Bea fejkblog.se
En ärorik berättelse

onsdag 18 november 2020

Okej, det fick bli som det blev med shackpjäserna. Nu gällde det bara att ta sig helskinnad ur den här situtationen. Det var nu uppenbart att den här sekten inte hade några som helst hämningar eller betänkligheter när det kom till människoliv.

"Tror du att vi kan få med oss Lotta härifrån eller hon är helt hjärntvättad?"

Svenne skakade på huvudet. "Jag vet inte, men jag vill ogärna lämna henne här. Jag är skyldig henne att göra åtminstone ett tafatt försök. Hon har alltid ställt upp för mig. Jag minns en gång när jag hade byxlinningen lite för lågt på scen när vi uppträdde så att ollonet stack fram. Då var hon väldigt uppmärksam och hjälpte mig snabbt att stoppa in det igen."

Beatrice nickade. "Ja, det är det vänner är till för. Så kom igen nu då. Låt oss leta rätt på henne så att vi kommer härifrån nån gång och kan börja latjet!"

bild

onsdag 11 november 2020

"Vi måste ta oss härifrån. Jag har en medhjälpare där ute som väntar på sina schackpjäser. Jag antar att du inte har några kvar?"

Svenne tittade skyldigt tillbaks på Beatrice och skakade på huvudet. "Nej, jag verkar ha ätit upp alla. Om du vill så kan jag följa med och försöka förklara för honom. Kanske kan han få sig en liten tankeställare där också vad gäller matsvinn. Att bara ha pjäserna stående så där utan att äta dem är ett verkligt slöseri. Jag skulle nästan sträcka mig så långt som till att det borde vara straffbelagt. Ja, nu när jag tänker på det så borde man fan avrätta den jäveln!" Svenne fick upp ångan rejält och saliven sprutade omkring honom. Tre år ensam i ett mörkt rum hade tagit ut sin rätt.

"Lugna dig Svenne!", skrek Beatrice och tog tag i hans axlar och skakade om honom som ett spädbarn. "Ta dig samman för helvete! Jag tänker inte låta dig döda någon nu när du äntligen är fri. Fattar du hur mycket latj vi kan ha du och jag?"

Det hade Svenne inte reflekterat över och medan han började göra det så gick hans puls också sakta neråt. Visst skulle det väl finnas latjchans.

bild

onsdag 04 november 2020

Beatrice bjöd Svenne på lite bröstkarameller som hon hade i sin innerficka och efter en stund hade han åter energi nog att tala.

"Tack. Du är en räddande ängel."

"Äsch då. En medmänniska i nöd har jag alltid tid för. Men hur har du hamnat här egentligen?"

"Jo, du förstår, Lotta är med i gruppen. Och för att bli medlem så måste man lämna ifrån sig sin käraste ägodel. Och i det här fallet råkade det vara jag, då då."

"Men herregud! Hur länge har du suttit här? Har de inte gett dig mat?"

"Jag vet inte hur lång tid men jag skulle gissa på tre år. Och mat, nej det har jag fått hitta själv. Ett av mitt livs lyckligaste ögonblick var när de satte in ett helt schackset i elfenben här. Du skulle bara veta hur mycket näring det finns i en ynka bonde! Inte så bra för tänderna dock, de är nere på pulpnivå. Men om man verkligen vill så går det också att suga ut näringen, har jag märkt. Tar lite tid bara."

bild

onsdag 28 oktober 2020

Samtidigt som tumultet försiggick på framsidan av huset hade Beatrice hittat ett litet öppet fönster på baksidan som hon lyckats kravla sig in igenom genom att först gnida in hela kroppen i margarin. Efter ett tags famlande i blindo hittade hon en låst dörr med texten "Drömfångare". Det här måste vara rätt, tänkte hon och började dyrka upp låset med en hårnål. En teknik hon lärt sig under de många år hon levde som Harry Houdini look-alike och prostituerad i Södertälje. Två minuter senare var låset grejat och dörren öppnad. Inte ens larmat, vilka amatörer.

