Bea fejkblog.se
En sanslös berättelse

onsdag 22 maj 2024

Beatrice väcktes ur sina dagdrömmar av att ett tåg rullade in på stationen. Utan att se efter vart det var på väg så gick hon på. Väl på tåget så gick hon från vagn till vagn, på jakt efter första klass. Om det var någonstans hon skulle hitta en attachéväska så var det där.

Franco Lima var en skoförsäljare från Cuba. Han var i Italien för att söka investerare till sin nya serie med talande skor. Så vitt han visste så var han först i världen med talande skor. Han hade ännu inte bestämt sig för vad skorna skulle säga men tänkte att det kunde vara upp till investerarna. Efter att ha varit ett par dagar på inspirationsvandring i Cinque Terre var han nu på väg till Milano för sitt första möte. På väg mot sin plats i tåget så krockade han med en kvinna som såg ut att ha left på gatan i flera år. Hennes kläder var ovårdade och håret stod på ända. Hennes blick var först avlägsen men verkade sedan koncentrera sig på hans attachéväska. I väskan låg hans ritningar och affärsplan för de talande skorna så tanken slog honom att hon var en agent utskickad av hans konkurrenter för att försöka stjäla hans idé.

"Ursäkta.", sa Franco och fortsatte gå.

Kvinnan vände sig om och följde efter. Franco snabbade på sina steg.

bild

onsdag 15 maj 2024

Efter Cinquen så ville Beatrice vara fri och obunden igen. 73-åringen och Frasse Frikadell med Öppna spjäll kändes som två tunga ankare kring hennes hals. Utan att säga något så avvek hon plötsligt en natt. Uttdragna och tårdrypande farväl hade aldrig varit hennes starka sida. Det var bättre att bara rycka av plåstret, tjoff bara.

"En fri och obunden kvinna i sina bästa dagar.", tänkte Beatrice där hon satt på tågstationen och väntade på första bästa tåg. Nu var det dags att låta slumpen dansa. Hon bestämde sig för att närma sig den första människan hon såg med attachéväska. På något sätt skulle hon sedan få den människan att öppna sin väska och plocka upp ett slumpvis valt föremål ur den. Det föremålet skulle hon granska väldigt noggrant och försöka få en hint om var hon borde söka sig härnäst.

Vad som blev av Frasse och 73-åringen? Det vet ingen riktigt. Men det går overifirerade rykten om att de lever loppan i Acapulco och livnär sig som mimare dagtid och gigolos nattetid. "Det bästa av två världar.", skulle någon ha hört Frasse kalla det.

bild

onsdag 08 maj 2024

Dagarna i Cinquen, som Bea kallade det, var vilda. Trots att medelåldern på stället var över 70 så lyckades Beatrice nosa upp de mest festsugna gamlingarna. De som aldrig ritkigt lämnat 60-talets syrafyllda dagar. Det var dans på borden. Det var iskalla nattbad med oblyga rynkiga kroppar. De var människor som alltid ansett att människokroppen var vacker, helt utan förbehåll. Från alla världens håll kom dem. Eller ja, mest från USA då. Men en och annan fransman var också med på ett hörn.

När Beatrice vaknade efter att äntligen somnat efter tre dagars oavbrutet festande så kände hon sig lyckligare än hon gjort på många år. Att se alla dessa till åren komna människor bejaka livet, så som hon själv alltid drömt om att göra, ingav henne hopp. Ålderdomen kanske inte var så farlig ändå. Framtiden såg ljus ut. Nu gällde det bara att planera nästa resmål, ut i den vida världen där oändliga latjchanser väntade.

bild

onsdag 01 maj 2024

Hälsningar från Cinque Terre.
bild

onsdag 24 april 2024

Både Frasse och 73-åringen plirade fram från under sina täcken när de såg att Beatrice kom gående med manna från himmelen.

"Se så era slöfockar! Titta här vad mamsingen trollat fram. Gapa stort så ska ni få."

Beatrice återupprepade gårdages ceremoni med att hälla spriten rakt ner i halsen på de hungriga fågelungarna. Mycket snart blev stämningen upplupen igen och spända axlar skönk ner.

"Men vänta nu. Har vi landat?", frågade 73-åringen plötsligt och pekade ut genom ett fönster. "Är vi på vatten?"

