Hela turistgruppen stod uppställd på rad framför ett rött band. Bakom bandet stod en säng som en gång tillhört Ludvig XIV av Frankrike, solkungen. Den var magnifikt utsmyckad med guld och röda volanger. Det här var en möbel gjord för att imponera på storögda undersåtar.

Guiden pekade med hela handen mot sänger och sa: "Här ni. Här har ni en säng."

Människorna i turistgruppen suckade i en kör och nickade menande mot varandra. "Så vältalig och elegant guiden är! Vilken tur vi har som befinner oss just här i detta nu. Är det inte till och med så att vi är lite bättre än andra som inte befinner sig just här, och nu? Jo, så måste det nog vara. Inte klokt vad bra vi är!"

När Bea ändå hade fräckheten att räckta upp handen för att ställa guiden en fråga såg de andra i gruppen på henne med rynkade näsor. "Vafalls! Vem vågar störa vår perfekta ordning?"

Just som Beatrices ilska kokade över och hon började resa sig upp för att gå fram till busschauffören och döda honom så gick guiden på. Och oj vilken guide det var alltså! Utstyrlsen var klassisk mimartist med svartvitrandig tröja och basker. Men det var inte utseendet som fick hela bussen att reagera utan det var något i sättet. Det var en naturkraft som krävde allas uppmärksamhet. Till och med chauffören tystnade trots att han hade mer skratt i sig åt sina egna skämt. Som om han tvingats kväva en nysning.

"Jaha ja." började guiden mer klar och säker röst. "Mitt namn är Rudolf och jag är er....guide!"

Den lilla konstpausen innan ordet guide fick två av passagerarna att svimma av förväntan. Ett ögonblicks tumult uppstod medans de andra passagerarna slängde av svimmarna. Ingenting fick störa den här guiden. Det var bara så.

"Vi befinner oss nu precis utanför det kungliga palatset. Om ni följer med mig här så ska jag visa er ett och..."

"Och vadå?!" Ytterligare tre passagerare svimmade innan guiden till sist lade till: "...annat."

Hjulen på bussen snurrade runt runt runt. Utanför gled landskapet förbi. Genom skogar och samhällen gick färden och de kom allt närmare resans mål Versailles.

Plötsligt bröts stillheten på bussen av ett sprakande ljud i högtalarna som följdes av en röst: "Ehrm...Mina damer och herra. Meine Damen und Herren. Det här är kapten som talar. Hehe. Ja, alltså det är er busschaufför. Vi har nu passerat Paris och har bara en liten bit kvar till slottet. Jag föreslår att ni som måste kamma er gör det nu. Det kommer inte att finnas tid för kamning när vi väl anländer. Då kommer ni att vallas runt från rum till rum av en professionell guide. Det kan också vara bra att veta att kungafamiljen inte är på plats. De hade en giljotinträff de inte kunde missa. Haha."

Alla passagerarna, utom Beatrice, skrattade artigt åt chaufförens skämt. Hon satt tyst för sig själv och kokade av ilska. Man kan skämta om mycket, men INTE frankrikes kungafamilj!

"Nej, nu kan jag inte sitta tyst längre. Kan någon be den där människan att lugna ner sig!?", utbrast en irriterad kvinna.

Beatrice väldigt verkliga drömmar hade fått konsekvenser för hennes medpassagerare i den verkliga världen på bussen. Primalskriket var nu bägaren som fick det att rinna över men ingen vågade riktigt närma sig henne. Det var uppenbarligen en labil och potentiellt farlig människa de hade att göra med.

"Gör det själv.", muttrade en annan passagere tyst för sig själv och lade sedan till med ett leeende: "Annars får du smaka kniven."

"Va? Vem sa det?", fråde kvinnan med barsk röst. "Jag tolererar inget trams!"

"Det var ditt ofödda foster som tittade fram ur ditt rövhål!", kom det snabba svaret följt av ett riktigt muntert skratt. Här hade vi att göra med en störd individ. "Ska jag hälsa något tillbaks?"

"Svar: nej!!!!", skrek kvinnan och började gå åt hållet hon hört rösten ifrån.

