Personen som berättade om kriget var en av Bengts anställda. En timid man som kallades Kim. Kim utförde diverse trädgårdsarbeten på herrgården. Han var känd för sina olika trolleritrick. "Kim salabim", var en av hans många så kallade catch phrases. Historien Kim nu berättade handlade däremot inte om trolleri. Den gällde hans farfar. En man som stridit för Kim Il Sung och stupat på slagfältet.

Just när Kim kommit till en särskilt tårfylld passage ropade Beatrice från ingenstans: "Vendetta! Vendetta! Vendetta!" Hon var uttråkad och krävde nu uppmärksamhet. "Lilla vännen! Inte ska vi gråta va? Har du inte funderat på att hämnas? Kom hit här och sniffa lite Jesuspuder så ska vi nog tusan få in dig på rätt köl!"

Kim lydde motvilligt, ihärdigt påhejad som han var av Bengt och hans entourage.

Efter den här passagen var Beatrice minne väldigt suddigt igen, men hon var nu ganska säker på att hon var på väg mot Nordkorea.

Ömtöcknad satte sig Beatrice i knät på en medpassagerare och började försöka minnas tillbaks till hästgården och vad som egentligen hände där.

Det hade börjat bra. Nyckeludd efter nyckeludd lastades upp i näsborrarna. Och det var verkligen prima grejer, precis som Bengt hade utlovat. Sen hade det vankats underhållning. Här var minnesbilderna suddiga och blandade med drömmar, men Bea kände på sig att det var något med dvärgar, eld och enhjulingar. En ganska påkostad tillställning alltså. Var där månne en asiat där någonstans också? Beatrice drog sig hårt i en öronsnibb och kisade med ögonen. Jo, visst tusan var där en asiat!

Efter dvärgkavalkaden hade ljuset släkts ner och sedan hade de alla satt sig i en ring på golvet. I ringen bjöds det på sagostund. Men det var inte vilka sagor som helst. Det var äkta krigshistorier från personer som varit med eller vars släktingar hade berättat för dem. En av historierna handlade om Koreakriget.

Tre dagar senare vaknade Beatrice upp på en flygplanstoalett tillsammans med en Nordkoeransk flykting vid namn Kim. Kim hade slipsen runt pannan. Hans enda sätt att kommunicera att han var öppen för dans och hålligång.

"Var tusan är jag?", skrek Beatrice och tog Kim i sina armar.

Kim pekade på slipsen och log ett brett leende till svar. Det var uppenbart att hans jag-känsla försvunnit och att han uppnått Nirvana.

"Men herregud människa. Svarar man inte på tilltal? Måtte det bara inte vara ett plan det här.", svarade Beatrice uppgivet och öppnade dörren till toaletten och tittade ut.

Det var inte bara ett flygplan hon befann sig på. Det var fullt av asiater. I panik utbrast hon då några ord hon senare skulle få ångra: "Jag är så jävla trött på alla jävla asiater på det här jävla planet!"

Beatrice avböjde Bengts enträgna uppmaningar om att prova toaletten. Hon var inte imponerad.

"Har du inget mer latjo här på gården? En slicande toa känns så jäkla 90-tal. Jag är en modern kvinna. Tiden är förbi då vi imponerades av nymodiga vattenklosetter med fiffiga mojänger."

Bengt var tyst en stund. Sedan stoppade han handen innanför jackan.

"Du menar kåååååååååååååååååla?", skrek han till svar och dinglade en påse vitt pulver framför ansiktet på Bea.

"Ja, nu börjar vi snacka.", svarade Beatrice och smackade med läpparna. "Är det diskoskit?"

"Det kan du lita på. Grade A, 100% pure Columbian cocaine.", svarade Bengt och lät nästan lika stolt som när han presenterat toaletten tidigare.

Beatrice leddes över gårdsplanen till baksidan av herrgården där gäststugan låg. Det var en byggnad helt i trä. På taket låg det solceller.

"Ja, du såg att jag hade taket fyllt med solceller ja. Det krävs en hel del juice för att driva den här raringen.", sade Bengt till Beatrice. De befann sig nu framför en dörr inne i gäststugan. "Öppna och kika in, vet jag."

Bea slet upp dörren och såg sig storögt omkring. Det enda hon såg var en vask och en toalett. Besviket sade hon: "Jättekul. Ha ha ha. Var har du den?"

