Några minuter senare ringde en sekreterare upp. Han presenterade sig som Fritjof men påpekade att hans vänner kallade honom Fittan. Beatrice svarade att hon hoppades att hon snart också kunde räkna sig själv som en av Fittans vänner. Det hoppades Fritjof också.

När det inledande kallpratet var avklarat så gick Fritjof rakt på sak: "Jag hörde att du tror dig kunna rida in King Charles Jabberwocky den tredje han själv. Stämmer detta?"

"Låter det som att det är nån skojare du har på tråden kanske? Nån sjuk pervers jäkel som ringer upp stuterier på måfå och påstår sig kunna tämja deras hästar? Nehe du!", svarade Beatrice indignerat.

"Okej, okej. Taggar vi ner lite va. Det är min uppgift att hålla galningar på håll. Vi driver en seriös firma här och har inte tid för några dårar som ringer runt här och lallar. Förstått?"

"Ja, ja. Det är förstått. Så när hämtar ni upp mig då? Jag duschade för inte så länge sen så jag är fortfarande väldigt fräsch, men klockan tickar. Tick. Tick. Tick."

King Charles Jabberwocky den tredje var en vild häst. Många hade försökt men ingen hade lyckats tämja honom. Det var ägarens absoluta övertygelse att det var en superstjärna till häst, så han var väldigt angelägen om att få någon att rida in den. Han hade annonserat i den lokala hästblaskan i flera månader utan napp. Hästen var ökänd i trakterna och ingen var dum nog att försöka sig på att tämja den. Förrän nu. Äntligen verkade det som att någon hade nappat. Nu gällde det bara att veva in långsamt.

"Oj, men så fint då. Och ni har erfarenhet av hästtämjning förstår jag?"

"Naturligtvis.", svarade Bea på uppstuds. "Jag har lyckats tämja såna giganter som Commander General Doctor och Flying Kneecap to the Head. Jag har ett hundra procentigt track record, som vi säger i branschen. Ja, hästtämjarbranschen då."

"Jamen så fint då. Då tycker jag att vi bokar en tid och så ser jag fram emot ett lyckat samarbete. Min sekreterare ringer upp dig. Adjö."

Så var det dags igen. Nytt år, ny frisyr, nya möjligheter. Beatrice hade bara avlagt ett nyårslöfte. Hon skulle rida mer häst när tillfälle gavs. Förra året hade hon vid ett flertal tillfällen blivit tillfrågad av hästägare ifall hon ville komma över och rida, men av olika anledningar hade hon alltid tackat nej. Nu skulle det bli ändring på det.

Efter att ha väntat vid telefonen i två minuter så tappade Bea tålamodet och tog fram telefonkatalogen. "Måste väl finnas en hästgård här någonstans", tänkte hon och började bläddra. "Hmm, Hagsäters Stuteri. Ja det låter lovande." Beatrice slog numret på sin vikbara telefon.

"Hagsätra, du talar med Bengt."

"Ja, det var Beatrice här. Jag ringen angående stoet."

"Ursäkta, stoet?"

"Eller nej, det var hingsten ja. Just det, hingsten."

"Vilken hingst, eller ah, menar du King Charles Jabberwocky den tredje?"

"Just det, ja det stämmer. Jabberwocky ja."

Efter en veckas letande hade de fortfarande inte lyckats lokalisera Hasses Karaokestudio. Mycket talade för att de inte ens befann sig i rätt stad. Julen var nu passerad och Beatrice började känna tillnyktringens själväckel. Det gick ju inte att spela in en julskiva nu. Hela Stinggrejen började också kännas passé. Nej, det fick vara nog nu. Med ett nytt år på ingång var det dags att göra en radikal förändring.

"Driver! Skaffa mig en hårtrimmer och kör mig till stans sunkigaste toalett."

Bosse och Bengt anlände snabbt. Beatrice hann inte ens skruva upp förväntningarna.