Beatrice steg in i rummet, som var helt kolsvart och försökte hitta en lysknapp. Längre in hörde hon ett knastrande och mumlande.

"Någon där?", frågade hon förskräckt. Hade de kanske ändå placerat ut någon att vakta rummet.

"Waaaah. Bang? Boomerang!", fick Bea till svar.

"Men va, det kan väl inte vara? Svenne?"

"Som, som, som, som en bang! En boomeboomerang...", svarade rösten med vad som lät som sina sista krafter.

"Herregud. Det är ju du! Vilka sjuka jävlar."

bild

onsdag 21 oktober 2020

"Fången är lös! Hej och hå!", skrek kocken och sprang runt med viftande armar på innergården. "Hitta fången! Död eller levande!"

En av sektmedlemmarna hörde kockens skrik och utbrast: "Men vad är det du säger? Har du låtit fången fly? Det här ska Pappa Drosden få höra. Då blir det varma fiskar till kvällsmat."

Fler och fler personer samlades på gårdsplanen allt eftersom ryktet om fångens flykt spred sig omkring dem. De flesta kunde inte tro sina öron. Något liknande hade aldrig skett. En fångad fånge förblev fångad, så var det med det. Hur skulle de ens hantera en sådan här situation? Är det någon som sett till Pappa Drosden?

"Vad i hela fridens namn är det jag hör?", utbrast plötsligt Pappa Drosden som dykt upp i dörröppningen till huset. "Har jag inte sagt flera gånger att en fångad fånge förblir fångad?"

Sektmedlemmarna nickade instämmande och mumlade sinsemellan. "Jo, det har han faktiskt sagt. Jag har hört det flera gånger. Ja, jag också. Enkel logik egentligen. Varför ska man ens fånga en fånge om den inte förblir fångad? Nej, det har du rätt i."

bild

onsdag 14 oktober 2020

"Okej, så här gör vi då.", sa Beatrice efter att ha funderat en stund. "Du springer in på gårdsplanen och skriker att jag har slitit mig loss och övermannat dig. Och att alla måste hjälpa till att leta rätt på mig igen. När alla är ute ur huset så smyger jag in och letar rätt på dina schackpjäser. Låter inte detta som en alldeles utmärkt plan, så säg då?"

"Umm, jodå. Men sen då? Hur sker själva överlämnandet av pjäserna? Jag vill inte att du ska springa runt och fingra för mycket på dem. Jag vet hur det kan vara med elfenben. Man vill bara liksom ta på det. Om du förstår vad jag menar?"

"Ja, just det. Det är precis som med kryddlock, va? Det där att man vill höra klicket när man stänger locket. Trygghetskänsla deluxe! Och konfetti. Ringla det över min feja och kalla mig Charley, valfri dag i veckan!"

"Va?", kocken såg frågande på Beatrice. "Vi har inte tid med det här. Jag får lita på dig helt enkelt, även om det tar emot. Jag skrider till verket nu, spring och göm dig."

bild

onsdag 07 oktober 2020

Sagt och gjort.Kocken knöt sitt flottiga skynke runt Beas midja. Han var finkänslig nog att dölja sin förvåning när han såg att hennes könsorgan var av det manliga slaget. Sedan band han upp repen och hjälpte Bea ner från spettet.

"Tack, du ståtlige gentleman. Jag är dig förevigt tacksamt. Så, då ska vi se här då. En plan...hmmm...plan, plan plan. Vi måste ha en plan. Har du en plan?", sade Bea och såg frågande på kocken.

"Eh, det var ju du som nyss pratade biff! Ja, att du skulle fixa den. Biffen. Där jag kommer ifrån så brukar biffen även innefatta en lämplig plan. Så kom nu inte här och säg att du inte har en plan."