Bengt gick fram till toaletten. "Hej Bengt. Välkommen tillbaka. Samma procedur som förra gången?", hördes från en högtalare på toans baksida.

"En StoolMaster 3000. Direkt från Japan!", utbrast Bengt med stolthet i rösten. "Och som om inte det vore nog så har jag precis låtit installera en Slicer. En prototypmodell som inte ens är ute på marknaden ännu. Den skivar din avföring i ultratunna skivor samtidigt som du utför dina behov. Aldrig mer några vulgära monstrositeter i toan efter avslutat besök."

Bengt von Ribentrop tog emot med öppna armar.

"Välkommen till min enkla lilla boning. Hoppas att ni ska trivas här på Hagsäter."

Hit med kardan mister!" Beatrice hade nu vaknat till och blivit sitt gamla jag.

"Halleluja!", svarade Bengt med ett brett leende. "Precis den attityden jag letat efter. Följ med här så ska jag visa dig gäststugan. Det finns särskilt en sak där som jag tror du kommer att älska. En liten överraskning, kan man säga. Direktimporterad ifrån Japan..."

"Fy bubblan vad spännande! Från Japan alltså? Är det en sexrobot så smäller jag av! Ja, nej fan ta dig om det nu inte är en sexrobot. Snabba dig på!!!"

"Vi är framme nu."

"Ja, det vet jag väl.", svarade Beatrice en säl som närgånget viskade henne i ansiktet.

"King Charles Jabberwocky den tredje är redo att ridas in. Bara några papper som måste skrivas på sen kan ni börja."

"Va? Papper? Jabber? Ehrm. Ja, såklart.", svarade Beatrice yrvaket. "Jag skall genast skrida till verket.", lade hon sedan till för att dölja sin förvirring.

Smack-Dab-McDaniels hade parket bilen utanför en ståtlig herrgård i brittisk stil. Hagsäters Stuteri levde än så länge upp till Beatrice högt ställda förväntningar.

"Jäkla sjöbuse", tänkte Bea för sig själv och vände uppmärksamheten mot en paviljong som tornat upp sig i horisonten. En utsökt paviljong var det.

Paviljongen ropade på Beatrice: "Hörru! Kom hit och kika va! Är jag inte utsökt, så säg då?"

Beatrice kunde inte annat än att hålla med men hon var inte så förtjust i skrytet. Hon ansåg att en paviljong bör vara blygsam och ödmjuk. Ännu mer så om den råkar vara så pass utsökt som just den här var.

"Visst. Jag kan komma över. Men du får gärna tona ner attityden liten. Jag ser att du är utsökt. Jag behöver inte höra dig säga det också."

"Jag vet. Jag ber om ursäkt. Det har varit en jäktig dag. Ungarna kom hem från Sälen igår. Tre krossade rutor och en dörr som kärvar. Jag viille bara ha lite egentid."

"Ud efter öl efter öl efter öl..."

En sång sjöngs plötsligt av en sjöman som seglat klart och bytt segel mot sejdel. Beatrice lyssnade uppmärksamt. Texten var medryckande och lätt att lära sig. Snart fann hon sig sjunga med. Då tystnade sången.

"Hallå! Jag sjunger den nu. Du får vänta på din tur. Sjung en annan låt, va!"

Sjömannen var märkbart irriterad. Han var tydligen en sån som alltid ville sjunga solo. Alltid stå själv i rampljuset. Inte låta någon annan stjäla hans åska.

"Förlåt då. Inte visste jag att ni var en sån där. Ja, alltså en sån där idiot.", svarade Beatrice lugnt.

Innan Beatrice hann svara på parkeringsvaktens otrevliga frågor så öppnade sig marken under henne och hon föll fyra kilometer ner i amylasen. Och det var inte vilken amylas som helst heller. Det var amylasen på en häst med ett ofantligt stort svalj.

"Ehrm...ursäkta mig. Fröken. Förlåt men vad gör ni i min amylas?", frågade hästen lite försiktigt, ovan som den var av oväntade gäster i amylasen.

Det tog ett tag för Beatrice att vänja sig vid svaljets dunkel. Det var väldigt dåligt upplyst. Bara enstaka lampor lyste med svaga neonljus här och var. Konstigt nog hade hon inga problem att andas heller trots att hon simmade omkring i trögflytande saliv.

