Strongman svarade redan innan första tonen gått fram:

"Ja, det var Strongman. Vad gäller det?"

"Ja, eh... Är det Strongman?", svarade Beatrice, som blev lite tagen av det snabba svaret och inte hann formulera sig ordentligt.

"Vem är det här?"

"Jo, det är Beatrice. Jag fick ditt nummer av Ted..." Beatrice hann inte slutföra meningen innan Strongman svarade:

"Den jävla Danson igen! Har jag inte sagt åt honom att ge fan i att lämnna ut mitt nummer! Men okej, en nisse är bunden av ett heligt kontrakt så fort den lyft luren så jag antar att du fick mig. Vad gäller det? Ett basic pyntjobb eller? 40 papp då, thank you very much. Ex moms såklart. Kan göra svart för 30. Swish går bra."

Och sådär hade det kunnat fortgå hela kvällen om inte Kalle kommit upp på scen och avbrutit det hela. En anfådd Todd tog emot några spridda applåder när han klev av. Beatrice buade högljutt. Hon hade nu fått nog av de här usla bondkomikerna. Siktet var redan inställt på nya grönare jaktmarker.

Men först var hon tvungen att fira jul. Det var en tradition hon alltid tog på största allvar. När första advent inföll skulle allt pynt vara på plats. Inga undantag. Det här året tänkte hon göra det lätt för sig och anlita en nisse för att sätta upp allting. Hon hade hört mycket gott om nissarna genom sin vän Ted Danson. Ted Danson hade aldrig satt upp pynt själv. Tiden räckte inte till, sa han. Men sanningen var helt enkelt att Ted Danson var för lat. I över 40 år hade han anlitat samma nisse att göra jobbet. Det unika med nissar, som alla vet, är att de pyntar med hjälp av uråldrig trolldom. De lyfter inte ett finger själv, bara en trollstav. Nissen som Ted Danson alltid anlitat hette Strongman. Beatrice hoppades nu att Strongman även skulle ta sig an hennes pynt i år. Hon hade fått hans nummer av Ted Danson och satte sig nu ner och slog numret med darrande fingrar.

Och som nästa komiker levererade! På häcklarfronten då det vill säga. Han var så usel att Beatrice kände sig som ett självspelande piano. Vartenda rad han yttrade var så otroligt häcklingsbar att till och med ett barn hade klarat av att häckla honom. Han inledde till exempel så här:

"Visste ni det att man blir tjock av äta för mycket tandkräm? Det kallas tandfetma. Tandfén kommer och sprutar in fett i magen på dig."

Här ropade Beatrice ut:

"Tandfén knullade din morsa! Sen sket den ut dig genom sitt rövhål!"

Komikern kom av sig lite men försökte svara:

"Jaså. Ja, jag har i varje fall en morsa. Till skillnad från dig som föddes av en utomjording från planeten Skit-ner-dig."

"Tack, tack! Ni har varit en fantastisk publik! Och om ni gillade det här så adda mig på TikTok för fan! Jag heter ToddDenRoliga. Jag gör AI videos av katter som försöker öppna konservburkar och blir så jäkla förbannade när de misslyckas! Otroligt kul! Jag tror där är nån video där katten spolar ner sig själv i en toa också. Eller om den sätter eld på sig själv. Hmm. Jag minns fan inte! Hahaha. In och kika vet jag!", Todd avslutade sin standup utan att bli häcklad så som föregående person.

Todd gick av scenen och ersattes av Kalle som tackade Todd för en intressant standup. Sedan meddelade han publiken att de nu skulle ta en paus för att låta dem fylla på sina förfriskningar i lugn och ro. Det var ju ändå inte välgörenhet han bedrev här, som han alltid brukade säga.

Beatrice väntade på att de andra gått mot baren innan hon reste på sig. Hon ville fortsatt vara inkognito där bak i sitt hörn. Hon var väldigt besviken på sig själv efter Todds uppträdande. Hon kom liksom aldrig riktigt på något bra häckel. Det var något med publiken också. De flesta hade verkat så upprörda över vad Todd sa att hon inte ville framstå som att hon var på deras sida. Nej, nu hoppade hon på att nästa komiker skulle vara mer av en publikfavorit så att hon kunde komma igång och häckla igen. Det ryckte i häcklartarmen, som Bea alltid brukade säga.

