"Hur är det nu man börjar en skattjakt?", frågade Bea Ursula.

"Man börjar med att ringa Uffe såklart."

Ursula såg så nöjd ut med sitt svar att Beatrice inte kom för sig att fråga om vem denna Uffe var. Antagligen någon av hennes pappas gamla CIA-polare, tänkte hon.

"Det kan låta lite underligt nu när jag pratar med Uffe här. Men snälla, vad du än gör, avbryt mig inte. Då kan han bli mycket upprörd. Och det vill du inte vara med om."

Ursula tog upp sin telefon och började ringa. Efter några signaler gick samtalet fram. Beatrice hörde bara Ursulas del av samtalet.

"Kuling...Undulat...Kuling...Enbär...Nutid. Ja, det är jag...Ja, det stämmer...Jaså du har lyssnat?...Det stämmer, Beatrice ja...Tror du inte?...Ska vi inte chansa? Man måste väl chansa?...Nej nej, såklart inte...Uffe vet bäst...Nej, oj förlåt...Kalebass!...Kalebass?"

När Ursula hade lugnat ner sig så drog hon Beatrice till sig för att konferera. Det här var kanske inte så enkelt som de först hade trott.

"Okej Bea. Vad föreslår du? Ska vi anta uppdraget eller tror du att det är en vild gåsjakt? Innan du svarar så vill jag bara tillägga att min pappa var CIA. Så, nu är det sagt. Vad sägs?"

"Det här kanske låter lite konstigt men jag känner lite att vi är i tacksamhetsskuld till den gamle mannen. Det han bjöd oss på idag var mer än bara pannkakor. Det var något upphöjt, gudomligt nästan. Jag skulle snarast likna det vid en religiös upplevelse. Vi sög Jesus kuk idag, kan man säga.", svarade Beatrice med något drömmande i blicken.

"Du har så rätt. Minns du det jag nämnde innan om att min pappa var CIA? Jag tror att det kan komma jäkligt väl till pass. Jag har fortfarande kvar hans gamla telefonbok, fylld av nyttiga personer för dylika ändamål. Ett av min pappas många expertområden var just att lokalisera gamla nergrävda sjörövarskatter. Men berätta inte det för någon för då måste jag tyvärr döda dig, eller likvidera som min pappa brukade säga."

Så blev det besämt då att Ursula och Beatrice tog sig an uppdraget. Beatrice var glad, Ursula var glad men gladast av dem alla var Pipetto.

"Men nån liten humm om var den ligger begraven måste du väl ha!", svarade Ursula. "Hur gammal är du egentligen? Det kan väl inte vara så länge sedan du begravde skatten?"

"Nej, det är väl egentligen bara några veckor sedan men jag använder mig av något som kallas för 'rensa-minnet-tekniken'. Ni kanske har hört talas om den?"

Ursula översatte åt Beatrice och sedan skakade de båda på huvudet.

"Okej, låt mig förklara. Jag är av uppfattningen om att minnet är begränsat, förstår ni. Att det bara går att lagra en liten mängd viktig information. Så innan läggdags varje dag så försätter jag mig i ett meditativt tillstånd och tränger ut alla ovidkommande intryck från dagen. Just den dagen då jag begravde skatten så hade jag gjort ett stort genombrott i utvecklandet av min pannkakssmet, så jag var helt enkelt tvungen att välja vilken information jag skulle lagra. Och det var ett lätt val för mig, ska ni veta. Pannkakor är mitt liv."

"Men kunde du inte bara ha skrivit ner det då?", nästan skrek Ursula till svar.

Pipetto tog de båda kvinnornas strålande entusiasm som ett ja, redan innan de hade hunnit svara. Och han fortsatte:

"Utmärkt. Låt mig berätta lite om den här skatten för er. Den är egentligen inget märkvärdigt som sådan. Bara några kilo guld och ädelstenar som gått i arv i min familj genom flera generationer. Jag skulle uppskatta värdet till omkring fyrtio tusen miljarder. Men åter till själva sakfrågan. Vår familj har alltid haft som tradition att den äldste sonen i varje generation gräver upp sin fars skatt vid dennas bortgång och sedan själv begraver den igen på ett säkert ställe."

