Beatrice kände först inte igen mannen. Mannen märkte detta och slängde ur sig ett rungande: "Välkommen till Göteborg!" Då såg hon at det var Leif "Loket" Olsson, född 12 juli 1942 i Örgryte i Göteborg, som stod framför henne.

"Ingvar tjugotre", fortsatte Loket. "Kryssa nu då! Var har du din bricka? Dutta! Det är Sven-Ingvars som spelar."

"Nej, jag har ingen jäkla bricka. Jag är lovad pånyttfödelse för bövelen! Jag har befunnit mig här i limbo i flera timmar snart och mitt tålamod börjar tryta.", Beatrice tidigare erfarenhet med göteborgare hade lärt henne att det var absolut nödvändigt att ryta till på skarpen för att nå dem.

Leif "Loket" Olsson hejade till. Det var som att han väcktes ur en trans. Hans tidigare lite flackande och leende ögon var plötsligt knivskarpa.

"Jaså, du vill spela hårdboll ja. Pånyttfödelsen har du borta i korridoren där, sista dörren till vänster. Ja definitivt, sista dörren där ja."

Tre timmar senare började Batrice återigen skänja konturerna. Nu befann hon sig i ett väntrum. Väggarna, som en gång varit vita, hade gulnat efter åratal av väntrumsångest. I sin hand höll hon en kölapp. Nummer tjugotre. Det råkade vara hennes turnummer alltsedan Michael Jordan slog igenom på riktigt i Chicago Bulls säsongen 1986/1987.

"Vill nummer tjugotre vara så otroligt vänlig att kliva fram?", sade plötsligt en högtalarröst.

Beatrice tog en sista titt på sin lapp, ja det var samma nummer. Hon reste sig tveksamt upp och tog ett kliv framåt. Vad kunde det här röra sig om? Hon kände med tungan över sina tänder. Nej, inget löst där så antagligen inte tandläkaren.

"Jaha, där har vi dig ja. Man kan inte få be om en liten piruett?"

Beatrice vände sig förskräckt om och tittade rakt in i ögonen på en skrattande man. En man av ett ansenligt omfång. Hans överkropp var bar och blottade en stor rund mage som var en perfekt miniatyrkopia av hans rakade skalle.

"Då väljer vi BLY!!!", skrek Struts-Johan-Widerberg och kastade en näve grusblandad snö i ansiktet på tomten. Han var trött på tomtens översittarfasoner.

"Kom Bea, vi måste härifrån. Stoppa ner handen i den här påsen och ta upp lite ängladamm. Sådärja, sen lägger du ut lite på den här spegeln och drar en rejäl lina."

Beatrice lydde och vips så hamnade hon i en annan dimension. Här var allting oskarpt. Det gick inte att sätta fingret på någonting. Inga argument gick att slutföra. Meningar blev hängade mitt i luften. Ord befann sig alltid precis på tungan men kom aldrig fram.

Struts-Johan-Widerberg tittade på Bea med ett leende och sa: "Nu är vi...Jag tänkte, avlopp rensa. Detox eller cleans? Nytt år! Jippi?"

Beatrice slöt ögonen långsamt och bara nickade tillbaka med ett leende på läpparna.

"Hmm pånyttfödelse säger du. Reinkarnation alltså, där har vi ett genialiskt förtryckarmedel. Du är född in i ditt kast, kom inte här med dina fåfänga ambitioner. Inget du gör i detta liv kan förändra din situation.", tomten blev mer och mer upprörd ju längre han pratade. Det märktes att det här var ett känsligt ämne för honom.

"Jaja, låt gå då.Det är ju ändå..." *Swoosh* sa det, och innan Beatrice hann reagera hade tomten plockat upp en kniv och kastat den rakt på nr 25 på en väggkalender. "...den 25:e december.", snöänglakören tystnade av förskräckelse men tomten fortsatte lugnt som om ingenting hade hänt:

"I och med att det är just den 25:e så har jag befogenhet att infria vissa önskningar. Låt mig bara först fråga, var fadderullan är gröten? Tomtefar står här med en kurrande mage. Vill ni vara så vänlig att ställa fram gröten nu! Gröt eller bly! Vad får det vara?"

