Bea fejkblog.se
En fartfylld berättelse

onsdag 20 mars 2019

Det var något i Beas sångröst som var så besynnerligt att den upprörda turistgruppen blev totalt paralyserad. Efter en stund var det till och med en och annan som började nynna med och gunga i takt. När Bea till slut låtit sista tonen klinga ut över gomseglet så infann sig en plötslig tystnad. Gruppen visste inte om de skulle klappa eller vara upprörda. De titta ängsligt mot den fantastiska guiden men han verkade ha fått syn på något med sina skosnören så han mötte ingens blick. Var han verkligen så fantastisk? Det började mumlas i gruppen. Bea fann att hon var tvungen att karpa diem och ta tag i den här situationen nu när hon hade övertaget.

"Kära Örebroare! Jag som nyss uppträdit för er så vackert heter Beatrice. Jag tar gärna över som guide här om det inte är någon som har invändningar mot det?" Hon stirrade strängt omkring sig med en blick som inte tillät några tveksamheter. "Nej, jag tänkte väl det. Om ni snällt följer med mig här så ska jag visa er fängelsehålan."

Och så började Bea vandra av och an med turistgruppen i släptåg. Hon hade bara en vag känsla av att det borde finnas en fängelsehåla någonstans.

bild

onsdag 13 mars 2019

"Nej vet du vad! Jag tänker inte sitta här och bjuda på snask av det slaget. Vårt kungahus är en stolt och gammal tradition. Vi håller inte på att sladdra om det som gammalt är. Vi blickar framåt och vänder blad."

"Jasså...", svarade Bea besviket. "Jag har visst missbedömt hela den här situationen å det grövsta. Jag ber att få lämna er och åter ansluta till den fårskocken jag anlände hit med, om de nu är kvar här."

Och så gick Beatrice sin väg. Utanför rummet gick hon mot hallen. Där fick hon syn på turistgruppen och vinkade glatt åt dem. Den första personen som fick syn på henne, en äldre herre med käpp, ryggade förskräckt tillbaka. Hennes blottade kön låg fortfarande färskt på hans näthinna och skulle sannolikt också bli grunden för flera år av sömnlösa nätter.

"Akta er! Han är tillbaka!", skrek mannen för att varna sina medmänniskor.

"Va fasen är det ni säger!? HAN!? Jag är för bövelen en kvinna i mina bästa år! Nu tycker jag att vi tillsammans i den sal ska sjunga We shall overcome.", och så tog Bea ett grepp runt nacken på herren och den som stod närmast honom och började sjunga för full hals.

bild

onsdag 06 mars 2019

"Vadå mer?", svarade Luis med irriterad röst. "Jag har just öppnat mitt hjärta och berättat en djupt personlig berättelse för dig. Det är till att vara otacksam då!"

"Slipp då.", svarde Beatrice nochalant. "Jag har egentligen kommit hit för att träffa solkungen. Det är inte så att du känner honom?"

"Jag hade dessvärre aldrig nöjet att träffa honom själv, eftersom han dog för över tre hundra år sedan, men jag kan meddela damen att jag är släkt i rakt nedstigande led. En del av mina betjänter kallar mig till och med solkungen 2 ibland. Det tycker jag är lite skoj."

"Där ser man.", svarade Bea i en gäspning. "Nu skulle jag vilja höra om sammansvärjningar och/eller folkmord. Vad har du att komma med i den vägen? Jag kräver snask!"

bild

onsdag 27 februari 2019

Luis berättade i timmar om hur han redan som liten låsts in i ett rum på slottet. Det var inte förrän han var i tonåren som han började ifrågasätta sin isolerade tillvaro. Efter att han hungerstrejkat i flera minuter gav hans förmyndare med sig och berättade. Hans föräldrar var inga mindre än den svenska kungen Carl XVI Gustav och en kvinna i det hemliga franska kungahuset vid namn Eleonora. (Att det existerade ett hemligt kungahus som opererade i det fördolda var såklart inga nyheter för Beatrice.) Varje sommar åkte hela den svenska kungafamiljen till Versailles för att umgås med sina franska släktningar. Under en av dessa resor hade den då blott 19-årige Carl med sig en stork. Denna stork flög en dag iväg och återvände till Eleonora med en bebis. Det här blev naturligtvis en stor skandal, och något annat än att tysta ner ärendet var det inte tal om. Det franska kungahuset var och skulle förbli i det fördolda.