"Let the games begin.", tänkte Beatrice för sig själv. "Det är dags att Todd får smaka på lite Beamedicin."

"Jag heter då Todd alltså.", sa Todd efter att han hämtat andan lite. "Jag har alltid vetat att jag är en rolig jävel. Redan på BB så prankade jag mamma genom att låtsas sluta andas så de fick lägga mig i kuvös i en hel vecka."

En pinsamt tystnad lade sig över lokalen. Ingen skrattade. Det enda man hörde var ett kvävt fniss från ett mörkt hörn i lokalen.

Todd fortsatte: "Och så fortsatte det kan man säga. Jag fick ett marsvin av mamma när jag fyllde sju. Det första jag gjorde var att pranka mamma igen. Den här gången lurade jag henne att jag hade ätit upp marsvinet. Mamma fick panik och tog mig till akuten. Där erkände jag för läkaren att jag bara eldat upp marsvinet och inte alls ätit upp det som jag sa. Efter det så fick jag bo lite själv. Men det var bara skönt att komma hemifrån. Ni vet hur det är. Det kan vara väldigt kvävande för en sjuåring, det där med familj och skola och allt. Ska man sen ta hand om ett marsvin också? Nej tack! Låt barn vara barn."

Från lokalens mörkaste hörn hade nu fnisset växt i styrka och börjat låta mer som en gapskratt.

Bent såg sig villrådigt omkring. En obekväm tystnad lade sig över lokalen. Bakom kulisserna hörde man hur Kalle febrilt försökte få igång sin mikrofon. Efter, vad som kändes som en evighet, gav han upp och gick ut på scenen och tog micken från Bent.

"Då ber vi att få tacka Bent för den här gången. Och jag skulle också vilja be publiken att dämpa glåporden lite granna. Bara dajla ner det lite så att säga. Jag gillar högt i tak, det gör jag, men det finns gränser. Anständighetens gränser. Och med det sagt, en stor applåd för Bent!"

Spridda och förvirrade applåder hördes. Beatrice reste sig upp och applåderade långsamt. Ingen följde hennes exempel.

"Vår nästa komiker heter Todd, han är 27 år gammal och är från Borås. Han samlar substantiv som börjar på bokstaven P och verb, alla typer av verb. Välkommen upp på scen!"

Todd studsade upp på scen och slet mikrofonen ur händerna på Kalle.

"Ja men hallå ja! Är ni redo att få er en jävla omgång skoj? Förlåt? Jag hörde inte. Högre kan ni!"

En nervös Bent gick upp på scenen och fattade mikrofonen med darrande händer:  "Har ni tänkt på det här att...ehh..lastbilschaufförer och sköldpaddor har rätt mycket gemensamt va?"

"Buuuh!", hördes från ett mörkt hörn i lokalen. "Jag vill se Svenne och Lotta!"

Bent fortsatte, nu ännu mer nervös: "Ja, alltså sköldpaddan har ju sitt hus på ryggen." 

Här tystnade Bent och mumlade för sig själv: "Nej, fan också! Det är ju snigeln. Idiot!"

Med högre röst fortsatte han sedan: "Förlåt, får jag en chans till? Visst är det väl  snigeln som har sitt hus på ryggen och inte sköldpaddan? Eller?"

"Ding dong! Där klämtade klockan! Kan någon bära ut liket? Det börjar stinka i lokalen!", skrek en röst, återigen från lokalens bakre del.

Beatrice satte sig så långt bak i lokalen som hon kunde. Några minuter senare så släcktes ljuset ner och en lampa tändes på scenen. Från högtalare hördes en presentatör:

"Äntligen är det dags för ännu en kväll av fantastisk standup från våra allra duktigaste amatörer! Och här för att styra skutan har ni honom, i egen hög person. Kungen av standup himself! Mannen, myten, legenden! Kalle! Upp på scen med dig nu och ta emot publikens jubel!"