Innan hon hälsat på de båda livvakterna så synade hon dem från topp till tå. Precis som Sting hade gjort. Inte ett hårstrå fick ligga fel. När hon var nöjd så sträckte hon ut kardan och sa: "Sting här. Inte för stor för att hälsa på de anställda jag inte. Nej nej. Angenämt."

Livvakterna sträckte fram två tveksamma händer. De hade hört från sin chef att det här var en virrpanna men att det kunde vara ett kul extrauppdrag i väntan på att Jimmie Åkesson skulle ut och veva igen.

"Bosse här.", svarade Bosse.

"Bengt här", svarade Bengt.

"Okej okej grabbar. Nu har vi inte tid att stå här och slöa till oss det är för bövelen snart jul. Vi har en SKIVA att spela in! Jul, jul, strrrrrrålande jul! Vi tar er bil. Mot Hasse! Plattan i mattan!"

Just som Bea var på väg ut för att bege sig till Hasses Karaokestudio så slogs hon av att hon inte hade några livvakter. Sting skulle aldrig gå runt i Sverige utan vakt. Blotta tanken var löjeväckande. Borde väl bara vara att ringa upp SÄPO och meddela dem att Sting var i stan, tänkte Bea och tog upp luren.

"Tut, tut. Ja, tjena det var SÄPO här. Hur kan jag hjälpa dig Beatrice?"

"Eh, nu har du slagit fel nummer i hjärnan lilla ponken. Du talar med Sting. Jag vet inte om det är svårt att fatta? Jag behöver livva..."

"...livvakter ja.", fyllde SÄPO-mannen i. "Jag hörde dig. Du tänker högt, vet du. Men visst, livvakter kan vi väl ordna även om du inte är Sting. Vi kan väl låtsas, det är ju bara skattepengar ändå, haha. Jag skickar över Bosse och Bengt direkt. Det är några riktiga jävla biffar det."

"Du grabben, återigen Beatrice bor inte här. Men Sting tackar på förhand. Be alla dina vänner köpa min CD. Jag kommer att posera seminaken på omslaget så stämningen är garanterad."

"Hasses KaraokeStudio hur kan jag hjälpa till?", svarade en trevlig röst i luren.

"Okej Hasse. Sting här. Lyssna på de här: 'Tomtefar kikar in (och vägrar gå)', "Nissarna lever runt på loftet", 'Stingelingeling i julstugan', 'En sup till innan du går?', 'Två glansiga kulor i granen', 'Skäggagam', 'Snö, snö, snake', 'Tomten och hans penis', 'Snö på önskelistan (och på nyckeln)', 'Glöggen är spetsad (och jag gillar det)', 'Renarna skenar'. Och det är bara ett litet urval. Vad säger du? Har vi en deal?"

"Ursäkta. Jag vet inte om jag hänger med i svängarna riktigt. Du talar alltså med en karaokestudio här. Vill du sjunga in några låtar?"

"Dööh. Hörde du inte vem du talar med? Sting! I egen hög person. Och jag har valt ut dig att spela in min julskiva. Om det nu inte är så att du har något bättre för dig...i så fall går jag och förgyller livet för nån annan stackars karaokeryttare."

"Jaså på så vis. Ja, men kom förbi studion då så kan vi säkert ordna något.", svarade Hasse och skakade lite lätt på huvudet. Här gällde det att spela med.

"Jaha, vad göra nu då?", tänkte Beatrice för sig själv. "Borde försöka casha in lite på Stingen."

Sagt och gjort. Bea slog numret till nummerupplysningen.

"Tut, tut, tut. Du talar med nummerupplysningen, det här är Ralf hur kan jag hjälpa till?"

"Sting här. Du grabben, jag ska spela in en ny julplatta så jag behöver få tag på en studio, pronto! Inget tjafs."

"Hej Sting. Då ska vi se här. Jag har t ex Hasses KaraokeStudio - Spela in en högkvalitativ CD för svensexa, möhippa, hip-hopfest eller juletid. Hur låter det?"