Beatrice var helt trollbunden av berättelsen så när den var avslutad sa hon bara: "Och, mer då?"

bild

onsdag 20 februari 2019

"Tillåt mig att presentera mig själv. Mitt namn är Luis Baptiste Bernadotte. Jag är en hemlighet både de franska och svenska kungahusen hållit dold sedan min födsel. Jag tar din närvaro här idag som ett tecken på att det är dags för sanningen att komma fram. Jag är trött på att smyga runt här i korrioderna och gömma mig för alla vidriga turister med sina gemena vanor."

När Luis hämtade andan passade Bea på att presentera sig själv. Visst var hon nyfiken men hon var inte intresserad av någon enmansshow här. Delad latj är dubbel latj, som hon brukade tänka.

"Beatrice Eugenia von Bronkersvärd. Angenämt." Mellannamn och efternamn hittade hon på i farten för att skänka en viss kunglig glans över sin person. Hon ville att Luis skulle veta att han hade att göra med en like här och ingen enkel bonde.

Luis sträckte fram ett finger för att hälsa på Bea och fortsatte sedan sin historia.

bild

onsdag 13 februari 2019

På scenen stod ett imponerande trumset. Baskaggen, som var i rent silver, blänkte i solljuset. Detta bländade Bea så till den milda grad att hon inte lade märke till att det satt någon bakom trumsettet. När en röst plötsligt tilltalade henne på svenska blev hon så förvånad att hon skrek rakt ut: "Där sket mormor!"

Rösten sade på bruten svenska: "Nämen se goddag. Vi har besök ifrån lilla landet lagom, hör jag. Kom närmre så att jag får se på dig människa." Det sista ordet, människa, uttalades som om det var ett skällsord. Beatrice nyfikenhet övertrumfade all eventuell rädsla eller tveksamhet hon kände så det var med ivriga steg hon tog sig fram till röstens källa. Det som mötte hennes blick var en liten krum herre med väst, rock och hög svart hatt. Hans ögon var lekfulla och aningen illmariga. I händerna hade han två trumpinnar av guld med smaragder i ändarna.

"Gubben osar kunglighet.", tänkte Bea. "Det här kan bli bra. Riktigt bra!"

bild

onsdag 06 februari 2019

Dörren öppnade sig en liten springa och en hovnarr kikade försiktigt fram. "Que?", frågade han.

"Jaha ja. Det är jag Beatrice. Jag tänkte kolla hur det ser ut med latj? Ja, jag har rest från Sverige för att få träffa kungen. Solkungen!", svarade Bea.

Hovnarren fortsatte frågandet på franska och Bea förstod att det här samtalet skulle vara tvunget att hållas till en tämligen basal nivå. Utan att vänta på att narren pratat färdigt började hon svara honom med alla franska ord hon trodde sig behärska: "Un garage. Medaljong. Buljong."

Narren blängde i tystnad på Beatrice en liten stund, sedan slängde han upp dörren och visade med en gest att hon var välkommen in. Hon hade uppenbarligen klarat någon form av test.

Rummet var rikt utsmyckat med antika tavlor och tapeter med guldtrådar. Det enda som avvek från vad man förväntar sig av ett slottsrum, var en upphöjd scen i ena hörnet.

bild

onsdag 30 januari 2019

"Surt", sa Beatrice högt för sig själv. "Just när vi börjat komma så bra överens. Vad ska man nu ta sig till."

Så hörde hon plötsligt stark rockmusik från ett angränsande rum. För Bea lät det som att någon försökte döda en katt med ett kastrullset. Hon var själv mest inne på barockmusik för tillfället. Nyfiken i en strut gick hon ändå mot ljudet. Det skulle ju kunna vara latj, med lite tur. Efter att ha vandrat runt en stund kom hon till en stängd dörr. Skrivet på den med bestämda bokstäver stod: "Obehöriga äga ej tillträde. Kungafamiljens privata bostad. Inträdare skjutes på fläcken.". Eller ja, det stod skrivet på franska och engelska. Beatrice var ingen höjdare på något av språken så hon gissade bäst hon kunde baserat på vad hon läst på liknande skyltar i Sverige.

Efter att ha sett sig om så att ingen vakt var i antågande försökte Bea öppna dörren. Den var låst så hon bankade istället rejält och ropade: "Ohoj! Det var bara lilla Beatrice här. Jag kommer med solsken!"

Musiken tystnade tvärt och fotsteg närmade sig långsamt dörren.

bild

onsdag 23 januari 2019

"Ale ale! Komsi komsa. Parle vouz france? Chemapel säkerhetsvakt!"