Planet hade mycket riktigt landat, och tillika på vatten. Det var tydligen ett amfibieplan. Utsikten från de små fönstergluggarna var magnifik. De fem byarna visade upp sig all sin prakt.

bild

onsdag 17 april 2024

Beatrice fick inget svar från piloten så hon tog fram ett gem och dyrkade upp dörren. En konst hon hade lärt sig på en flyktingförläggning i Borås. Väl inne i cockpit fick hon hålla för öronen för att inte bli döv. Polkamusiken slog emot henne som en vägg. Golvet i cockpiten var täckt av tomflaskor. Hon fick gå försiktigt för att inte snubbla. Piloten sågs inte till.

"Pekka!", ropade Beatrice men fick inget svar. "Hallå! Vi behöver sprit!"

Plötsligt rasslade det till i ett hörn. Vad som Beatrice trott bara var en hög gamla tidningar visade sig vara pilotens fyllelya. Hon gick närmare för att inspektera. Det var ingen dålig lya. Nästan som en grävlings gryt, fast helt gjord av tuggat tidningspapper som klistrats samman med saliv.

"Hörru. Det var bannemaj en imponerade liten fyllelya du har där! Skulle du kunna dämpa musiken lite kanske? Jag och mina kamrater undrar om det finns något eldvatten kvar på planet. Det riskerar att bli så pinsam stämning nu när folk börjar nyktra till."

Ur fyllelyan slängdes en flaska som Beatrice med nöd och näppe lyckades fånga innan den krossades mot väggen.

bild

onsdag 10 april 2024

Sent dagen efter så var Frasse först med att vakna. Han kikade försiktigt ut under sitt lilla täcke för att se om de andra var uppe. När han inte såg eller hörde någon annan så lade han sig ner igen och låtsades sova. Han kände sig blyg och lite orolig över vad han gjort dagen innan. Han hade ett vagt minne av att han lovat 73-åringen att gå loco i Acapulco tillsammans med honom.

En liten stund senare vaknade 73-åringen. Han sneglade bort mot Frasse, som såg ut att sova tungt fortfarande. Sedan upptäckte han att ena pekfingret hade ett slarvigt påklistrat plåster på sig. Vad tusan kunde det röra sig om? Någontin om Acapulco kanske? Hade han inte frågat Frasse om han ville följa med? Det kändes som att han hade en del att reda ut. Men usch vad huvudet värkte.

Då spratt Beatrice upp ur sängen och skrek: "Vakna era sömntutor! Återställare någon?"

Utan att vänta på svar så knackade hon på dörren till cockpit för att be om en flaska till. Därifrån hörde sång och hög musik, det lät som Finsk polka. Det var omöjligt att säga om piloten bara var in-character som Pekka eller i ett delirium.

bild

onsdag 03 april 2024

Det som kom att kallas för Tiotusen-meters-miraklet var inget mindre än att 73-åringen och Frasse en gång för alla begravde stridsyxan och la allt gammalt groll åt sidan. I en sentimentalitet som endas stora mängder alkohol kan framkalla så möttes de den där natten. Gång på gång sökte de gemensamma nämnare och delade erfarenheter. Tillkortakommanden skrattades bort och komplimanger östes generöst i båda riktningar.

Framåt småtimmarna tog Frasse fram en kniv och med sammanbitna tänder skar han sig i sin lilla tass. Tassen sträckte han sedan långsamt och högtidligt fram mot 73-åringen.

73-åringen såg tårögt på den lilla bloddrypande tassen. Han förstod stundens allvar. Snabbt tryckte han sitt pekfinger mot en hörntand som han alltid höll vässad och mötte sedan Frasses hand. Förbrödringen var ett faktum.

bild

onsdag 27 mars 2024

Något väldigt oväntat hände på den här numera legendariska flygresan. I ett infall av plötslig givmildhet som ovänta infinner sig i den tidiga berusningen så hade piloten öppnat dörren till cockpit och slängt bak en flaska Koskenkorva innan han snabbt stängt och låst igen. Flaskan hade först länge legat där på golvet och rullat fram och tillbaka när planet svängt. Sedan plockade 73-åringen upp den och sa: "Inte ska vi väl låta en fin gåva gå förlorad va?"

