Det var idel tunga huvuden som mötte den där dagen som i fulkmun går under benämningen "dagen efter". Frasse hade vaknat först på grund av en oemotståndlig kräkreflex. De andra väcktes av hans ångestfyllda kräkylande.

- För fan Frasse, ta dig samman. Har du aldrig varit bakis förr? sade Bea som på grund av sin storlek var den piggaste i gänget.

- Oj oj oj, ajajajaj. Varför skulle jag smutta? Nu lär jag hamna i ett långvarigt blandmissbruk precis vad min mamma varnade mig för. Jag är så förbannat dum!

- Äh, lägg av din dumstrut. Det där var bland det dummaste jag hört däremot. Här, ta en droppe glögg till så kan vi se om vi kan få tag i lite frukost. Jag tyckte att jag såg lite bebyggelse när jag var ute och sprang inatt.

Frasse intog motvilligt en liten droppe glögg och som genom ett trollslag var alla problem ur världen och det lilla sällskapet kunde stappla mot civilisationen för att tigga till sig en bit bröd.

Och så kom den då, julen. Trots Nissens ambivalens var stämningen på topp. Frasse Frikadell överraskade sitt resesällskap med en flask rysk smuggelglögg med inte mindre än 85% alkoholhalt. Det blev livat må ni tro.

De hade hittat ett gammalt vindskydd där de gjorde upp eld och grillade kottar. Julklappsutdelningen började punktligt klockan 15.30. Nissens min var lite syrlig när han uppdagade hans vänner tagit hans uppmaning på allvar. Inte en enda klapp till honom. En missräkning, inget snack om den saken men det var inget som inte en klunk glögg kunde bränna bort.

Bea hade slagit på stort och i smyg snickrat ihop en liten, liten lådbil åt Frasse. "Där har du din gamle bäver, nu kan då åka riktigt ståndsmässigt!"

Frasse bad om en liten klunk glögg, vilket såklart var vatten över huvudet på en sån liten krabat. "Saaataaaan" var allt man hörde från den lilla igelkottens sammanbitna tänder när han antog försvarsläge som en liten, liten boll.

Och så låg han en bra bit av den resterande kvällen medan Bea och Nissen tömde flaskan och sprang nakna genom skogen.

Frasse Frikadell med öppna spjäll valde att inte välja säcken så det lilla sällskapet vandrade på med en känsla av frihet och framtidstro.

Den första att bryta vandringens tystnad var Nissen.

- Hör ni mina goda vänner. Har ni tänkt på att det snart är jul? Jag tänkte passa på att ta tillfället i akt att säga att ni inte behöver ge mig några julklappar. Jag har redan allt jag behöver.

- Okej, svarade Bea. Jag tänker inte insistera. Då blir det mer mumma till Frasse och mig.

- Ja, precis, svarade Nissen och förföll återigen i tystnad med blicken mot horisonten.

- Men vad tusan tar det åt dig kapten? 

Svampfot hade ramlat med näsan före i Frasses lilla, lilla knä.

- Äh, vi dumpar den sömntutan här och drar vidare, sade Bea och lyfte bort kaptenen från Frasse. Han har spelat ut sin roll. Vi har viktigare champinjoner att steka, om man säger så.

- Men tänk om han är sjuk då? Vi kan väl inte bara lämna honom här?

- Okej Frasse, nu ger jag dig två alternativ. Antingen följer du med frivilligt eller blir det säcken. Välj själv.

Nissen hade smugit upp bakom Frasse med gammal brun julklappssäck som han alltid hade med sig.

- Vad fnissar du åt Bea?

- Nej, ingenting min sköna kapten. Jag tänkte på en gammal rolig historia bara. Drick du ditt te i lugn och ro.

Kaptenen tog en stor klunk te och bad sedan Bea att berätta historian.

Eftersom historian bara varit en påhittad ursäkt fick Bea tänka snabbt och improvisera.

