Bea fejkblog.se
En omöjlig berättelse

onsdag 02 september 2020

Jaha, var var nu det där gurutorget då. Drosden aka den pånyttfödda Guru Ramjuan var åter inne i Mumbais trånga gränder och rotade runt. Han tänkte ta Guru Ramjuans plats och försöka övertyga hans följare om att följa honom istället. 

Lång historia kort. Drosden hittade rätt och lyckades värva en liten skara trogna kvinnor som försåg honom med mat och husrum. Yada yada yada... Efter några år i Indien tog han sig tillbaka till Sverige med sina mest hängivna följare i släptåg och byggde en stor herrgård i den småländska skogen. Osv osv osv... 1985 blev han Pappa Drosden med hela det svenska folket efter att ha skapat stora rubriker när han i livesänd tv adopterade en ung och förvirrad Carola ute på gården. På Aftonbladets förstasida stod det att läsa: "Pappa Drosden - inte längre någon Främling" och i tidningen: "Det var en leende Drosden som mötte Aftonbladets reporter vid trappan till hans väl tilltagna boningshus: 'Carola va! Haha vilken grej, yes?'"

bild

onsdag 26 augusti 2020

Efter en vecka kom Guru Ramjuan tillbaka. Tiden hade gått så fort att Drosden blev förvånad över att se honom redan. Han var dock förberedd med en plan. Gurun skulle röjas ur vägen och Drosden skulle ta dennas plats som den reinkarnerade Ramjuan. Han hade helt gått upp i sin roll som Sveriges konung Gustav Vasa och som kung var det inte mer än rimligt att han gjorde allt vad som föll honom in. Vem skulle kunna stoppa honom? Han var ju mer eller mindre en gud i människohamn.

"Hello Drosden. I trust you are well, yes? I would like to..."

Mer än så hann han inte säga innan Drosden stack en rostig potatisskalare rakt i fontanellen på honom. Drosden hade noterat redan vid deras första möte att Guru Ramjuans led av ett extremt sällsynt syndrom som lett till att hans fontanell inte var sammanvuxen.

"Aj is good, yes.", svarade Drosden lugnt. Sedan satte han på sig Ramjuans kläder och lämnade huset och en förskräckt ägarinna bakom sig.

bild

onsdag 19 augusti 2020

Efter att förgäves försökt somna i ett par timmar fann sig Drosden till slut i sin situation och gick ut för att gräva upp potatis. Han gjorde det slarvigt och lämnade medvetet flera potatisar kvar i marken. När han kom in igen så slängde han korgen med potatis på köksbordet och satte sig själv ner.

"Ah there we go. Now if you could you just peal the skin of the potatoes too and I will boil them here.", sade kvinnan. Hon var fortfarande road men hade börjat bli lite mer irriterad.

"Men va fan! I am want food now! And säng. Wer is säng?"

Även denna gång föll Drosden till föga och lydde kvinnan till sist.

Så här fortgick det i sju dagar. Varje dag var det något nytt som Drosden motvilligt gick med på att göra. Han erkände det knappt ens för sig själv men ju längre tiden gick destu mer började han trivas i kvinnans sällskap. Ett par dagar in i deras samvaro började de till och med ha enklare samtal på Drosdens brutna engelska. Kvinnan berättade att hon visste varför Drosden var hos henne. Guru Donjuan hade uppvaktat henne under lång tid men hon lyckades inte få honom att förså att hon inte intresserad. Att han nu hade skickat in en spion i hennes hem var verkligen att gå över gränsen, men hon kände sympati för Drosden som ju också var ett offer i sammanhanget.

bild

onsdag 12 augusti 2020

Hungern fick till slut överhanden och Drosden fann sig i sitt öde. Muttrande tog han kvinnas tvättkorg och bar den slarvigt in till huset. Efter sig lämnade han ett spår av plagg som fallit ur. Kvinnan gick leende efter och plockade upp.

Väl inne i huset visades Drosden till ett bord där han satte sig som en säck potatis. De utlovade papadumsen placerades framför honom och han började glufsa i sig. För varje tugga han tog kände han sig mer och mer som en kunglighet och förorätten han kände över att ha tvingats bära kvinnans tvätt brände i honom. Även om han nu inte var Gustav Vasa så kunde ju inte hon veta det. En kunglighet ska behandlas med respekt, och så är det med det.