En smått vinpåverkad vakt kom klumpigt framspringande. Han hade tvingats avbryta sin vanliga tvåtimmarslunch på grund av detta otäcka ärende. Någon hade tydligen blottat sitt kön och skrämt bort en hel grupp turister, inklusive guide. En helt underbar guide, det visste vakten av personlig erfarenhet. När han fick syn på Beatrice och Jorndolf gick han direkt fram till den senare. Jorndolf var fortfarande "undercover" och utklädd till en hovdam med klänning och smink som numera var utsmetat i ansiktet. En typisk blottarutstyrsel enligt vakten. Han hade själv sysslat en del med blottning i sin ungdom innan han fann sin passion i vaktyrket. Utan pardon drog han fram en tazer och sköt Jorndolf i magen.

"Kom med här si vo plaie. Ale ale!" Och så drog han med sig den oskadliggjorde Jorndolf och lämnade Bea ensam åt sitt öde.

bild

onsdag 16 januari 2019

"Nixe pix. Den gubben går inte.", tänkte Beatrice när hon lyssnat klart på Jorndolfs lockrop. "Här ligger en hunk begraven. Men ska vi dansa så dansar vi väl då. Är det damernas nu kanske?"

"Oj, men kära nån Jorndolf. Vad är det du säger? Du anar inte hur bekymrad du gör mig. Vet du nåt mer om den här lösensumman? Kan man ta den på avbetalning eller är det en klumpsumma som gäller? Jag bara måste få träffa familjen!", Bea lyckades nästan pressa fram en tår efter att han hon avslutat sista meningen.

Jorndolf gned sina händer och sedan glömde han sig själv helt för ett litet ögonblick och lät sitt annars så kontrollerade ansikte spricka upp i ett otäckt varggrin. Bea låtsades som att hon inte märkte hans misstag och log ett bekymrat leende tillbaks.

Lugnad svarade Jorndolf: "Det är ingen liten summa tyvärr. Lösensummor brukar gå loss på upp emot fyrtiotusen miljarder men det kan eventuellt förhandlas ner. Jag har kontakter i finansvärlden som kan hjälpa till med ev. smslån och dylikt."

bild

onsdag 09 januari 2019

När Jorndolf hämtat sig lite så kände han ändå ett visst mått av skräckblandad beundran inför denna människa. Han började nästan känna dåligt samvete över att han var i full gång att sol-och-våra henne. Men det var ändå något som låg i hans natur och något han inte kunde fly från. Hata inte spelaren hata gemet, liksom. Följaktligen föll han snart in i sin roll igen och svarade Bea: "Javisst min kära. Varsågod att fråga mig vad som helst."

Nöjd med att ha Jorndolfs fulla uppmärksamhet drog Bea ut på sina frågor. Hon jormade sig både till höger och till vänster och kråmade sig upp och ner. "Jajaja, nu passar det ja. Då ska vi se här lilla Jorndolf gubben. Min första fråga lyder så här: var är kungafamiljen?"

Jorndolf hade förutsett frågan och var snabbt redo med ett svar: "De är kidnappade, är jag rädd. De sitter inlåsta i norra tornet. Napparna har krävt hovet på en rejäl lösensumma men pengarna har inte kunnat anskaffats. De vädjar nu till allmänheten om hjälp. Det är inte möjligtvis så att ni har några kronor att avvara...?" Jorndolf avslutade sita meningen med ett leende han tränat på i många timmar framför spegeln.

bild

onsdag 26 december 2018

Beatrice ignorerade helt de andras irriterade miner och ställde lugnt sin fråga: "Är det möjligtvis så herr Guide, att det finns mer där den här kommer ifrån?" Med ett ryck drog hon kjolen över huduvdet och blottade sitt kön för den förskräckta guiden och alla besökarna. Jag tänker inte gå in på detaljer, men det var ingen trevlig syn, så mycket kan jag säga er. Besökarna sprang ur rummet som en skenande hord av bisonoxar. Ensamma kvar i rummet var sen bara Bea, och Jorndolf Susse.

"Äntligen ensamma Jorndolf. Jag måste prata med dig om den heliga Graal. Kan du ge mig lite hintar om var den är? Nån liten nugget av information som ger mig en avgörande ledtråd och till sist lämnar mig öga mot öga med graaaaalen själv!"

Jorndolf var fortfarande tagen efter Beas föreställning och fick först bara fram: "Uuuuhsch usch! Vad håller du på med!?"

