"Nä men vad i hela faderullan är det här?! Den här kartan är ju tom! Tom, säger jag. Rackarns lurtjyv! Inte konstigt att vi aldrig kommer fram."

Bea var upprörd. Kartan bestod till synes bara av överskriften "Karta över Fester Frikadells kungarike" och några kaffefläckar.

"Jag får kolla på den Beatrice.", sade Nissen och Bea räckte över kartan till honom.

Nissen undersökte kartan både länge och väl. Han sniffade och gnagde lite på hörnen. Detta var mest för dramatisk effekt, han hade redan en klar idé om vad det kunde röra sig om. Efter en liten stund blev han tyst och låtsades fall i djupa koncentration. När Bea försökte avbryta honom höll han bara upp en hand och hysjade henne. Tio minuter senare skrek han ut: "Jag har det! Snabbt någon, ge mig en tändare!"

Bea langade fram en tändare som Nissen tände och höll upp under kartan. "Titta nu, mina vänner. Här har ni kartan."

Och mycket riktigt, för deras ögon framträdde plötsligt linjer och text.

"Osynligt bläck! Det borde jag ha anat.", sade Jorndolf som långsamt börjat återhämta sig.

Samtidigt hos Beatrice, Nissen och Jorndolf Susse.

"Kom igen nu Susse lille. Ge oss en glutt på kartan!"

Bea och Nissen had gått i timtals bakom Jorndolf, som vägrade släppa ifrån sig kartan. Då de inte hade någon aning om vart de befann sig så började deras tålamod att tryta.

"Lugna ner er. Jag har stenkoll på läget. Det är inte alls långt kvar nu." svarde Jorndolf med spelad självsäkerhet. I själva verket var han vilse. Att erkänna det hade dock varit samma sak som att ge upp sin nyvunna maktposition. Känslan var för berusande för att han skulle göra det.

"Men för tusan. Kolla den är stenen! Jag ristade in en penis där när vi passerade för en timme sedan. Vi har gått i en cirkel!"

Bea var rejält förbannad nu och försökte rycka åt sig kartan. Jorndolf fick snabbt ner den i fickan och smilade belåtet mot Bea. "Ta den då om du kan."

Det skulle han inte ha gjort. Bea hukade sig ner och tog en rejäl näve jord som hon slungade rakt i ansiktet på Jorndolf. Smärtan och chocken fick honom att vika sig dubbel och hålla upp händerna mot ansiktet. Med enkelhet kunde nu Bea roffa åt sig kartan och dansa en utmanande segerdans kring en ojande Jorndolf.

Frasse Frikadell med öppna spjäll stod villrådigt kvar och såg Fester gå sin väg. Det här var inte alls som han hade tänkt sig att det här mötet skulle bli. Frasse hade sett framför sig hur hans pappa skulle lyfta upp honom på ryggen och paradera honom runt inför alla undersåtarnas avundsjuka blickar. Snopet, ja det var bara förnamnet.

Just som Frasse börjat arbeta upp lite ilska och handlingskraft så väcktes han ur sina tankar av en röst bakom sig. "Bry dig inte om den gamle snorjärsen. Han tror att han är en riktig storfräsare men egentligen är han bara en liten undulat utan vingar."

Frasse vände sig långsamt om och stirrade sedan storögt på den varelse rösten tillhörde. Med tanke på självsäkerheten hade han väntat sig en bjässe till igelkott men framför honom stod en liten oansenlig kotte av honkön. En tass sträcktes fram och följdes av:

"Jag är Viktoria Frikadell med öppna spjäll. Jag är gift med din gamle surkott till far. Han har en del att förklara både för dig och för mig, skulle jag tro. Följ med mig här så ska vi tvinga ur honom hela faderullan."

Med en knappt hörbar röst stammade Frasse fram ett jakande svar. "Ja, det är jag...pa...pa..."