"Koppla mig!!!", skrek Bea till svar och skrattade nöjt för sig själv medan signalerna gick fram.

"Men herrejistanes!", tänkte Beatrice för sig själv när hon hade kommit en bit på sin färd. "Det är alltså Sting jag är nu. Inte illa för en gammal avdankad kolarbetare."

För att testa sin nyvunna identitet bestämde sig Bea för att ringa runt och överraska folk. I första bästa telefonkiosk lät hon mynten rulla i och slog ett nummer på måfå.

"Tut, tut, tut.", signalerna gick fram. Beatrice harklade sig och förberedde sig på samtalet. "Ja, hallå det var Månsson!", svarade plötsligt en röst.

Beatrice tog ett djupt andetag och svarade med pillemarisk röst: "Ja men hallå där i luren! Kan du gissa vem du talar med?"

"Va? Nej, det kan jag inte. Eller vänta, är det Svenne och Lotta? Eller Ulf Elfving? Eller Gandalf? Eller min gamla svensklärare från högstadiet? Eller nej, nu vet jag! Det är min döda mor som ringer genom ett medium för att tala om för mig att allt är bra och att jag inte behöver oroa mig för skörden nästa år."

"Klick", Beatrice lade besviket på luren.

"Fasiken alltså, det där var taskigt sagt. Visst jag förstår att jag inte är nån Björn Skiffs men så dåligt sjunger jag inte. Nej, nu mår jag dåligt.", sa Beatrice och såg på Trudy med nedslagen min.

"Oj, förlåt. Jag menade det inte så.", svarade Trudy och lade armen om Beatrice för att trösta henne.

Bea kastade av sig armen och skrattade så att tårarna rann: "Gick du på den din jävla hagga! Tror du jag bryr mig om vad du tycker om min sångröst? Jävla pajas!"

"Ja va fan tror du. Jag skämtade också. Skulle bara göra mig jävligt lycklig om jag hade lyckats förolämpa dig din jäkla snippsnopp!"

"Nej, nu ska jag ut och bjuda världen på lite fucking Sting. Tack för mig, köp en paj."

Och så lämnade Beatrice Trudy "Fruity" Baloodys frisörsalong bakom sig och gav sig av på ett jävla äventyr.

Klipp, klipp, klipp och snipp, snipp, snipp. Timmarna gick och Trudy klippte på. Då och då så kollade hon i en gammal Okej-tidning med Sting på mittenuppslaget. Även om hon var en erkänt duktig frisör så var just Stingen ändå något hon inte kände sig helt säker på. Det var inte helt ovanligt att just den frisören valdes ut som gesällprov för blivande frisörer.

"Då var det klart då din gamla hora.", sade Trudy plötsligt och kastade saxen så att den satte sig i väggen bakom Beatrice.

"Jo, det är till att tacka.", svarade Bea. "Ska jag betala genom att slå dig i magen eller föredrar du mynt?"

"Va? Vill du inte ens att jag ska visa dig i nackspegeln? Så jävla otacksamt."

"Om du verkligen vill då, annars litar jag på dig. Även om du är en vidrig lite råtta så har du aldrig gjort mig besviken. Tycker bannemaj redan att jag känner Sting inom mig. Vänta, lyssna här. Ehrm...Every breath you take..."

"Kusligt. Låter nästan som att en överkörd och halvdöd Sting är här och sjunger för mig. Otroligt."

Trudy gick för att hämta sina verktyg och pratade samtidigt. En så kallad walk and talk.

"Vet du, senaste gången jag ens hörde stalas om Stingen var nog fan nittonhundraåttinio då jag var nere i Berlin och rev murfittan. Ich bin ein Berliner, tear down that wall skrek jag åt Gorbajtov. Ja, det var ett jävla hallå ska du veta. Jag var förresten inhyrd för att fixa Hoffens hår...Vad sa du?"

