Berit ledde Beatrice ned för en trappa till en fuktig källarkorridor. På båda sidor av korridoren fanns gröna dörrar med smala öppningar nertill och gallerförsedda fönster i ögonhöjd. Berit gick långsamt och i tystnad. Det var något högtidligt över hela situationen. Längst ner i korriden stannade hon upp. Försiktigt plockade hon upp en stor nyckelknippa och letade upp en gammal rostig nyckel.

"Är du säker på att du vill göra det här? Du kan fortfarande ångra dig.", sa Berit och såg på Beatrice. "Många är de som försökt sig på att kommunicera med Mogens. Och lika många är de som misslyckats."

"Jag har aldrig varit rädd för någon Mogens. Öppna dörren nu innan jag skallar dig!", svarade Beatrice uppspelt.

"Såja. Lugna dig lite va. Jag vill inte att du stressar upp Mogens. Men okej, då öppnar jag nu då. Voila!"

Berit låste upp och öppnade dörren på glänt. Beatrice kikade in och såg ett litet avskalat rum. I det fanns bara en säng och en byrå. Väggarna var vita och kala. I ett hörn, stod Mogens med ryggen emot dörröppningen. Allt man såg var ett par underben, en bräda och ett yvigt hår.

"Är det här alla gamlingar ni har?", frågade Beatrice lite uppgivet och tittade frågande mot Berit.

"Hoppla, där kom det visst en liten groda till. Det blir en hundring till gamlingburken det. Som jag sa tidigare så finns det inga gamlingar här.", svarade Berit.

"Jaja, strunt samma. Men har ni någon som är det minsta lilla intressant här?"

"Ja, om du verkligen insisterar så har vi en. Jag vet ingenting om honom egentligen. Han har inte sagt ett ord sedan han kom hit för mer än tjugo år sedan. Han heter Mogens. En del säger att han kommer ifrån Danmark och har jobbat som överdosare. Men det är nog mest skvaller, tror jag. Jag kan visa dig till honom om du vill. Kanske en lagom utmaning för en kvinna av din kaliber? Jag måste dock varna dig, han har ansiktsmask på och är fastspänd på en bräda. Han bits förstår du."

"Mot Mogens!", skrek Beatrice till svar.

Innan den andre mannen hunnit visa Beatrice sin lårbenskäpp så lutade sig ytterligare en av de boende in. Det här var en med pliriga ögon och keps.

"Vilken lustig historia.", sa mannen. "Den påminner mig om när jag var en lite grabb i Grebbestad."

Där avbröt Bea honom och sa: "Låt mig gissa. Du satt på en uteservering och granat rullade in?"

"Nej nej nej.", svarade mannen. "Lyssna nu här och låt mig tala klart så ska du få höra. Historien tar sin början när jag satt på en boulebana och spelade kula. Då gick det förbi en le jävel."

"Nej, men vänta nu. Det är ju exakt samma som de andra!", avbröt Bea.

"Nej nej nej.", savarde mannen igen. "Det är en ren slump bara. Snälla. Låt mig fortsätta. Det gick alltså förbi en le jävel. Och jag var på bra humör, så jag hälsade glatt. En stund senare så rullade det en in en gammal sjunkmina från andra världskriget. Tydligen anpassad för landbruk för det blev en jävla smäll! Hade det inte varit för att det satt en gammal tant framför mig så hade jag inte varit i livet idag. Jag har hennes knäskålar som kastanjetter här om du vill kika?"

Det ville inte Bea.

När kaptenen visade Beatrice sitt halsband så lutade sig en annan av de boende in mellan dem. En liten darrig man med bakåtkammat hår.

"Bra historia det där. Med handgranaten och allt. Och halsbandet ger det hela en extra dimension. Det påminner mig faktiskt lite om när jag var ung i Ecuador. Har ni tid att lyssna?"

Innan varken Bea eller kaptenen hann svara så fortsatte mannen: "Jag satt på en uteservering. Jag minns det som om det var igår. Jag hade beställt in ett stort glas rom som jag satt och läppjade på när det gick förbi en le jävel. Jag var på gott humör så jag hälsade glatt. Mannen bara blängde på mig och fortsatte gå. En stund senare, ska ni veta, då rullade det in en handgranat. Folk fick panik, men jag hade tur. Det satt en äldre dam framför mig som inte märkte någonting, så hon satt lugnt kvar när granaten smällde. Hon rädddade mitt liv den stackars tanten. Jag har hennes lårben här som en käpp om ni vill se?"

