Bea fejkblog.se
En småtrevlig berättelse

onsdag 01 juli 2020

Pappa Drosden hade ända sedan väldigt ung ålder vetat att han var speciell. Hans uppväxt var tuff och han blev ofta retad i skolan. De andra barnen kallade honom "Väntani" eftersom han alltid brukade mumla "Vänta ni bara..." när de gång efter annan utsatte honom för något elakt spratt.

Pappa Drosden var förstås inte Pappa Drosden som ung. Det tog honom ett helt liv att utveckla den karaktären. Efter att han slutat gymnasiet med usla betyg, så tog han direkt ett lån och flyttade till Indien för att söka lyckan där. Han tänkte att det där med hinduistiska gurus och sånt säkert kunde passa honom. Kanske kunde han börja som lärling hos någon gammal vis indier. Framför allt var han intresserad av att skapa mystik kring sin egen person, samt att attrahera följare, gärna unga kvinnor. Religionen fick ses som ett nödvändigt ont, bara som ett skynke att hålla upp för att dölja hans egentliga syfte.

bild

onsdag 24 juni 2020

"Mitt namn är Pappa Drosden. Var hälsad jordbo. Jag har förstått att ni själv lystrar till namnet Beatrice. Ett mycket vackert namn, om du spörjer mig. Jag har redan bestämt mig för att min nästa krabat ska heta Beatrice. Ja, du förstår, jag är en hängiven samlare av hundvalpar. Men de får aldrig bli för gamla. Då äter jag dem på momangen."

Bea lyssnade i tystnad på denna verbala urladdning. Det visade sig att mannen visst behärskade det svenska språket, och att hälsningen bara varit ett test av Beatrice improvisationsförmåga. Ett test som hon enligt Pappa Drosden klarade av med bravur.

Men vad skulle hon nu svara på det här då? Väntade han sig ens ett svar? Beatrice tyckte att han verkade vara en person som inte hade något som helst emot att lyssna till sin egen stämma. En egenskap hon sympatiserade med.

bild

onsdag 17 juni 2020

Plötsligt gick det ett sus genom folksamlingen. Beatrice uppfattade en viskning som lät som: "Han är här nu." Hon vände sig som och tittade i samma riktning som de andra. Först förstod hon inte riktigt vad det var hon såg. Var det ett enormt bowlingklot som kom rullande? Eller kanske en förvuxen igelkott? Nej, minsann, det var en människa. En liten jätte till människa. Lika bred som lång och lika rund från alla vinklar. Bea hade aldrig sett något liknande. Det var alldeles utsökta proportioner. Den här kroppen föddes man inte med, den hade någon fått slita väldigt hårt för att uppnå. Som ett Bonsaiträd som vårdats omsorgsfullt i flera år.

Mannen, för det var en man, stannade mitt framför Bea. "Brum brum brum?", sade han frågande med lite andfådd röst.

"Mugga mugga, mygga?", svarade Beatrice. Hon antog att det var nån slags hemligt språk som hon antagligen behärskade utan att veta om det.

"Jaaaaak!", utbrast mannen med ett leende och lutade sig fram för att krama om Beatrice. Hon tog emot kramen och jublet från folksamlingen visste inga gränser.

bild

onsdag 10 juni 2020

Efter en timmes förväntansfull bilfärd rullade skåpbilen till slut förbi ett par grindar och in på en bakgård. Bilens sista metrar kantrades av människor som hand i hand mässade: "Nu är dom här, vem har dom där? Ska jag bli kär?"

Joe skrattade och pekade ut genom fönstret. "Lyssna Bea! Det är dig de sjunger om. Är det inte som att höra guds änglar sjunga, så säg?"

Beatrice nickade stumt. Hon hade inte räknat med ett sånt här mottagande. Inte för att hon inte tyckte att det var rimligt, hon var bara inte beredd på det.