Beatrice hade slutat skrika och satt nu och fnissade för sig själv.

I fjärran hördes en mistlur. Detta fick Fångarna på fortet dvärgen Alain att spetsa öronen och blicka ut mot horisonten. Innan Beatrice hann fråga honom vad det var så försvann dvärgen i ett moln av rök.

"Jasså på det viset.", sade Bea högt för sig själv. "Då är det väl bara att traska loss."

Beatrice började vandra mot ett avlägset mål. Flera timmar gick hon, längs en landsväg som ofta bytte skepnad och mer liknade en dansbana. Där dansade hon line dance med nitton påfåglar som vägrade hålla takten. Så fort Bea försökte påtala detta så slängde de glåpord efter henne.

Svettig, förvirrad och med håret fullt av fjädrar så anlände Bea till slut vid målet. Det visade sig dock att målet inte fanns. Hela syftet med vandringen hade varit färden. Hur hon än vände och vred på det så gick det inte ihop. Frustrerad gav hon ifrån sig ett primalskrik och fäktade vildsint med armarna omkring sig.

Alain tackade motvilligt ja till en kopp bävernylon och snart satt de mittemot varandra på ett par stubbar och drack. Stämningen var minst sagt spänd. Bävern satt tyst och vände och vred på sig. Det var tydligt att han hade något han ville säga men att han var för blyg för att bryta tystnaden. Till slut sade Alain: "Okej, ställ frågan. Jag vet att du vill."

Nervöst började bävern stamma fram: "Ehrm. Ja, det är inte så att jag är fåfäng själv eller så. Jag är ju bäver. Men ja, du har säkert fått den här frågan tusentals gånger. Det jag undrar lite över så där är hur du har lyckats hålla dig så ung och fräsh under alla dessa år."

Alain satt en stund och stirrade i taket för dramatisk effekt. Sedan sade han bara: "Gundes skrattårar."

"Va?", svarade bävern häpet. "Vad menar du?"

"Jag menar vad jag säger. Så fort kameran tittade åt ett annat håll så var jag där och sörplade i mig. Gunde märkte det inte ens. Han är en tvättäkta dvärgrasist så han behandlade mig alltid som att jag inte var där."

Bävern lutade sig tillbaka på stubben och försökte smälta det han hört. Det här var något otroligt. Det visste han.

Plötsligt såg bävern hur något närmade sig i horisonten. Något litet och sprattlande. Ju mer han drog in av repet desto närmare kom det. Kunde det vara...? Nej...inte kundet det väl vara? Jo, bannemaj i repets ände satt en dvärg från Fångarna från fortet. Närmare bestämt Alain Prévost.

"Prisa gud här kommer skatteåterbäringen", utbrast bävern och började slå med svansen i marken så att dammet yrde. "Var hälsad, herr dvärg! Jag hoppas att ni ska trivas."

Alain hade munkavle på sig så han fick bara fram ett ilsket mumlande. Bävern gick då fram och knöt loss repet och munkavlen. "Fy satan vilket sätt!", skrek nu Alain på bäverspråk. "Jag har funnit mig i mycket förnedring av Gunde på fortet men det här tar alla pris!"

"Då får man be om ursäkt då. Repet är inte ens mitt. Får jag bjuda på en kopp bävernylon?"

Repet var långt. Mycket längre än vad rep vanligtvis var. Bävern stod där med repet i handen och såg längtansfullt bort mot herr Faun som snart bara var en prick på horisonten.

"Skämtet verkar vara på mig. Alltså: the joke is on me.", tänkte bävern när han stått där i en oändlighet.

Han började hala in repet, först långsamt och lojt men sedan allt mer frenetiskt. Meter efter meter drog han in, tills det bildats en stor hög bredvid honom. Ju mer han hivade destu mer växte nyfikenheten på vad som kunde vara fäst vid andra änden. Det kunde omöjligt vara något tungt för det gick lätt att dra. Måste vara något lätt, kanske till och med något abstrakt som inte riktigt gick att ta på. Något som befann sig där just utom räckhåll.