Ursula översatte efter hand åt Beatrice. Deras båda hakor var långt nersänkta efter att ha hört vilket oerhört värde det var fråga om här. Pipetto tittade upp och väntade efter varje mening för att vara säker på att de hängde med.

"Även jag grävde upp min faders skatt och begravde den igen på ett säkert ställe. Sedan var det tänkt att jag också skulle få en son och berätta för honom var den var nergrävd. Dessvärre har jag varit så upptagen med att förfina mina pannkakor att jag aldrig haft något intresse av fortplantning och med åren har skatten fallit i glömska. Jag har inte tänkt på den förrän nu när ni var så vänliga här idag att jag ville ge er något. Men jag kan inte för mitt liv minnas var den är begravd."

Den gamle mannen, som förövrigt hette Pipetto, bjöd på pannkakor tills både Beatrice och Ursula storknade. De var båda rörande överens om att det var de godaste pannkakorna de någonsin smakat. Mätta och belåtna sjönk de bakåt i sina stolar och uttryckte samtidigt sin tacksamhet till Pipetto som lyste av stolthet. Hade han rent av en tår i ögat? Det var svårt att se i halvdunklet i den lilla stugan.

"Det här får vi göra om.", sa Ursula till Pipetto och log.

"Ni anar inte vad det värmer en gammal mans hjärta. Ni har livat upp min dag så mycket att jag känner mig i tacksamhetsskuld till er. Skulle ni möjligtvis kunna tänkas ta er an ett litet skattletaruppdrag? Generös hittelön utlovas givetvis."

Ursula översatte snabbt frågan till Beatrice. Det fanns bara ett svar. Ett rungande ja.

Ursula avbröt mannen och började köra den på förhand bestämda historien.

"Jo förlåt herrn men det råkar faktiskt vara så att vi är två förlista stackars arma människor. Vår båt gick på grund här utanför, förstår du. Du undrar kanske varför min fina lilla vän här inte presenterar sig. Jo, det är faktiskt så att hon fått tungan utskuren..."

Längre än så kom inte Ursula förrän mannen avbröt henne.

"Av en hemsk bandit med mikropenis? Jo man tackar. Kom inte här med era gamla rövarhistorier. Jag har hört dem alla till leda. Om det är mat ni vill ha så bara säg det. Jag har köket fullt av pannkakor."

"Vad säger han?", frågade Beatrice.

Ursula log stort och svarade: "Jackpot!"

Deal, tyckte Beatrice och så begav de sig ut över de italienska vidderna för att söka efter föda. Ett litet torp med rykande skorsten blev deras första destination.

"Kolla där va!", sa Urusula och pekade mot torpet. "Jag slår vad om att det är en gammal farmor som steker pannkakor där inne. Håll dig bara till storyn nu så ska du se att vi kan smörja kråset ordentligt. De gör alltid för många pannkakor de gamla nuckorna. Det är som att de väntar på besök som aldrig dyker upp."

Det vattnade sig i munnen på Bea när de närmade sig torpets lilla dörr. Urusula var först framme och knackade på. Hon hade den fördelen att hon behärskade det inhemska språket. Efter en liten stund öppnade en råbarkad gammal man som muttrade på italienska.

"Jag är inte intresserad av några horor. Va! Hör ni det? Jag är en gammal man. Och desutom har jag mikropenis så det är inte lönt."

Beatrice och Ursula sprang för glatta livet med tågpersonalen skrikande efter sig. Flykten gick över marker med få ställen att gömma sig på så när Ursula fick syn på en skogsdunge pekade hon åt Bea att springa dit. Väl i dungen så gömde de sig bakom ett träd för att pusta ut. Det verkade som att de lyckats skaka av sig tågpersonalen.