Beatrice och Frasse svarade båda nekande och samlade sig kring flaskan. 73-åringen öppnade den med ceremoniell högtidlighet. "Härmed förklarar jag flaskan för öppnad. Hugg in mina vänner."

Flaska gick varv efter varv. Inga glas användes. Drycken häldes rakt ner i giriga halsar.

När flaskan till slut var tom så inträffade det otroliga, det som hände då var något i hästväg det må jag säga. Det var som att alla världens ankor radade upp sig på led och kvackade fram Amazing Grace. Eller som att planet plötsligt omringades av flygande grisar, alla med en nål i munnen som de hittat i varsin höstack. Ja, kort sagt så var det inget man ser varje dag om man säger så.

bild

onsdag 20 mars 2024

"I Cinque Terre upplever vi en oöverträffad mångfald av liv, där den slingrande kustlinjen möter det azurblå Medelhavet.

Här, bland de dramatiska klipporna och de terrasserade odlingarna, finner vi en harmoni mellan människa och natur som sträcker sig tillbaka genom århundraden.

I detta paradis av färgglada byar och gnistrande hav, får vi möjligheten att utforska en värld där tiden tycks ha stannat, och där varje steg är en påminnelse om naturens oöverträffliga skönhet och människans outtröttliga skicklighet."

bild

onsdag 13 mars 2024

"Det här är er kapten som talar.", hördes från de högteknologiska högtalarna i flygplanet. "Vi gör oss redo för avgång, om någon har några sista ord så går det bra att ytrra dem nu. Haha. Skål ta mig fan!"

Beatrice skyndade sig fram mot cockpitten för att meddela önskad destination innan det var för sent att kommunicera med piloten.

"Pekka. Är det okej att jag kallar dig Pekka?", Beatrice tog sats för att fortsätta men Pekka hejdade henne.

"Nej. Mitt riktiga namn är Jocke Lack. Pekka är en falsk identitet som jag använder för att kunna flyga som finsk medborgare. Det blir så jävla mycket tjafs annars. En finne anlitas bara av folk som är rejält desperata och de stackarna har i regel inte råd att ställa frågor om säkerhet och så vidare. Var det nåt mer eller? Jag har ett plan att lyfta och två pallar sprit att dricka."

Beatrice blev lite förvånad av svaret men var inte i position att klaga. Nu ville hon bara iväg så fort som möjligt. "Jo, angående destinationen. Jag har bestämt mig för att vi ska åka till Cinque Terre!"

bild

onsdag 06 mars 2024

Pekka nickade tyst. Som finsk pilot var han van vid att flyga märkliga sällskap till märkliga destinationer. Oftast mindes han bara starten och landingen, och ibland inte ens det. Men flygandet satt i muskelminnet vid det här laget så det var inga problem.

Limochauffören vinkade ut en truck till planet för att lasta in spriten. Pekka tog en flaska i farten och stegade upp mot cockpit. Beatrice och vänner tog plats där bak. Det var ett rymligt och bekvämt plan. Tydligt var att dess ägarinna var en kvinna med klass och god smak.

"Här skulle man bo.", sa Frasse Frikadell med drömmande blick då han tagit plats på en liten kudde i mitten av passagerarutrymmet. "Tänk att få tillbringa livets slutskede i sådan här flärd. Det är nästa så att jag önskar att jag hade en obotlig sjukdom och att ni var tvugna att passa upp på mig."

"Nonsens!", svarade 73-åringen. "Jag skulle inte ens rädda dig om dörren gick upp under flygning och du var på väg att sugas ut."

bild

onsdag 28 februari 2024

Med bilen fylld till bredden med finsk sprit så anlände sällskapet till flygplatsen. Limon körde hela vägen ut till landningsbanan där jetplanet stod parkerat. På en skranglig solstol utanför flygplanets ingång satt en ovårdad man och drack öl. Runt stolen låg en obestämd mängd tomburkar och cigarettfimpar.

Limons chaufför parkerade och steg ut för att tala med mannen. "Jaså, det är sen frukost idag Pekka?"

"Kolhydrater, kompis", svarade Pekka med oväntad energi i rösten.."Jag flyger aldrig på tom mage. Det vore jäkligt oansvarigt av mig. Flygsäkerhet är något jag tar på blodigt allvar. Har du med dig färdkost förresten? Och nycklarna till Bettan här? Jag har fan letat överallt men de är borta."