När bilen stannat steg någon genast fram och slut upp passagerardörren. Joe visade med en öppen hand att Bea var välkommen att stiga ur först. "Varsågod. Ta emot folkets jubel."

"Tystnad....tagning", skrek Beatrice och sprang sedan runt och high-fivade alla hon kom åt.

bild

onsdag 03 juni 2020

"Jag heter Joe. Hoppa in."

Beatrice var inte nödbedd. Hon hade hoppat in även om Joe inte bett henne. Kanske hade hon till och med slagit sig fram om hon blivit hindrad.

"Hoppa bak Yngve! Lämna plats åt vår nya gäst.", sade Joe och visade Bea sin plats. "Vilken underbar aura du har! Det får du säkert höra hela tiden va?"

"Ja, det är inte första gången jag hör det om du tror det! Aura schmaura, säger jag. Börjar bli lite tjatigt nu, om man säger så. Oj kolla där, vilken aura hon har! Mmm vacker... Osv osv.", svarade Beatrice för att inte låta Joe förstå att hon kände sig smickrad.

"Jaså, right on. Vad gör en sån härlig babe som du ända här ute? Har du lust att hänga med och träffa pappa Drosten? Jag tror han skulle gilla dig."

bild

onsdag 27 maj 2020

Så var Batrice ute på vägarna igen, med vinden i håret och studs i stegen. Hennes känselspröt var hyperkänsliga och inställda på att hitta latj snarast möjligt. Hon började gå längs vägen utan att ha något riktigt mål. Det fick lösa sig efter hand.

Efter ett par timmars vandrande körde en Volkswagen skåpbil med stora blommor målade på sidorna upp bredvid henne och tutade. I passagerarsätet satt en långhårig man och vinkade på henne.

"Tjaaaa! Fan va soft att du är här. Och att vi är här tillsammans. Känner du?"

Beatrice var inte säker, men hon trodde det.

"Ja, jag känner det.", svarade Bea och känselspröten vibrerade som pianosträngar.

bild

onsdag 20 maj 2020

Beatrice hade knappt fått på sig västen innan hon kände hur det spratt till i kroppen. Hon fick en oemotståndlig lust att storma ut därifrån och ge sig iväg på något nytt äventyr. Ett grönare gräs väntade antagligen runt nästa krök. Det gällde att hålla sig i rörelse, aldrig stagnera.

"Ja, grabbarna, det var ju kul det här. Tack för västen och allt. Jag har bestämt träff med östeuropeisk hora och jag är redan sen.", det sista lade hon till för att det inte skulle bli för mycket tjafs om att hon gav sig av redan. Om det var något knuttar respekterade så var det en rejäl horträff.

Raymond, med sin otroliga perception, förstod vad som var på väg att hända. Ankungen lämnade boet. Det fanns inget han kunde säga för att hindra det oundvikliga. Han bara tog Beatrice hand och skakade om rejält.

"En horträff är en horträff", muttrade han för att inte låta Bea förstå att han förstod. Han ville inte att hon skulle behöva ljuga mer än nödvändigt.

bild

onsdag 13 maj 2020

Beatrice klev upp på Fylle-Jans podiumliknande mage, han hade somnat igen, och harklade sig högljutt. Bea hade inte förberett något tal men hon brukade säga om sig själv att hon ägde talets gåva.

"Kära Örebroare!"

Krystade skratt och mummel hördes från MC-medlemmarna. Beatrice såg sig om med en sträng blick och väntade lugnt på att tystanden åter skulle råda.

"Jag är nu alltså hipp som happ fullvärdig medlem i eran lilla klubb. Att få vara del av ett så här viktigt sammanhang är något jag drömt om ända sedan jag var ett litet bröd i brödrosten där hemma. Just en MC-klubb har särskilt lockat mig med allt latj den verkar ha att erbjuda..."

Just som Bea sa det så kom hon att tänka på att hon ännu inte fått någon väst.