"Jag är inte här av egen fri vilja. Det är något skumt på gång här, tror jag. Kanske någon sorts sammansvärjning. Hyser ni inte själv några misstankar i den riktningen?"

Hästen gnäggade till. "Nu när du säger det. Jag har känt mig ovanligt stursk den senaste tiden. Och det ska du veta. Stursk, det är jag verkligen inte."

"Det är inte tillåtet att stå här. Förstår du?", sa parkeringsvakten irriterat.

"Jag ser ingen skylt. Det låter som att du försöker köra en blåsning här.", svarade Bea precis lika irriterat.

"Skylten är här!", skrek parkeringsvakten och körde upp en skylt rakt i plytet på Beatrice.

"Men söte jesus! Så kan du inte hålla på. Skylten måste för fasen vara monterad. Du kan ju inte gå omkring med den som om den var nån jäkla slickepinne! Detta finner jag mig icke i!"

"Jo, tänk för att det kan jag. Hur många böter tror du jag skulle få skriva ut om jag informerade folk innan om att det var otillåtet att stå här? Förstår du? Kocko. Hallå, är det nån hemma i nöten?"

Beatrice lutade sig tillbaka i sätet och blundade. Plötsligt befann hon sig på ett löpande band i en fabrik. När hon vred på huvudet såg hon till sin förskräckelse att både framför och bakom sig satt identiska kopior av henne själv. Hon kunde se att alla kopiorna samtidigt gjorde samma upptäckt och att de reagerade med samma förskrämda blickar.

"Men va fasiken är det här?", utbrast en av kopiorna. "Jag kräver svar, jag! Ja, det gör jag."

"Ja, det var väl själve fasiken!", svarade en annan. "Jag är inte byggd för sånt här! Finns det nån stolthet kvar?"

"Va fan svamlar du om?", svarade en tredje. "Ser du inte att jag redan donerat tre sälar till välgörenhet? Det här är småpotatis."

"Söte Jesus.", tänkte den riktigt tvättäkta Beatrice för sig själv och begravde ansiktet i händerna. "Rena rama dårhuset det här."

Beas chock hade knappt hunnit lägga sig när en vit Land Rover av senaste årsmodell rullade in och stannade rakt framför henne. Förarsätets tonade ruta rullades sakta ner. En prydligt klädd man i fluga och frack vinkade till sig Beatrice.

"Är ni Beatrice, hästtämjaren?"

"Inte illa", tänkte Bea och och gick fram för att möta honom.

"Vi föredrar hästviskare. Men visst, här har ni mig. I egen hög person. Redo att börja viiiiiiisssssssssska."

"Mitt namn är Smack-Dab-McDaniels. Jag är anställd som chaufför och butler åt patron. Hoppa in där bak, du är väntad."

"Patron, jo man tackar ja.", tänke Bea för sig själv när hon satte sig till rätta i bilen. "På tiden att jag får fraternisera mig med samhällets grädda."

Beatrice väntade otåligt utanför sin bostad. Fritjof hade lovat att skicka en chaufför inom en timme. Hon tittade på klockan för femtielfte gången. Den långa visaren hade fortfarande inte rört sig ett helt varv, knappt ett halft ens. "Vad är det som pågår egentligen?! Fan ta Fittan om jag inte blir hämtad i tid!"

"Väntar du på bussen?", frågade plötsligt en förbipasserande tant.

"Eh va. Nej.", svarade Batrice.

"Och så kom där en buse.", kontrade tanten snabbt och fnissade för sig själv innan hon fortsatte sin promenad.

"Kärringjävel!", skrek Beatrice efter henne.

Tanten stannade oväntat upp. Det gick en kall kåre längs ryggraden på Beatrice. Sedan fortsatte tanten att gå igen. Det var bara en stop-scare.

Några minuter senare ringde en sekreterare upp. Han presenterade sig som Fritjof men påpekade att hans vänner kallade honom Fittan. Beatrice svarade att hon hoppades att hon snart också kunde räkna sig själv som en av Fittans vänner. Det hoppades Fritjof också.

När det inledande kallpratet var avklarat så gick Fritjof rakt på sak: "Jag hörde att du tror dig kunna rida in King Charles Jabberwocky den tredje han själv. Stämmer detta?"