"Vad säger du om det där va? Var det latjo nog till att börja med?", frågade Ursula och skrattade.

"Jovars.", svarade Beatrice och log tillbaka. "Nog var det latjo alltid. Vad gör vi nu då?"

"Nu går vi på luffen. Jag är hungrig. Lokalbefolkningen här är vida känd för sin gästvänlighet. Det gäller bara att vi har en riktigt bra historia att komma med. De älskar skvaller. Kanske har vi förlist med ett skepp och tappat minnet. Du kanske är mitt adoptivbarn som fått tungan utskuren av en hemsk bandit efter att du hånat hans mikropenis. Vad säger du? Deal?"

Bea behövde inte mycket betänketid för att acceptera Ursulas erbjudande. Det var uppenbart en kvinna i hennes smak. Pigg, levnadsglad och med en fullt synlig räv bakom örat.

"Hit med kardan. Jag heter Beatrice. Äntligen en person i det här landet vars hjärna inte är helt gjod av lera. Fasiken, Palme alltså. Iskallt. Soooo, jag är redo. Visa vägen."

"Utmärkt! Du kommer inte ångra dig. Så, dra i nödbromsen. Vi ska av här."

Beatrice såg sig osäkert omkring efter en nödbroms. När hon hittat den så lyfte hon långsamt armen.

"Dra! Nu!", skrek Ursula otåligt och Beatrice drog.

Tåget stannade snabbt in och dörrarna öppnades. Oroliga passagerare försökte få tag i personal för få reda på vad som hänt. Allmänt kaos rådde.

"Skynda dig för tusan, vi måste ut nu. Det är höga böter på den här skiten och jag har ingen lust att betala.", skrek Ursula och drog med sig Beatrice ut.

"Ursäkta, jag kunde inte undgå att höra att ni är ute efter latj."

En kvinna som satt på andra sidan gången i tåget lutade sig över mot Beatrice. Kvinnan hade stora mörka solglasögon och en sjal virad kring huvudet.

"Det slumpar sig så att jag råkar ha väldigt bra kontakter i den undre latjvärlden. Vill du att jag berättar mer?" Kvinnan fortsatte utan att vänta på svar. "Tillåt mig få presentera mig själv. Ursula var namnet. Jag kommer från Borås men jag har kallat Italien hem sen jag blev tvungen att lämna Sverige efter nåt litet tjafs med Palme. Ja, jag ska säga som det är, oss emellan." Kvinnan lutade sig närmare och sänkte rösten. "Jag wastade snubben helt enkelt. C'est la vie. Se inte så förvånad ut lilla du, det var länge sen nu så det är väl preskriberat vid det här laget. Palme tiggde verkligen om det, han var så jäkla antilatj att jag fick dåndimpen. Men men, åter till sakfrågan. Mitt tips till dig är att lämna den där dönicken du pratar med nu och hänga med mig istället. Han är en looser baby. En dead end street."

Franco hade ingen aning om vad latj var för något men han kände att han äntligen börjat få kontakt med dåren så han låtsades inte om det.

"Latj, yes of course. I know where latj is my friend. That is exactly where I am heading actually. What will you do in latj?"

Beatrice sken upp i ett stort leende. Hon visste inte riktigt vad mannen svarat men det lät bestämt som att han hade latj att erbjuda. Nu gällde det bara att försöka utröna vilken typ av latj det var frågan om här.

"Sorry, men jag fattade inte mycket av vad du sa där. Jag hör att du har latj, det är tydligt, och det är mycket bra för det är just det jag är ute efter. Skulle du bara kunna säga på svenska vilken typ det är? Sweeedish. Ge mig bara en liten ledtråd om du vill att det ska bli en överraskning sen."

Efter många om och men gick det så äntligen upp för Franco att Beatrice inte alls var ute efter hans ritningar utan att hon bara var en helt vanlig dåre. Det fick honom att slappna av och istället bli lite nyfiken på vad hennes intentioner var. Han hade stor erfarenhet av dårar i sitt privatliv och hade oftast stort nöje utav dem.