"Bah bah bah, stopp och belägg. Ni tänkte väl inte blåsa en fin kvinna på konfektyren!?"

Beatrice vände sig mot Raymond, som flinade stort tillbaka. Han var en sådan otrolig människokännare så han visste direkt vad hon menade. Från en sadelväska på en hoj bredvid sig plockade han upp en skinande ny väst och räckte över den.

bild

onsdag 06 maj 2020

Vilken brasa det blev! All gammal bråte hamnade i elden. Hålet som uppstod i ozonlagret ovanför syntes som en oförklarlig svart fläck på alla väderstationers radar.

Efter sisådär tre dagar, när elden börjat falna, så stegande Raymond fram till Beatrice och sträckte ut sin hand mot henne. Beatrice förstod instinktivt att det här var någon sorts högtidlig stund så hon räckte fram hela handen, och inte bara pekfingret. Raymond tog tag i Beas hand och drog henne mot sig i en omfamning.

"Nu du, Beatrice, är du fullvärdig medlem i Raymonds Bar och MC-Klubb. Jag välkomnar dig riktigt jäkla hjärtligt och hoppas att du ska finna ett hem här...ummpf...hos oss...ja....utstötta. Fan också, jag lovade mig själv att inte gråta."

Först tyst, och sedan starkare och starkare, hördes de andra medlemmarna ropa: "Tal, tal, tal, tal..."

bild

onsdag 29 april 2020

När Bea sprätt sig trött stannade hon upp och utbrast med flåsande röst: "Haha, era jävla stollar. Trodde ni att jag blivit galen eller? Vet ni vad jag tycker vi gör nu. Vi tar allt gammalt groll och lägger i en hög här sen tuttar vi på och har ett riktigt jävla härligt bål. Jag är väl fullvärdig medlem nu eller hur?"

De förvånade MC-klubbsmedlemmarna instämde med ett jakande mummel. De var fortfarande inte riktigt säkra på var de hade Beatrice.

Bea sparkade till Fylle-Jan för att även få honom med på banan. Han gjorde inte någon besviken när han ännu en gång vaknade till och skrek rakt ut. Den här gången: "Jag är en kung. Vinka vinka vinka!!!"

bild

onsdag 22 april 2020

Benknäckar-Bengt lyfte på sitt lakan och tittade ut under det. Svinar-Jocke, som stod bredvid, gjorde det samma. De gav varandra en ser-du-vad-jag-ser-blick och skakade på sina huvuden i tystnad. Visst, de hade druckit och knaprat amfetamin i ett par dygn nu så varseblivningen var inte på topp, men vad de såg framför sig nu var något som gick rakt in i amygdalan.

Beatrice hade vaknat till liv och börjat sprätta runt som en höna i jakt på daggmaskar. Ur hennes mun kom ett gutturalt och rytmiskt läte. "Koh koh koh kaaah", lät det gång på gång. Hon verkade inte bry sig om, eller ens se, att det fanns andra personer i närheten så de tvingades ideligen flytta på sig när hon sprätte förbi i hänsynslös fart.

Till sist vaknade en av MC-gängets medlemmar som låg och sov, Fylle-Jan, och skrek rakt ut i frustration: "Karate, det betyder tom hand!!!". Sen somnade han snabbt om.

bild

onsdag 15 april 2020

Minnen av en svunnen tid sköljde plötsligt över Beatrice där hon satt i sin körsbärsträdsallé. Som chockvågorna efter en atombomb grep de tag i henne och gjorde verklighetens konturer oskarpa. Det var möjligheternas tid hon såg för sitt inre, ingen längtan fanns. Allt var inom räckhåll.

Med ett leende på läpparna mindes hon en särskilt fänglsande händelse. Hon hade just bestämt sig för att gå med i en MC klubb, närmare bestämt Raymonds Bar och MC klubb. Hon åkte dit och festade med gängmedlemmarna i tjugo timmar fyllda av ohindrad hedonism. Dagen efter pussade hon en LSD-doppad groda.