Alla cirka femton personer i publiken klappade entusiastiskt händerna. Bea satt med armarna i kors och log. Snart skulle det bli åka av.

"Tack tack, ni är allt för snälla.", sa Kalle efter att ha greppat mikrofonen. "Är det någon här som är redo för standup?"

Spridda ja-rop hördes från publiken. Beatrice skrek: "Nej! Du suger din gamla padda! Buuuh!"

Kalle låtsades som att han inte hörde och bara log. Sedan fortsatte han:

"Okej! Får jag lov att presentera kvällens första komiker. En tapper man som åkt hela vägen från Karlskoga för att underhålla er här ikväll! Ge en stor applåd för Bent Bilström!"

Bea smuttade en stund på sin GT i baren innan bartendern plötsligt pekade på en man som steg in i lokalen med stora kliv. "Där har du Kalle."

Kalle levde upp till sitt smeknamn. Han hade röd mantel som nådde ända ner till fötterna och hans hållning utstrålade en självsäkerhet bara värdig en riktig kung. Det var tydligt att han var van vid att få som han ville.

Beatrice lät sig inte skrämmas utan gick direkt fram till honom och sträckte fram ett finger för att hälsa. "Kalle, förstår jag. Beatrice här. Jag har förstått att det ska tjoas och tjimmas här i kväll."

"Ja, det är open mic ja.", svarade Kalle lite irriterad över att han inte tilltalats med erforderlig respekt. "Det går bra att anmäla sig i baren om du tror att du har vad som krävs."

"Oh ja. Jag har vad som krävs. Det är just därför jag väljer att sitta i publiken ikväll. Det vore inte schyst mot de stackars andra amatörerna att köra mitt material här. Får publiken smaka på gåslever vill de inte käka ärtsoppa sen liksom. Skulle bli ett jäkla buande! Och det leder mig också osökt in på en liten fråga jag har. Vore det inte bättre för alla här om vi släckte ner i lokalen?"

"Givetvis kommer vi att släcka ner. Så, nu har jag inte tid med dig mer. Slå dig ner, showen börjar alldeles strax."

Bea klädde sig i sin bästa Trenchcoat och begav sig ut i natten mot Kalles bar. Med sig i bakhuvudet hade hon några väl inövade häcklarrepliker.

Väl framme vid baren så log hon mot dörrvakten och sa: "Fullsatt ikväll eller? Jag hoppas att det blir god stämning. Om det är nåt jag hatar så är det häcklare! Så jämrans lågt, när det är amatörafton och allt. Ge dem en chans liksom! Sparka inte på de som ligger ner!"

Dörrvakten mumlade något ohörbart och släppte förbi Beatrice.

Kalles bar var mycket mindre än vad Bea hade föreställt sig. I ett hörn av lokalen stod en mikrofon uppställd och framför den så stod det ungefär tjugo stolar huller om buller. Det var även lite väl upplyst för Beas smak. Tanken var ju att hon skulle vara mer eller mindre inkognito där bak i mörkret.

"Kommer ni inte att släcka ner mer sen?", frågade Beatrice i baren då hon gick fram för att beställa en stadig Gin och tonic. "Jag tror att komikerna kommer att leverera bättre om det är lite mörkare. Lätt att de blir för nervösa annars. Jag har själv stått på scen förstår du. Jag är inte helt novis, om du trodde det?"

"Nej då. Men jag har ingenting med kvällens event att göra så jag vet inte.", svarade bartendern. "Fråga Kalle sen när han kommer. Han är standupkungen."

"Kungen av standup?", frågade Bea snabbt. 

Bartendern nickade till svar och sade efter en lång paus: "Kungen av standup..."

Då Beatrice äntligen anlände till "home sweet home" igen så sprang hon direkt till kylskåpet för att försöka hitta något att äta. På kylskåpsdörren lade hon märke till en liten annons hon hade klippt ut och satt upp med sina bokstavsmagneter så att de stavade ordet "latj".