"Jojojo. Haha. Klart att jag har en plan. Bara testar dig, lilla kockis kockis. Pla...pla...pla...planering eller playwood? Va, vad var det där? Hörde du? Nähä...nej, plan var det ja. Vänta lite så ska jag se om jag kan lägga fram det hela på ett sätt som även du förstår. Och det menar jag inte som en föromlämpning. Du vet, mina planer är oftast så avancerade att jag inte ens själv förstår dem."

bild

onsdag 30 september 2020

Kocken såg sig långsamt omkring. Sedan satte han ner sin grillgaffel och närmade sig Beatrice. Hans andning var tung och flåsande. Beas näsa uppfattade tydligt att flåspartiklarna var fulla av vitlöksrester och rökt korv.

"Okej, så här ligger det till.", viskade Kocken. "Jag vill inte vara här mer än vad du vill. Men jag gör bara mitt jobb, förstår du. Om de får syn på mig nu och ser att jag tilltalar en icke-människa så är jag körd. Då hamnar jag också på spettet här, och lär väl tvingas hälla olja över mig själv om jag känner deras sjuka hjärnor rätt."

Beatrice var konfunderad. "Men varför drar du inte bara härifrån då? Det är väl bara att gå ut till vägen och vifta med första bästa finger för att få lift?"

"De har min barn för helvete...de har mina barn! Och med barn så menar jag förstås mina schackpjäser i elfenben. När jag gick med i den här jävla sekten så tvingade de mig att ge upp min mest älskade ägodel. De här pjäserna går inte att köpa längre. De är antika för fan!"

"Lugn i stormen nu, lille vän. Om du bara tar och lossar på mina rep här och ger mig nåt lämpligt skynke att skyla mig med så ska jag nog kunna fixa biffen åt dig. Och med biffen så menar jag förstås dina schackpjäser."

bild

onsdag 23 september 2020

När inte hot hjälpte så försökte Beatrice sig på smicker istället. Det var inte hennes starkaste gren men nöden har ingen lag.

"Hörru, kockis kockis. Det där jag sa innan var bara på latj. Men det fattar väl en smart kock som du. Inte för att jag vill klaga eller så men det börjar bli lite småsvettigt här uppe. Så jag tänkte, du skulle kanske kunna binda loss mig och låta mig sträcka lite på benen?"

Kocken svarade genom att stoppa tummarna i öronen och vinka med händerna samtidigt som han lät tungan fladdra oroväckande nära Beas ansikte.

"Wow, det där var lagom latjo! Det måste ha tagit tid att lära sig. Det är inte så...ehh nej...alltså...du skulle inte kunna...typ eh...visa mig hur man gör?"

Kocken mötte nu Beas blick för första gången. Hade hon månne hittat en öppning?

bild

onsdag 16 september 2020

När Beatrice utvilad vaknade till liv flera timmar senare fann hon sig fastbunden på ett gigantiskt rotisserispett. Bredvid sig hade hon en rödlätt man i kockutstyrsel som långsamt droppade grillolja över henne samtidigt som han belåtet smackade med läpparna. Under sig hade hon en glödande kolbädd som fräste till och slog upp lågor varje gång oljan studsade ner. Det var dock ingen fara med lågorna. Det kunde inte brinna utanför området.

"Nämen vad tusan är det frågan om?!", utbrast Bea upprört. "Det här är inte alls den typen av ohämmad latj som jag är intresserad av."

Kocken låtsade som att han inte hörde henne. Hon var en icke-människa. Det hade gruppen bestämt. Ingen förolämpade Pappa Drosden ostraffat.

"Hörru! Kockjävel! Släpp ner mig härifrån annars kan du hälsa hem. Så det så!"

Kocken log ett fånigt leende och fäste blicken i horisonten. Sedan fortsatte han att droppa olja och rotera spettet, långsamt men bestämt.

bild

onsdag 09 september 2020

Åter i nutid hade Pappa Drosden precis berättat ungefär samma historia du nyss fått ta del av. Hans version var självklart något mer förskönande kring sin egen person, men i stora drag överensstämde de.