"I sleepa here. Show mi säng, bed", sade han med så myndig han lyckades uppbåda.

"Oh, okay but I need potatoes for supper. Maybe you could go out in the field and dig some up?", kvinnan räckte honom en spade och pekade ut mot en liten åker bakom huset.

"No, no, no, no. Hur many gånger mast I förklara. I is king! I sleep now", svarade Drosden och lade sig ner på golvet under bordet för att försöka sova.

bild

onsdag 05 augusti 2020

"I will come back in a week, yes?"

Utan att vänta på svar så gick Guru Ramjuan iväg och lämnade Pappa Drosden åt sitt öde. Nu gällde det att ha överlevnadsinstinkt här. Drosden hade inte ätit sedan han steg av båten så det hade börjat kurra rejält. Fick han inte i sig ett skrovmål snart så kunde det gå illa. Han hade ett vida omtalat humör när han var hungrig. Okej, det fick bära eller brista. Han gick fram och ställde sig bredbent framför kvinnan.

"Hellå maj näjm is" Här tänkte han först säga Drosden men sedan fick han en snilleblixt. "Gustav Vasa and aj is king in Swiden. Kän aj has mat?"

"Well hello there mr Vasa.", svarade kvinnan roat. "What is this mat you are referring to?"

"Aj want eat. Jo forsta mi?"

"Ah, you mean food? I guess I have some left over papadums. But you must first help me with my laundry here. Please take this basket and carry it in to the house."

"No but I is king. I känt work. Bara eat.", Drosden kände hungervreden välla upp inom sig. Vad fan var det här för människa som inte respekterade den svenska kungen?!

bild

onsdag 29 juli 2020

"Eksos me. Aj am intersting in guru." Den unge Pappa Drosden hade gått fram till Guru Ramjuan för att se om det fanns plats för en lärjunge.

"Yes, yes. You wish to learn, yes?" Drosden nickade. "Okay, you will help me first then you will learn. Is that okay, yes?" Ännu en nick. "So, if you could follow me here, yes?"

Återigen blev Pappa Droseden ledd genom de smala indiska gränderna. Han var så djupt inne nu att han inte trodde att han skulle kunna hitta tillbaka till hamnen även om han hade velat. Nu gällde det. Om han inte lyckades bli antagen som adept hos Guru Ramjuan var det kört. Han var fast besluten om att göra vad han än blev ombedd, även om det skulle visa sig var något olagligt.

"We stop here, yes. You see the woman there, yes?" Pappa Drosden svalde och nickade. Några meter framför dem satt en kvinna på en stol och tvättade kläder. "You must make her your best friend, yes. I need to know what she is thinking, but she won't speak to me."

bild

onsdag 22 juli 2020

Pappa Drosden befann sig uppenbarligen en skådeplats dit gurus från hela landet kom för att visa upp sina talanger. Han började gå långsamt längs med en raderna av gurus. Han tänkte inte ta första bästa, så början av raden ignorerade han helt. Sedan började han att titta närmare. Alla gurus hade en skylt framför sig som på ett smakfullt sätt sammanfattade deras förmågor.

På en skylt stod det t ex: "Guru Ramashadan - har inte skrattat på arton år. Hatar humor och är omöjlig att kittla." och på en annan: "Guru Shimishanka - kan räkna till hundra blixtsnabbt. Olli olli olli hundra."

Intressanta förmågor allihop men inte riktigt vad Pappa Drosden var ute efter så han fortsatte gå längs vägen av gurus. Precis i slutet av raden fick han syn på något som fångade hans uppmärksamhet. Det var en ung guru, nästan i hans egen ålder. På skylten framför honom stod det: "Guru Ramjuan - förförare av kvinnor. Ung, visst, men oerhört erfaren och kunnig på området."

bild

onsdag 15 juli 2020

Promenaden tog Pappa Drosden genom trånga smutsiga gränder med människor som ryckte i hans kläder och gav honom uppfordrande blickar. Nöden var uppenbarligen stor här men han stod på sig och lät sig inte bevekas.

Efter en halvtimmes vandring öppnade gränden upp sig mot ett torg. Hans guide gjorde en svepande gest med en handen och tittade leende mot honom. "Here my friend." Han var tydligen av uppfattningen att de nu var vänner. "Here we have gurus." Sedan vände han samma hand så att handflatan pekade uppåt och sträckte fram den mot Pappa Drosden. "Now a little something for me, your best friend."