Igelkottekungen Fester Frikadell tog ett steg tillbaka och hans hållning antog den av en punkterad badboll. Ingenting av hans tidigare stolta och arroganta uppsyn återstod.

"Jag har väntat mig den här dagen. Ja, fy faderullan vad jag har väntat. Det har inte varit varit med gläde jag sett den an, det kan jag inte påstå. Samtidigt förstod jag att den skulle komma. Du har mitt blod i dina små, små ådror och det är starkt och mäktigt. En urkraft om man så vill. Om all världens fordon skulle drivas av vårt blod skulle ljuset hastighet vara passerad för väldigt länge sedan..."

Frasse stod tyst och stirrade storögt på sin pappa som maniskt pratade på. Det var tydligt, till och med för honom, att Fester hade något att säga som han inte riktigt kunde få fram. Frasse tog ett djupt andetag och snubblade sedan fram:

"Kan vi p..p...prata?"

"Nej, jag har inte tid. Hejdå!" Och så gick Fester sin väg.

Frasse närmade sig igelkottekunge med ostadiga ben. När det bara skiljde en meter dem emellan så förändrades plötsligt kungens ansiktsuttryck och hans näsa reste sig upp som en pil i luften.

"Sniff sniff sniff...hmm nej nej...hmm sniff sniff. Det är inte rimligt. Nej...verkligen inte rimligt!"

Han vände ryggen åt Frasse och började tankspritt vagga åter och an, samtidigt som han fortsatte att muttra. Då och då vände han sig om och sniffade på nytt.

Frasse stod förbryllad kvar med blicken fäst på igelkottekungen. Han var alltför rädd och uppspelt för att hålla fast vid en enda tanke. Hans instinkt sa honom att det var bättre att fly än att fäkta illa men benen var som fastfrusna.

Plötsligt, helt utan förvarning, rusade kungen mot Frasse och stannade upp med näsan bara några centimeter ifrån hans lilla, lilla panna. "Är det du?", frågade han sedan.

Efter att ha samlat mod ett litet tag smög Frasse försiktigt fram mot igelkottekungen. När han befann sig precis nedanför de väldiga elefanterna harklade han sig försiktigt. Ingen reaktion. Han försökte igen lite kraftfullare. Ingen reaktion nu heller. Adrenalinet flödade så Frasse tog, det lite överilade beslutet, att bita en av elefanterna i hälsenan. Beslutet fick till följd att elefanten trumpetade ut sin panik och ställde sig upp på bakbenen. Detta i sin tur ledde till att den uppburne kungen våldsamt störtade ner i marken i ett stort moln av löv och svordomar.

"Va i helvetes makrill och syltbaroner! Jag har då aldrig varit med om maken. Katastrof...katt a strof! Förbaskade elefantelände!"

När igelkotten hämtat sig från chocken fastnade hans ögon på Frasse. Det var onda, pliriga ögon som fick Frasses små ben att darra av rädsla.

"Nämen hej lilla vän. Kom närmre. Jag vill dig inget illa.", sade igelkottekungen med en kusligt känslolös röst.

"Hej och hå och kämpa på.
Såga mina plankor och slakta mina ankor.
Gräv nu mina gropar och skapa mig en boplats"

"Nödrim!!!"

"Nej nu jävlar! Vem sa det? Erkänn genast annars blir det svåra repressalier för er hela bunten!"

Efter att ha känt det där bekanta doftspåret hade Frasse stannat upp och gömt sig ett buskage. I en liten dalsänka nedanför honom utspelade sig nu en märklig scen. Uppburen utav fyra elefanter, satt en synnerligen korpulent igelkott på en guldfärgad tron och gormade. Nedanför honom jobbade ett myller av arbetare med att röja upp i sänkan och bereda plats för vad som skulle kunna bli världens största lövhög.

"Der Vater?", tänkte Frasse.

