Frasses fantasi kunde ha en gnutta verklighet i sig.

Jorndolf och Nissen lugnade så småningom ner sig och lyssnade tyst till Beas bekännelse. Hon berättade om hur hon lurat Frasse att dela med sig av sina hemliga drömmar om sin pappa och kungariket han skulle få ärva.

Jorndolf nickade då och då under Beas berättelse och hummade hemlighetsfullt.

"Ja, ja. Ja precis ja. Jaja. Mummel"

När Bea var klar resten han sig upp och började rota frenetiskt i sin overallficka. Efter en stund fick han upp vad han letat efter. Något som en fattig vandrare lämnat som betalning för en flottfärd en gång för många månvarv sedan.

"Aha, ja mycket riktigt. Här har vi den. Jasså haha, jag som inte trodde honom. Haha. Mummel. Mina kära vänner. Jag har den äran att få visa upp en karta över Frasse Frikadells pappa Fester Frikadells kungarike."

"Det är Jorndolf som har dödat honom! Jag känner det på mig. Din förbannade bandit! Hit med pistolen så får jag sniffa efter krut."

Nissen hade resultatlöst sprungit runt flera timmar och letat efter Frasse. Hans mössa satt på sned och i blicken lyste desperationen.

"Äh, lägg av din nisse! Jag har inte sett honom sen igår! Pistolen ger du katten i. I ditt tillstånd skulle du väl skjuta tårna av dig."

Nissen gick på Jorndolf och försökte ta pistolen av honom. Bea var tvungen att gå fram för att avbryta handgemänget. I och med att Jorndolf hade akondroplasi och att nissen var just en Nisse, så var det inga problem för Bea som var minst 1.80 lång. Hon satte helt enkelt handflatorna på respektive panna och lät dem förgäves fäkta i luften.

"Lugna ner er kisar. Jag har något jag måste erkänna.", sade Bea.

Dagens avsnitt är inställt pga oklara skäl.

Ångesten, denna förlamande känsla som suger all livskraft ur sitt offer. Den hade varit Frasses följeslagare under hela dagen. Han hade nu vandrat i åtta timmar utan vare sig vila eller mat. Verkligheten tedde sig alltmer diffus och hans sinnestillstånd kunde närmast beskrivas som kaotiskt. Först när mörkret gjorde fortsatt vandring till en omöjlighet så stannade han upp och vädrade med sin lilla, lilla nos i luften.

"Är det verkligen? Kan det vara? Nej, omöjligt!"

Hans känsliga nos uppfattade dofter som han mindes väldigt tydligt från barndomen. Det var dofter han glömt bort eller förträngt under så många år att han förmodade att det var en hallucination. Om han hade haft något att förlora så hade han kanske låtit bli att följa doftspåret. Då hade han gått miste om en livsomvälvande upplevelse.