"Jag gör vad som krävs för att få min vilja fram. Kan tyckas hänsynslöst för en del men jag är en stark kvinna fångad i en mans kropp. Jag skäms inte över min kropp. Ta nu och lugna ner dig och svara på mina frågor så att vi får träffa kungafamiljen nån gång!"

bild

onsdag 12 december 2018

Hela turistgruppen stod uppställd på rad framför ett rött band. Bakom bandet stod en säng som en gång tillhört Ludvig XIV av Frankrike, solkungen. Den var magnifikt utsmyckad med guld och röda volanger. Det här var en möbel gjord för att imponera på storögda undersåtar.

Guiden pekade med hela handen mot sänger och sa: "Här ni. Här har ni en säng."

Människorna i turistgruppen suckade i en kör och nickade menande mot varandra. "Så vältalig och elegant guiden är! Vilken tur vi har som befinner oss just här i detta nu. Är det inte till och med så att vi är lite bättre än andra som inte befinner sig just här, och nu? Jo, så måste det nog vara. Inte klokt vad bra vi är!"

När Bea ändå hade fräckheten att räckta upp handen för att ställa guiden en fråga såg de andra i gruppen på henne med rynkade näsor. "Vafalls! Vem vågar störa vår perfekta ordning?"

bild

onsdag 05 december 2018

Just som Beatrices ilska kokade över och hon började resa sig upp för att gå fram till busschauffören och döda honom så gick guiden på. Och oj vilken guide det var alltså! Utstyrlsen var klassisk mimartist med svartvitrandig tröja och basker. Men det var inte utseendet som fick hela bussen att reagera utan det var något i sättet. Det var en naturkraft som krävde allas uppmärksamhet. Till och med chauffören tystnade trots att han hade mer skratt i sig åt sina egna skämt. Som om han tvingats kväva en nysning.

"Jaha ja." började guiden mer klar och säker röst. "Mitt namn är Rudolf och jag är er....guide!"

Den lilla konstpausen innan ordet guide fick två av passagerarna att svimma av förväntan. Ett ögonblicks tumult uppstod medans de andra passagerarna slängde av svimmarna. Ingenting fick störa den här guiden. Det var bara så.

"Vi befinner oss nu precis utanför det kungliga palatset. Om ni följer med mig här så ska jag visa er ett och..."

"Och vadå?!" Ytterligare tre passagerare svimmade innan guiden till sist lade till: "...annat."

bild

onsdag 28 november 2018

Hjulen på bussen snurrade runt runt runt. Utanför gled landskapet förbi. Genom skogar och samhällen gick färden och de kom allt närmare resans mål Versailles.

Plötsligt bröts stillheten på bussen av ett sprakande ljud i högtalarna som följdes av en röst: "Ehrm...Mina damer och herra. Meine Damen und Herren. Det här är kapten som talar. Hehe. Ja, alltså det är er busschaufför. Vi har nu passerat Paris och har bara en liten bit kvar till slottet. Jag föreslår att ni som måste kamma er gör det nu. Det kommer inte att finnas tid för kamning när vi väl anländer. Då kommer ni att vallas runt från rum till rum av en professionell guide. Det kan också vara bra att veta att kungafamiljen inte är på plats. De hade en giljotinträff de inte kunde missa. Haha."

Alla passagerarna, utom Beatrice, skrattade artigt åt chaufförens skämt. Hon satt tyst för sig själv och kokade av ilska. Man kan skämta om mycket, men INTE frankrikes kungafamilj!

bild

onsdag 21 november 2018

"Nej, nu kan jag inte sitta tyst längre. Kan någon be den där människan att lugna ner sig!?", utbrast en irriterad kvinna.

Beatrice väldigt verkliga drömmar hade fått konsekvenser för hennes medpassagerare i den verkliga världen på bussen. Primalskriket var nu bägaren som fick det att rinna över men ingen vågade riktigt närma sig henne. Det var uppenbarligen en labil och potentiellt farlig människa de hade att göra med.

"Gör det själv.", muttrade en annan passagere tyst för sig själv och lade sedan till med ett leeende: "Annars får du smaka kniven."

"Va? Vem sa det?", fråde kvinnan med barsk röst. "Jag tolererar inget trams!"

"Det var ditt ofödda foster som tittade fram ur ditt rövhål!", kom det snabba svaret följt av ett riktigt muntert skratt. Här hade vi att göra med en störd individ. "Ska jag hälsa något tillbaks?"

"Svar: nej!!!!", skrek kvinnan och började gå åt hållet hon hört rösten ifrån.