- Vad får man om man korsar en samisk bosättning och en sillsallad?

- Det är med nöd och näppe som jag näpser dig nu unga kvinna. Jag har två resor kvar men ännu ingen ryggsäck. Gobbeligobbeligobb!

Flugsvampen började göra sitt...

Som av en lycklig slump fick nissen syn på en saftig flugsvamp precis i utkanten av gläntan. Bea följde hans blick och med två sluga leenden skred de till verket.

- Vi måste få Kaptenen att äta den här. Om du kan uppehålla honom så smusslar jag ner den i hans te, sade nissen till Bea.

- Tjo och tjim här kommer jag. Jag dansar foxtrott vartenda dag.

Bea dansade rakt in i den lilla kojan under bron och tog med sig kaptenen på en sväng om. Samtidigt smög nissen in och kallpratade ledigt med Frasse samtidigt som han försiktigt smulade ner svampen i Kaptenens te.

På nissens signal, två gälla skrik och ett dovt, avslutade Bea dansen. Nu var det bara att vänta.

Dag övergick i natt. Kapten Svampfot och Frasse Frikadell med öppna spjäll pladdrade obehindrat på.

Bea och nissen kände sig rastlösa och gick på en promenad. Bron var vackert belägen i skogen och lystes smakfullt upp av en julgransbelysning som kaptenen "köpt" på en julmarknad i Wien 1986.

- Jag börjar bli stingslig och lättretlig, morrade nissen mot Bea. Vi måste dra härifrån snart.

- Ja, jag håller med. Det känns väldigt lurt det hela. Kan vara att Svampfoten fått nys om skatten och försöker nästla sig in. Jag tror att vi måste göra något riktigt radikalt!

Och så blev det te, skorpor och gamla minnen för hela slanten. Det visade sig att gubben hette Kapten Svampfot och att han och Frasse Frikadell lärde känna varandra i lumpen på 60-talet. Frasse hade varit en långtaggad ynglig med drömmar om anarkism och Kapten Svampfot var officeren som långsamt vann Frasses respekt eftersom han alltid var konsekvent och rättvis, till skillnad från de flesta andra officerarna på kasernen.

Frasse hade stannat kvar efter fullgjord värnplikt och jobbat som föreståndare på kaffeterian. Det gjorde han ända tills i mitten på 70-talet då skogen ropade på hans små tassar och han återupptog en mer kringflackande tillvaro med vintriga övernattningar i lövhögar och så vidare.

Kapten Svampfot hade ägnat större delen av 70-talet åt att skjuta saker på framtiden. Hans nuvarande boende kom som en naturlig följd av det.

- Dickeridickeri dock. Vem är det som vandrar på min stock?

- Jag tar hand om det här, viskade Frasse till de andra. Hörrududu gubbtjyv! Kom fram här så ska vi rycka skägget av dig.

Det lilla sällskapet hade råkat på en bro. Under bron bodde en gammal gubbe med sin samling blanka stenar. Gubben var ensam och hade få nöjen kvar i livet, men ett var att skrämma upp stackars vandrare som passerade över hans tak. Just idag verkade det dock som att han hade mött sin överman. Ytterst försiktigt gluttade gubben upp över broräcket. Hans torra, darrande läppar sprack upp i ett grotestkt leende när han fick syn på Frasse.

- Nämen tjippeti tjott! Det var inte igår man såg dig din lilla kott!

- Jag tänker på nånting som börjar A.

- Arab. Abakus. Aspartan!

Frasse och Nissen skrek ut gissningarna i mun på varandra.

- Fel, fel fel fel feeeel. Det är något man kan åka i.

- Asfalt! Argument! Avföring!

- Skärpning nu era vildpannor! Man åker snabbt i den om man har en sjukdom, t ex dold.

- Alarm! Armébuss! Aj, flytta på dig!

- Sluta bråka. Ingen av er hade rätt. Jag ser mig tvingad att behålla både svar och belöning för mig själv.