"Va, nej jag sa ingenting", svarade Beatrice.

"Okej, nej men som sagt jag var nerbjuden för att dona lite med, eeehh, ja Hoffelihoffen. Va?"

"Nej, jag sa inget nu heller."

"Jaså. Ja, jo det var David då alltså. Där snackar vi hår. Han bara klev in, satte sig i min stol och skrek "STING!!" med bestämd röst. Vilken pipa alltså! Jag blev lite ställd ska jag tala om för dig. Tänkte, vad fan inte ska du klippa Stingen med det håret! Det är ju som att bajsa i sockerskålen."

"Okej upp och sitt din lilla apa.", sa Trudy och pekade på klippstolen. "Och sen undrar jag hur fan vill du ha dina skitiga gamla hårtestar klippta. Äger du ens en kam?"

Beatrice satte sig lydigt och svarade bara: "Sting."

'Trudy sken upp i ett stort leende. "Du var mig en jävel du va!? Det är till att bli med hybris på äldre dar alltså. Visst, om det är någon som kan göra det här så är det jag, men jag menar jag är ingen jäkla Harry Potter. Jag måste säga att jag är väldigt osäker på om grundmaterialet duger för att utföra ett lyckat Sting-projekt."

"Jag vet, jag vet.", svarade Bea ursäktande. "Du vet att jag aldrig skulle ha bett dig om jag inte var helt desperat. Vi kan väl säga sig så här då, gör du mig denna lilla, lilla tjänst så lovar jag att skriva dig en riktigt fin autograf sen när jag är Sting. Okej?"

"Du är fanimig sjukare än en travande häst! Okej deal... Hit med kardan för helvete innan jag ångrar mig!"

"Ut härifrån din jävla snyltare! Och skynda dig på annars ska jag fan klippa upp ett nytt rövhål på dig!", skrek Trudy "Fruity" Baloody åt sin till hälften färdigklippta kund.

Kunden hoppade vettskrämd upp ur stolen och rusade ut ur salongen med förkläde och allt.

"Snyltare?", frågade Beatrice när de var ensamma i frisörsalongen.

"Ja...han är adoptivbarn förstår du. De saknar helt moralisk kompass de jävlarna."

"Aha, ja du lär slippa se honom på ett tag. Och inget annat adoptivbarn heller för den delen. De kommunicerar med varandra via gamla telegrafledningar. Morsealfabetet, du vet."

Trudy nickade eftertänksamt. Det förklarade ett och annat.

"Plingelinge linge ling i dörren!", sa Beatrice när hon steg in i Trudys hårsalong.

Trudy, som var mitt uppe i en klippning, vände sig om och skrek: "Beatrice! Din gamla hora, kom här så ska du få en kram!"

Beatrice kramade om Trudy i ett moln av hårspray och freon och svarade: "Hur tusan är läget din lilla fittrunkare?"

Genom åren hade deras jargong utvecklats och blivit allt mer avancerad. De var aldrig främmande för lite kärleksfulla okvädesord.

"Same old, same old. Klippt en del kukar, det ska jag inte sticka under stolen med. Dudå? Är du fortfarande en grym mammaknullare?"

"Lätt!", svarade Beatrice. "Hur vore det med en klippfitta då? Släng ut det där rövhålet och klipp mig istället! Annars fuckar jag upp hela salongen."

Den briljanta idén Beatrice hade kläckt var att hon skulle stjäla en identitet. Och inte vilken fattig dussinidentitet som helst heller, utan självaste Stings. Ja, hon insåg såklart själv att den inte skulle bli så lätt att stjäla. Men varför inte ge det ett tappert försök åtminstone.

Det svåraste skulle bli frisyren. Många människor tyckte säkert att den såg enkel ut, men Beatrice visste bättre. Hon kände bara till en människa som skulle kunna klara av det och det var hennes frisör Trudy "Fruity" Baloody. Denna kvinna gjorde underverk med en sax och några hekto freondriven hårspray.