Med fumliga och svettiga händer rotade han runt i sina fickor. Han var för omtumlad för att minnas var han hade sina pengar. Han såg i ögonvrån att mannen höll på att tappa tålamodet och det gjorde honom ännu mera stressad. "Jo wäjta liltel grann. I looking.", fick han fram och tittade upp mot mannen.

Mannen började knäppa med fingrarna och gnida pekfingret och tummen emot varandra för att verkligen tydliggöra att det var pengar han var ute efter. Till sist fick han nog och började själv rota runt i Pappa Drosdens fickor. Snabbt fick han fram en sedelbunte som han stoppade på sig och gick därifrån med ett skrockande.

Pappa Drosden var nu utan pengar i ett främmande land. Men gurus var här gott om, det kunde han enkelt se.

bild

onsdag 08 juli 2020

Det första Pappa Drosden gjorde, efter att ha stigit i land i Mumbais myllrande hamn, var att uppsöka en toalett. Hans mage hade inte kommit bra överens med maten som serverats ombord. Hans pengar hade inte räckt till mer än en tredjeklass biljett så kosten hade mestadels bestått av hårda skorpor och gammalt ris.

När han efter åtskilliga timmar återfått förtroendet för sin mage igen så lämnade han toaletten och sökte sig in i staden. Överallt var där människor som ryckte och slet i honom men Pappa Drosden var en man med en plan så han lät sig inte distraheras. Han gick fram till en gammal man som stod och sålde snidade pipor och sade: "Ekskos mi sär. I find guru här?"

Mannen tittade kisande upp mot Pappa Drosden och svarade: "Yes, yes. Guru? I will help you find. No problem. Come with me, sir."

Mannen reste sig upp för att gå och vinkade mot Pappa Drosden att följa med honom. "Come come. To the gurus we go!"

bild

onsdag 01 juli 2020

Pappa Drosden hade ända sedan väldigt ung ålder vetat att han var speciell. Hans uppväxt var tuff och han blev ofta retad i skolan. De andra barnen kallade honom "Väntani" eftersom han alltid brukade mumla "Vänta ni bara..." när de gång efter annan utsatte honom för något elakt spratt.

Pappa Drosden var förstås inte Pappa Drosden som ung. Det tog honom ett helt liv att utveckla den karaktären. Efter att han slutat gymnasiet med usla betyg, så tog han direkt ett lån och flyttade till Indien för att söka lyckan där. Han tänkte att det där med hinduistiska gurus och sånt säkert kunde passa honom. Kanske kunde han börja som lärling hos någon gammal vis indier. Framför allt var han intresserad av att skapa mystik kring sin egen person, samt att attrahera följare, gärna unga kvinnor. Religionen fick ses som ett nödvändigt ont, bara som ett skynke att hålla upp för att dölja hans egentliga syfte.

bild

onsdag 24 juni 2020

"Mitt namn är Pappa Drosden. Var hälsad jordbo. Jag har förstått att ni själv lystrar till namnet Beatrice. Ett mycket vackert namn, om du spörjer mig. Jag har redan bestämt mig för att min nästa krabat ska heta Beatrice. Ja, du förstår, jag är en hängiven samlare av hundvalpar. Men de får aldrig bli för gamla. Då äter jag dem på momangen."

Bea lyssnade i tystnad på denna verbala urladdning. Det visade sig att mannen visst behärskade det svenska språket, och att hälsningen bara varit ett test av Beatrice improvisationsförmåga. Ett test som hon enligt Pappa Drosden klarade av med bravur.

Men vad skulle hon nu svara på det här då? Väntade han sig ens ett svar? Beatrice tyckte att han verkade vara en person som inte hade något som helst emot att lyssna till sin egen stämma. En egenskap hon sympatiserade med.

bild

onsdag 17 juni 2020

Plötsligt gick det ett sus genom folksamlingen. Beatrice uppfattade en viskning som lät som: "Han är här nu." Hon vände sig som och tittade i samma riktning som de andra. Först förstod hon inte riktigt vad det var hon såg. Var det ett enormt bowlingklot som kom rullande? Eller kanske en förvuxen igelkott? Nej, minsann, det var en människa. En liten jätte till människa. Lika bred som lång och lika rund från alla vinklar. Bea hade aldrig sett något liknande. Det var alldeles utsökta proportioner. Den här kroppen föddes man inte med, den hade någon fått slita väldigt hårt för att uppnå. Som ett Bonsaiträd som vårdats omsorgsfullt i flera år.