Och så hade ännu en stund på deras långa vandring fördrivits.

-Woo, woo! Vakna era slöfockar! Vi har en skatt att finna. En kista full av guld och ädelstenar som glimmar som dagg i soluppgången!

Beatrice var ovanligt morgonpigg dagen till ära. Hon hade drömt om Martin Timell och Rob n Raz hela natten. De hade varit på en svartklubb i London tillsammans och druckit fruktiga drinkar med sugrör.

Frasse och nissen sträckte motvilligt på sig och gned sömnen ur sina ögon.

-Din förbannade mört. Kranskullan hade precis hängt kransen över min lilla, lilla hals och jag var på väg över mållinjen till publikens glada tillrop!

Frasse hade drömt om vasaloppet igen. Det var den tiden på året nu då han alltid brukade göra det.

-Vasaloppet får vänta. Vi har en skatt att hämta.

Nissen hade vaknat till liv och var smittad av Beas entusiasm.

Och så var allt som vanligt igen i det lilla sällskapet. Alla var friska och glada. Solen sken ner genom lövkronorna och spred ett leende på allas läppar.

Den första som tog till orda var Bea.

- Har ni tänkt på det här med radio?

- Ja, självklart, svarade nissen. Det är något jag tänker på nästan varje dag.

Jag med, svarade Frasse och lade sin lilla, lilla panna i djupa veck.

- En gång ska jag ha ett radioprogram. Det ska heta Beas läckerheter.

Och på det temat fortsatte samtalet ända in i skymningen då de fann skydd under en gammal ek och åt sig till sömns på ekollon.

*Ring ring...ring ring*

-Stina! Svara i den jävla telefonen nu för fan!

-Jajaja jag ska. Men ser du inte att jag precis hällt upp en kopp? Sjuksköterskan Kristina Svensson hasade sig långsamt mot växeltelefonen.

-Vårdcentralen Skäggagamen, du talar med syster Kristina. Hur kan jag hjälpa till?

-Ja ehrm...jag vet inte om jag ringt fel kanske. Det är nissen här om en dold sjukdom.

-Personnummer tack.

-101010-1234.

-Ja där har vi dig ja. Nissen var det ja. Då har jag två nyheter, en god och en dålig. Om jag ska börja med den dåliga så är den att vi fick dina prover från verkstan och det visade sig att du är döende.

*Tystnad*

-Jaja, men den goda nyheten är att det är vi alla. Hahahahaha. Ägd. Du är fullt frisk. Nu ska jag dricka mitt kaffe i lugn och ro. Tack och hej.

Och så började nissen berätta. Det hade börjat med att han sett en löpsedel om att magont skulle kunna vara en dold sjukdom. Som av en händelse började han uppleva magsmärtor bara en kort tid därefter. Det ville inte ge med sig och orolig som han var uppsökte nissen sin lokala tomteverkstad för en rutinkontroll. Personalen på plats bytte blickar och tog några prover. Sedan gav de honom en mobiltelefon och lovade att återkomma inom tre år. Eftersom det redan hade gått över två år var nissen inte alls förberedd på samtalet, därav vad som möjligen kan ha uppfattats som panik, men som i själva verket bara var en helt normal förvåningsreaktion.

-Men ring upp och kolla vad de ville nu då! Vad väntar du på? sade Bea otåligt.

-Ja ja, jag ska bara ta ett tomtebloss först.

-Jag kräver en förklaring, sade Bea och ställde sig bredbent med armarna i kors. Du tror väl inte att du kan sopa det här under mattan nisse.

-Kors i all sin dar. Jag har då aldrig sett på maken, sade Frasse Frikadell med öppna spjäll. Vilket fruktansvärt pinsamt ögonblick.

-Tjorvel tjorvel, fnys fnys, hördes från nissen. Jag ska säga som det är men ni måste lova mig att inte skratta.

-Nej då, sade Bea och Frasse i kör. Berätta nu innan vi storknar av nyfikenhet.

