"Plagget? Visst. Jag är där och du är där. Vi spelar spelet men jag menar, hatar du spelaren eller hatar du imigranter?"

Beatrice såg sitt synfält förvandlas. Lila blev grönt. Grönt blev rött. En lerduva flög förbi. Hon var i en skogsglänta. Några meter längre fram stod två eleganta bävrar med hagelbössor över axlarna. Beatrice närmade sig försiktigt.

"Ehrrm. Är det röd avgång på den här biljetten?", frågade hon nervöst.

"Hur svarar man ens på en sådan enfaldig fråga?", svarade en av bävrarna. Den lite mer förnäme.

"Ser ni inte jag svävar? Om ni inte svarar kommer jag att flyga förbi biljettkontrollen utan att betala."

"Ge mig dina fyra sista, så ska jag kollla upp dig. Sitt kvar i sätet bara."

Beatrice tittade upp. Vad var det? Åtta ben? Kan det vara? Tarantula!

"Varför plirar du?", frågade Bea osäkert.

"Frågvis. Näsvis. Varför stirrar du på mina byxor? Kan du inte få nog?"

Spindeln var plötsligt en trampolin. Hur fick den på sig byxor?

Lättad över förvandlingen svarade Beatrice: "Chilla broder. Jag har sett byxor förr. Går det att köpa dem i medium? Med spådom inkluderad?"

"Givetvis. Men jag accepterar bara mygg som betalning. Levande mygg i kåda. Förresten; gick inte vi i samma klass i gymnasiet?" 

"Förresten? Bor inte du i lägenheten mittemot? Du verkar tveksam, glöm allt jag sagt. Här har du myggen. Har du plagget?"

Totalt utmattad efter flera timmars berättande så kollapsade Birk över barbordet. Beatrice hade suttit så fängslad att hon helt glömt bort varför hon var där. Klockan var nu sent så hennes närmaste mål blev att försöka hitta en sovplats. Hon klappade Birk på huvudet för att tacka för pratstunden och gick sedan fram till bardisken.

"Ursäkta mig. Herr Ober. Sovplats, bitte?". Bea var så trött att hon glömt att hon var i Danmark och inte Tyskland. Bartendern var dock med på noterna och svarade snabbt.

"Jawohl. mein fürer. Wir haben eine kleine Zimmer hier. Följ mig." Bartendern tog med Beatrice upp för en smal trappa bakom bardisken och visade henne till ett rum som inte var mycket större än en städskrubb. Det var precis så att en smal säng fick plats.

Bea orkade inte klaga utan tackade så hjärtligt och lade sig ner för att sova. Sömnen bjöd på drömmar. Mer om det nästa vecka.

Birk fortsatte sin historia. Den blev mer och mer osammanhängande. Ofta avbröt han sig mitt i en mening och blickade tankfullt mot horisonten, innan han helt bytte spår och började prata om något annat. Vad som fångade Beatrice uppmärksamhet lite extra var när han berättade om sitt tidiga liv som pubgosse och alla de kändisar han stött på. Det var oehört trendigt ett tag på tidigt 80-tal att hänga med pubgossar. Han berättade bland annat om hur han hade dragit linor från tuttarna på Astrid Lindgren och hur hon, hög som ett hus, lovat att döpa en karaktär i sin kommande roman efter honom. Det var svårt att kontrollera sanningshalten i historierna men Birk berättade med sådan inlevelse att det kändes otänktbart att det bara var påhittat.

Efter det glada 80-talet tog Birks liv en mörk vändning. Han växte upp och de förrut så trinda kinderna tappade sin forna lyster och kändisarna slutade att dyka upp på Prebens bar. Kvar fanns bara tomheten och spriten. Han var en åldrad pubgosse som inte insett att han blivit vuxen. De enda som nöp hans kinder nu var halvblinda kärringar som hoppades på ett gratisnummer. 

Preben försökte fortsätta med pubgossekonceptet ett tag och hitta nya yngre förmågor men det fanns ingen som kunde ta Birks plats. Han var originalet som alla jämfördes mot. Många gossar sökte upp honom genom åren för att be om råd men han skickade ilsket iväg vartenda en. Hans enda råd var alltid: "Vad du än gör, bli aldrig pubgosse. Bli aldrig som jag."