Det ville Bea.

Sjömannen började prata. Nervös i början men när han såg Beas stora ögon växte hans självförtroende.

"Jag är sjöman. Ja, jag använder presens. En gång en man av sjön, alltid en man av, ja, sjön. Jag har historier ska du veta. Ska jag dra en?"

Beatrice nickade till svar.

"Ok, lyssna här. Det här skedde i Göteborg. Jag stötte på en le jävel. Jag satt på en uteservering va. Han gick förbi. Jag var full och glad. Jag hälsade glatt, så vitt jag minns. Gubben log och låtsade att allt var ok. En stund senare rullade handgraten in. Och satan vilken smäll det blev. Rena turen att det satt en tant framför mig. Henne blev det inte mycket kvar av. Jag har en av hennes framtänder i mitt halsband här om du vill se."

Det ville Bea.

Innan Beatrice hann svara var Svenne och Lotta på väg ut genom dörren. De tog inte ens med sig någon packning. Det var tydligt att de gjort det här förut och att de inte hade några planer på att bli upptäckta. 

"Men, men Svenne?", var allt Bra fick fram. Hon har varit så nära honom och nu var han borta igen. Känslan av sorg och saknad var påtaglig.

"Bry dig inte om honom.", sa Berit när hon såg hur ledsen Bea var. "Det där var en riktig gubbstrutt och hemmet kommer må mycket bättre nu när han är borta. Jag har en farbror här du ska få träffa som kommer få dig att glömma alla sorger."

Berit gick iväg och återvände efter en stund med en man. Att kalla honom spektakulär vore nästan en underdrift. Mannen var en gammal grekisk sjöman med långt stripigt hår och en yvig mustasch. I mungipan hängde en tänd pipa som han läppjade på då och då. Beatrice erkände motvilligt för sig själv att hon var uppriktigt intresserad.

"Plotta! Nu är du tyst!", skrek "Benne".

"Nej, det är du som ska vara tyst. Svenne.", skrek Lotta tillbaka. "Spelet är slut, fattar du inte att vi är igenkända? Det är dags att dra vidare."

Beatrice vände sig mot Svenne med ett stort leende. "Jag visste det. Det är en ära. En stor sjujäkla ära! Varför gömmer ni er här på det här trista gamla hemmet? Ni borde ju vara ute på turné och ta emot folkets jubel! Herregud alltså. Jag kan knappt tro det!"

"Det är en lång historia.", svarade Svenne. Hans röst hade nu mist all sin pondus. "Ett stort missförstånd bara."

"Han kunde inte hålla den i byxan.", fyllde Lotta i. "Varje gång vi uppträdde och han släppte ner axlarna så tittade den fram. När vi var på toppen av karriären så valde de alla att blunda för det. Ingen brydde sig direkt. Men på senare år blev det svårare. Metoo blev den riktiga dödsstöten. Vi fick gå under jorden helt enkelt."

"Håll flabben kärring!", skrek "Benne" till Berit. "Det blir en lördag-söndag för dig."

"Men jag tänkte bara...", svarde Berit.

"Häpp. Då blev det en till! Fortsätt så här bara. Jag har hur många lördag-söndagar som helst här i fickan. Du väljer själv."

"Men halledulane då. Vad har hänt med dig Svenne? Du brukade ju vara en hyvens person!", fick nu Beatrice fram. "Det låter ju jättehärligt att Lotta också är här. Kanske man kan få tillfälle att träffa henne också?"

"Berit pratar strunt! Kärringen är senil. Det finns ingen Lotta här. Kom nu fram här så ska du få din peppis. Det är lika bra att få det ur världen så att vi kommer vidare någon gång. Jag har inte tid att stå här och tjafsa hela dan."

"Men Svenne! Vad håller du på med?", hördes plötsligt bakom Beas rygg. Hon vände sig snabbt om och stod så öga mot öga med Lotta i egen hög person. Ingen tvivel om saken.

"Men herregud! Svenne! Vad gör du här?", skrek Beatrice uppspelt. "Förlåt alltså men jag trodde du var död! Alltså dra på trissor bara!"

