Efter att Beatrice rullat några varv där i vägkanten så borstade hon av sig lite grus och började målmedvetet vandra mot Raymonds bar och MC klubb. Hon tänkte att det inte kunde vara allt för långt kvar nu. Antagligen hade det här varit ett utmärkt tillfälle att ta upp mobiltelefonen och ringa på hjälp men Beatrice ägde ingen mobil. Hon litade inte på något hon inte kunde se. Att skicka osynliga signaler genom luften var ren strunt i hennes tycke. Om hon hade tänkt efter lite till så hade hon sannolikt börjat misstro ljud i allmänhet också. Även det var ju en osynlig signal som nådde örats hörselgång och via trumhinnan omvandlades till magiska signaler i hjärnan. Lyckligtvis tänkte hon aldrig så långt.

Tre timmar passerade. Beatrice hade saktat in farten och lunkade nu vägen fram i makligt tempo. Emellanåt, när hon skymtade en särskilt lockande lastbil, sträckte hon upp en loj tumme och vinkade nochalant. En och annan tutning hade hon fått men ännu ingen som stannat. Solen var nu på väg ner så hon började snegla efter tiggarläger eller gryt där hon kunde tillbringa natten.

Då for plötsligt Raymond förbi.

När chauffören återfunnit fattningen slogs han av att han ännu inte frågat Bea vart hon var på väg. Han hade kört fyra timmar i sträck och låg bra till i sitt eget schema.

"Ehm, har du sovit gott?". Utan att vänta på svar lade han till. "Jo jag tänkte, du har inte sagt var du ska. Vi är just nu i höjd med stugbyn där jag brukade tillbringa somrarna när jag var liten. Du skulle sett vad vi hade skoj. Jag har två bröder förstår du. Ibland var det lite bråkigt men det är ju som det ska."

"Jajajajaja, jag hör. Jag ska av här. Jag är framme!", svarade Bea med en sömndrucken och irriterad stämma.

Leif tittade förvånat på Beatrice. De var mitt på motorvägen med tre kilometer till närmsta avfart. "Är du verkligen säker på det? Jag kan inte stanna lastbilen här förstår du. Då ryker körkortet fortare än du hinner säga kartoffelstrudelpudel. Ja, jag skojar förstås. Det är ju inte ens ett riktigt ord."

"Men för helvete! Sakta ner bara, så rullar jag ut."

"Satan satan satan!", Bea fick plötsligt bråttom. Hon hade glömt en bulle i ugnen på våning fem.

"Var ligger våning fem?", frågade hon en förbipasserande kråka som var på väg till våning åtta.

"Krax, ingen jävel vet var våningarna ligger här. Jag är på väg till våning åtta och har varit det i tre månader. Krax. Kan du ringa mig när du är på våning fem? Mitt nummer är krax, krax och krax."

"Ja självklart kan jag det.", svarade Bea och skrev numret i stjärnorna. Sedan gick hon in i hissen och tryckte på den enda knappen hon såg där. Den var helt omärkt.

Hissen började krånga och svänga av och an. Det gick inte att avgöra om den rörde sig eller inte. Efter ett tag hördes en röst från en högtalare. "Har ni problem med hissen?"

"Ja, jag har problem! Jag ska till våning fem men det finns inga siffror här. Hjälp!"

Just som Bea skrek på hjälp så vaknade hon och stirrade rakt in i ögonen på lastbilschauffören Leif som med nöd och näppe lyckades hålla fordonet på vägen.

"Får jag spekulera fritt? Får jag det?"

En väldigt bekant röst hördes plötsligt bakom Beas vänstra öra. Hon vände sig om och fann sig öga mot öga med sin gamla filosofilärare.

"Ehrm, ja du får spekulera. Varför skulle jag motsätta mig det?", svarade Beatrice.

"Kan det möjligtvis vara på det viset att man aldrig riktigt saknar båset förrän kon är tömd? Ja på mjölk då, naturligtvis. Det är en känsla jag har, som jag inte riktigt kan nå."