Preben ja. Var ska man börja? Det var en karaktär. Välkänd inom pubvärlden för sina spektakulära pubprojekt. Inte sällan totala fiaskon. Han var till exempel först i Danmark med att använda åsnor som bartenders. Ett alldeles spekaktakulärt misslyckande i och med att de bara kunde blanda en drink...åsnepiss. Pubgossekonceptet var alltså bara det senaste i en lång rad. Men åter till puben i Danmark där Beatrice lyssnade med stor spänning.

Kaffet gjorde sitt, så med något mindre sluddrig röst fortsatte Birk sin berättelse.

Det var en väldigt entusiastisk Albert som ledde Birk ut ur församlingshemmet till en trehjulig motorcykel och bad honom sitta ner i sidovagnen. Sedan bar det av på slingriga landsvägar i hög fart. Albert pratade oavbrutet under hela färden men Birk hörde inte ett ord på grund av vinden som ven i hans öron. Långt senare fick han veta att Albert bland annat varnat honom för att dricka av den gulaktiga dryck som Preben alltid bjöd nyanställda på.

Birk började nu att sluddra så mycket att Bea hade svårt att höra vad han sade. Bartendern uppfattade hennes vädjande blickar och satte ljudlöst fram en stor kanna kaffe fylld med isbitar. Birk drack vårdslöst ur kannan så att kaffet rann ner innanför kragen. Sedan fortsatte han sin historia.

Birk hade inte riktigt någon att rådfråga angående hur han skulle ställa sig till erbjudandet om att bli pubgosse. Han visste såklart inte ens vad det innebar. I och med att det var ett nytt koncept och så där. Att återvända till barnhemmet var heller inget attraktivt alternativ. Inte ens för att där överväga beslutet. Han var rädd för att möta de äldre barnens missunnsamma hat. Så, utan att veta vad han gav sig in på så tackade han ja till Alberts erbjudande. Albert sken upp som en sol. "Du kommer inte att ångra dig! Satan vilken dag alltså. Vänta bara tills du får träffa Preben! Det är en lirare må du tro!". Alberts konversation blev genast mer fötrolig efter att Birk tackat ja. Nu var han en i gänget, pubgänget.

Birks röst höll nu inte alls. Han vinkade tafatt åt bartendern. Inga ord behövdes. Det här var en rutin som upprepats otaliga gånger genom åren. Ljudlöst hällde bartendern upp ett rågat glas med 80 procentig STROH rom. Birk svepte detta och brast ut i ett primalskrik som fick de fåtalet övriga bargäster att rysa i kroppen. Sedan fortsatte han lugnt sin berättelse.

Efter att Albert slutfört sin närgånga undersökning så nickade han belåtet och sa: "Här har vi rätta virket. Jag besitter befogenheter att här och nu erbjuda eder en heltidstjänst som pubgosse. Med alla förmåner som detta hedervärda yrke för med sig. Jag förstår om ni tvekar. Detta är ett helt nytt koncept, uttänkt och myntat av pubägare Preben Larsen. Tillika min uppdragsgivare. Jag har rest land och rike runt i jakt på den perfekta pubgossen. Aldrig har jag riktigt vetat vad jag var ute efter, tills idag. Får jag åtminstone trycka din hand innan du svarar? Helt utan förpliktelser."

Birk stannade upp i sin berättelse. Det märktes att den här händelsen hade satt djupa spår.

"Bartender. Två jägershots till, tack."

Birk svepte shotsen och fortsatte berätta.