Beatrice hade slutat skrika och satt nu och fnissade för sig själv.

bild

onsdag 14 november 2018

I fjärran hördes en mistlur. Detta fick Fångarna på fortet dvärgen Alain att spetsa öronen och blicka ut mot horisonten. Innan Beatrice hann fråga honom vad det var så försvann dvärgen i ett moln av rök.

"Jasså på det viset.", sade Bea högt för sig själv. "Då är det väl bara att traska loss."

Beatrice började vandra mot ett avlägset mål. Flera timmar gick hon, längs en landsväg som ofta bytte skepnad och mer liknade en dansbana. Där dansade hon line dance med nitton påfåglar som vägrade hålla takten. Så fort Bea försökte påtala detta så slängde de glåpord efter henne.

Svettig, förvirrad och med håret fullt av fjädrar så anlände Bea till slut vid målet. Det visade sig dock att målet inte fanns. Hela syftet med vandringen hade varit färden. Hur hon än vände och vred på det så gick det inte ihop. Frustrerad gav hon ifrån sig ett primalskrik och fäktade vildsint med armarna omkring sig.

bild

onsdag 07 november 2018

Alain tackade motvilligt ja till en kopp bävernylon och snart satt de mittemot varandra på ett par stubbar och drack. Stämningen var minst sagt spänd. Bävern satt tyst och vände och vred på sig. Det var tydligt att han hade något han ville säga men att han var för blyg för att bryta tystnaden. Till slut sade Alain: "Okej, ställ frågan. Jag vet att du vill."

Nervöst började bävern stamma fram: "Ehrm. Ja, det är inte så att jag är fåfäng själv eller så. Jag är ju bäver. Men ja, du har säkert fått den här frågan tusentals gånger. Det jag undrar lite över så där är hur du har lyckats hålla dig så ung och fräsh under alla dessa år."

Alain satt en stund och stirrade i taket för dramatisk effekt. Sedan sade han bara: "Gundes skrattårar."

"Va?", svarade bävern häpet. "Vad menar du?"

"Jag menar vad jag säger. Så fort kameran tittade åt ett annat håll så var jag där och sörplade i mig. Gunde märkte det inte ens. Han är en tvättäkta dvärgrasist så han behandlade mig alltid som att jag inte var där."

Bävern lutade sig tillbaka på stubben och försökte smälta det han hört. Det här var något otroligt. Det visste han.

bild

onsdag 31 oktober 2018

Plötsligt såg bävern hur något närmade sig i horisonten. Något litet och sprattlande. Ju mer han drog in av repet desto närmare kom det. Kunde det vara...? Nej...inte kundet det väl vara? Jo, bannemaj i repets ände satt en dvärg från Fångarna från fortet. Närmare bestämt Alain Prévost.

"Prisa gud här kommer skatteåterbäringen", utbrast bävern och började slå med svansen i marken så att dammet yrde. "Var hälsad, herr dvärg! Jag hoppas att ni ska trivas."

Alain hade munkavle på sig så han fick bara fram ett ilsket mumlande. Bävern gick då fram och knöt loss repet och munkavlen. "Fy satan vilket sätt!", skrek nu Alain på bäverspråk. "Jag har funnit mig i mycket förnedring av Gunde på fortet men det här tar alla pris!"

"Då får man be om ursäkt då. Repet är inte ens mitt. Får jag bjuda på en kopp bävernylon?"

bild

onsdag 24 oktober 2018

Repet var långt. Mycket längre än vad rep vanligtvis var. Bävern stod där med repet i handen och såg längtansfullt bort mot herr Faun som snart bara var en prick på horisonten.

"Skämtet verkar vara på mig. Alltså: the joke is on me.", tänkte bävern när han stått där i en oändlighet.

Han började hala in repet, först långsamt och lojt men sedan allt mer frenetiskt. Meter efter meter drog han in, tills det bildats en stor hög bredvid honom. Ju mer han hivade destu mer växte nyfikenheten på vad som kunde vara fäst vid andra änden. Det kunde omöjligt vara något tungt för det gick lätt att dra. Måste vara något lätt, kanske till och med något abstrakt som inte riktigt gick att ta på. Något som befann sig där just utom räckhåll.

"Måtte det ändå vara någon sorts belöning.", tänkte bävern. "Jag har ju skärpt till mig på alla plan den här sommaren så jag förtjänar något fint. Vad är det nu det gamla ordspråket säger? Den som drar i ett rep får vad han förtjänar, i valfri valuta."

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.