"Open mic night at Kalles! Välkommen ner till Kalles bar och resturang för att testa lyckan. Alla är välkomna upp på scen (utom de tråkiga...) Alla så kallade komiker bjuds på nötter och frottéhanddukar (att torka bort förnedringen med) Vi ses väl på lördag?"

Bea hade helt glömt bort att hon satt upp den där annonsen. En snabb titt i kalendern och hon såg att det redan blivit lördag. Detta spektakel skulle alltså gå av stapeln redan ikväll. Det fick hon bara inte missa! Hon gned sina händer i förtjusning och log ett brett leende för sig själv. Dags att göra debut som häcklare!

Beatrice skrik var förgäves. Puben ekade tomt. Hungrig och desperat steg hon ut i Köpenhamnsnatten. Danmark hade inte blivit den succé hon föreställt sig, så hon började långsamt förlika sig med tanken på att åka hem barnlös.

"Vem behöver barn egentligen?", tänkte hon för sig själv. "Trista små typer. Bångstyriga och gnälliga. Nej, det här var det bästa som kunde hända. Jag är ändå alldeles för ung för att skaffa barn."

Sin hunger till trots bestämde Bea sig nu för att ta första bästa tåg hem till sig. Det var återigen dags att vända blad och styra skutan mot nya äventyr. Även om hon återvände med oförättat ärende så var hon ändå många erfarenheter rikare. Om hon bara hade stannat hemma istället så finns det inte en chans att hon skulle ha drömt om Mildman och Vrålman. En del drömmar uppstår bara i en liten skrubb på en pub i Köpenhamn.

Dörrförolämpningen var droppen som fick bägaren att rinna över. Draken såg rött och började urskiljningslöst att spruta eld omkring sig så att allt brännbart tog fyr. Beatrice sprang ut från drakslottet i panik. Så bråttom fick hon att hon inte såg att utanför porten fanns det endast en väldigt smal avsats innan berget sluttade stuprakt neråt. Som i en tecknad film sprang hon i luften en stund innan hon började falla handlöst neråt. Flera sekunder föll hon innan marken började närma sig. Precis innan hon crashlandade så vaknade hon med ett ryck.

Det tog en stund innan Bea förstod var hon befann sig; i en liten städskrubb på Prebens pub i Köpenhamn. Besviket tänkte hon på att Mildman inte fanns i verkligheten, utan bara hade varit en dröm. Beatrice kände ofta att drömvärlden var en bättre värld. Det fanns mer möjligheter där och karaktärerna var mer färgstärka.

En gnagande hunger fick Bea att resa sig ur sängen och gå ner till puben på jakt efter mat. Det var tyst och mörkt där nere. De andra hade ännu inte vaknat. Förtvivlat började hon ropa: "Jag vill ha mat! Jag vill ha mat! Är det helt omöjligt att få sig en pölse här eller? Jag vill ha mat. Jag vill ha mat!"

Draken flög hela vägen till sitt drakslott utan att säga ett ord till. Uppenbarligen väldigt irriterad. Beatrice lade sig till rätta och njöt av utsikten. De passerade över djupa dalar och höga snöklädda berg. När de passerade över små byar så sprutade draken eld över dem. Aldrig så nära att något tog fyr men tillräckligt för att människorna skulle springa panikslagna mellan husen.

"Jaha, då var vi framme då."

Beatrice väcktes ur sin slummer. Hon hade somnat i drömmen. Yrvaket svarade hon: "Jaha, det var på tiden. Blir det någon mat på den här färjan då?"

"Nej, nu räcker det. Jag tänker inte stå ut en sekund till med dina oförskämdheter. Om det inte passar så är dörren där.", draken pekade på en enorm port. Minst fem meter hög.

"Den lilla dörren?", svarade Bea snabbt. "Vad är det här? Ett hus för myror?"

Beas tunga sträcktes ut till bristningsgränsen innan hon lyckades svinga sig upp på drakens fot och sätta sig till rätta. Den var förvånansvärt bekväm, med turkiska mattor och färglada kuddar. Doftade gott gjorde det ockå. Trots att de flög genom luften så låg en inbjudande doft av pinje över foten.

