Bea fejkblog.se
En sanslös berättelse

onsdag 13 juni 2018

"Beatrice", sade Bea. "Har du varit på insidan av en blåval någon gång, och lyssnat på havets porlande genom blåshålet?"

Burre spärrade upp ögonen och ryggade tillbaka. Frågan hade önskad effekt. Ett litet ögonblicks tapp av Burres koncentration var allt Bea behövde för att snabbt rikta uppmärksamheten mot nästa gäst som just hade anlänt.

Det var en musaktig liten kvinna med brun klänning och spetsiga gröna skor. Bea tänkte genast att hon antagligen hette Henrietta von MusenKrusen. Så när kvinnan var inom räckhåll så stack Bea fram en hand och sa: "Hej Henrietta. Jag hälsar dig välkommen. Det är ett sant nöje att få stifta din bekantskap."

Bea hade nu lyckats förvirra ännu en gäst. Den musaktig kvinnan tittade förvirrat än på Bea och än på Burre.

Burre å sin sida stod fortfarande djupt försjunken i tankar. Han fick inte ihop det. Porlande hav inne i en blåval? Det kan väl inte vara möjligt!?

bild

onsdag 30 maj 2018

När Bea väntat en timme vid busshållplatsen anlände den första ytterligare passageraren. Det var en rundlätt herre med kutig rygg. Hans ansikte bestod till största delen av ett stort leende. Det syntes att det här var en människa som var tillfreds med livet. Någon vars garderob var totalt rensad på skelett.

Bea ryggade tillbaka när hon mötte hans blick. Den var så öppen och välkomnande att hennes naturliga försvarsmekanismer mot alla-muntra-jävlar slogs ut direkt. Innan hon hunnit öppna munnen för att köpa tid och kanske värja sig så sträckte mannen fram en labb och sa: "Jo, men se där ja. Trevligt att råkas. Mitt namn är Burre Klenström. Arvtagare till släkten Klenström, uppfinnare av Klenäten. Detta bespottade bakverk."

Intressant, tänkte Bea och mötte Burres handslag med ett pekfinger.

bild

onsdag 23 maj 2018

Dagen för Versailles-resan var kommen. 04.00 var Bea uppe på fötterna och flängde runt i bostaden. Hennes mage var fylld av fjärilar och hon hade därför svårt att finna ro. Frågor och funderingar malde i hennes tankar.
Skulle man få full access till slottet? Bor där några kungliheter nu? Skulle det gå att bada i fontänen? Och själva resan då. Vilka var de andra fåntrattarna som skulle med på bussresan? Skulle hon tvingas sitta bredvid en tjock illaluktande gubbe med inställsamt leende?

Någon riktig frukost var det inte tal om för Bea den här morgonen. En näve russin fick räcka. Vem hinner borsta tänderna? Nej, ett tuggummi funkar lika bra.

Håret hade hon satt upp men det skulle antagligen se bättre ut med hatt. Ja, så fick det bli. Av med hårspännet och på med en enkel men elegant hatt i svart filt.

En snabb titt på klockan. Fortfarande två timmar kvar till avfärd. Stationen låg en kilometer bort. Det tar väl två timmar i långsamt tempo. Ja, lika bra att börja gå så att jag inte blir sen.

bild

onsdag 16 maj 2018

Versailles, drömmarnas palats. Detta storslagna monument för människans okuvliga makt över naturen. Beatrice hade fått en broschyr på resebyrån i stan och nu hade hon siktet inställt.

Ludvig XIV av Frankrike, solkungen, hade alltid varit en förebild för Bea. Redan tidigt i livet köpte hon en berlock med konungens porträtt på insidan. Däri hade hon även lagt till en liten tofs av hår som hon låtsas så länge att det var äkta hår från Ludvig XIV att hon numera trodde på det.