Genom sina egna metrologiska mätningar hade Trudy redan väldigt tidigt sett hålen i ozonlagret, och även dragit slutsatsen att freonet var boven. Hon valde dock, att istället för att varna omvärlden, köpa upp ett ofantligt lager av hårspray. För en perfektionist som henne gick det bara inte att tumma på kvalitén, och freon var helt enkelt det överlägset bästa drivmedlet. När freonet sedan förbjöds till sist så log hon brett åt sin egna knipslughet.

Beatrice såg fram emot besöket hos Trudy. Hon hade alltid något snaskigt skvaller att bjuda på om sina kunder.

Beatrice tog sig en titt i kalendern. "September...herregud", tänkte hon. "Det var ju nästan ett år kvar till nästa sommar. Fasiken också. Måste hitta nåt att stjäla i närtid. Tänk tänk tänk."

Eftersom hon alltid tänkte bättre när hon promenerade så tog Bea på sig sin rock och begav sig ut. Genom regnruskiga kvarter bar det av. Målet var den närbelägna skogen. Där fick tankarna liv av ugglornas hoande.

När träden nalkades fick hon så äntligen snilleblixten som skulle förändra hennes liv för evigt. Ja, det var ett så kallat Eureka moment. "Fan, vad jag är bra.", tänkte Beatrice och fick en liten tår i ögat.

Nu gällde det att göra upp en bombsäker plan. Att stjäla kungens hund var sannolikt belagt med dödstraff. Kungen skulle direkt utnyttja sin immunitet för att sätta ett skott i pannan på dig. Inga frågor ställda.

Det gällde att skrida till verket då hans uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. Det skulle vara nödvändigt med någon slags distraktionsmoment. Att sno hunden under jakten kändes för riskabelt med tanke på alla skjutglada gubbar i närheten. Bättre vore under lite mer lugna och avslappade former. Kanske under semestern. Är det inte Solliden man brukar höra om?

Efter arton timmars googlande hade Bea konstaterat att ja, så var fallet. Solliden är kungens semesterbostad. Ergo det perfekta målet. Kungen skulle vara lite sådär allmänt halvbakis och okoncentrerad och Brandie var antagligen lämnad åt nåt stackars tjänstejon.

Efter att ha hållit sig vaken i tre dagar enbart med hjälp av ingefära och tjack så hade Beatrice tagit reda på allt som fanns att veta om kungens krona.

Det visade sig dessvärre att denna dyrgrip inte ens var i kungens ägo, utan ägdes utav staten. Nej, att sno från staten var bara för trist. Alldeles för lite utmaning och saknade den där lite personliga prägeln som en stöld från en enskild brukar ha. En snabb googling på "kungens husdjur" gav däremot förnyad glöd åt Beatrice stöldbegär. Under rubriken "Kartläggning! Här är de kungliga husdjuren", på svensk damtidnings hemsida kunde hon läsa att Kungen äger en bayersk viltspårhund vid namn Brandie som han är väldigt fäst vid.

"Bingo!", tänkte Bea. "Dags för Brandie att få en ny matte."

"Det var länge sen jag stal något.", tänkte Beatrice när hon lämnat ett behörigt avstånd mellan sig själv och Munte och Brunte. "Gratis är ju alltid godast så att säga."

Det var dock av största vikt att offret inte var någon fattiglapp. Robin Hood måste alltid gälla som idealet.

"Hmm vad har vi nu för lämpliga personer.", fortsatte Bea sina tankegångar. "Någon som har det bra ställt. Ja, kanske till och med för bra ställt. Gärna någon som kanske inte heller riktigt gjort sig förtjänt av sin rikedom. En person vars sparvar både stekts och svävat in i munnen hela livet."

"Kungen! Såklart. Det är ju uppenbart! Men vad ska man stjäla då? Finns det en juvelprydd kungakrona där nånstans kanske, eller det var bara förr? Det här kommer kräva research men det är det bannemaj värt!"