Mannen, för det var en man, stannade mitt framför Bea. "Brum brum brum?", sade han frågande med lite andfådd röst.

"Mugga mugga, mygga?", svarade Beatrice. Hon antog att det var nån slags hemligt språk som hon antagligen behärskade utan att veta om det.

"Jaaaaak!", utbrast mannen med ett leende och lutade sig fram för att krama om Beatrice. Hon tog emot kramen och jublet från folksamlingen visste inga gränser.

bild

onsdag 10 juni 2020

Efter en timmes förväntansfull bilfärd rullade skåpbilen till slut förbi ett par grindar och in på en bakgård. Bilens sista metrar kantrades av människor som hand i hand mässade: "Nu är dom här, vem har dom där? Ska jag bli kär?"

Joe skrattade och pekade ut genom fönstret. "Lyssna Bea! Det är dig de sjunger om. Är det inte som att höra guds änglar sjunga, så säg?"

Beatrice nickade stumt. Hon hade inte räknat med ett sånt här mottagande. Inte för att hon inte tyckte att det var rimligt, hon var bara inte beredd på det.

När bilen stannat steg någon genast fram och slut upp passagerardörren. Joe visade med en öppen hand att Bea var välkommen att stiga ur först. "Varsågod. Ta emot folkets jubel."

"Tystnad....tagning", skrek Beatrice och sprang sedan runt och high-fivade alla hon kom åt.

bild

onsdag 03 juni 2020

"Jag heter Joe. Hoppa in."

Beatrice var inte nödbedd. Hon hade hoppat in även om Joe inte bett henne. Kanske hade hon till och med slagit sig fram om hon blivit hindrad.

"Hoppa bak Yngve! Lämna plats åt vår nya gäst.", sade Joe och visade Bea sin plats. "Vilken underbar aura du har! Det får du säkert höra hela tiden va?"

"Ja, det är inte första gången jag hör det om du tror det! Aura schmaura, säger jag. Börjar bli lite tjatigt nu, om man säger så. Oj kolla där, vilken aura hon har! Mmm vacker... Osv osv.", svarade Beatrice för att inte låta Joe förstå att hon kände sig smickrad.

"Jaså, right on. Vad gör en sån härlig babe som du ända här ute? Har du lust att hänga med och träffa pappa Drosten? Jag tror han skulle gilla dig."

bild

onsdag 27 maj 2020

Så var Batrice ute på vägarna igen, med vinden i håret och studs i stegen. Hennes känselspröt var hyperkänsliga och inställda på att hitta latj snarast möjligt. Hon började gå längs vägen utan att ha något riktigt mål. Det fick lösa sig efter hand.

Efter ett par timmars vandrande körde en Volkswagen skåpbil med stora blommor målade på sidorna upp bredvid henne och tutade. I passagerarsätet satt en långhårig man och vinkade på henne.

"Tjaaaa! Fan va soft att du är här. Och att vi är här tillsammans. Känner du?"

Beatrice var inte säker, men hon trodde det.

"Ja, jag känner det.", svarade Bea och känselspröten vibrerade som pianosträngar.

bild

onsdag 20 maj 2020

Beatrice hade knappt fått på sig västen innan hon kände hur det spratt till i kroppen. Hon fick en oemotståndlig lust att storma ut därifrån och ge sig iväg på något nytt äventyr. Ett grönare gräs väntade antagligen runt nästa krök. Det gällde att hålla sig i rörelse, aldrig stagnera.

"Ja, grabbarna, det var ju kul det här. Tack för västen och allt. Jag har bestämt träff med östeuropeisk hora och jag är redan sen.", det sista lade hon till för att det inte skulle bli för mycket tjafs om att hon gav sig av redan. Om det var något knuttar respekterade så var det en rejäl horträff.

Raymond, med sin otroliga perception, förstod vad som var på väg att hända. Ankungen lämnade boet. Det fanns inget han kunde säga för att hindra det oundvikliga. Han bara tog Beatrice hand och skakade om rejält.