"Så där. Har du några frågor på det?", sade Pappa Drosden till slut och tittade djupt in i Beas ögon.

"Ja, frågor frågor frågor. Det här med Indien, hur fungerar nu det? Jag ska seglalalala...Men båten då?", Beatrice hade nickat till under Pappa Drosdens långa utläggning och befann sig nu precis mitt i det behagliga tillståndet emellan sömn och vakenhet.

"Vad menar ni?", Pappa Drosden var konfunderad och eftersom han var mån om att Bea skulle känna sig välkommen tänkte han göra vad han kunde för att försöka förstå henne.

"Jo jo. Kläcker man ur sig vad som helst, va? Jag menar vad säger man? Oj, det verkar frågvist. Skööööna brillor! Brudar?"

"Det är ingen fara. Ta det i din egen takt.", svarade Pappa Drosden och såg sig om efter sympati från de andra personerna i närheten. De såg alla bort med förlägna blickar. Det kunde väl inte vara så att den här människan hade mage att driva med deras egna Pappa Drosden?

bild

onsdag 02 september 2020

Jaha, var var nu det där gurutorget då. Drosden aka den pånyttfödda Guru Ramjuan var åter inne i Mumbais trånga gränder och rotade runt. Han tänkte ta Guru Ramjuans plats och försöka övertyga hans följare om att följa honom istället. 

Lång historia kort. Drosden hittade rätt och lyckades värva en liten skara trogna kvinnor som försåg honom med mat och husrum. Yada yada yada... Efter några år i Indien tog han sig tillbaka till Sverige med sina mest hängivna följare i släptåg och byggde en stor herrgård i den småländska skogen. Osv osv osv... 1985 blev han Pappa Drosden med hela det svenska folket efter att ha skapat stora rubriker när han i livesänd tv adopterade en ung och förvirrad Carola ute på gården. På Aftonbladets förstasida stod det att läsa: "Pappa Drosden - inte längre någon Främling" och i tidningen: "Det var en leende Drosden som mötte Aftonbladets reporter vid trappan till hans väl tilltagna boningshus: 'Carola va! Haha vilken grej, yes?'"

bild

onsdag 26 augusti 2020

Efter en vecka kom Guru Ramjuan tillbaka. Tiden hade gått så fort att Drosden blev förvånad över att se honom redan. Han var dock förberedd med en plan. Gurun skulle röjas ur vägen och Drosden skulle ta dennas plats som den reinkarnerade Ramjuan. Han hade helt gått upp i sin roll som Sveriges konung Gustav Vasa och som kung var det inte mer än rimligt att han gjorde allt vad som föll honom in. Vem skulle kunna stoppa honom? Han var ju mer eller mindre en gud i människohamn.

"Hello Drosden. I trust you are well, yes? I would like to..."

Mer än så hann han inte säga innan Drosden stack en rostig potatisskalare rakt i fontanellen på honom. Drosden hade noterat redan vid deras första möte att Guru Ramjuans led av ett extremt sällsynt syndrom som lett till att hans fontanell inte var sammanvuxen.

"Aj is good, yes.", svarade Drosden lugnt. Sedan satte han på sig Ramjuans kläder och lämnade huset och en förskräckt ägarinna bakom sig.

bild

onsdag 19 augusti 2020

Efter att förgäves försökt somna i ett par timmar fann sig Drosden till slut i sin situation och gick ut för att gräva upp potatis. Han gjorde det slarvigt och lämnade medvetet flera potatisar kvar i marken. När han kom in igen så slängde han korgen med potatis på köksbordet och satte sig själv ner.

"Ah there we go. Now if you could you just peal the skin of the potatoes too and I will boil them here.", sade kvinnan. Hon var fortfarande road men hade börjat bli lite mer irriterad.