Mitt ibland snöänglakören uppenbarade sig en tomte. Inte en av den moderna Coca Cola typen, utan en av den gamla skolan. Här var det inte tal om något välansat vitt skägg och nytvättad rock i röd sammet. Nej, här var det en en tomte i brun säckväv och tovigt skägg, fyllt av granris. Det här var en hämndlysten och småsint tomte som inte drog sig för att dräpa dina kreatur om du underlät att sätta ut gröt med smör i åt honom varje kväll.

"Ja ja ja ja. Ock ock ock. Hur var det här då?", sade tomten irriterat och gick fram för att sniffa på Beatrice.

"Jag är här för att bli pånyttföd. Det är fråga om någon slags limbo lilla tomte.", svarde Beatrice och sneglade mot Struts-Johan-Widerberg för att få hjälp med detaljerna.

Struts-Johan-Widerberg låtsades att han fått syn på något intressant i horisonten och att han var upptagen av tankar. Han var alltid obekväm i tomtens närhet.

På ovanvåningen föll snön tyst och långsamt. Det var som att varje flinga hade ett förutbestämt öde som den varsamt uppfyllde. Ingen snöflinga trängde sig före, alla väntade lugnt och stilla på sin tur att få singla på plats.

Beatrice tog några försiktiga steg på den snöklädda marken. Snön knastrade behagligt under hennes fötter. Hennes andedräkt bildade ett vitt moln vid varje utandning. Hon hade fått på sig vinterkläder och rejäla kängor i bäverskinn så hon kände sig varm och skön.

"Skulle det vara möjligt att göra en snöängel?", tänkte hon för sig själv. Struts-Johan-Widerberg läste hennes tankar och gestikulerade mot marken för att visa att här var minsann snöänglar ett välkommet inslag. Beatrice lade sig ner och började vifta frenetiskt med armarna.

Då hörde hon plötsligt, först svagt men sedan allt mer tydligt, en kör som närmade sig. Kunde det rentav vara en snöängelkör? Ja, det var det bestämt. Vilka otroliga stämmor! Beatrice höll mödosamt tillbaka en tår. Struts-Johan-Widerberg fick aldrig se henne gråta.

"Okej okej. Sätt dig ner så ska jag gå igenom processen med dig."

Struts-Johan-Widerberg pekade med öppen hand på en fårskinnspläd som låg utfläkt på golvet. Beatrice lade sig ner på mage med händerna knäppta under hakan.

"Berätta nu då. Låt mig ta del av processen innan jag kreverar av otålighet."

"Så här är det. Om en liten stund ska du och jag tillsammans gå upp till mannen på ovanvåningen. Han kommer att ställa dig ett antal kontrollfrågor för att utröna din värdighet inför pånyttfödelsen. Om du inte kan svaret så bara babbla på. Det är bättre att du säger någonting än att du är tyst. Om du är tyst så blir han uttråkad och det vill du inte. Då blir han stökig och börjar rynka med ögonbrynen på ett väldigt obehagligt sätt. Och förresten, innan jag glömmer det, det går bra att muta mig nu om du vill skynda på processen."

Det tog ett tag för Beatrice att bearbeta informationen hon fått av sin strutsguide men snart fann hon sig i situationen. Hon tog ännu en titt på vad hon tidigare trott var ballongdjur och nu såg hon ett och annat pubishår sticka fram. Det var uppenbarligen en pung.

Struts-Johan-Widerberg såg att hon betraktade Jesus pung igen och sa muntert: "Det går bra att kittla lite om du vill. Det har han ingenting emot. Men vad du än gör, försök inte dingla i dem! Då blir det ett jävla liv."