"Måtte det ändå vara någon sorts belöning.", tänkte bävern. "Jag har ju skärpt till mig på alla plan den här sommaren så jag förtjänar något fint. Vad är det nu det gamla ordspråket säger? Den som drar i ett rep får vad han förtjänar, i valfri valuta."

Bea fann sitt säte på bussen och lutade sig bakåt för att pösa. Två sekunder senare snarkade hon högljutt.

"Nämen titta, vad har vi här då?", sade en Faun till en bäver. "Det ser bannemaj ut som att Beatrice är här igen. Som hon ser ut! Alldeles alldaglig och utan mening. Jag tycker vi busar loss och ger henne en rejäl huvudvärk."

"Vad har du i kikaren mr Faun? Du är alltid full i fan. Jag vet knappt om jag vågar lita på dig längre. Jag undviker helst att bli indragen om det finns något sätt jag kan slippa på. Kan jag ta en timeout?"

"Oh nej, alls icke. Du är totalt nödvändig för att ro det här företaget i hamn! Håll i den här repänden så kommer jag strax."

På väg mot bussen igen passade Beatrice på att urinera på motorcyklarna utanför baren. Visst var det att gå för långt men när hon väl hade ångan uppe var det inte mycket som stoppade henne.

Jorndolf Susse, som stannat kvar i bussen, såg genom fönstret vad hon gjorde. "Den människan", tänkte han. "Den jäkla människan är fan gränslös. Måtte bara min plan gå i lås nu så att jag aldrig mer behöver se henne."

Bea steg på bussen och gick med långsamt och bredbent längs gången så att hon stötte in i alla passagere med gångplatser. Hon var totalt uppfylld av sig själv och märkte knappt av deras irritation. Nu ville hon bara sätta sig ner och pösa en stund och spela upp barepisoden, som hon börjat kalla den, om och om igen för sitt inre.

Bosse tystnade först helt efter Beas kommentar men sedan brast han ut i ett stort leende som fick hela resten av motorcykelgänget att brista ut i gapskratt.

"Haha. Det må jag säga. Du har skön stil bruden!", sa en av knuttarna. "Vad heter du?"

Bea andades ut. Hennes trick hade fungerat som väntat. Nu gällde det att rida på framgångsvågen. "Beatrice men jag kallas Ball breaker - The destroyer of worlds."

"Schyst namn! Själv heter jag Kent men kallas Kenta. Errm det känns lite dumt att fråga så tidigt men är du redan med i ett gäng eller hur ser din gängsituation ut?"

"Mission accomplished.", tänkte Bea och lämnade baren utan ett ord.

"Vad i helvete gör du människa! Jag är så jävla trött på såna som dig. Ingen rimmar i vår bar utan vår tillåtelse!"

Mannen slöt sina händer kring Beas hals, lyfte henne en halv meter över marken och skakade om henne som en bebis precis innan den drabbats av shaken baby syndrome.

Bea fick bara fram ett vädjande "Iihhrk" till svar men det räckte för att förövarens närmaste man skulle ta till orda.

"Ey Bosse, jag tror att hon försöker säga något. Lätta på strypgreppet så får vi höra. Jag tror det kan vara lärorikt och intressant."

Bosse, som han tydligen hette, lättade något på sitt grepp så att Bea fick tillräckligt med luft att vibrera stämbanden med och mumla: "Jag ser dig...skit ner dig."

När man kommer in som ny bland ett gäng med knuttar så gäller det att visa dominans. Så mycket visste Bea, hon var ett stort fan av olika serier om gängkultur. Det svåra var bara att hitta rätt nivå. För mycket dominans och hon skulle riskera att starta ett krig hon antagligen inte skulle gå levande ur. För lite och de skulle skratta ut henne. Det fanns inga andra chanser, det gällde att sätta det på första försöket. Okej, here goes nothing, tänkte Bea som av någon anledning börjat tänka på engelska. Antagligen för att kanalisera sin inre Jax Teller.

Utan att de i baren hinner reagera så springer Bea fram till dem och vräker omkull allt som står på bardisken framför dem. Sedan vänder hon sig mot den som sitter närmast och säger med nochalant röst:

"Hoppsan sa. Här kommer jag. Jag heter Bea. Ska vi lattja, du och jag?"