Efter att nästan alla gossar fått lämna församlingshemmet gick Albert fram till var och en av de resternade gossarna och inspekterade dem noga. Han vände och vred på deras ansikten och knep dem i kinderna. Allt det här utan att han yppade något annat än hummanden och besvikna grymtningar. Tills han kom fram till Birk. Där sken han genast upp och utbrast: "Vilka kinder! Maken till trind gosse har väl världen sällan skådat!". Birk bara såg generat ner i marken. Han vågade inte möta varken Alberts eller de andra gossarnas blickar. Albert brydde sig inte ens om att undersöka resten av gossarna utan skickade genast ut alla utom Birk. Birk var nu räddare än vad han någonsin varit tidigare. Han var ensam i rummet med Albert, ingen annan vuxen fanns i närheten. Han var vid det här stadiet nästan helt övertygad om att Albert var en kannibal som skulle grilla hans trinda kinder över öppen eld.

Denna veckans avsnitt utgår på grund av bristande inspiriation. Måtte det ordna upp sig till nästa.

Det ville Beatrice. Så Birk drog i sig två snabba Jägershots och fortsatte sin berättelse. Han hade nu börjat få upp farten, upplivad som han var av att ha en lyssnare.

Efter, vad som för Birk och hans barnhemsvänner kändes som oceaner av tid, så blev det då äntligen lördag och de samlades i byns församlingshem. För nervösa för att ens våga prata med varandra stod de uppradade längs med ena långsidan i ett stort rum. Vid ett bord i mitten av rummet satt Albert med en hög av papper framför sig. Birk mindes fortfarande ordagrant vad Albert sa den dagen.

"Välkomna ska ni vara. Jag förstår att ni är nervösa och förväntansfulla. Det här kan vara er livs chans. Jag kan ännu inte tala om vad det är jag erbjuder er här men jag vågar lova att en stjärna kommer att tändas idag. En av er kommer att få lämna barnhemmet för gott idag och följa med mig."

Många av gossarna kunde nu inte hålla tyst utan började tissla och tassla med varandra. "Tystnad!", skrek Albert. "Du, du och du. Lämna genast lokalen! Ut med er!". Han pekade ut några av de som tisslat och tasslat mest. Kvar var nu bara Birk och ett fåtal andra som stirrade ner i marken med skrämda blickar.

Beatrice tittade frågande på den gamle mannen och han började berätta. Hans namn var Birk Borkasson och han föddes i början av 50-talet av föräldrar som ansåg att de hade viktigare saker för sig än att uppfostra barn, så ganska snart efter födseln hamnade han på barnhem. De första åren där mindes han inte så mycket av. Historien började egentligen på riktigt när han var i 10-årsåldern då en man vid namn Albert Kjerebol anlände till barnhemmet. Albert bjöd på godis och läskedryck. Han var där för att han representerade en pubägare. En nytänkande sådan. Pubägaren skulle hålla audition för barnhemsgossar från hela landet. Exakt vad det var för var i detta skede hemligt. Pubägaren ville inte riskera att någon annan krögare stal hans idé. Auditionen skulle hållas i byns församlingshem kl 15 den kommande lördagen. Alla gossarna på barnhemmet började drömma storslagna drömmar. Det här var deras chans att ta sig därifrån och ut i stora världen. De bönade och bad föreståndaren om att få tillstånd att lämna barnhemmet. Reglerna var annars väldigt strikta. Efter att Albert lovat att göra en generös donation så gick föreståndaren till slut med på att låta gossarna gå på auditionen. Birk närde inga störra förhoppningar om framgång. Det fanns åtskilliga gossar där på hemmet som var bättre på allt från att kasta kula till att hålla andan under vatten. Men drömmen var likväl väckt. Då och då lyckades han inte hålla tillbaka hoppet och i svaga ögonblick tillät han sig att fantisera. Kunde det vara en cirkus kanske? Skulle han få sköta lejonen så att de hade tillräckligt med mat inför föreställningarna?

Här slutade Birk att berätta och tittade upp mot Beatrice. "Vill du att jag fortsätter?"

Mannen drog en djup suck och stirrade barskt ner i golvet. Lite villrådig gick Beatrice och beställde varsin öl till. Sedan satte hon sig ner bredvid mannen och lade en tröstande arm över honom som om att han var ett gråtande barn.

"Oj då. Det verkar som att jag kommit åt en öm tå här. Har du något emot pub-barn eller?"

Mannen mumlade ett svar mellan sammanbitna läppar. "Det heter pubgosse."