-Jag...ja alltså jag tror att jag har en dold sjukdom...

Att det ringde var förvånande. Ingen i det lilla sällskapet visste om att nissen ägde en telefon. Det var inte heller så att det var förbjudet på något sätt men just nissen hade givit sken av att vara väldigt teknikfientlig.

- Det är regn i luften känner jag. Köp ett paraply. Bla bla bla bla bla.

Nissen vankade av och an med panik i blicken. Varje gång mobilsignalen hördes på nytt gick det som en stöt genom kroppen på honom.

-Det är inte min, det är inte min. Bla bla bla bla.

-Va fanken håller du på med nisse! Ska du inte svara eller? sa Bea irriterat.

Precis då tystnade signalerna. Bea och Frasse stirrade på nissen som satt sig på huk med huvudet mellan benen och gungade långsamt fram och tillbaka.

- Usch, vilken osmaklig text! Nu kan vi väl gå vidare i tystnad och kontemplation.

Bea var inte alls nöjd med Frasses spontansång. Även nissen var smått skärrad så Beas önskan åtlyddes utan protester.

Bea njöt av promenaden. De gick i en gles lövskog med gulnande trädtoppar. Hösten var kommen men vädret var fortfarande milt. I natt kunde de sova direkt under stjärnorna som när man var liten och huset var fullt av myror.

Då plötsligt, som en blixt från klar himmel, ringde det i nissens mobiltelefon. 

"En vacker duva flög en gång, över vidderna i Sjöbo
Lilla nisse hör min sång, det var en duva vit och fin som en snöboll.

Duvan var så nöjd och blid, den hade ätit upp en hel festmåltid.
Det hade varit nötter och läsk, ja till och med ett kilo fläsk.

Duvan var så nöjd och glad, att den inte hann märka sitt stora misstag.
Trött och mätt som den var, så satte den sig till att vila tre dar.

Viloplatsen var illa vald, där väntade nämligen ett äckligt barn.
Barnet fångade duvan och bet av ett ben, ojojoj det var en blodig scen."

Fria att återigen strosa över vidderna på jakt efter guldtunnan vid regnbågens slut började det lilla sällskapet att röra på sig. Det fanns ingen tid för ceremonier, bäst att komma iväg innan myndigheterna kopplades in.

Stämningen var något sammanbiten. Bea var naturligtvis oerhört tacksam över att ha blivit räddad men hon ville inte tappa sin ledarroll genom att visa sig svag.

-Jasså, ni kom och kraschade partyt era små lemlar. Jag var just på väg att sätta den där bjässen på plats med en välslipad nagel i ögat.

Nissen och Frasse tittade på varandra och himlade med ögonen. Från att tidigare varit bittra antagonister hade de nu funnit varann.

-Du får tacka oss när du kan, sade Frasse storsint och brast ut i spontansång.

I ett moln från en rökmaskin uppenbarade sig plötsligt Frasse Frikadell hämnaren med öppna spjäll och hans trogna följeslagare Nissen.

- Spelet är förlorat Alf. Ge upp nu eller smaka konsekvenserna, sade Frasse och drog sakta sin lilla, lilla tass över taggarna.

- Ha! Ni tar mig aldrig levande, sade Alf och stapplade långsamt iväg. Bättre att fly än att fäkta illa var hans devis.

Nissen, som alltid ansett att hämnden var ljuv, hann snabbt ifatt Alf och kastade ett lasso över hans smällfeta lekamen. Den trasslade in sig i Alfs fötter och fick honom att vingla fram och tillbaka. Med en liten långfingerpetning hjälpte Nissen gravitationen på traven och Alf föll omkull. Nissen var en erfaren kovältare och trodde att han hade sett det mesta, men att Alfs mage skulle spricka upp och att hans innanmäte skulle skölja ut över skogsmarken det var han inte beredd på. Ändå var det just vad som skedde.