Bea gick, med förväntansfulla steg, av bussen och styrde kosan mot Raymonds bar och MC klubb. Utanför stod ett antal motorcyklar av märket Harley Davidson slarvligt parkerade. Neonskylten ovanför ingången blinkade förföriskt och gav löften om laglöshet och krossade näsben. Klubbens ytterdörr var snarare en port än en dörr och innanför satt det ett par äkta saloondörrar som knirrande svängde upp när Beatrice passerade igenom. I ett hörn stod en jukebox från sent 50-tal och spelade Great balls of fire med Jerry Lewis. Baren var svagt belyst och det tog ett tag innan Bea lyckades urskilja några väderbitna figurer iklädda svarta västar med smakfulla emblem. De satt hukade över bardisken och pratade förtoligt med varandra, på ett sätt som lät alla förstå att det var djupa saker det handlade om. När de hörde att någon kommit in tystnade de och vände sig långsamt om.

Game on, tänkte Bea när hon mötte deras blickar med ett leende.

Bea väcktes ur sina dagdrömmar av att busschauffören svängde av motorvägen och körde in på en avfart. Det hade blivit mörkt och Bea såg först inte alls vart de var på väg men sedan började hon urskilja konturerna av en stor neonskylt. Det var något med MC, ja nu såg hon, Raymonds bar och MC klubb. Hon tog namnet i sin mun och tänkte att här smakar det latj. Hon hade inte varit på en biker bar sedan hon liftat USA runt på 70-talet. Nu hade de tydligen inte ens lämnat Sverige.

Bussen svängde in på parkeringsplatsen utanför baren och busschauffören tog till orda i mikrofonen: "Vi kommer att göra ett kort stopp här på Raymonds bar och MC klubb. Det finns toaletter för de som behöver och inne på baren går det även att få tag på horor och amfetamin. Haha, nej skämt åsido. Som ni kanske har gissat så är det till att hålla låg profil där inne. Klubben är ett känt tillhåll för den ökända klubben Los Diablos. Vanligtvis hade vi inte stannat till här men vi har en passagerare som akut behöver låna en toalett. Bussen avgår igen om 20 minuter så sköt era ärenden snabbt och sköt dem snyggt så blir alla nöjda."

Los Diablos, tänkte Bea. Gud, vad spännande!

"Jag ska tala med min uppdragsgivare. Jag ber att få återkomma."

Och så lämnade Jorndolf åter Beatrice åt sin ensamhet i turistbussen som långsamt krälade sig längs vägarna mot Versailles. Bea började dagdrömma om hur det skulle vara att själv få möta Ludvig XIV. Att få leva vid hovet bland alla fina aristokrater och spännande intriger. Kanske var där en man som hade spelat bort alla sina pengar och då tvingats utföra ett uppdrag åt Beatrice för att komma på fötterna igen. Det kunde till exempel handla om att sabotera för en konkurrent till Bea. Hon skulle antagligen vara väldigt aktiv inom opiumhandlen ifall den fanns på den här tiden. Ja, ett riktigt saftigt sabotage var bland det bästa Bea visste. Det hon skulle få den stackars mannen att göra vore sannolikt att dricka en lagom mängd arsenik och därefter påstå att förgiftningen berodde på opium han köpt av Beas konkurrent. En man som antagligen skulle hetat Staren men kallats för Starr.

Efter att elchocksfadäsen var över och Bea återigen befann sig på sitt eget säte kom Jorndolf över och satte sig bredvid henne. Han hade fortfarande sin förklädnad på sig och mascaran hade börjat rinna och se tämligen bedrövlig ut. Mumlande med stängd mun började han tilltala Bea:

"Ehrm...titta bara rakt fram. Vänd dig inte emot mig. Låtsas som att du dagdrömmer. Det jag nu säger till dig är extremt konfidentiellt och jag tänkte inte upprepa mig. Jag är här på uppdrag av Den Grå Eminensen. En människa så hemlig att inte ens hans egen mor känner till hans existens. Mitt uppdrag är lika simpelt som det är hemligt. Via den här turistgruppen ska jag infiltrera den kungliga familjen på slottet Versaille och på så sätt få tillgång till Den Heliga Graal. En ovärderlig skatt som länge ansetts bara vara en legend men nu har den alltså spårats upp av Den Grå Eminensen som givit mig detta prestigefyllda uppdrag. Frågor på det?"