Mannen blängde irriterat. "Svenne? Vem är denna Svenne? Mitt namn är Benne. Se så. Kom här nu så ska du få din peppis!"

"Nej, lägg av Svenne. Kunde du inte ens komma på ett bättre namn? Det är ju helt uppenbart att du är du. Ingen annan har såna där breda axlar! Och den där luggen? Den är bannemaj klippt med linjal som stöd. Har du Lotta också här någonstans?"

"Nej, nu får du väl ändå lägga av. Jag är inte någon Svenne och jag har aldrig träffat någon vid namn Lotta. Fråga vem du vill här inne så ska du få se."

Berit, som hittils tyst tittat på, tog nu till orda. "Det är sant som Benne säger, han känner ingen Lotta. Däremot brukar han bjuda på väldigt fina uppträdanden här med en annan boende vid namn Plotta. Hur är det nu den går den där låten ni brukar sjunga? Zoomerang nånting?"

"Vadå? Jag plinkade bara lite. I was just plinking...", sa Beatrice då hon återfått fattningen.

Det gick ett sus genom församlingen. De var uppenbarligen inte vana vid att någon svarade tillbaka på det här sättet.

Mannen i hörnet tog åter till orda med samma iskalla röst. Den här gången på svenska: "Jaså, du talar svenska du? Då ska jag informera eder om en sak. Här på hemmet tillämpar vi något som kallas kamratuppfostran. Det råder strikt ordning. De äldre boende här, där jag är ordförande, är de som styr. Och det gör vi genom att utdela bestraffningar till de som inte lyder eller stör ordningen på ett eller annat sätt. Såsom du nyss gjorde. Pianot må endast användas av rådsmedlemmar och särskilt utvalda pianister. Vet du vad en peppis är för något?"

"Nej, men det antar jag att du tänker informera mig om?", svarade Bea irriterat.

"Kom hit här och sänk ner huvudet."

Beatrice gick långsamt mot mannen som nu rest sig upp. När hon bara var en meter ifrån honom och mötte hans blick så blev hon svag i knäna. Hon såg nu vem det var som satt där, vem det var som tillämpade kamratuppfostran på Ättestupans ålderdomshem.

Berit kom ut efter en stund och visade Beatrice till stora salen. Det var en sällskapsyta mitt i byggnaden där de äldre kunde slå dank. De verkade inte ta någon notis om Bea utan pratade på runt sina bord. Ett gäng satt i en soffa och tittade på en tv-sändning, det såg ut att handla om knyppleri.

I ett av lokalens hörn stod en stor flygel. Beatrice gick fram till den, lyfte på locket till tangenterna och slog an ett c. Som på befallning tystnade varenda person i lokalen. En avklingande ton var allt som hördes. Ängsliga blickar vände sig mot en bortvänd soffa. Eller kanske tron vore en bättre beskrivning. Tronen började långsamt rotera. Först nu såg Beatrice att det satt någon där. En man, en väldigt bredaxlad man med långt svart hår. Det var dunkelt där i hörnet där han satt, så det gick inte att urskilja hans ansikte.

"I wouldnt do that if I were you.", sade mannen på engelska med rejäl svensk brytning. Hans röst var lugn och iskall. Det här var en man som var van vid att få sin vilja igenom.

Beatrice tittade mot Berit för att få någon hint om hur hon borde agera. Berit tittade ner i marken och låtsade som att hon inte hade sett Beas blick. Beatrice var "on her own".

Efter att ha kört fel några gånger lyckades taxichauffören till slut lämna av Beatrice vid sin destination: Ättestupans ålderdomshem. Vägen till receptionen kantades av en välhållen gräsmatta med enstaka träd. Här och var satt äldre människor tillsammans med vad som såg ut att vara skötare i vita rockar. Bea hejade glatt på dem när hon gick förbi. De stirrade bara ilsket tillbaka, vilket Beatrice tolkade som att de hörde dåligt. Stackarna.

En stor tung dörr ledde fram till receptionen som var placerad bakom en tjock plexiglasskiva. Ingen var på plats så Bea knackade på glaset, först lätt men sedan hårdare när hon inte fick någon respons.