"Din iaktagelse är skarp. Om än något naiv. Låt mig vända på steken och föreslå ett alternativ. Kan det möjligtvis vara på det viset att som man bäddar så ligger man i? Ja sängen då, naturligtvis. Kalla det en känsla om du vill men jag kan bara inte nå den riktigt."

Beatrice log stort och vänligt mot sin gamla lärare och tänkte att jägaren har blivit bytet. Handskarna var av, tärningen var kastad och fan var uppe på torra land och spatserade omkring som ingenting.

Katten märkte att dess taktik inte bet på Beatrice så den bestämde sig för att lägga korten på bordet och släppa fasaden.

"Okej, jag ska levla med dig. Som du kanske vet så är jag en ganska känd influencer men ja, det går trögt för tillfället. De jäkla sponsorerna vägrar betala mig."

Bea visste mycket väl vem det var, Kattla från bloggen Tengil, och hon var inget fan. Hon såg framför sig hur Kattla och hans influencerkompisar festade hela nätterna till tonerna av Darin - Money for nothing.

"Stick på en Darinkonsert innan jag ger dig på moppe!"

Kattla lydde och gick på konsert. Han drack sig full och käkade gräs hela natten. När låten Money for nothing spelades så lyfte taket. Konserten kryllade av influencers.

Beatrice befann sig plötsligt i en tunnel. Hon rörde sig framåt i jäktat tempo. Hon hade en tydlig känsla av att vara förföljd men vågade inte vända sig om.

Tunneln var upplyst av kulörta lyktor med jämna mellanrum. I slutet av tunneln möttes Bea av en praktfull barockspegel. Där kunde hon nu, utan att vända sig om, se sin förföljare.

Det var en vit, lång och mycket smal katt. Katten räckte fram en tass i en tiggande gest och sa: "Hey mister."

Beas tidigare rädsla rann av henne som vatten på en gås. Hon vände sig långsamt och dramatiskt om mot katten och svarade: "Tänk att jag är så trött på såna som er! Ni bara tar och tar, och ger inget igen."

"Mister...?", svarade katten med sin allra mjukaste stämma och lade sitt långa och mycket smala huvud på sned.

Två brevduvor möttes plötsligt i Beas blickfång. De bar båda på en hemlig last. Den ena hette Gambi och den andra hette Bambi. Beatrice visste av någon anledning om det så hon sade:

"Ey! Bambi! Ge mig ditt brev va. Jag är så sjukt nyfiken på vad det står!"

Bambi stannade upp och stirrade argt på Bea. "Nej du! Har du inte hört talas om brevhemligheten! Den är skyddad utav grundlagen. Jag tar inte lätt på grundlagen."

"Kom igen din jävla paragrafryttare. Ge mig en snabb glutt bara så ska jag ge dig frö."

"Bah, frö. Jag har så mycket frö att jag badar i det. Varje morgon går jag ut och bränner ett ton frö bara för att roa mig. Jag är alldeles frövild..."

"Tillväxt!", skrek direktören. "Det är vad alla vill ha. Det är ett jävla tjat."

"Är du riktigt säker på det, gubbe lilla?", frågade Bea från ryggen på en zebra. Hon red ända fram till direktören och böjde sig ner när hon sade det.

Direktören blev förskräckt. Han hade aldrig fått mothugg förr. I hans värld höll alla med. Det fanns inte utrymme för diskussion.

'"Där fick du nåt att bita i.", sade Svenne som vädrade morgonluft när han märkte hur konfunderad direktören blev.

Skogsharen blev totalt nipprig av den tryckta stämningen så han började hoppa på stället. Högre och högre för varje hopp. Han var längre och längre tid i luften. Och plötsligt var han borta. Ett sista högt skutt bara. De andra i sällskapet höll andan. Skulle han aldrig landa igen? Svaret var nej.

"Jaha, där flög han sin kos. Det var väl väntat, antar jag.", sade Svenne och ryckte nochalant på sina krumma axlar. Ingen märkte det.