Här följer en sammanfattning av det rådande läget:

Frasse Frikadell med öppna spjäll var spårlöst försvunnen. Han vandrade bitter och skamfylld iväg efter att Bea tvingat ur honom den hemliga fantasi han närt under så många år om att hans pappa var kung över ett mäktigt rike och att Frasse en dag skulle återförenas med honom.

Efter att resten av sällskapet förgäves försökt finna Frasse erkände Bea att det kanske, lite kunde vara hennes fel att han gett sig av i och med att hon råkat få Frasse att berätta lite för mycket.

När Bea återberättat Frasses historia drog sig Jorndolf till minnes att han hört en liknande historia förrut. En kund som utnyttjat hans färjetjänster hade lämnat en hemlig karta i betalning. Kartan skulle visa ett rikt kungarike dolt djupt inne i skogen. Vid det tillfället hade Jorndolf bara fnyst åt det hela men nu när han blev påmind tänkte han att det kanske skulle vara värt att följa upp ändå. När han vecklat upp kartan såg han att det stod "Karta till Fester Frikadell med öppna spjälls kungarike". Ett sådant efternamn måste nästan vara unikt så därför drog han slutsatsen att det rörde sig om Frasses pappa och, hur otroligt den än må verka, att Frasses fantasi kunde ha en gnutta verklighet i sig.

Jorndolf och Nissen lugnade så småningom ner sig och lyssnade tyst till Beas bekännelse. Hon berättade om hur hon lurat Frasse att dela med sig av sina hemliga drömmar om sin pappa och kungariket han skulle få ärva.

Jorndolf nickade då och då under Beas berättelse och hummade hemlighetsfullt.

"Ja, ja. Ja precis ja. Jaja. Mummel"

När Bea var klar resten han sig upp och började rota frenetiskt i sin overallficka. Efter en stund fick han upp vad han letat efter. Något som en fattig vandrare lämnat som betalning för en flottfärd en gång för många månvarv sedan.

"Aha, ja mycket riktigt. Här har vi den. Jasså haha, jag som inte trodde honom. Haha. Mummel. Mina kära vänner. Jag har den äran att få visa upp en karta över Frasse Frikadells pappa Fester Frikadells kungarike."

"Det är Jorndolf som har dödat honom! Jag känner det på mig. Din förbannade bandit! Hit med pistolen så får jag sniffa efter krut."

Nissen hade resultatlöst sprungit runt flera timmar och letat efter Frasse. Hans mössa satt på sned och i blicken lyste desperationen.

"Äh, lägg av din nisse! Jag har inte sett honom sen igår! Pistolen ger du katten i. I ditt tillstånd skulle du väl skjuta tårna av dig."

Nissen gick på Jorndolf och försökte ta pistolen av honom. Bea var tvungen att gå fram för att avbryta handgemänget. I och med att Jorndolf hade akondroplasi och att nissen var just en Nisse, så var det inga problem för Bea som var minst 1.80 lång. Hon satte helt enkelt handflatorna på respektive panna och lät dem förgäves fäkta i luften.

"Lugna ner er kisar. Jag har något jag måste erkänna.", sade Bea.

Dagens avsnitt är inställt pga oklara skäl.

Ångesten, denna förlamande känsla som suger all livskraft ur sitt offer. Den hade varit Frasses följeslagare under hela dagen. Han hade nu vandrat i åtta timmar utan vare sig vila eller mat. Verkligheten tedde sig alltmer diffus och hans sinnestillstånd kunde närmast beskrivas som kaotiskt. Först när mörkret gjorde fortsatt vandring till en omöjlighet så stannade han upp och vädrade med sin lilla, lilla nos i luften.

"Är det verkligen? Kan det vara? Nej, omöjligt!"

Hans känsliga nos uppfattade dofter som han mindes väldigt tydligt från barndomen. Det var dofter han glömt bort eller förträngt under så många år att han förmodade att det var en hallucination. Om han hade haft något att förlora så hade han kanske låtit bli att följa doftspåret. Då hade han gått miste om en livsomvälvande upplevelse.