Beatrice var inte helt övertygad. Hon tyckte sig känna igen upplägget. Snart skulle väl Jorndolf börja be om små investeringar för att köpa in erforderlig utrustning för uppdraget. Men men, låt gå då, tänkte hon för sig själv och mumlade till svar:

"Jag är mycket intresserad av detta upplägg. Finns det något en enkel lekman kan göra för att om möjligt stå till tjänst? Jag menar då till exempel genom ett litet lån så att ni kan köpa in utrustning och diverse pinaler. Självklart då med löfte om del i vinsten när detta heliga uppdrag ros i hamn. Ehrm..."

Ur sin lilla väska plockade Bea långsamt fram en fjäderbatong. Ett litet smidigt vapen som hon alltid bar med sig ifall nöden krävde självförsvar. Ett sånt här fräckt beteende var sannerligen som ett angrepp mot hennes person och krävde således motvärn.

Snabb som en vessla tog sig Beatrice över till passageraren, lutade sitt huvud mot dess ena öra, lyfte på hörselkåpan och viskade: "Inte så häftig nu va din jämrans bandit!"

Nu blev det liv i passageren som snabbt satte sig upp i sätet och utbrast: "Vad vill det här betyda? Vet ni inte hut människa?" Sedan fick den mystiska passageraren syn på batongen och blev då ännu mera rasande. "Och tillhygge har ni också! Det var det fräckaste! Jag minsann visa dig!" Och ur sin portmonä tog passageren upp en elchockspistol och sköt den helt utan pardon i Beas mage.

När Bea låg där och vred sig i plågor så var hennes enda tanke: "Touché min vän, touché."

Efter att Bea återhämtat sig från tilltvålningen var hon full av energi och nya idéer. En strategi hade börjat ta form. Omvänd psykologi var sannolikt den bästa metoden för att få den här bångstyriga passageraren att öppna upp sig och dela med sig av sitt spännande livsöde.

"Jag är själv också så in i bombens trött på folk som bara pratar hela tiden. Jag hoppas att du själv kan hålla snattran hela vägen. Det vore totalt olustigt att höra dina vidriga röst här när man bara försöker ta det lilla lugna. Jag ska läsa en god bok nu och sedan ska jag stirra ut genom fönstret resten av resan och fundera på universums stora problem. Är vi ensamma eller finns det liv på månen? Vem sköt John F Kennedy? Är banan verkligen en ört? Hallå! Men det var det fräckaste!"

Utan att Beatrice märkt det hade passageraren tagit på sig hörselskydd och hade uppenbarligen missat hela utläggningen. Det är på det viset va, tänkte Bea. Det här ska fan. Nu jävlar alltså. You've unleashed the fucking fury!

"Jesus Amalia! Är det du Jorndolf? Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen! Men vad sjuttsingen gör du här och varför är du utklädd? Jobbar du för det franska hovet?"

"Tyst människa! Jag är undercover. Förklarar mer sen"

En av passagerarna hade vandrat bak i bussen och befann sig precis bakom Bea. Det var uppenbarligen någon som Jorndolf inte ville skulle se att han var bekant med Bea.

"Kan jag hjälpa till med något?", frågade Beatrice passageraren. Hon tänkte att om hon närmade sig den här mystiska passageraren så kanske hon kunde samarbeta med Jorndolf på något sätt även om hon inte visste vad han höll på med.

"Nej nej nej! Jag ska till slottet och jag ska åka själv...i tystnad. Jag har ingen lust att sitta bredvid nån tjattermoster som bablar på om sina barnbarn och deras jävla nära relation. Nej, låt mig bara vara ifred så är det den största tjänsten du kan göra mig."

Tilltvålad för tillfället vände Bea sig om satte sig på sätet. Den här nöten var tuff, tänkte hon, men knappast oknäckbar.