Fan vad härligt, tänkte Beatrice. Svenne var i sitt esse. Hans geist gick inte ta miste på. Det lyste om honom som att han svalt ett tomtebloss.

"Fan vilken schwung du har i personligheten!", skrek Bea ut i sin förtjusning.

"Ja, jag vaxar pungen än om man säger så."

"Det märks verkligen!"

"Tycker du det? Fan vad snällt av dig."

"Ehrm...", skogsharen harklade sig. Han kände sig utanför. Det krävs inte mer än två för att dansa tango, men nu var de ju tre. Ett dilemma. Olösligt? "Jag finns. Jag har känslor. Jag accepterar inget mindre än min fulla rätt som varelse."

"Äh, lugna ner dig haris.", sade Svenne lugnande. "Bea och jag går way back, ska du veta. Det är som att återse en gammal bro man ofta spatserat över."

In i gläntan steg plötsligt en direktör med fejkad ölmage. Han vaggade långsamt fram och tillbaka. Alla tystnade och stirrade förundrat.

Beatrice tog ett stort kliv åt sidan och såg att där mycket riktigt var något där hon just stått. Hon gick ner på knä för att titta närmare. Dra på trissor! Det var Svenne som stod där, krummare än någonsin. Han mätte inte mer än tre centimeter över marken så han var helt nersänkt i mossan. Bea lyfte upp och ställde honom på en sten.

"Men vad ska det här betyda? Det här är ju Svenne och inte någon Carsten!", sa Bea till skogsharen med irritation i rösten. Hon tyckte inte om att bli lurad.

Skogsharen skelade med sina otäcka ögon och svarade: "Carsten eller Svenne. Det är sak samma för mig. Jag dömer inte boken efter omslaget. Jag kallar alla jag tycker om för Carsten."

Nu tog även Svenne till orda. Hans röst var otroligt stark och klar, inte alls påverkad av hans ihopsjunka kroppshydda. "Mina vänner. Inte ska vi tjafsa, va? Kan vi inte ha det latjo, va? Cadillac!!!"

"Välkommen till Curre-Curre-dutt-ön!", viskade en skelögd skogshare. "Väck inte Carsten. Han har rest hela natten ifrån Odense. Han är dansk, förstår du."

Beatrice befann sig nu plötsligt i en skogsglänta. Det var tidig skymning och koltrastarna sjöng i träden omkring henne. Hon såg först inte haren. Rösten verkade ha sitt ursprung i tomma intet.

"Nämen lilla hare, vilken liten en alltså!", utbrast Bea förtjust när hon fick syn på den.

"Hysh! Sade jag inte åt dig att vara tyst. Jag blir ogärna sträng men jag gör allt för Carsten. Vi två har varit älskare sedan Roskilde 2004. Summer of love, om du minns?"

"Var är den där Carsten då? Jag ser bara barr och mossa så långt öronen räcker!", svarade Bea med dämpad röst.

"Du står på honom din dumbom!", replikerade haren snabbt.

Lastbilschauffören hette Leif. Han var en ensamstående tvåbarnspappa från Borås. Fritidsintressen var innebandy och fjärrskådning. Mer än så hann inte Beatrice uppfatta innan tristessen fick henne att falla i en djup sömn.

"Beaaaaaaaaa! Äntligen är du här igen! Snacka om att jag har längtat! Känner du inte igen mig? Det är jag Curre Lindmark, Tre Kronors gamla coach."

"Jo, självklart känner jag igen dig.", ljög Beatrice. "Är det dags att plocka ut landslaget igen?"

"Va? Nej nej nej. Fel. Minns du inte? Jag har lagt det där bakom mig. Det blev för mycket tjafs med pucken. Du är ju min simtränare nu. Ser du inte att du är i en simhall?"

Då insåg Bea plötsligt var hon var, i en gammal simhall som stank av klor. Hur gör man nu det här då, tänkte Bea. I nästa sekund visste hon.

"Kom igen Curre. I och bada nu. Låt dina härliga homo sapiens sapiens ben dansa i vattnet."