"Kiding!!! Kiding! Han är tagen! Jämmer och elände!"

Nissen sprang runt i lägret som en panikslagen tidningsförsäljare. Bea slog motvilligt upp ögonen och frågade vad tusan det var fråga om.

"Det är Frasse! Han är kidad! De har tagit honom! Jag har letat överallt, han är inte i lägret! Jag mig den på att vi har banditer i hasorna!"

"Kidnappad menar du väl?", frågade Jorndolf, som även han väckts av uppståendelsen.

"Ja, kidad är en kortare form som jag föredrar att använda. Men för guds skull det spelar väl ingen roll! Hör ni inte vad jag säger?"

"Nej, rätt ska vara rätt. Kidnappad heter det, inte kidad."

Diskussionen mellan Jorndolf och Nissen fortsatte ett tag medan Bea satt försjunken i tystnad. Kanske hade hon drivit för hårt med Frasse föregående dag. Kanske hade han fått för sig att göra något dumt.

En del dagar är vackrare och mer löftesrika än andra. Just den här dagen började med solstrålar som sakta värmde upp det daggstänkta gräset och försiktigt väckte liv i det lilla sällskapet. Natten innan hade de hittat ett gammalt vindskydd där de kurat ihop sig tillsammans. Den förste att sträcka ut sina små tassar var Frasse Frikadell med öppna spjäll.

"Gääääääääsp!"

Trots den underbara dagen gick hans tankar genast till gårdagen. Bea hade till sist, efter att hon fått ur Frasse allting, gått med på att inte berätta något för de övriga om Frasses hemliga drömmar. "Fan, fan, fan", tänkte Frasse. "Hur ska jag kunna lita på henne... de andra kommer att få veta... Jag är så jäkla löjlig! Kungarike ja...trams trams trams!"

Muttrande gick Frasse sin väg. Nästan utan att han själv märkte av det började han följa en stig som tog honom allt längre bort från de andra och allt längre in i den täta skogen.

Medan Bea latjade med Frasse stod Nissen och Jorndolf Susse en bit bort och utbytte rövarhistorier. Jorndolf började:

"Jag var bara fjorton år då jag stal en moppe för första gången. Jag nådde inte ner till pedalerna så jag var tvungen att göra gipsavgjutningar av min farfars ben när han sov middag. De avgjutningarna fäste jag sedan med tuggummi där mina egna ben tog slut. Det var väldigt effektivt."

"Jahadu. Ja, jag själv var väl bara runt tretton år när jag snodde min första mandel. Man blir av med ett finger om tomtemor upptäcker en. För att inte riskera det så hade jag gjort gipsavgjutningar av tomtefars fingrar när han sov middag. De fäste jag sedan ovanpå mina egna fingrar. Om tomtemor tagit mig hade hon bara kapat ett gipsfinger. Väldigt, extremeffektivt!"

"Ähhh"

"Baaah"

Det var Bea som hörsammade Frasses rop på hjälp och slängde upp det halvt medvetslösa lilla knytet på stranden. Snabbt var hon framme hos honom och påbörjade hjärt- och lungräddning. Efter en liten stund började Frasse hosta och kipa efter andan.

"Eeeeh, eeeh, iiiihhh, iiihhh, eeeh, iiiihh. Pappa?"

I paniken misstog Frasse Bea för sin okända pappa. Hon var inte sen att spela med.

"Ja, min son. Jag är här hos dig. Hur kan jag hjälpa till?"

"Iiihhh, eeeh. Äääär det verk...ligen du! Eeehh.? Jag har sökt efter diig...eeehhh....iiihhh hela livet. Ska du...visa miiighh kung....kungariket nu? Ihhhh"

"Hahahahaha" Bea kunde inte längre hålla sig för skratt. "Din gamla tokstolle fattar du inte att det är jag Bea?! Vad tusan är det du yrar om?"