"Ursäkta?", svarade Beatrice snabbt. Hon hörde mycket väl men hon förstod inte.

Med lite tydligare stämma svarade mannen. "Det heter pubgosse." Och i en utandning lade han till. "Jag är en pubgosse."

Beatrice tackade ja till ölen och svepte den i ett drag.

"Papegoja säger du. Det är intressant att du nämner det. Jag är nämligen här för att adoptera ett barn. Vi skulle kanske kunna gå ihop och adoptera tillsammans? Om ni kan ha barnet här som ett pub-barn så kan jag komma och hälsa på när jag är ledig. Vad sägs?"

"Glöm det!", svarade mannen snabbt.

"Ska jag glömma det?"

"Ja, det ska du. Ingen ersätter Gurra! Framför allt inte ett jävla barn."

"Vänta vänta! Nämnde jag att det är ett asiatiskt jag är ute efter? Om du tyckte att Gurra imponerade med fyra språk så vågar jag nästan lova att det här barnet kommer leverera minst tretton språk."

"Finns det några snälla barn här!?", skrek Beatrice in i en halvtom lokal. Gästerna på Den bly gryden tog mycket liten notis. Det rådde en nästan apatisk stämning. "Vad fasen är det som har hänt? Någon som dött eller?", fortsatte hon.

"Gurra dog igår.", svarade en gammal man på svenska.

"Det var som tusan", tänkte Bea. "Jag har inte ens börja dricka ännu men jag förstår redan vad de säger."

"Jaha. Då får man beklaga sorgen då. Vem var denne Gurra? En god vän? Mister du en står dig tusen bi? Eller vad är det nu de brukar säga? Så unik var han vän inte va?"

"Gurra var pubens papegoja. En Grå jako. Det är ingenting du bara ersätter. Han talade fyra språk flytande. Mycket talar för att vi måste stänga puben för gott nu. Vad är det för mening ens? Inget svar? Nej, jag tänkte det jag. Men för all del. Vill du ha en Grön tuborg eller varför är du här? Inte bara för att beklaga sorgen va?"

Något modstulen vandrade Beatrice Istegaade fram efter mötet med gossen och hans mamma. Hon hade inte räknat med att det skulle vara så stora språkförbistringar. Att bara peka och nicka borde ju räcka för att göra sig förstådd om inte invånarna vore sådana idioter. Kanske var hon för nykter. Danskan kanske skulle falla på plats efter ett par Tuborg.

"Ursäkta mig. Närmsta grön Tuborg? Ööööl? Bira? Bitte.", frågade Beatrice första människan hon mötte.

Människan pekade irriterat på en skylt rakt över gatan. "Den blå gryden" stod det skrivet i guldreliev över en blå botten.

"Smakfull skylt. Det kanske ändå finns hopp om det här lilla landet.", svarade Bea och begav sig. Nu jäklar skulle hon supa sig dansk.

"Va er de som sker?" En mycket upprörd kvinna närmade sig Beatrice med stora steg.

"Ursäkta? Går det att ta om det på ett språk man förstår? Är det din gosse det här? Kan du kanske få tyst på honom i såfall? Det finns få saker jag hatar så mycket som gråtande gossar.", svarade Bea. Återigen tog hon i lite mer än vad hon hade tänkt.

"For saeden! Ja, det er min dreng. Du ska veta hut, Sting."

"Sting? Jag försökte precis förklara för den här lilla gossen att jag inte är Sting. Är du lika dum du? Vad är det för ställe jag hamnat på? Jag vill bara hitta ett adoptivbarn. Snabbt och lätt. Jag trodde Danmark var ett civiliserat land och inte fyllt av en massa idioter som er."

Kvinnan bara skakade på huvudet och gick därifrån, för sin inre syn såg hon sina Stingskivor stå i lågor.

Det var inte första gången någon misstagit Beatrice för Sting. Det var något med hennes internationella utstrålning.

"Nej, det är jag icke!", svarade hon strängt. Lite strängare än vad hon hade tänkt. Det var det danska språket som gjorde henne aggresiv.