Lasbilschauffören, detta mytomspunna väsen som drog fram över vidderna i sin majestätiska farkost fylld dyrbar last. Likt sköldpaddans skal var farkosten också ett hem. En liten inrökt hytt fylld av urdruckna ölburkar och solkiga porrtidningar.

För Beatrice fanns det inga alternativ. Om hon inte fick lift med en chaffis fick det vara. Hon fantiserade om att bli upplockad av en polack med dålig svenska. Någon som kom från trassliga hemförhållanden och som kanske flytt för att gå med i en cirkus som ung. Hela resan skulle han dela med sig av sina upplevelser med den skäggiga damen och clownerna. Kanske var där en clown som druckit för mycket en kväll och somnat med sminket på. Oj oj oj, som den clownen skulle sett ut dagen efter. Dvärgarna hade kanske till och med satt gröten i halsen av skratt vid frukostbordet.

Längre kom inte Bea i sina tankar innan en långtradare tutade och saktade in framför henne. Chauffören hade sett hennes skylt och blivit nyfiken. På skylten stod det:

"Prästens lilla kråka vill gärna ut och åka. Lastbil ska det vara då, blå grå stå sten. Lycka till!"

Eftersom hon var både utan körkort och fordon så bestämde sig Beatrice för att ta en taxi hela vägen till Raymonds Bar och MC klubb. Hon räknade kallt med att Ray-Ray, som hon nu kallade honom, skulle stå för notan. Hon lyfte telefonluren och slog numret till nummerupplysningen.

"Nummerupplysningen Kent, hur kan jag hjälpa till?"

"TAXI!", skrek Beatrice till svar.

"Jaha, är det någon särskild taxi ni är ute efter? Vart bor ni?"

"Den ska vara bekväm, jag ska långväga! Jag bor..."

Bea började ana ugglor i mossen. Varför frågade denna människa efter var hon bodde? Det var privat information som hon inte hade för avsikt att delge honom. Så hon fortsatte:

"Var jag bor har du inte att göra med din fjant!"

"Men hur ska jag veta vilket bolag jag ska koppla dig till då?", Kent började bli irriterad.

"Skit ner dig!", väste Beatrice till svar och slängde på luren.

Så ska de tas, tänkte hon nöjt för sig själv. Det fick bli till att lifta istället helt enkelt. Hon hade ett favoritställe för liftning. Det var nere vid macken, precis där den stora vägen tog sin början. Vägen är alla äventyrs moder, brukade hon tänka för sig själv när hon var på det humöret. Och nu var hon det.

Bara några sekunder efter att Beatrice lagt på luren igen så ringde den. Hon lät det ringa några signaler för att inte verka för lättflörtad.

"Ja, det var B här. Vem har jag den äran att tala med?"

"Ja hejsan mitt namn är Raymond från Raymonds Bar och MC klubb. Är det Beatrice?"

"Det stämmer fint det må du tro. Går jag händelserna i förväg om jag frågar ifall du har latj att erbjuda mig?"

"Latj och latj, jag vet inte jag. Som du kanske vet så är vi villiga att erbjuda dig en permanent plats i vårt lilla gäng. Är detta något du är intresserad av?"

"Ja du Raymond lilla. Jag måste tänka över det ordentligt. Jag kommer över på ett studiebesök imorgon. *klick*"

"Sodom och Gomorra...hur kan jag hjälpa till?"

"Jaha, är det här Raymonds Bar och MC klubb eller har jag ringt rent åt helvete fel?"

"Vem är det som frågar? Om jag får fråga? Jag är inte på humör för nån jävla telefonförsäljare. Förstår du det?"

"Vilken jälva attityd! Är det så här du behandlar en blivande medlem?"

"Nej du, här blir ingen medlem hur som helst. Vi har bara en medlem fina listan och hon heter Beatrice. Det kan väl inte vara...ehrm satan också...*klick*"

Och så bröts samtalet och Beatrice satt kvar med en samtalston i örat.