"Yes, really nice cigarr. Yes. You like?", försökte han för att nå fram till Beatrice.

Bea var ingen höjdare på främmande språk så hon bara nickade och log till svar.

"My name is Franco and I am from Cuba. Who are you my friend?", försökte Franco igen. Han visste att det kunde behövas några försök innan man hittade rätt ton med dårar.

"Yes. Yes. Yes.", svarade Beatrice. "I is Beatrice and I look for latj."

I kavajen hade Franco sina cigarrer. Han hade tagit med dem för att fira efter att han sålt in patentet på sina talande skor. Självfallet var de kubanska cigarrer och av allra högsta kvalité. Handrullade av nätta små barnhänder för att få den där riktigt friska smaken.

"Nej, vad gör du. Det är bara mina cigarrer.", ubrast Franco när Bea började peka och rycka i hans kavajslag.

Beatrice fick tag i en av cigarrerna och brast upp i ett stort leende. "Oh la la!", sade hon sedan och förde cigarren under näsan för att få sig en ordentlig sniff. "Det här var inga dåliga grejer. Kubanska? Barnhänder?"

Franco förstod ingenting och skakade uppgivet på huvudet. Vad var det frågan om här egentligen? Lekte hon bara med honom?

Franco Lima var rädd. Den här kvinnan verkade vara helt utan smärttröskel. Francos stenhårda bett var vida känt. En normal människa hade vridit sig på golvet i smärtor. Det var uppenbart att han hade att göra med en specialtränad agent. Kanske Mosad, kanske KGB. Inte ens lönt att försöka kämpa emot.

Han öppnade sin väska och höll upp den mot den förmodade agenten. Agenten log stort och sade något som för Franco lät som: "Sådär ja. Håll du bara snattran nu och låt mig ta ritningarna här. Annars dödar jag dig."

"Vad tusan är det här?", tänkte Beatrice. "Bara en massa jämra papper! Hur tusan ska jag få en ledtråd om mitt fortsatta äventyr här?"

"Har du inget annat än papper?", frågade hon Franco. "Jag behöver något som kan inspirera till latj! Har du något i kavajen? Kom hit så får jag kika!"

Beatrice kvävde ett skrik. Hon ville inte göra mannen upprörd. Med ett leende försökte hon dra fingret till sig för att utvärdera skadan. Fingret satt i ett hårt grepp mellan tänderna. Mannen vägrade släppa taget. Han var som barndomens grävlingar. Kanske skulle det hjälpa om han fick höra något krasa. Med sin fria hand tog Beatrice fram ett paket knäckebröd ur sin handväska och började slå det mot mannens huvud så att smulorna stänkte. Detta hade omdelbar effekt. Mannen vaknade ur sitt paniska tillstånd och släppte taget.

"Väldigt trevlig att göra er bekantskap.", sa Beatrice lugnt medan hon viftade sitt ömma finger för att kyla ner det.

Mannen svarade något upprört på spanska. För Beatrice lät det som: "Tack. Det är en ära. Förlåt om jag bet lite för hårt i ditt finger där tidigare."

"Nej, det är absolut ingen fara.", svarade Bea snabbt. "Det gör inte ett dugg ont. Och det är ändå inte som att jag behöver just det fingret till något särskilt. Så...får jag se vad du har din väska? Får jag seeee vad du har i din väska?"

Franco fanns sin plats på tåget och satte sig snabbt. Han höll sin attachéväska hårt i famnen. Måtte han bara ha inbillat sig att han var förföljd. Skulle hans konkurrenter verkligen gå så här långt? Skulle han till och med behöva mista livet för sin uppfinning?

"Tjingelingeling i lingonskogen!", hörde Franco plötsligt. Eller ja, för honom lät det mer som: "Hörru! Ro hit med ritningarna nu annars sticker vi kniven i dig!"