"Jajaja, det var ju ett jävla liv ni för här!", hördes från inne i receptionen någonstans. "Man kan ju tro att ryssen är här!"

"Ja, ursäkta. Men det var ingen här. Jag pratade med Berit på telefon. Det gällde sällskap.", svarde Beatrice.

"Oj, jaha. Förlåt mig. Det har varit en stressig morgon. Vänta kvar där så kommer jag ut alldeles strax. Vi har bara vissa säkerhetsrutiner som måste följas förstår du."

Beatrice entusiasm dämpades något efter samtalet med Berit men hennes längtan efter att göra gott drev henne ändå till att sätta sig i en taxi och åka ner till ålderdomshemmet. "Hur illa kunde det vara?", tänkte hon. "Ett gäng söta små gamlingar som för länge sedan mist all form av libido."

"Jaså, du ska hälsa gamla mamma?", frågade taxichauffören när Bea satt sig till rätta i baksätet.

"Nej, jag ska dit för att erbjuda dem lite latj på äldre dar. Förstår du?", svarade Beatrice. Lite mer överlägset än vad hon först tänkt sig. Hon hade redan blivit påverkad av sin egen godhet.

"Så din mamma inte där? Min mamma död. 25 år. Ingen mer Goran gå dit, Goran gör det. Jag måste göra det. Hon måste tyst. Du förstår mig?"

"Det låter som du har haft det jobbigt.", svarade Bea för att försöka lugna chauffören, som hade börjat bli allt mer upprörd. "Jag vet hur det kan vara. Oh, jag tror det är vänster där framme va? Om man kollar GPS:en."

"Plingelingeling. Ni har kommit till Ättestupans ålderdomshem. Du talar med Berit. Hur kan jag stå till tjänst?"

"Jo, det var Beatrice här. Det gällde annonsen i tidningen. Ni sökte sällskap åt gamlingarna va?"

"Oj oj oj. Det där ordet använder vi inte här. De boende här brukar tänka på sig själva som helt ålderslösa. Ord som gamling, skruttgubbe och slapptask är strängeligen förbjudna här! Och det är de boende själva som bestämt det. Inte jag."

"Jaha ja, då ber jag om ursäkt då.", svarade Beatrice och glömde nästan bort sitt ärende. "Behöver de något sällskap då?", lade hon till lite irriterat.

"Ja, det kan du lita på! Många av de boende här har överlevt sina vänner och släktingar. Och kan de inte umgås med varandra här då? Det undrar du säkert. Men icke, sa nicke. Det blir så mycket bråk må du tro! Elaka och listiga är de. Värre än små barn.", Berit eldade igång men ångrade sig snabbt igen. Hon ville inte skrämma bort en potentiell sällskapsdam. "Nej, nu överdrev jag lite här. Haha. De är så snälla och fina. Det är bara att titta förbi så hjälper vi dig till rätta. Tack och hej."

Efter att ha förlorat sig själv i sina butlerfantasier ett tag så återvände Beatrice till verkligheten igen. Vardagen kändes nu gråare än någonsin. Ensamheten grep tag i henne med full kraft. Kanske var det till och med dags att ge tillbaka till samhället. Kanske skulle lite filantropisk verksamhet fylla hennes själ med mening. Men vad göra? Helst skulle det vara något som inte tog upp alltför mycket tid. Månaden hade precis slagit om till maj så det första som slog henne var att sälja majblommor. De som sålde för mycket brukade alltid uppmärksammas i tidningen. Men efter närmare eftertanke så kändes det ändå som att det antagligen var lite för mycket jobb att gå runt och sälja de där löjliga blommorna.

Just då mindes hon att hon sett en annons i tidningen om att stadens ålderdomshem sökte personer som ville komma på besök och hålla de boende sällskap en stund. För Beatrice lät det som en ganska liten insats med stor utdelning. De gamla skulle bli så glada av hennes sällskap. Deras släktingar hade säkert tröttnat på dem för länge sen, så Bea skulle komma in som en frisk fläkt och ge dem ett minne för livet. Med ett stort leende på läpparna letade hon rätt på tidningen för att ta reda på mer.

Middagen blev en succé på alla sätt och vis. När Beatrice, Bonkers och herr Morrtall skildes åt var de de bästa av vänner. Bonkers beställde en limousin åt Bea så att hon kunde fara hem ståndsmässigt, som han sa.