"Men va fan! I am want food now! And säng. Wer is säng?"

Även denna gång föll Drosden till föga och lydde kvinnan till sist.

Så här fortgick det i sju dagar. Varje dag var det något nytt som Drosden motvilligt gick med på att göra. Han erkände det knappt ens för sig själv men ju längre tiden gick destu mer började han trivas i kvinnans sällskap. Ett par dagar in i deras samvaro började de till och med ha enklare samtal på Drosdens brutna engelska. Kvinnan berättade att hon visste varför Drosden var hos henne. Guru Donjuan hade uppvaktat henne under lång tid men hon lyckades inte få honom att förså att hon inte intresserad. Att han nu hade skickat in en spion i hennes hem var verkligen att gå över gränsen, men hon kände sympati för Drosden som ju också var ett offer i sammanhanget.

bild

onsdag 12 augusti 2020

Hungern fick till slut överhanden och Drosden fann sig i sitt öde. Muttrande tog han kvinnas tvättkorg och bar den slarvigt in till huset. Efter sig lämnade han ett spår av plagg som fallit ur. Kvinnan gick leende efter och plockade upp.

Väl inne i huset visades Drosden till ett bord där han satte sig som en säck potatis. De utlovade papadumsen placerades framför honom och han började glufsa i sig. För varje tugga han tog kände han sig mer och mer som en kunglighet och förorätten han kände över att ha tvingats bära kvinnans tvätt brände i honom. Även om han nu inte var Gustav Vasa så kunde ju inte hon veta det. En kunglighet ska behandlas med respekt, och så är det med det.

"I sleepa here. Show mi säng, bed", sade han med så myndig han lyckades uppbåda.

"Oh, okay but I need potatoes for supper. Maybe you could go out in the field and dig some up?", kvinnan räckte honom en spade och pekade ut mot en liten åker bakom huset.

"No, no, no, no. Hur many gånger mast I förklara. I is king! I sleep now", svarade Drosden och lade sig ner på golvet under bordet för att försöka sova.

bild

onsdag 05 augusti 2020

"I will come back in a week, yes?"

Utan att vänta på svar så gick Guru Ramjuan iväg och lämnade Pappa Drosden åt sitt öde. Nu gällde det att ha överlevnadsinstinkt här. Drosden hade inte ätit sedan han steg av båten så det hade börjat kurra rejält. Fick han inte i sig ett skrovmål snart så kunde det gå illa. Han hade ett vida omtalat humör när han var hungrig. Okej, det fick bära eller brista. Han gick fram och ställde sig bredbent framför kvinnan.

"Hellå maj näjm is" Här tänkte han först säga Drosden men sedan fick han en snilleblixt. "Gustav Vasa and aj is king in Swiden. Kän aj has mat?"

"Well hello there mr Vasa.", svarade kvinnan roat. "What is this mat you are referring to?"

"Aj want eat. Jo forsta mi?"

"Ah, you mean food? I guess I have some left over papadums. But you must first help me with my laundry here. Please take this basket and carry it in to the house."

"No but I is king. I känt work. Bara eat.", Drosden kände hungervreden välla upp inom sig. Vad fan var det här för människa som inte respekterade den svenska kungen?!

bild

onsdag 29 juli 2020

"Eksos me. Aj am intersting in guru." Den unge Pappa Drosden hade gått fram till Guru Ramjuan för att se om det fanns plats för en lärjunge.

"Yes, yes. You wish to learn, yes?" Drosden nickade. "Okay, you will help me first then you will learn. Is that okay, yes?" Ännu en nick. "So, if you could follow me here, yes?"

Återigen blev Pappa Droseden ledd genom de smala indiska gränderna. Han var så djupt inne nu att han inte trodde att han skulle kunna hitta tillbaka till hamnen även om han hade velat. Nu gällde det. Om han inte lyckades bli antagen som adept hos Guru Ramjuan var det kört. Han var fast besluten om att göra vad han än blev ombedd, även om det skulle visa sig var något olagligt.