"Oroa dig inte. Jag har två pall sprit i bilen. Och det här planet har fortfarande inga lås. Det är bara att gå på. Idag är det Eualias dotter och hennes vänner du har äran att flyga. No limit, med andra ord. Deras vilja är din lag. Capisce?"

bild

onsdag 21 februari 2024

"Då bär det av då!", svarade Limochauffören. "Vi måste bara göra ett kort ärende på vägen. Pekka vägrar lyfta om vi inte fyller cockpiten med Koskenkorva och Finlandia först. Så jag har en pall som står och väntar på mig nere i industriområdet där vid flygplatsen."

"Pekka? Men va fasen. Fick ni bara tag i en finsk pilot?", svarade 73-åringen irriterat. "Jag hade ju tänkt bli avsläppt i Acapulco. Vet han ens var det ligger eller känner han bara till Rovaniemi med omnejd?"

"Pekka har flugit åt familjen mer än 300 gånger nu, ska du veta, och hans facit är oöverträffat. Endast en gång var det nära att gå åt pipan och då var det delvis mitt fel måste jag erkänna. Jag hade råkat köpa en liter Koskenkorva för lite så han började nyktra till över Atlanten på väg till Kuba. Det blev tämligen turbulent där ett tag, innan de kom på snilleblixten att slanga jetbränsle direkt i från tankarna rakt ner i svaljet på honom. Då blev det åka av."

73-åringen lät sig inte lugnas men kände det lönlösa i att försöka argumentera med chauffören.

bild

onsdag 14 februari 2024

Beatrice och Frasse tog plats i den väntande limon och började genast botanisera bland alkoholutbudet. 73-åringen drog benen efter sig. Rådvill som han var.

"Kom igen nu gubbfan!", skrek Beatrice genom bilrutan. "Vi kan droppa dig på vägen om du inte vill hänga med oss längre."

"Ja, ja.", svarade 73-åringen. "Kan ni möjligtvis stanna till i Acapulco då? Jag greps just av en oemotståndlig längtan att gå loco, så att säga."

"Självklart lilla du! Gamla mammas dåliga samvete tar oss hur långt som helst. Funderar själv på en jorden runt resa faktiskt, men har inte riktigt bestämt mig ännu. Får väl diskutera lite med Frasse också va."

73-åringen satte sig i bilen och Beatrice ropade glatt genom glaset till chauffören: "Mot Sherwoodskogen!" Hon var äntligen på väg mot nya äventyr igen. Så mycket latj, så lite tid.

bild

onsdag 07 februari 2024

Beatrice gav sig ut på jakt efter butlern George. Hon hade inte för avsikt att stanna en sekund till i det här dårhuset.

"Georgy boy! Ohoy! Var är du din gamla butlerfåne? Come out and playayayay.", skrek hon i de långa korridorerna.

George hade redan ordnat med både pilot och plan. Med så kort varsel fick han dock endast tag på en finsk pilot. Lite oturligt för Beatrice då de finska piloterna är notoriska alkoholister och är portade från att flyga på alla större flygbolag. Men tiggare kan inte vara väljare. Georges enda prio var att få iväg Beatrice så fort som möjligt. Om planet störtade på vägen så var det inte hans problem. Hans ansvarsområde var noga avgränsat.

"Här är jag, frun.", svarade George när han hörde Bea närma sig. "Planet står redo för avgång. Det är bara att kliva in i limon där ute så kör chauförren dig och sällskapet till flygplatsen. Det är bara att prata med piloten och ge honom en destination så flyger han er dit. Jag hoppas att ert besök hos oss här har varit till belåtenhet. Och välkommen åter."

George puttade ut Beatrice, 73-åringen och Frasse och stängde dörren. 73-åringen vände sig om för att försöka ta sig in igen. Han ville inte följa med. Men dörren var redan låst.

bild

onsdag 31 januari 2024

När Beas syster Reatrice insåg att Bea var på väg att åka så tog hon med henne till sitt rum.