Väl hemma gick Beatrice igenom sina intryck. Det hade varit en omvälvande dag där ute på herrgården. Den som gjort störst intryck på henne var Bonkers. Hon hade alltid drömt om att ha en egen butler och nu hade begäret slagit till igen med full kraft. Men var skaffar man en? Och en som passar också? Självklart skulle hon väl få träna upp den lite för att möta hennes väldigt specifika krav. Hon skulle till exempel lära den att hon ville ha morgontidningen uppvärmd till exakt 42 grader och uppslagen på tredje sidan. De två första siderna var mestadels strunt och det hade hon inte tid med. I sin fantasi var hon en upptagen affärskvinna med tusentals järn i elden och bränder som behövde släckas hit och dit. Alla ville ha tag i henne men hon överlät telefonen åt sin butler. Henry, skulle han heta.

"Några samtal till mig Henry?", skulle hon fråga via husets snabbtelefon där Henry alltid stod redo att svara.

"Inga viktiga, madame. Jag har sagt åt dem att du inte vill bli störd. Och jag har förövrigt hämtat din tvätt ifrån kemtvätten och bytt kattsand åt Konrad.", hade Henry svarat.

Beatrice hade alltid katt i sina butlerfantasier. Alltid med olika namn. Hon hade ännu inte hittat ett som kändes rätt.

Herr Morrtall ställde sig upp och hyssjade Beatrice. Hon tystnade motvilligt.

"Innan vi dukar fram så skulle jag vilja säga ett par ord. Å mina och Bonkers vägnar skulle jag vilja tacka dig, Beatrice. Vi utsatte dig för ett litet spratt och du tog det med gott mod. Älgen blev till älgstek. Leken blev allvar. Kan man kanske säga. Och till din ära kommer vi att servera just älgstek här idag. Låt dig väl smaka. Bon appetit."

Utan vänta på instruktion började husmor och hennes tjänare att duka fram på bordet. Snart dignade det av älgstek och alla upptänkliga tillbehör. Det var till exempel rotsaksrösti och lingonchutney. Beatrice lydde instruktionen och åt med god apptit. Efter ett par glas vin förlät hon till och med herr Morrtal och Bonkers för deras aprilskämt. Det var väl ganska oskyldigt ändå. Hon var inte den som var långsint. Nej, om man bjuds på älgstek och vin så är det bannemaj bara att förlåta och gå vidare.

"Ni är allt ena sköna lurvenpajsare ni va! Världen vore en bättre plats med fler som såna som oss va? Livsnjutare som inte spottar i glasen. Glasen!", slirade Beatrice fram och lade armarna om godsherren och Bonkers.

Bonkers hade också satt sig till bords. En frihet han tog sig endast väldigt sällan och då han själv tyckte att han gjort sig förtjänt av det.

Porslinet var det finaste Beatrice sett men hon höll minen och fnyste: "Är det här allt? Sa du inte åt henne att duka med det bästa ni har?"

Godsherren ropade på husmor: "Husmor! Hit!"

Hon kom springade och svarade: "Ja, herr Morrtall. Vad önskas? Maten är strax färdig."

"Morrtall? Heter du verkligen det? På Blygdläppens herrgård?", frågade Bea och skrattade till.

"Det är ett väldigt anrikt och fint efternamn. Ingenting att skratta åt.", svarade herr Morrtall. Sedan vände han sig mot husmor: "Är det här verkligen vårt finaste porslin? Har vi inte det jag ärvde av morfar?"

Bea tog åter till orda: "Morr, morr, morr, morr Morrtall! Morfar Morrtall. Nej, glöm morfar Morrtall. Låt honom vila i frid. Det här porslinet blir riktigt bra ska du se. Fanns det någon mat? Var är Bonkers? Han kan väl också hjälpa till. Låt husmor vila. Och vin? Vi måste väl ha vin!"

Beatrice skrattade med men ruvade samtidigt på hämnd. Ju mer hon föreställde sig hur djuv hämnden skulle bli ju mer hysteriskt skrattade hon. Godsägaren och Bonkers tystnade efter en stund men Bea fortsatte att skratta.

"Jaha. Ja, det var ett skämt som heter duga det va?", sa godsägaren för att försöka få tyst på Beatrice.