"Vilken oerhört trevlig fot du har! Och tack för..." 

Mer än så hann Beatrice inte säga förrän draken svarade irriterat: "Tass."

"Ursäkta?"

"Ja, det heter faktiskt tass. Drakar har tassar. Inte fötter. Ta dig inte friheter nu bara för att jag råkade rädda livet på dig."

Bea kände på sig att hon antagligen hade fel men ville ogärna erkänna det för den här snorkiga draken så hon svarade: "Är du helt säker på det? Jag har alltid hört att drakar har fötter. En drakfot liksom. Det ligger väldigt rätt i munnen också."

Draken svarade inte men svart rök började synas i ena näsborren.

För den som möjligen lyckats glömma det så vill jag bara påminna om att Beatrice fortfarande befinner sig i djup sömn där på Prebens pub i Köpenhamn. Om något verkar konstigt, alltså. Men okej, då fortsätter vi.

Hägern var nu så otroligt upprörd över att Bea ljugit om att hon varit bakom den rosa dörren att ingenting hon sa eller gjorde fick den att lugna ner sig. Den stod på sig och krävde att hon skulle stiga rakt ut i vattnet. Ingen flytväst fanns att tillgå och vattnet var iskallt.

"Jaha ja. Dra åt helsicke med dig då hägerbäger!", skrek Bea och hoppade i vattnet med utsträckt tunga.

Nu hände något mycket märkligt. Tungan som hon sträckt ut fångades upp mellan tårna på förbiflygande drake.

"Vilken osannolik tur du har tjejen!", sa draken och tittade ner mot Beatrice. "Det var inte ens säkert att jag skulle ut och flyga idag. Det bestämde jag i sista minuten. Det gör jag alltid. Jag har aldrig planerat en flygning. Om jag känner för att flyga, så flyger jag. Men planera? Nej, inte jag inte. Så skatta dig lycklig du. Det där vattnet är bannemaj iskallt ska du veta!"

Det tog sin lilla stund men så småningom lugnade hägern ner sig igen. Beatrice småpratade om saker som intresserar hägrar, så som fiske och meditation. Hägern hette Holger visade det sig. Och han var uppriktigt intresserad av fiske. Något han ärvt ifrån sin far. Även han väldigt fiskeintresserad. Holger berättade stolt att han kom ifrån en lång och obruten rad av fiskare.

"Har du varit i Feskekörka förresten?", frågade Holger plötsligt.

"Njae, jag tror inte det.", svarade Bea.

"Jaså!? Men du har verkligen, säkert och på hedersord varit bakom den rosa dörren?"

"Ja, absolut. Där har jag varit tusentals gånger. Lika bra varje gång."

"Du sitter och ljuger alltså! Asså...man behandlar inte Holger på det här viset! Stig av! Nu! Se så, ut med dig i vattnet!"

"Va? Jag förstår inte...", svarade Beatrice med en vädjande blick.

Holger suckade ljudligt: "Feskekörka ligger bakom den rosa dörren...Epic fail från din sida! Ante mig verkligen hårt att du var en usling till lögnare! Sa jag inte att det luktade här? Va, sa jag inte det?"

Hägern muttrade något ohörbart till svar och fortsatte sedan att ro under tystnad. Beatrice funderade på vad som skulle kunna dölja sig bakom den rosa dörren. Hon kände på sig att det var något spektakulärt. Efter en stund fattade hon mod till sig och frågade hägern.

"Ehhrm. Ursäkta, herr häger. Den här dörren som jag bett om att bli skjutsad till. Det verkar som att jag råkat glömma vad som finns bakom den. Det är inte så att ni råkar ha varit där och kan upplysa mig om vad som finnes där?"

"Vaaa?!!!", svarade hägern häpet. "Nu är det fan något som inte stämmer igen! Helvete också. Har man väl varit där så glömmer man det inte. Aldrig hört på maken. Jag anar en räv begraven här! Eller en älg! Fan också vad det stinker ruttet!"