"En horträff är en horträff", muttrade han för att inte låta Bea förstå att han förstod. Han ville inte att hon skulle behöva ljuga mer än nödvändigt.

bild

onsdag 13 maj 2020

Beatrice klev upp på Fylle-Jans podiumliknande mage, han hade somnat igen, och harklade sig högljutt. Bea hade inte förberett något tal men hon brukade säga om sig själv att hon ägde talets gåva.

"Kära Örebroare!"

Krystade skratt och mummel hördes från MC-medlemmarna. Beatrice såg sig om med en sträng blick och väntade lugnt på att tystanden åter skulle råda.

"Jag är nu alltså hipp som happ fullvärdig medlem i eran lilla klubb. Att få vara del av ett så här viktigt sammanhang är något jag drömt om ända sedan jag var ett litet bröd i brödrosten där hemma. Just en MC-klubb har särskilt lockat mig med allt latj den verkar ha att erbjuda..."

Just som Bea sa det så kom hon att tänka på att hon ännu inte fått någon väst.

"Bah bah bah, stopp och belägg. Ni tänkte väl inte blåsa en fin kvinna på konfektyren!?"

Beatrice vände sig mot Raymond, som flinade stort tillbaka. Han var en sådan otrolig människokännare så han visste direkt vad hon menade. Från en sadelväska på en hoj bredvid sig plockade han upp en skinande ny väst och räckte över den.

bild

onsdag 06 maj 2020

Vilken brasa det blev! All gammal bråte hamnade i elden. Hålet som uppstod i ozonlagret ovanför syntes som en oförklarlig svart fläck på alla väderstationers radar.

Efter sisådär tre dagar, när elden börjat falna, så stegande Raymond fram till Beatrice och sträckte ut sin hand mot henne. Beatrice förstod instinktivt att det här var någon sorts högtidlig stund så hon räckte fram hela handen, och inte bara pekfingret. Raymond tog tag i Beas hand och drog henne mot sig i en omfamning.

"Nu du, Beatrice, är du fullvärdig medlem i Raymonds Bar och MC-Klubb. Jag välkomnar dig riktigt jäkla hjärtligt och hoppas att du ska finna ett hem här...ummpf...hos oss...ja....utstötta. Fan också, jag lovade mig själv att inte gråta."

Först tyst, och sedan starkare och starkare, hördes de andra medlemmarna ropa: "Tal, tal, tal, tal..."

bild

onsdag 29 april 2020

När Bea sprätt sig trött stannade hon upp och utbrast med flåsande röst: "Haha, era jävla stollar. Trodde ni att jag blivit galen eller? Vet ni vad jag tycker vi gör nu. Vi tar allt gammalt groll och lägger i en hög här sen tuttar vi på och har ett riktigt jävla härligt bål. Jag är väl fullvärdig medlem nu eller hur?"

De förvånade MC-klubbsmedlemmarna instämde med ett jakande mummel. De var fortfarande inte riktigt säkra på var de hade Beatrice.

Bea sparkade till Fylle-Jan för att även få honom med på banan. Han gjorde inte någon besviken när han ännu en gång vaknade till och skrek rakt ut. Den här gången: "Jag är en kung. Vinka vinka vinka!!!"

bild

onsdag 22 april 2020

Benknäckar-Bengt lyfte på sitt lakan och tittade ut under det. Svinar-Jocke, som stod bredvid, gjorde det samma. De gav varandra en ser-du-vad-jag-ser-blick och skakade på sina huvuden i tystnad. Visst, de hade druckit och knaprat amfetamin i ett par dygn nu så varseblivningen var inte på topp, men vad de såg framför sig nu var något som gick rakt in i amygdalan.

Beatrice hade vaknat till liv och börjat sprätta runt som en höna i jakt på daggmaskar. Ur hennes mun kom ett gutturalt och rytmiskt läte. "Koh koh koh kaaah", lät det gång på gång. Hon verkade inte bry sig om, eller ens se, att det fanns andra personer i närheten så de tvingades ideligen flytta på sig när hon sprätte förbi i hänsynslös fart.

Till sist vaknade en av MC-gängets medlemmar som låg och sov, Fylle-Jan, och skrek rakt ut i frustration: "Karate, det betyder tom hand!!!". Sen somnade han snabbt om.

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.