"Ja, det må jag säga. Hahaha. Där fick ni mig fint alltså. Så här lurad har jag inte blivt sedan min mamma lurade in mig i garderoben när jag var liten. Där satt jag i tre dagar utan mat, fattade inte vad som hänt. Sedan öppnade hon med ett gapskratt. Satan, vad dum jag kände mig då! Skämdes som en hund. Jag hade gått på det gamla garderobspranket. Äldsta tricket i boken! Den dagen svor jag på att aldrig bli lurad igen. Men ni fick mig att bryta eden här. Bra jobbat grabbarna!"

"Det låter som du haft en tuff uppväxt. Men det är bra. Det som inte dödar, det härdar. Nu tycker jag att vi ska fira med en rejäl brakmåltid. Seså Bonkers. Ring på husmor och be henne duka upp för fest! Chop chop. Finaste porslinet ska det vara."

Beatrice kastade ett öga på kontraktet. Det var helt oläsbart, skrivet i kilskrift. I och med att kilskrift slutade användas för mer än två tusen år sedan, så lärde sig aldrig Bea det i skolan. Men för generad för att erkänna detta låtsades hon som ingenting och skrev på med ett leende.

"Ja men då så. Varför sa ni inte det direkt? Vi är i business herrarna. Hit med hornen nu så kör vi!"

Bonkers gick högtidligt fram och plockade upp ett par älghorn i miniatyr. Samtidigt började han mässa tyst om och om igen: "Ääälgjakt startar, vem ska skjuta bävern..."

Beatrice tog emot hornen och tittade frågande på Bonkers. Hornen var för små för att kunna fästas på hennes huvud. Bonkers, som hela tiden haft sin blick sänkt, tittade nu upp. Först på Bea och sedan på godsherren. Godsherren tittade tillbaka, hans tårar hade börjat rinna och det såg ut som att han hade svårt att andas. Tillslut kunde han inte hålla sig längre och brast ut i ett rungande gapskratt.

"Har du koll på vad det är för datum idag? Där fick vi dig fint va? Dig skulle man kunna lura hela vägen bort till Porto...", fick Bonkers fram innan han också vek sig av skratt.

Innan Bonkers hann svara tog en nu irriterad Beatrice till orda: "Men vänta lite här nu. Vad var allt det där om en stilig herre? Var det inte så det stod i annonsen? En stilig herre. Och 29 grader varmt?"

"Vi kan väl inte bara skriva att vi behöver någon att spela älg till älgjakten? Vem skulle svara på en sån annons? Då hade vi bara fått hit en massa dårar.", svarade godsherren.

Bonkers nickade instämmande. Det var hans idé med annonsen men han skulle aldrig få för sig att försöka stjäla äran från sin arbetsgivare.

"Jaha. Okej, nu känner jag mig lite snuvad på konfekten här.", svarade Beatrice nu lite uppgiven. "Men vad innebär den här jakten då? Det är lösa kulor antar jag?"

Godsherren och Bonkers kastade en snabb blick på varandra. Sedan svarade Bonkers: "Ja, givetvis. Det är helt riskfritt. Vi har ett särskilt kontrakt här som du ska få skriva på. Där står allt. Du behöver inte läsa det ens. Lita på gamle Bonkers. Här har du. Fatta pennan. Det är en gåsfjäder. Ta gärna med den hem som minne..."

Beatrice och Bonkers var djupt försjukna i hälsningsfrasdiskussionen när godsägaren stegade ut på gårdsplanen.

"Välkommen!", utbrast han med ett stort leende och öppnade armarna för att ge Beatrice en kram.

"Jo, man tackar. Det här är vad jag kallar välkomnande! Föredömligt må jag säga!", svarade Beatrice och mötte kramen.

"Får jag höra ett riktigt bröl då? Har Bonkers visat? Och konditionen är bra eller?"

"Ehrn.Va?", svarade Bea med misstänksam röst. Det var något skumt på gång här.

"Ja, vi leker älgjakt nu förstår du. Och vi har ingen älg kvar. Någon måste vara älg. Och nu verkar det som att lotten föll på lilla dig. Om det inte är några besvär förstås? Vi kan alltid hitta någon annan. Eller hur Bonkers?"