"Ah jo nu minns jag igen.", svarade Bea snabbt. "Förlåt mig. Jag är så trött. Sa jag inte det nyss förresten? En god sömn är minnets väktare. Jag tror inte jag sovit på flera dagar."

Beatrice blundade hårt och när hon öppnade ögonen igen befann hon sig i en gondol. Mittemot henne satt en häger utklädd till sjöman och rodde.

"Jaså, det är dags att vakna nu.", sa hägern. "Jag började bli så uttråkad här. Man bara ror och ror liksom. Men man kommer aldrig till dörren."

"Dörren?", frågade Bea med en förvirrad min.

"Ja, dörren. Den rosa dörren. Det är väl dit du ska? Annars har det blivit någon sorts missförstånd. Åhhh! Jag hatar missförstånd! Och svält! Men framförallt missförstånd! Satan också! Jag hade det på känn!"

Beatrice ville inte göra hägern mer upprörd, så även om hon inte hade någon som helst aning om vad den rosa dörren var för något så svarade hon: "Ja, naturligtvis är det dit jag ska. Det är inget missförstånd. Det är bara jag som är lite yrvaken här. Det har varit en lång resa, förstår du."

Det tog sin lilla tid, men så småningom lugnade Vrålman ner sig. Ju lugnare han blev destu mer förändrades hans klädsel. Den blev mer och mer färgglad och batikmönstrad.

Mildman såg Beatrice förvånade blickar. "Oroa dig inte. Han är bara inne i ännu en av sina 90-talsfaser. Det händer då och då när han blir arg. Om en liten stund kommer han säkert börja sväva också. Gravitationen står inte emot när han är på det här humöret."

Mycket riktigt. Bea såg Vrålmans fötter lätta från marken samtidigt som han om och om vrålade ut: "All that she wants, is another baby...yeaheaaah".

Mildman lade ansiktet i sin ludna tassar och skakade förtvivlat på huvudet. "Oh nej! Det verkar vara värre än vanligt. Total meltdown. Han har blivit Skrålman. Ta dig härifrån innan det är för sent. Jag stannar kvar och skjuter ner honom med ett nådaskott."

Beatrice flög ner för att hälsa på bävrarna. Den förnäme av dem presenterade sig motvilligt som Vrålman. Den andre, lite mer försynte bävern, prestenterade sig blygt som Mildman. När Bea hörde det fick hon en oemotståndlig lust att nypa honom i hans små lurviga kinder.

När Vrålman såg detta började han vråla rakt ut av avundsjuka. "Det var ju själve fan att det alltid är Mildmans kinder alla jävlar nyper i! Titta här!", Vrålman pekade mot sina egna kinder. "Är det något fel på de här? Va? Känn på pälsen här! Hitta lenare då om du kan! Din jävla pajas!"

Beatrice skakade på huvudet. "Lugna ner dig Vrålman. Det är säkert inget fel på dina kinder. Jag har bara ingen som helst lust att nypa i dem."

Vrålman gjorde vad han kunde för att lugna ner sig. Räknade ner från tio och så vidare. Han var en koleriker. Det hade han alltid varit. Förnäm och kolerisk.

"Plagget? Visst. Jag är där och du är där. Vi spelar spelet men jag menar, hatar du spelaren eller hatar du imigranter?"

Beatrice såg sitt synfält förvandlas. Lila blev grönt. Grönt blev rött. En lerduva flög förbi. Hon var i en skogsglänta. Några meter längre fram stod två eleganta bävrar med hagelbössor över axlarna. Beatrice närmade sig försiktigt.

"Ehrrm. Är det röd avgång på den här biljetten?", frågade hon nervöst.

"Hur svarar man ens på en sådan enfaldig fråga?", svarade en av bävrarna. Den lite mer förnäme.

"Ser ni inte jag svävar? Om ni inte svarar kommer jag att flyga förbi biljettkontrollen utan att betala."

"Ge mig dina fyra sista, så ska jag kollla upp dig. Sitt kvar i sätet bara."