Bussen skulle lämna stationen 7.30 söndag morgon och köra non stop till raka vägen till slottet. Man ombads att packa lätt. "Humbug", tänkte Bea. "Min balklänning ska med!"

bild

onsdag 02 maj 2018

"Okej, då gör vi så här. Jag reser mig upp och går min väg. Du sitter kvar här och begrundar ditt öde. Kanske borde du till och med vanka av och an. Ja, det tror jag du bör. Varje gång du passerar ditt köksfönster så kan du stirra ut en liten stund i förhoppning om att jag ångrat mig och vänt åter. Så kommer dock ej att ske. Du har sett det sista av mig, så sant som mitt namn är Jorndolf Susse."

"Men men...", Bea var mållös för första gången i livet. Hur hon än letade fann hon inga öppningar för motargument. Jorndolfs resonemang var perfekt på alla sätt. Som en ogenomtränglig damm utan en enda läcka.

Med drömmande blick såg Beatrice efter Jorndolf när han långsamt stängde dörren efter sig och begav sig ut på nya äventyr.

bild

onsdag 25 april 2018

Väl hemma sig så hällde Bea upp varsin pinne whiskey och lät skivspelarens nål landa på Beethovens sjua.

"Det är väl dags för mig att avslöja hela schobangen nu antar jag", sade hon till en omtumlad Jorndolf som sjunkit ner i hennes fåtölj. "Som du säkert kan skönja av min enkla, men smakfulla, inredning så är jag ingen grevinna. Jag släktforskade en gång och kom då fram till att jag delar namn med en hel del kungligheter. Jag vet inte om det räknas men jag tycker ändå att det kan vara värt att nämna. Men hur som helst, mitt namn är Beatrice. Du försökte sol-och-våra mig riktigt ordentligt en gång, men mitt intellekt är knivskarpt så jag låter mig aldrig luras. Visst, jag tog lån och investerade i din dumma idé, men det var bara för att spela med och lura dig att jag hade låtit mig luras. Touché, mr Jorndolf. Touché!"

Jorndolf blundade hårt och masserade sina tinningar.

bild

onsdag 18 april 2018

Efter att Beatrice oskadliggjort bagarna så letade hon i deras fickor efter identitetshandlingar. Hon misstänkte att det kunde vara några Jorndolf lurat på ett eller annat sätt. Ett gammalt trick hon hört att många kört mot just bagare, för att få dem att hosta upp deg, var att slå dem hårt mot njurarna.

I den första bagarens fickor kammade hon noll, mycket underligt. Den andra hade en polisbricka med namnet "Tom Vidstige". Usch vilket löjligt namn, tänkte Bea. Och polis också, det var som tusan. Om det stämde så var det nog bäst att ta till flykten innan exkrementerna nådde fläkten och spred sig över närområdet.

Jorndolf hade just börjat återfå medvetandet men var väldigt omtöcknad. Med jämna mellanrum skrek han ut "förtio miljarder", med förvånad stämma. Bea tog honom under armen och begav sig med stapplande steg mot sin lya för att hämta andan och planera för framtiden.

bild

onsdag 11 april 2018

Samtidigt i en skåpbil inte långt ifrån Beatrice och Jorndolf satt det två poliser utklädda till sockerbagare, i komplett utsyrsel med fejkat mjöl och allt, och lyssnade på deras samtal. De hade följt Jorndolfs aktiviteter de senaste sju åren och kände nu att de äntligen hade nog på fötterna för att göra ett gripande. Det gällde bara att invänta rätt ögonblick, de fick bara en chans. Om Jorndolf kom undan den här gången skulle han sannolikt gå under jorden och börja jobba som horunge i Guatemala. Då skulle de aldrig hitta honom igen.

"Okej, okej.", hörde de Jorndolf säga till Bea. "Nu behöver jag bara en liten underskrift här så skriver du över hela din förmögenhet på mig."
"Skulle det möjligtvis vara möjligt för mig att fundera över den här möjligheten i hemmets lugna vrå?", undrade Bea med en road stämma. Hon njöt av att hålla Jorndolf på halster och tänkte försöka dra ut på det här så länge hon kunde.
"Ja, givetvis men det vore gynnsamt för både dig och mig om den här affären fick ett avslut inom en väldigt snar framtid."