Just som hon tänkte det var det som att ett kugghjul hakade i eller en nyckel som vreds om i ett lås. Det klickade till. Grodan och nuet hängde ihop.

bild

onsdag 08 april 2020

En hare skuttade fram på en äng. Ängen var fylld av färgglada ägg. Det var harens uppgift att försvara de här äggen, det visste han. Det var en uppgift haren tog sig an med sällan skådad frenesi. Försökte du närma dig ens utkanten av ängen så var han där och sniffade hotfullt i luften och stampade med sina tassar.

Att haren betedde sig på det här viset var en urgammal och helig tradition. Alla hans förfäder hade varit äggvaktare. Släktens stamtavla var flera kilometer lång.

Varför äggen var målade var det ingen som visste. De hade alltid varit det bara. Varje år i början av mars tog haren på sig sitt målarförkläde och blandade till färg i en hel vecka. Sedan spenderade han resten av månaden med att bättra på de ägg vars färg hade flagnat sedan förra året. När han var nöjd placerade han åter ut äggen på ängen och fortsatte sitt frenetiska vaktande i ännu ett år.

bild

onsdag 01 april 2020

Var det vattennivån eller ljudnivån? Oavsett vilket var den löjligt hög! Beatrice kände sig tämligen disorienterad. Kunde det till och med vara intelligensnivån? Nej, det kändes inte så. Vänta, där har vi nog ett lågvattenmärke!

"En val kommer lastad!", skrek någon med gäll röst.

"Med vadå?", svarde Bea utan att tänka.

"Ett val."

"Vadå för val?"

"Ett nyval."

Beatrice tänkte efter, sedan svarade hon: "Då röstar jag på det säkra alternativet. Jag tänker inte chansa nu!"

"Fegt...men ja, du vann. Gratt ti ti ti tis."

bild

onsdag 25 mars 2020

Trist, tråkigt och menlöst, tänkte Bea och gick tyst tillbaka till sin plats på bussen. Fågeln och Gessle var så upptagna av sig själva att de inte märkte att hon gick.

Väl tillbaka på sätet märkte Beatrice att det börjat regna självlysande fjärilar i regnbågens alla färger. Utanför bussfönstret singlade fjäril efter fjäril långsamt ner. Varje individ bar på en liten gnutta hopp om en ljusare framtid. Allihop hade de genomgått den metamorfos hon så starkt längtade efter.

En av fjärilarna fick plötsligt luft under vingarna och svävade ljudlöst utanför fönstret. Det verkade som att den försökte förmedla något. Beatrice lutade sig närmare för att om möjligt läsa på dess läppar. Det var väldigt otydligt men hon tyckte sig kunna tyda att den sade: "Skit ner dig din jävel."

bild

onsdag 18 mars 2020

"Dubiös...", hörde Bea plötsligt vagt i sitt vänstra öra. Någon viskade. Hon vände snabbt på huvudet för att se efter vem det var. Det var en fågel. Vad var det med alla dessa fåglar?

"Vem, vad, vad nu? Dub...vad snackar du om? Tala så att man hör!"

Fågeln lutade sig försiktigt mot Beas öra och viskade skrämt: "Ehhrm, jag är ledsen men..."

"Tala ur skägget fågel! Var inte en sån jäkla kliché.", nu var det Gessle som tappat tålamodet.

Den stackars fågeln flög bort för att viska i Gessles öra. "Jo, ursäkta. Men jag tror att det kanske är dubiös du är ute efter? Eller...nej?"

"Jaaa! Äntligen en tänkande varelse! Det är förstås en dubiös hink!"

bild

onsdag 11 mars 2020

"Men, Per! Är det du? Vad gör du där bak?"

Beatrice upptäckte att det var Per Gessle, 61, som satt och störde hennes lugn. Han vinkade åt henne att komma över. Det var uppenbart att han hade något viktigt att säga.