"Låter det som att det är nån skojare du har på tråden kanske? Nån sjuk pervers jäkel som ringer upp stuterier på måfå och påstår sig kunna tämja deras hästar? Nehe du!", svarade Beatrice indignerat.

"Okej, okej. Taggar vi ner lite va. Det är min uppgift att hålla galningar på håll. Vi driver en seriös firma här och har inte tid för några dårar som ringer runt här och lallar. Förstått?"

"Ja, ja. Det är förstått. Så när hämtar ni upp mig då? Jag duschade för inte så länge sen så jag är fortfarande väldigt fräsch, men klockan tickar. Tick. Tick. Tick."

King Charles Jabberwocky den tredje var en vild häst. Många hade försökt men ingen hade lyckats tämja honom. Det var ägarens absoluta övertygelse att det var en superstjärna till häst, så han var väldigt angelägen om att få någon att rida in den. Han hade annonserat i den lokala hästblaskan i flera månader utan napp. Hästen var ökänd i trakterna och ingen var dum nog att försöka sig på att tämja den. Förrän nu. Äntligen verkade det som att någon hade nappat. Nu gällde det bara att veva in långsamt.

"Oj, men så fint då. Och ni har erfarenhet av hästtämjning förstår jag?"

"Naturligtvis.", svarade Bea på uppstuds. "Jag har lyckats tämja såna giganter som Commander General Doctor och Flying Kneecap to the Head. Jag har ett hundra procentigt track record, som vi säger i branschen. Ja, hästtämjarbranschen då."

"Jamen så fint då. Då tycker jag att vi bokar en tid och så ser jag fram emot ett lyckat samarbete. Min sekreterare ringer upp dig. Adjö."

Så var det dags igen. Nytt år, ny frisyr, nya möjligheter. Beatrice hade bara avlagt ett nyårslöfte. Hon skulle rida mer häst när tillfälle gavs. Förra året hade hon vid ett flertal tillfällen blivit tillfrågad av hästägare ifall hon ville komma över och rida, men av olika anledningar hade hon alltid tackat nej. Nu skulle det bli ändring på det.

Efter att ha väntat vid telefonen i två minuter så tappade Bea tålamodet och tog fram telefonkatalogen. "Måste väl finnas en hästgård här någonstans", tänkte hon och började bläddra. "Hmm, Hagsäters Stuteri. Ja det låter lovande." Beatrice slog numret på sin vikbara telefon.

"Hagsätra, du talar med Bengt."

"Ja, det var Beatrice här. Jag ringen angående stoet."

"Ursäkta, stoet?"

"Eller nej, det var hingsten ja. Just det, hingsten."

"Vilken hingst, eller ah, menar du King Charles Jabberwocky den tredje?"

"Just det, ja det stämmer. Jabberwocky ja."

Efter en veckas letande hade de fortfarande inte lyckats lokalisera Hasses Karaokestudio. Mycket talade för att de inte ens befann sig i rätt stad. Julen var nu passerad och Beatrice började känna tillnyktringens själväckel. Det gick ju inte att spela in en julskiva nu. Hela Stinggrejen började också kännas passé. Nej, det fick vara nog nu. Med ett nytt år på ingång var det dags att göra en radikal förändring.

"Driver! Skaffa mig en hårtrimmer och kör mig till stans sunkigaste toalett."

Bosse och Bengt anlände snabbt. Beatrice hann inte ens skruva upp förväntningarna.

Innan hon hälsat på de båda livvakterna så synade hon dem från topp till tå. Precis som Sting hade gjort. Inte ett hårstrå fick ligga fel. När hon var nöjd så sträckte hon ut kardan och sa: "Sting här. Inte för stor för att hälsa på de anställda jag inte. Nej nej. Angenämt."

Livvakterna sträckte fram två tveksamma händer. De hade hört från sin chef att det här var en virrpanna men att det kunde vara ett kul extrauppdrag i väntan på att Jimmie Åkesson skulle ut och veva igen.

"Bosse här.", svarade Bosse.

"Bengt här", svarade Bengt.

"Okej okej grabbar. Nu har vi inte tid att stå här och slöa till oss det är för bövelen snart jul. Vi har en SKIVA att spela in! Jul, jul, strrrrrrålande jul! Vi tar er bil. Mot Hasse! Plattan i mattan!"