Personen som ställt frågan var en liten pojke på 10 år. En så kallad gosse. Gossen började gråta när han hörde Beas stränga svar.

"Men va fasen! Förlåt då. Men det är väl ändå en jäkla skillnad på mig och Sting nu förtiden. Har du sett hur dåligt han åldrats? Hans hår är ju inte ens i närheten av mitt."

Gossen bara snyftade till svar. Han förstod inte ett ord av vad Beatrice svarat. Det enda han uppfattade var Sting, så han förmodade alltjämt att hon var Sting men att han var trött på gossar som kom fram och frågade om han var Sting och därför var så irriterad.

Efter att mannen hade gått satt Beatrice kvar i djupa tankar. Hon kände sig okaraktäristiskt moloken. Hon brukade vanligtvis strunta i andras åsikter. Särskilt helt okända människor på tåg. Men det var något med vad mannen hade sagt. Hon hade ju faktiskt hört det förr. Det där med moralisk kompass. Det var är ändå en ganska viktig egenskap hos ett adoptivbarn. Hon hade nästan tagit för givet att alla barn hade en moralisk kompass.

"Nästa station Köpenhamns huvudbangård. Köpenhamn nästa!", hördes från högtalarna i tåget. 

Beatrice hade inte ens märkt att de redan passerat över bron. Fortsatt tankspridd steg hon av och begav sig mot Istedgade. Kanske skulle hon bara ta sig en lille, lille pilsner först innan hon påbörjade adoptivjakten. En grön Tuborg. Hon var ju ändå i Danmark. Man måste ta seden dit man kommer. Dock var hon inte sådan som gick in på första bästa pub och satte sig, som en idiot. Nej, att välja rätt pub krävde lite finess. Om den inte kändes rätt redan från utsidan så var det bara att gå vidare. En ny möjlighet väntade alltid runt hörnet.

"Undskyld, er du Sting?"

Beatrice stannade upp och vände sig om. Var det någon som tilltalade henne?

Herren nickade och tog in vad Beatrice berättade. Efter en lång tids tystnad tog han till orda.

"Adoptivbarn ja. Det är ingen lek det där. Jag antar att du är medveten om att adoptivbarn i regel helt saknar moralisk kompass?"

"Ja, jag har hört.", svarade Beatrice. "Men så illa kan det väl ändå inte vara? Du ska väl inte smolka ner min glädjebägare nu va?"

"Jag talar av egen erfarenhet. Jag är själv adoptivbarn, förstår du. Lycka till att få mig att lyfta ett hederligt finger. Min han består av idel krokiga fingrar fyllda av syltrester från alla burkar jag petat ner dem i."

"Är det inte bara så att du sitter där och är missunnsam nu? Avundsjuk på min babylycka?"

"Tro vad du vill.", svarade mannen snabbt. "Nu har jag inte tid med dig mer. Jag ska smida ränker. Adjö."

Efter många om och men satt Beatrice till sist på tåget mot Köpenhamn för att där införskaffa ett stycket adoptivbarn. Hon hade utarbetat en plan i huvudet. Hon skulle börja på Isteegade. Bara gå gatan upp och ner och skrika: "Börn?". Det betydde barn på danska, det hade hon kollat upp. Förhoppningsvis skulle hon höra en viskande röst från en gränd och där möta upp en med en dansk barnförmedlare. Hon var dock noga med att allt skulle gå rätt till så hon skulle direkt fråga om vad förmedlaren hade för certifikat och garantier för att barnen inte var kidnappade på något sätt.

"Du ser nöjd ut du!", hördes plötsligt en röst från sätet mittemot. "Det är inte ofta men ser så nöjda personer nu förtiden. Får man lov att fråga varför? Jag är själv otroligt missnöjd av mig, förstår du. Inte ens spriten hjälper längre."

Beatrice tittade upp och mötte blicken på en tanig insjunken liten herre med sliten kostym.

"Jaha, det är så tydligt? Jag trodde jag satt och kvävde mina leenden. Det handlar om liv och död, kan man säga. Jag ska till Danmarks huvudstad för att adoptera ett barn. Kanske från Kina. Etiskt, givetvis."