"Vad är det om?", sade Bea med spelad irritiation. Hon hade ingenting emot Gessle.

"Vad är det här?", svarade Per och pekade mot golvet.

Beatrice tittade ner och fick syn på en gammal grå hink. "En spann", svarade hon således.

"Eeeeeehhhhhh...fel fel fel! Du tittar, men du ser inte. Koncentrera dig nu för fan! Jag kan ge dig en ledtråd: det är en hink."

"Har han tappat förståndet helt?", tänkte Bea. "Om det är en hink så är det väl en hink. Vad sjuttsingen annars skulle det kunna vara?" Hon stirrande rakt in i Per Gessles uppfordrande ögon och skade medlidsamt på huvudet.

bild

onsdag 04 mars 2020

Klockan var 02.35 och busschauffören betedde sig som en taxichaufför. Ur förarhyttens högtalare skrålade Iron Maiden på högsta volym. Beatrice brydde sig inte ens om att visa upp biljetten, sannolikt hade chauffören inte brytt sig om att kika på den ändå.

Just som Bea satt sig till rätta för att njuta av färden i ensamhet så upptäckte hon att det satt någon längst bak och sneglade på henne. Alla hennes sinnen skärptes och hennes läpp blev spänd och tunn. Kroppen fylldes av äckel och överlägsenhet. Vem hade fräckheten att störa detta stillsamma tillstånd?

"Ja, var det nåt eller? Har du ätit glosor till frukost eller? Akta så att jag inte petar ut ögonen på dig med en gaffel!", sade Beatrice och vände sig bak mot passageraren. Hon uppfattade inte om det var en man eller kvinna. Det var något androgynt över människan.

"Tjalala la la la. La la.", svarade människan med sjungande röst. Sedan fortsatte den med emfas: "Yeah eh eheh!"

bild

onsdag 26 februari 2020

Just som Bea stod där och begrundade livets förgänglighet så kom hon att tänka på att hon ju faktiskt befann sig i limbo. Hon kunde inte erinra sig hur hon hade hamnat här men det kändes som att en pånyttfödelse hägrade upp sig i horisonten. Det fanns ju inte på kartan att fastna i limbo, det hade man väl aldrig hört talas om ändå. Eller? Nu blev hon tveksam. Det vore ju sannerligen försmädligt att tillbringa resten av evigheten i detta instabila tillstånd. Nog för att det säkert skulle gå att uppbåda latj både här och där så vore det ändå ganska trevligt med lite stadga och förutsägbarhet i tillvaron.

"Väntar du på bussen?", sade en tant som smugit upp bredvid Beatrice. Innan hon hann svara så tillade tanten med ett finurligt leende: "...och så kom där en buse." Det var uppenbart att detta var ett skämt hon förberett och tränat på. Timingen var perfekt.

Beas ansikte antog formen av en fågelholk. Ett sparvpar som flög förbi diskuterade om detta kunde vara den drömbostad de gått och suktat efter. De lovade varandra att hålla utkik på Hemnet ifall den kom ut på försäljning.

bild

onsdag 19 februari 2020

Beatrice letade febrilt efter de erfordeliga verktygen. Hon var så inne i sin jakt att hon inte märkte att Lotta hämtatade sig och hostade upp nöten. Även sceneriet omkring henne hade förändrats helt.

Nu stod hon plötsligt på en brygga och fiskade efter komplimanger. En herde i en eka rodde förbi. Beatrice vinkade glatt åt honom men fick bara ett hån till svar. Det var en tragisk scen trots att våren låg i luften.

Fåglarna visslade glatt dock, de gick igång på hån. Gubben i ekan hade alltid ett gäng gråsparvar med sig som hejade på. Elaka små gynnare var det. Ju råare hån destu bättre i deras tycke. Salthalten i människotårar var tydligen precis rätt och ansågs vara ett livselixir i vissa sparvkretsar.

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.