"We stop here, yes. You see the woman there, yes?" Pappa Drosden svalde och nickade. Några meter framför dem satt en kvinna på en stol och tvättade kläder. "You must make her your best friend, yes. I need to know what she is thinking, but she won't speak to me."

bild

onsdag 22 juli 2020

Pappa Drosden befann sig uppenbarligen en skådeplats dit gurus från hela landet kom för att visa upp sina talanger. Han började gå långsamt längs med en raderna av gurus. Han tänkte inte ta första bästa, så början av raden ignorerade han helt. Sedan började han att titta närmare. Alla gurus hade en skylt framför sig som på ett smakfullt sätt sammanfattade deras förmågor.

På en skylt stod det t ex: "Guru Ramashadan - har inte skrattat på arton år. Hatar humor och är omöjlig att kittla." och på en annan: "Guru Shimishanka - kan räkna till hundra blixtsnabbt. Olli olli olli hundra."

Intressanta förmågor allihop men inte riktigt vad Pappa Drosden var ute efter så han fortsatte gå längs vägen av gurus. Precis i slutet av raden fick han syn på något som fångade hans uppmärksamhet. Det var en ung guru, nästan i hans egen ålder. På skylten framför honom stod det: "Guru Ramjuan - förförare av kvinnor. Ung, visst, men oerhört erfaren och kunnig på området."

bild

onsdag 15 juli 2020

Promenaden tog Pappa Drosden genom trånga smutsiga gränder med människor som ryckte i hans kläder och gav honom uppfordrande blickar. Nöden var uppenbarligen stor här men han stod på sig och lät sig inte bevekas.

Efter en halvtimmes vandring öppnade gränden upp sig mot ett torg. Hans guide gjorde en svepande gest med en handen och tittade leende mot honom. "Here my friend." Han var tydligen av uppfattningen att de nu var vänner. "Here we have gurus." Sedan vände han samma hand så att handflatan pekade uppåt och sträckte fram den mot Pappa Drosden. "Now a little something for me, your best friend."

Med fumliga och svettiga händer rotade han runt i sina fickor. Han var för omtumlad för att minnas var han hade sina pengar. Han såg i ögonvrån att mannen höll på att tappa tålamodet och det gjorde honom ännu mera stressad. "Jo wäjta liltel grann. I looking.", fick han fram och tittade upp mot mannen.

Mannen började knäppa med fingrarna och gnida pekfingret och tummen emot varandra för att verkligen tydliggöra att det var pengar han var ute efter. Till sist fick han nog och började själv rota runt i Pappa Drosdens fickor. Snabbt fick han fram en sedelbunte som han stoppade på sig och gick därifrån med ett skrockande.

Pappa Drosden var nu utan pengar i ett främmande land. Men gurus var här gott om, det kunde han enkelt se.

bild

onsdag 08 juli 2020

Det första Pappa Drosden gjorde, efter att ha stigit i land i Mumbais myllrande hamn, var att uppsöka en toalett. Hans mage hade inte kommit bra överens med maten som serverats ombord. Hans pengar hade inte räckt till mer än en tredjeklass biljett så kosten hade mestadels bestått av hårda skorpor och gammalt ris.

När han efter åtskilliga timmar återfått förtroendet för sin mage igen så lämnade han toaletten och sökte sig in i staden. Överallt var där människor som ryckte och slet i honom men Pappa Drosden var en man med en plan så han lät sig inte distraheras. Han gick fram till en gammal man som stod och sålde snidade pipor och sade: "Ekskos mi sär. I find guru här?"

Mannen tittade kisande upp mot Pappa Drosden och svarade: "Yes, yes. Guru? I will help you find. No problem. Come with me, sir."

Mannen reste sig upp för att gå och vinkade mot Pappa Drosden att följa med honom. "Come come. To the gurus we go!"

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.