Mer hann inte Jorndolf säga förrän han fick en påse mjöl i ansiktet och en kavel i nacken, en såkallad bagarmössa. Bea såg chockat på när Jorndolf singlade ner vid fötterna på två sockerbagare. Det var något skumt med dem, mjölet såg inte rent ut.

bild

onsdag 04 april 2018

Skrämd av Beas plötsliga krumbukter kom Jorndolf nästan av sig. Han återfann dock snabbt fattningen och kastade ut fiskelinan: "Jo, ärade grevinnan. Har ni möjligtvis sett Idol? Ja, det är klart ni har. Och där har ni kanske eller kanske inte lagt märke till att många av framträdandena har bakgrundsdansare. De här dansarna har det gemensamt att de alla hyrs ut av ett och samma företag. Nämligen J Susse AB. Och det är en luckrativ bransch må jag lova. Det jag nu har att erbjuda eder är en chans att investera i min expansion ut på den Europeiska marknaden, med start i drottningens Storbrittanien."

"Oj, det låter onekligen intresserant.", svarade Beatrice med spelat intresse. "Hur mycket en dylik investering bestå av? Ni förstår jag är inte så likvid för tillfället. Min ynka lilla investering skulle som mest kunna uppgå till förtio tusen miljarder."

Det vattnade sig i munnen på Jorndolf Susse. Nu gällde det bara att långsamt veva in rullen så att fisken inte släppte.

bild

onsdag 28 mars 2018

Torgets stora klocka hade just slagit tre då Beatrice anlände för det avtalade mötet. Hon hade tagit på sig sin mormors gamla paljettklänning från 50-talet och knutit en blommig scarf kring halsen. På huvudet hade hon en elegant hatt med svart flor som täckte hennes ansikte. Allt för att utstråla en air av förvining så att Jorndolf inte skulle ana sig till hennes riktiga identitet.

Bea såg sig omkring, hennes blick landade direkt på den enda tänkbara kandidaten. Det var en man med lång stripigt hår som var bakåtkammat och uppsatt med ett gummiband. På sig hade en ljusblå sjömanskostym med en näsduk i fickan. Beatrice gick fram till mannen och presenterade sig som baronessan Silvia af Barbapappa.

"Oh, så angenämt.", svarade Jorndolf och bugade sig djupt. "Tack för att ni ville möta mig på så kort varsel. Jag förstår om ni har många frågor, men vi får ta de sen. Jag är lite jäktad, förstår ni. Jag har som sagt ett erbjudande, en affärsmöjlighet så att säga. Mina advokater stressar mig att skriva på kontraktet men jag har sagt åt dem att jag inte skriver på innan jag erbjudit den förnämliga baronessan en plats vid bordet."

"Jaja, så så lille påg. Kom till saken nu.", sade en otålig Bea och skuttade till.

bild

onsdag 21 mars 2018

"Baron von Silversav, hur kan jag stå till tjänst?"

"Jasså, han är baron nu", tänkte Beatrice och bestämde sig för att spela med.

"Ja, hej detta är baronessan Silvia af Barbapappa. Min far storhertigen av Dalsland hälsar att han gärna vill ha sitt fyrspann tillbaks. Han har varit tvungen att färdas i bärstol den senaste veckan och det är ju så långsamt, som du vet."

"Jag har er fars ekipage här, ja, ja, självklart har jag det. Jag återlämnar det såklart gärna. Jag undrar bara...det är inte så att ni möjligtvis är intresserade av en liten affärsmöjlighet, du och din far? Jag tycker att vi borde träffas och diskutera saken åtminstone."

"Så får det bli. Jag möter er på torget klockan tre. Goddag!"

Bea lade på luren innan hon brast ut i gapskratt. I andra änden satt Jorndolf och vred sina händer, ibland flög de stekta sparvarna sannerligen raka vägen in i munnen på en.

bild

onsdag 14 mars 2018

"Just min tur", tänkte Bea. "Jag som var så offantligt latjsugen! Det här måste väl gå att åtgärda på något sätt?"

Beatrice såg sig om i rummet. Hennes ögon landade på ett gammalt porträtt av henne och en manlig bekant som hon nästan förträngt. Mannen hette Jorndolf Susse och den korta intensiva tiden hon haft med honom var både den bästa och den värsta hon upplevt.