Bea hade ingen som helst lust att befatta sig med någon av Jesus kroppsdelar så hon svarade: "Skulle inte tro det, lille vän. Men hur går det med processen nu då? Skulle jag födas på nytt eller? Du går inte och väntar på en muta hoppas jag!"

"What?? Ballarna? Vad snackar du om?", Beatrice satte sig upp på huk och vände sig mot strutsen som plötsligt stod bredvid henne.

Strutsen anlade en enfaldig min och svarade: "Jag vet inte om jag uttryckte mig på ett taskigt sätt men ja, ballarna. Pungkulorna. Det är Jesus Kristus skrotum du ligger och stirrar på."

"Men va fan! Vad är det för ett ställe? Jag vill höra en förklaring, och jag vill höra den nu!"

"Jaså, du har inte fattat det heller? Du befinner dig i limbo, i väntan på din pånyttfödelse. Det är lite strul i processen för närvarande men jag ska strax guida dig igenom det hela. Tillåt mig få presentera mig själv. Mitt namn är Struts-Johan-Widerberg och jag är utsedd att vara din strutsguide på den här lilla resan."

På andra sidan var allt lila. Beatrice låg på rygg och tittade upp mot himmeln. Det hon såg var något som liknade ballongdjur som blåstes upp och ändrade form. Det underliga var att varje djur hade perfekt symmetri. Vem det än var som blåste upp ballongerna så var det en perfektionist ända ut i fingerspetsarna. Sällan hade hon sett det gyllene snittet tillämpas på ett så smakfullt sätt.

"Det här måste fler få se", tänkte Bea. Och så kom hon att tänka på strutsen, eller var det en stork? Vart hade den tagit vägen måntro?

"Umm ursäkta. Herr Struts?", sade hon lite försiktigt för att inte störa ballongformationerna.

"Strutsen här, chiefen. Det var fan ta mig på tiden att du tittade in. Gillar du ballarna?"

Plötsligt befann sig Bea bredvid en struts. Strutsen hade begravt huvudet långt ner i sanden. Beatrice hörde att den ropade något så hon närmade sig försiktigt för att försöka höra.

"Hmmgfdg. Neeer. Födelse!"

Bea närmade sig ännu mer och hörde då plötsligt tydligt. Det var som att rösten kom infrån henne själv.

"Du måste ner hit för att påbörja operation pånyttfödelse! Förlossning pågår! Jag berättar mer på andra sidan."

"Vad tusan är det för vanvett?", tänkte Bea när hon lydde strutsen och stoppade ner sitt huvud i hålet. "Måtte det bara finnas mer än rawfood på andra sidan!"

Beatrice resa i det undermedvetna gick vidare. Pepparkorn såg hon, de var överallt. Pepparkornsögon? Ja, så var det. Steglitser omringade henne och fläktade behagligt med sina små vingar. En av fåglarna svävade framför hennes ansikte. Detta var tydligen en ledare av något slag.

"Vad önskas, o store ledare?", frågade Beatrice vörnadsfullt.

"Kviddevipp. Ge mig dina pengar! En liten donation bara. Kvitter. Rakt ner i min ficka. Annars jävlar! Tjirp.", svarade ledarsteglitsen hotfullt och fäktade med sina lilla näbb i luften.

"Jasså minsann, du har inte lärt dig att skilja på mitt och ditt du? Kom och ta dem om du kan då.", svarade Bea och knäppte till fågeln på näbben så att den störtade rakt ner i en lövhög.

Bea, som helt hade missat #frogtoo, pussade grodan med ett högljutt smack. Till en början hände ingenting. Beatrice såg sig omkring efter reaktioner från de lakansklädda männen runt henne och möttes av kvävda fniss. Det var uppenbart att de försökte hålla ett visst mått av allvar och högtidlighet.