När han hängde där med sin lilla kropp i det iskalla vattnet började Frasse en snabb vandring längs minnesgatan. Han hade varit mellanbarnet i en kull på åtta kottar. Hans mor var ofta frånvarande i jakt på mjölk och annat uppåttjack som välvilliga villaägare ställt ut. Hans far var borta sedan länge då Frasse föddes. Det var inget konstigt med det men Frasse tog det hårdare än sina syskon. Han uppfann en fantasivärld där hans pappa en dag skulle komma ridande på en hermelin och ta honom med och visa sitt kungarike.

"Allt du ser här min son, det kommer du snart att vara kung över."

Och så skulle Frasses pappa göra en svepande gest med sin lilla tass och Frasses små ögon skulle tindra av stolthet.

De här fantasierna var så verkliga för Frasse han tidigt lämnade sin familj bakom sig för att uppsöka det rike som rättmätigt tillhörde honom. Inget av det här hade han såklart nämnt för de andra i det lilla sällskapet men han var säker på att där de finner guldet, där finner de även hans pappa och kungariket.

Längre än så hann han inte i sina tankar, för en labb slängde omilt upp honom på strandkanten.

"Över ska vi. Hej och hå!"

Den brokiga skaran av lycksökare hade alla tagit plats på Jorndolf Susses flotte och rodde nu med osynkroniserade årtag över floden som korsade deras väg. Skillnaderna i koordination och muskelkraft de olika individerna emellan var milsvid så flotten snurrade ideligen runt. Jorndolf, som inte bara var dvärg, utan även såklart en erfaren roddare, försökte få sällskapet att hålla takten så gott han kunde.

"En pannkaka, två pannkaka, en pannkaka....kom igen nu!"

"Helvitte och kaskadkravaller! Hjälp mig!"

Frasse hade sluntit med sina lilla tandpetare till paddel och halkat av flotten. Nu hängde han med nöd och näppe kvar med sin lilla, lilla tass i ena kanten.

För ett otränat öga kunde sällskapet som vandrade landsvägen fram te sig som ett gäng oborstade banditer.

I täten gick Bea med långa röda gummistövlar, kort kjol, som inte lyckades dölja hennes orakade ben, och en matchande top.
Precis bredvid trippade Frasse Frikadell på för glatta livet. Utseendemässigt utmärkte han sig inte så mycket. Han var som en igelkott var mest.
Bakom Bea gick Nissen. som numera mer liknade en kortväxt tomte. Hans skägg var enormt och tovigt, överallt stack det ut kottar och gräshoppor. Den röda luvan, som en gång varit skinande röd och ståtlig, var nu mer lik en överkörd grävling som torkat i solen.
Lite vid sidan av, fortfarande lite osäker på sin plats i gruppen, gick Jorndolf Susse, dvärgväxt. Jorndolf hade faktiskt försökt snygga till sig efter det tidigare gyttjebadet men han hade inte så mycket material att jobba med från första början. En grå overall i amerikanskt fängelsestuk, av senaste mode på sin tid, var allt han hade. Normalt fick straffarbetare nya kläder skickade till sig med jämna mellanrum, men inte Jorndolf. Sannolikt pga dvärgrasism.

Betänktetiden var kort, det förstod de allihop. Det gick inte att ta miste på desperationen i dvärgens röst. Bea, som ju ändå var någon sorts ledare, tog till orda och accepterade på stående fot dvärgens begäran om att ansluta sig till sällskapet.

När så var gjort stoppade dvärgen undan pistolen och lät mungiporna forma ett grin. Sedan sträckte han ut handen mot var och en.

"Här har ni kardan! Jorndolf Susse var namnet. Angenämt, angenämt och trevligt att träffas."

Så var de då fyra stycken; Bea, Nissen, Frasse Frikadell med öppna spjäll och så nyförvärvet Jorndolf Susse, dvärgväxt.