Jorndolf Susse var en charlatan, som likt ett bi flyger från blomma till blomma, var i ständig jakt på nya offer att lura på pengar eller olika tjänster. Bea hade fortfarande hundra tusen i skulder efter att han lurat henne att investera i en borrmaskin som kunde borra genom vatten.

Bea tog ut fotografiet ur ramen och vände på det. Där stod Jorndolfs nummer tillsammans med texten "Carpe diem. C'est la vie.".

Med förväntansfulla fingrar slog hon numret på sin hemtelefon. "Här måste det väl ändå vankas latj!", tänkte Bea när signalerna började gå fram.

bild

onsdag 07 mars 2018

När Bea räckte över sandpapper åt Hjalmar så att han skulle kunna slipa kniven slät så väcktes han plötsligt ur glömskan och slängde kniven i golvet.

"Vad fan är det du håller på med människa!?", skrek Hjalmar åt Bea. "Hur har du hjärta att lura mig så här jävla totalt? Jag är för fan totalt förnedrad! Otroligt! Tvi för såna som dig!"

Bea tittade allvarligt på Hjalmar och brast sedan ut i gapskratt. Dubbelvikt i stolen kipade hon efter andan. Det var länge sedan hon varit så här skadeglad.

"Jag...heheh...baraaaah...hihi...skämt....ade....haha...Ta....hahahha....det med....hhohoho...en klack...spark....fffffff"

Hjalmar reste sig upp och stormade ut ur rummet så att dammet yrde.

bild

onsdag 28 februari 2018

"Hjalmar, Hjalmar, Hjalmar. Min stackars lilla vän. Du anar inte vilken tur du har haft idag! Om jag inte hade akutopererat dig så hade du inte längre varit i livet."

En omtöcknar Hjalmar såg sig vilset omkring. Han mindes inte var han befann sig eller vad som skett. Vem var denna kvinna (eller man?)?

"Var är jag? Vad är det som har hänt?"

"Oj, vet han inte ens var han är", tänkte Bea. "Vilken jäkla bonus! Det här måste mjölkas så långt det bara går!"

"Jodu käre Hjalmar. Det är jag, din gamle träslöjdslärare, som kommit för att be dig tälja en smörkniv. Seså, sätt igång bara! Jag har inte hela dagen på mig."

Bea letade snabbt upp en gammal brädbit och täljkniv som hon räckte över till Hjalmar. Han satte genast igång att tälja.

bild

onsdag 21 februari 2018

Bea fann sig nu i en något prekär situation. Märk väl, det här var långt ifrån första gången hon vådaskjutit någon med pilbåge, men vid tidigare tillfällen hade hon inte haft en personlig relation till offret.

Nu gällde det att tänka snabbt. Vad för typ var den här Hjalmar egentligen? Skulle det gå att skrämma eller skulle hon bli tvungen att försöka muta honom?
"Platta eller plommon?", som hennes idol Pablo brukade säga.

Beatrice bestämde sig för att köra med en lögn. Det kändes som det säkra för det osäkra i och med att hon var en utmärkt lögnare. Det faktum att hon träffat Hjalmar i blindtarmen gav henne idén. Hon skulle övertyga honom om att det var en akutoperation gjord för hans eget bästa. Blindtarmen var bara sekunder från att brista, med dödlig utgång som följd.

När Hjalmar vaknade till liv satt Bea med hans huvud i famnen och ett förnöjt leende på läpparna.

bild

onsdag 14 februari 2018

När Bea kom till sans lokaliserade hon rösten till en liten bandspelare som någon placerat på hennes kaffebord. Bea funderade i två sekunder sedan letade hon upp en slägga och slog sönder både bandspelaren och kaffebordet.

Tiden gick som den brukar göra, plötsligt var det fredag och klockan var 14.58. Bea vankade av och ann i sitt vardagsrum. På sig hade hon en autentisk indianskrud med pilbåge som en gång burits av Cherokeeindianen Mistlur Jansson. Bea var fast bestluten om att göra ett outplånligt första intryck på de här Star wars nissarna.