Så plötsligt började hon känna en viss vibration. En liten oskylidg jordbävning, helt utan förödande konsekvenser. Världen omkring henne började långsamt suddas ut och efter en blinkning sögs hon in i ett svart hål för att sedan skjutas ut på andra sidan i ett regnbågsfärgat hav. Hon guppade långsamt framåt driven av strömmen. Då och då kom nyfikna delfiner fram och nosade på henne. Delfinerna var inte helt definierade, de var mer former som uppstod och försvann om vartannat. Beatrice kände på sig att de var rosa. När hon försökte sticka fram handen för att klappa en av delfinerna så kände hon plötsligt Martin Timells hår. Det var strävt mellan fingrarna. Hon tittade mot handen för att se efter ifall håret åtföljdes av den sedvanliga hjässan, men icke sa nicke. Håret svävade fritt, en tupé i nollgravitation, och Bea visste att det här var förutbestämt och precis som det skulle vara.

"Vi har samlats här idag för att ta del av vår helt nya initieringsritual. För att bli en fullvärdig medlem av Raymonds Bar och MC klubb måste personen i fråga möta sina demoner och vandra genom skärselden med högburet huvud. Framför oss hänger en vanlig ätlig groda som vi låtit doppa i ett bad av lysergsyradietylamid. Vi skulle nu vilja be dig, Beatrice, att kyssa grodan."

Besviken på att det inte vankades mat, men ändå nyfiken, så närmade sig Bea grodan med putande läppar. "Komsi komsi lilla vännen. Mamsi ska bara ha en liten pussiluss."

Grodan försökte vända bort sitt lilla huvud när den såg Beatrice närma sig. Att bli doppad i syra och upphängd i snören var vardagsmat, det fick man tyvärr räkna med som groda i dagens Sverige. Sexuella övergrepp däremot, det accepterande han inte längre nu efter #frogtoo.

Efter Beas högtidliga uppläsning övergick stämningen snabbt i översvallande glädje och någon av knuttarna skrek ölfest för full hals. Detta var startskottet till ett två dagar långt fylleslag. Både alkhol och amfetamin flödade på klubben så ingen behövde sitta oklädd.

När festen börjat klinga av gick Beatrice och lade sig att sova i en lada. Den var full av får och hö så det var inga problem att hitta en bekväm liten hörna att slumra i.

Tjugo timmar senare väcktes hon av en grupp män i vita lakan som långsamt vandrade runt henne och mumlade: "Grodan, grodan, grodan..."

Männen som var närmast lyfte upp Beatrice och lade henne över sina axlar. Sedan gick de långsamt ut ur ladan och runt till baksidan av klubbhuset. Med yrvakna ögon såg Bea något som såg ut som en liten kyckling upphängd i snören. "Vankas det månne grillfest?", tänkte hon för sig själv och smackade belåtet med läpparna.

Beatrice var den som först bröt den obekväma tystnaden. Hon hade något viktigt att säga. Högtidligt vecklade hon ut ett gammal pergamentpapper och läste högt för den förbluffade församlingen:

"Kära vänner. Det har kommit till min kännedom att idag den 2 oktober är det exakt 36 år sedan en mycket fin och latjo människa vid namn Mia fördes till den här jorden av en kosmisk stork. Jag har själv aldrig haft nöjet att träffa denna underbara person men jag har bara hört goda saker om henne. Hennes skönhet ska tydligen vara något i hästväg och vi ska inte tala om vilket fantastiskt flöde hon har i sin hjärna. Synapserna spelar harpa så vackert att änglarna gråter av hänförelse. Ja, så jag föreslår att vi tillsammans i denna sal skall sjunga We shall overcome."

Och så stämde de gamla knuttarna ännu en gång upp till en sång. Denna gång ekade det över nejderna och hos alla knuttar fanns bara en tanke medan de sjöng: "Vem fasen är Mia och vad har hon med den här historien att göra?"

När sången klingat av infann sig genast en obekväm tystnad. Ingen verkade riktigt veta vad nästa steg var. Beatrice var den första nya medlemmen sedan -93 då Fet-Olle gick med i gänget och då hade ledaren hetat Lennart.