"Här, kära syster, har jag en avskedsgåva till dig. Det är inte mycket, jag vet. Och det är något jag hoppas att du aldrig får använding för, men man kan aldrig vara nog säker, som mamma brukar säga. Om du skulle få för dig att åka till Venedig och gondoljärerna blir för närgångna så har du här ett halsband med en liten behållare cyanid. Bara öppna upp och svälj så är du snart fri från dina bekymmer. Lätt som en plätt, som mamma också säger."

"Wow wow wow, sakta i backarna nu! Vad är det här för trams. Ger du mig en självmordskapsel? Tror du att jag är Göring eller?", svarade Beatrice irriterat.

"Nej, förlåt Beatrice. Mina avsikter är enbart goda, ska du veta. Du har inte mött en gonodoljär tror jag, eller?"

"Nej, jag har inte mött en gondoljär. Men jag kan inte tänka mig att de är så hemska som du fått för dig."

"Sa jag inte innan att alla gondoljärer är bögar? Förlåt mig i så fall. Men nu vet du i varje fall. Och nu hoppas jag att du förstår allt."

Beatrice bara skakade på huvudet och lämnade rummet.

bild

onsdag 24 januari 2024

"Nej, jag måste verkligen iväg.", sa Beatrice när hon tröttnat på att vänta på att Frasse skulle titta fram igen. "Jag är beredd att bara ta mitt pick och pack och gå."

"Jag förstår det.", svarade Eualia. "Vi vanliga människor har inte mycket att erbjuda en sån som dig..."

"Nej, just det.", svarade Bea och låtsade att inte märka sarkasmen. "Kan man ta lilla jettan? Det är väl det minsta man kan begära va. Och en lämplig pilot. Gärna grek om det finns."

Eualia klappade med händerna och till synes från ingenstans dök det upp en uniformsklädd butler med vita handskar. "Ni klappade, ers höghet."

"Ja, George. Den här kvinnan är min dotter. Hon behöver ett plan och en pilot. Ordna det på momangen tack, annars skallar jag dig. Tjopp tjopp."

Och George skred genast till verket. Han var erkänt flitig och effektiv. "En butler att lita på", som han hade skrivit i sitt personliga brev.

bild

onsdag 17 januari 2024

"Men fasen också! Nu när jag tänker på det så är det ju baskemaj jubileum idag! Det är exakt på dagen 23 år sedan jag spetsade min första ål! Om ni läst Moby Dick så vet ni vad det handlar om. Fast i mindre skala då. Men sjuhelvete vilken ål det var! Jag rökte den själv och åt tillsammans med två liter brännvin av bästa sort. Har ni nån ål här på gården?", frågade Beatrice upphetsat.

"Nej, sannerligen inte.", svarade Eualia. "Den lilla ål vi hade har jag utrotat för länge sen. Jag är så erbarmeligt trött på att höra om alla jäkla rödlistor och skit. Ingen ska säga åt mig vad jag får fiska och inte. Det ska jag tala om, att så fort jag får höra om att något är utrotningshotad så ser jag till att utrota det själv så att jag slipper höra på tjatet."

"Frasse här han är utrotningshotad. Den enda talande igelkotten i sitt slag.", svarade Bea med ett pillemariskt leende.

Frasse vad med på noterna. Tjoff sa det, så förvandlades han till en liten taggig boll och rullade in under soffan. Eualia jagade efter med en brödkniv men nådde inte in för att avsluta jobbet. Efter ett tag gav hon upp och satte sig att lurpassa med kniven i högsta hugg. "Jag ska nog få dig också ska du se. Vänta bara."

bild

onsdag 10 januari 2024

"Jag kvävs! Jag får panik här!", utbrast Bea plötsligt.

"Oj då.", svarade Frasse oroligt.

"Hon har alltid varit en orolig själ.", sa Eualia för att lugna Frasse. "Det är inget att bry sig om."

"Laaaaaaatj! Var finns det? Ge mig en resebroschyr. Mina vingar håller på att vittra sönder."

Reatrice gick snabbt och hämtade en gammal broschyr. Överallt på bilderna stod varningstexter och information om vad som var farligt med just den platsen och varför det inte var värt att resa dit. På en bild av Venedig stod det t ex: "Vattnet stinker gammal rutten avföring. Gondoljärerna är bögar. Åk bara hit om du vill dö."

"Bry dig inte om texten där.", sa Reatrice lite generat när hon räckte över broschyren. "Det är bara mamma som hemskolat mig lite."

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.