Exakt då Beas gamla farfarsklocka slog sitt första slag så ringde det på hennes ytterdörr. Personen där utanför väntade inte på att någon skulle öppna utan ryckte direkt upp dörren och klev på.
Chockad av detta intrång spände Bea instinktivt sin båge och sköt av en pil. Pilen träffade inkräktaren, som i själva verket var Hjalmar, i blindtarmen.
"Satana, vad i helvete gör du din jävla indian!", skrek Hjalmar och ångrade sig genast. Var det verkligen okej att säga "jävla indian"? "Vad är det nu man ska säga?", tänkte han innan han svimmade.

bild

onsdag 07 februari 2018

Att bara drälla runt och vänta på instruktioner var inte Beas melodi. Hon kände till och med att det började bli tjatigt nu. "Vem tror de att de har att göra med?", tänkte hon. "Jag är ingen gammal gunghäst man bara plockar fram när man vill ha lite gung-gung-action! Nej fy tusan, nu går jag ner i källaren och dansar vals! Inget lugnar upprörda nerver som en fast 3/4-takt."

Efter tre timmars stenhård vals kollapsade Bea i en fåtölj. Hon drömde om svärdfiskar och pelikaner. Den röda tråden befann sig ständigt utom räckhåll men hon kände att den fanns där. "15.00 på fredag, 15.00 på fredag". Från en avlägsen plats hördes en svag röst. Rösten drog Bea mot sig tills hon närmade sig sitt undermedvetnas yttersta gräns. Där mötte hon en vätte som dansade så glatt. "Dipdidip di dip", sjöng den lilla gynnaren. Beas första tanke var att fånga vätten så hon sträckte fram sina händer för att gripa den kring halsen. Drömmens rörelse upprepades av hennes fysiska varelse och fick som konsekvens att hon snart fann sig sprattlande på golvet invid fåtöljen.

"15.00 på fredag", upprepades fortfarande.

bild

torsdag 01 februari 2018

Förskräckt plockade bea upp tegelstenen och upptäckte att ett papper satt virat omkring den. Med skakiga händer veckade hon upp det och läste.

"Logen kallar till sammankomst. Ni, Beatrice bjuds härmed personligen in till en oförglömlig afton med både ofog och glada spratt. Ni kommer här få möjlighet att fraternisera med, och lära känna, övriga medlemmar. Kvällen avslutas med att ert öde förseglas.
Adress och tidpunkt kommer att meddelas i sinom tid så ett öppet schema och sinne anbefalles."

bild

onsdag 24 januari 2018

Efter besvikelsen med brevet från brevbäraren så gick det flera dagar innan Bea hörde något. Hon började så smått tro att det hela bara varit ett skämt. Hon skaffade sig till och med en ny hobby, taxidermi. Varje eftermiddag gick hon i vägrenen längs motorvägen och spanade efter påkörda djur som inte var allt för illa tilltygade. När hon fick syn på en trevlig grävling eller en mysig igelkott så slängde hon in dem i säcken och traskade hemåt. Väl där så preparade hon djuren efter urgammal fransk förlaga. De färdiga exemplaren sparade hon i sitt mest utsökta skåp. Ett vackert vitrinskåp av ek med mässingsbeslag. Självklart i gustaviansk stil.

Just när Bea stod där i sin lilla verkstad och kände sig allmänt nöjd med livet så flög där in en tegelsten genom köksfönstret.

bild

onsdag 17 januari 2018

"Kära Beatrice,

det är nu på dagen 11 år sedan jag delade ut din post för första gången. Jag vet inte hur det var för dig, men för mig var det kärlek vid första brevinkastet. Jag ville bara ta tillfället i akt och berätta för dig hur jag känner. Du har ofta skrikigt efter mig när tidningen varit sen och det har skänkt mig sådan enorm glädje att få höra din ljuva stämma att jag brutit min heliga plikt som postman genom att medvetet försena leveransen. Låt mig veta om min kärlek är besvarad.

Din för evigt!
Postman Bengt

PS. Ledsen för inbrottet. DS"

"Strunt" , sa Bea högt för sig själv och åt upp brevet.

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.