En lustig historia med den där Lennart förresten. Han avled plötsligt 2003 i en tragisk könsrakningsolycka. Eftersom det var Lennarts adoptivson från Congo kinshasa, Lassie, som rakade hans kön varje morgon var det många som beskyllde honom för olyckan. Lassie bedyrade dock sin oskuld och det hela rann sedermera ut i sanden.

Efter Lennarts död uppstod ett så kallat ledarvakum. Vem skulle ta hans plats? Många trodde nog att det skulle bli Lassie, han var väldigt makthungrig, men efter olyckan var det en hel del som började tveka. En av dem var Raymond, som även själv börjat leka med tanken på att anta ledarrollen. Efter en dags grubblerier kallade han till sig alla medlemmarna, utom Lassie, och erbjöd sig att leda klubben. Beslutet klubbades snabbt igenom och Lassie meddelades via flaskpost.

Beatrice lyckades efter många om och men få Raymond att lugna ner sig igen. Det visade sig att just bäverfitta var ett öppet sår för honom. Han hade varit mobbad som barn och olika varianter av just b-ordet var dessvärre väldigt vanligt förekommande. Bea lovade att hon hädanefter skulle hålla sig till mer värdeneutrala glåpord, så som fittnylle och/eller rövskaft.

Så kom de iväg igen till slut och efter en händelselös färd rullade de in på innergården på Raymonds Bar och MC klubb. Raymond hade meddelat de andra i smyg för att överraska Beatrice och nu stod alla medlemmarna uppställda så att de bildade en allé längs infartsvägen. Tyst, lite blygt och staplande kunde deras röster höras i den officiella klubbsången:

"Banditer och rövare välkomna äro. Vi skiter väl i vart din skuta den bäro. Utan tvekan och utanför lagen. Glider vi framåt som vättar på dagen. Följ gärna med, följ gärna med, men bara om du vill. Din duuuuuummaaaa siiiiiilll. Dam di dam. Hurra, hurra, hurra."

Raymond lyckades svälja sin förtret och körde Bea mot klubben under tystnad. Beatrice kände att stämningen var lite tryckt så hon försökte liva upp det hela med en rolig historia.

"Hörrudu Raymond. Jag har en liten saftig gåta till dig. Vet du vad som är hårigt, brunt och luktar riktigt illa?"

Raymond svarade inte utan bara stirrade tjurigt mot horisonten.

Bea lutade sitt ansikte intill Raymonds öra och viskade långsamt: "Din...pphhheehihi...bäver...hgghhahah...fitta...hahahahaha"

"Nej nu får det fan räcka!" Raymond tvärnitade med motorcykeln och slängde av sig hjälmen i vägkanten. "Ska vi slåss, så slåss vi då!"

"Okej, förlåt förlåt. Jag trodde att jag hade övertaget. Jag tar tillbaks allt igen. Vänner? Ska vi tumma på det?"

Raymond tvärnitade med sin hoj och svängde runt när han fick syn på Beatrice. Han körde fram till henne och lyfte på visiret.

"Hallå din gamla hora!", skrek Raymond och skrattade hjärtligt. "Det var fan på tiden."

Bea förstod att det rådde en lite mustig jargong i sånahäringa gäng så hon tog absolut inte illa upp. Här gällde det bara att ge igen med samma mynt.

"Nämen tjena din lilla bäverkuk! Har du runkat hela dan eller, du ser jävligt blek ut."

"Hahaha. Bra där Bea. Det är väl okej att jag kallar dig Bea?"

"Visst är de det. Och du då, vill du bli kallad bäverkuk eller bäverfitta?"

"Äh, lägg av va. Jag trodde vi hade en etablerad gräns här. Nu tyckte jag att du gick lite över den. Vetefan om jag inte rentav känner mig lite kränkt. Jo det gör jag fan ta mig. En ursäkt hade inte suttit fel, om man säger så."

"Äsch, jag bara latjar med dig. Lite får du tåla för fan."

Samtidigt som Bea sade det hoppade hon upp på motorcykeln bakom Raymond och skrek: "Mot Sherwoodskogen din jävla bäverfitta!!!"