"Knuttar, skuttar, sluttar.", Beas tankar vandrade iväg. Skulle hon gå med i ett motorcykelgäng? Det var frågan på dagordningen. Här gällde att väga för och emot.

I för-kolumnen: 1) Västen. 2) Klubbhuset. 3) Vidderna.

I emot-kolumnen: 1)

Nej, hon kom inte på något som vägde emot. Kanske lika bra att ringa upp och meddela beslutet direkt då. Ingen idé att vänta på en död häst liksom. Med ett leende på läpparna tog hon upp luren och bad om att bli kopplade till Raymonds Bar och MC klubb.

För att göra en lång historia kort så var nu Beatrice hemma igen efter sin Frankrikeresa. På det hela taget så var hon ganska nöjd. Hon hade ändå fått träffa en kunglighet, låt vara inte solkungen. På resan hem hade hon också bytt recept och historier om barnaga med de andra passagerarna.

När Bea gick runt och donade i sitt hem fick hon plötsligt syn på sin telefonsvarare. Hon hade nästan glömt bort att hon hade en. En liten röd lampa blinkade ihärdigt så hon började famla efter nån knapp att stänga av den med. Svararen började då spela upp ett meddelande som lät ungefär så här:

"Ja tjena Beatrice. Det här är Raymond från Raymonds bar och MC klubb. Du kanske minns när ni stannade till här för att låna toaletten och så. Ehrm ja jag ska väl säga som det är. Kenta har inte slutat prata om dig sen ni åkte så jag lovade honom att jag skulle kolla med dig igen hur din gängsituation ser ut. Han tror att du är av rätta virket helt enkelt. Om du är intresserad så väljs du in som fullvärdig medlem direkt såklart. Inget hangaroundtjafs. Så vad säger du? Du kan väl slå mig en signal. Jag finns i boken. Over and out! Ride hard! Harley for life!"

Vakten förstod inte vad Bea sa, men han förstod vad hon menade. Hennes kroppsspråk visade tydligt att hon var intresserad av att byta en fånge mot en annan. Och självklart så hade han hade varit med förr. Fångbyten var lika vanliga i hans bransch som blåshål i valbranschen. Hans chefer brydde sig bara om att antalet fångar stämde. Vilka de var spelade ingen roll. De ser likadana ut allihop ändå, brukade de säga till varandra och skratta nöjt.

"Changer de prisonnier? Oui?", sade vakten med ett slugt leende och pekade på Jorndolf.

"Ah, komsi komsa. Mot den här. Garage. Champagne. Kuliss?", svarade Bea och pekade i sin tur på guiden som försökte ducka bakom en av människorna i turistgruppen. "Kom nu fram här mr Guide! Var inte rädd."

Vakten nere i hålet öppnade gallret så att Bea kunde putta ner den stackars guiden. När sedan Jorndolf släppts upp möttes han av en rungande applåd. Gruppen var nöjd och harmonisk igen. Bea log mot kameran samtidigt som bilden frös och ledmotivet tonades upp.

Beatrice triumferar igen.

Efter arton timmars famlande hörde Beatrice plötsligt en svag röst som ropade hennes namn. Hon hyschade åt den utmattade turistgruppen och spände upp öronen till det yttersta. Ljudet kom underifrån, precis som hon misstänkt. De måste vara nära fängelsehålan och rösten måste vara Jorndolfs.

"Hörni! Sprid ut er och leta efter en ingång. Jag har all anledning att misstänka att fängelsehålan är precis under oss här någonstans! Kryp om ni måste."

En minut senare var ingången hittad. Det var inte mer än ett litet galler i marken. Några meter ner satt mycket riktigt Jorndolf med en vakt. Bea hade lite dåligt samvete över att hon satt dit honom så hon tänkte att det var på sin plats med ett fångbyte. Både hon och resten av gruppen var trötta på guiden, de hade sett igenom hans charad och charmen hade bleknat totalt. Fick bli ett byte med honom och Jorndolf.

"Ehrm. Mr vakt. Chemapel sanvän. Komsi komsa. Garage. Medaljong. Sekretär?"