Beatrice hade funnit sitt ödes kalv. Nu gällde det att gå varsamt fram. För att få ta en titt i väskan gällde det att bygga förtroende. Hon sträckte långsamt fram ett pekfinger för att hälsa.

Franco ryggade tillbaka. Vad skulle det här betyda? Ett finger? Det måste var en fälla av något slag. Distrahera med fingret och sno väskan mitt framför ögonen på honom. Nej du, den lätte gick inte! Han stärkte sitt grepp om väskan, böjde sig fram och bet tag allt vad han kunde i fingret.

Beatrice väcktes ur sina dagdrömmar av att ett tåg rullade in på stationen. Utan att se efter vart det var på väg så gick hon på. Väl på tåget så gick hon från vagn till vagn, på jakt efter första klass. Om det var någonstans hon skulle hitta en attachéväska så var det där.

Franco Lima var en skoförsäljare från Cuba. Han var i Italien för att söka investerare till sin nya serie med talande skor. Så vitt han visste så var han först i världen med talande skor. Han hade ännu inte bestämt sig för vad skorna skulle säga men tänkte att det kunde vara upp till investerarna. Efter att ha varit ett par dagar på inspirationsvandring i Cinque Terre var han nu på väg till Milano för sitt första möte. På väg mot sin plats i tåget så krockade han med en kvinna som såg ut att ha left på gatan i flera år. Hennes kläder var ovårdade och håret stod på ända. Hennes blick var först avlägsen men verkade sedan koncentrera sig på hans attachéväska. I väskan låg hans ritningar och affärsplan för de talande skorna så tanken slog honom att hon var en agent utskickad av hans konkurrenter för att försöka stjäla hans idé.

"Ursäkta.", sa Franco och fortsatte gå.

Kvinnan vände sig om och följde efter. Franco snabbade på sina steg.

Efter Cinquen så ville Beatrice vara fri och obunden igen. 73-åringen och Frasse Frikadell med Öppna spjäll kändes som två tunga ankare kring hennes hals. Utan att säga något så avvek hon plötsligt en natt. Uttdragna och tårdrypande farväl hade aldrig varit hennes starka sida. Det var bättre att bara rycka av plåstret, tjoff bara.

"En fri och obunden kvinna i sina bästa dagar.", tänkte Beatrice där hon satt på tågstationen och väntade på första bästa tåg. Nu var det dags att låta slumpen dansa. Hon bestämde sig för att närma sig den första människan hon såg med attachéväska. På något sätt skulle hon sedan få den människan att öppna sin väska och plocka upp ett slumpvis valt föremål ur den. Det föremålet skulle hon granska väldigt noggrant och försöka få en hint om var hon borde söka sig härnäst.

Vad som blev av Frasse och 73-åringen? Det vet ingen riktigt. Men det går overifirerade rykten om att de lever loppan i Acapulco och livnär sig som mimare dagtid och gigolos nattetid. "Det bästa av två världar.", skulle någon ha hört Frasse kalla det.

Dagarna i Cinquen, som Bea kallade det, var vilda. Trots att medelåldern på stället var över 70 så lyckades Beatrice nosa upp de mest festsugna gamlingarna. De som aldrig ritkigt lämnat 60-talets syrafyllda dagar. Det var dans på borden. Det var iskalla nattbad med oblyga rynkiga kroppar. De var människor som alltid ansett att människokroppen var vacker, helt utan förbehåll. Från alla världens håll kom dem. Eller ja, mest från USA då. Men en och annan fransman var också med på ett hörn.

När Beatrice vaknade efter att äntligen somnat efter tre dagars oavbrutet festande så kände hon sig lyckligare än hon gjort på många år. Att se alla dessa till åren komna människor bejaka livet, så som hon själv alltid drömt om att göra, ingav henne hopp. Ålderdomen kanske inte var så farlig ändå. Framtiden såg ljus ut. Nu gällde det bara att planera nästa resmål, ut i den vida världen där oändliga latjchanser väntade.