Nu gällde det att göra upp en bombsäker plan. Att stjäla kungens hund var sannolikt belagt med dödstraff. Kungen skulle direkt utnyttja sin immunitet för att sätta ett skott i pannan på dig. Inga frågor ställda.

Det gällde att skrida till verket då hans uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. Det skulle vara nödvändigt med någon slags distraktionsmoment. Att sno hunden under jakten kändes för riskabelt med tanke på alla skjutglada gubbar i närheten. Bättre vore under lite mer lugna och avslappade former. Kanske under semestern. Är det inte Solliden man brukar höra om?

Efter arton timmars googlande hade Bea konstaterat att ja, så var fallet. Solliden är kungens semesterbostad. Ergo det perfekta målet. Kungen skulle vara lite sådär allmänt halvbakis och okoncentrerad och Brandie var antagligen lämnad åt nåt stackars tjänstejon.

Efter att ha hållit sig vaken i tre dagar enbart med hjälp av ingefära och tjack så hade Beatrice tagit reda på allt som fanns att veta om kungens krona.

Det visade sig dessvärre att denna dyrgrip inte ens var i kungens ägo, utan ägdes utav staten. Nej, att sno från staten var bara för trist. Alldeles för lite utmaning och saknade den där lite personliga prägeln som en stöld från en enskild brukar ha. En snabb googling på "kungens husdjur" gav däremot förnyad glöd åt Beatrice stöldbegär. Under rubriken "Kartläggning! Här är de kungliga husdjuren", på svensk damtidnings hemsida kunde hon läsa att Kungen äger en bayersk viltspårhund vid namn Brandie som han är väldigt fäst vid.

"Bingo!", tänkte Bea. "Dags för Brandie att få en ny matte."

"Det var länge sen jag stal något.", tänkte Beatrice när hon lämnat ett behörigt avstånd mellan sig själv och Munte och Brunte. "Gratis är ju alltid godast så att säga."

Det var dock av största vikt att offret inte var någon fattiglapp. Robin Hood måste alltid gälla som idealet.

"Hmm vad har vi nu för lämpliga personer.", fortsatte Bea sina tankegångar. "Någon som har det bra ställt. Ja, kanske till och med för bra ställt. Gärna någon som kanske inte heller riktigt gjort sig förtjänt av sin rikedom. En person vars sparvar både stekts och svävat in i munnen hela livet."

"Kungen! Såklart. Det är ju uppenbart! Men vad ska man stjäla då? Finns det en juvelprydd kungakrona där nånstans kanske, eller det var bara förr? Det här kommer kräva research men det är det bannemaj värt!"

"Nej, nu räcker det väl ändå. Det verkar inte som att ni tar situtationen på allvar här, tycker jag.", avbröt Munte irriterat.

"Jaså inte det? Nej, det skulle ni väl ha tänkt på innan ni nästan mördade mig med ert hål. Det är rena rama turen att jag har benen kvar ens.", svarade Beatrice.

"Jo jo. Jag vet. Och vi är hemskt ledsna över det inträffade. Det är vi sannerligen. Men vi har nu också ett jobb att sköta och vi skulle vilja återgå till detta. Och helst då skiljas åt med er som vänner om detta låter sig göras."

"Ja, det låter sig faktiskt göras. Jag ska kroka av er från kroken och låta er simma iväg. Ni var ändå små makrill. Inte alls den rika fångst jag hade hoppats på. Jag slänger ut min rostiga gamla krok igen och hoppas på bättre lycka nästa gång. Adios amigos!

Och så gick Beatrice sin kos och lämnade Munte och Brunte åt sina egna öden. Kanske skulle deras vägar korsas igen någon gång, vem vet.

"Okej, du börjar tala mitt språk.", svarade Bea. "Jag är inte helt nybörjare på det där med grodslickning, om man säger så. Jag hade en ganska speeeeeektakuläääääääär episod med ett bikergäng för ett tag sedan. Men jag vet inte om jag är så sugen på att göra om det i laboratoriemiljö. Har du ingenting annat att komma med?"

"Hmm, ja jag vet inte. Vad skulle du själv kunna tänka dig? Min önskan är att vi når en överenskommelse som gynnar båda parter här.", svarade Munte.

"Jag är mer inne på om vi inte skulle kunna sätta ihop ett lag och köra sån där drakbåt på Malmöfestivalen. Skulle inte det kunna vara nåt?"

"Njae...", svarade Munte lagom roat.

"Eller varför inte åka tillsammans på språkresa till Birmingham och bo hos en engelsk familj där? Eller du, vad sägs om att baka en jättestor kaka som vi saltar så mycket att ingen klarar av att äta den?"

Beatrice tog ett djupt andetag. Sedan svarade hon med myndig stämma: "Okej, ni vill köpa ut mig alltså. Ja, det skulle kunna låta sig göras. Men jag måste säga er en sak, att det jag är ute efter i såfall är något som absolut inte går att mäta i värdsliga mått. Det är något mycket mer flyktigt och abstrakt. Nämligen "latj". Jag vet inte om det är något ni hört talas om, gubbe lilla?"

"Ja, naturligtvis.", svarade Munte snabbt. Lättad över att Beatrice ändå verkade ta det hela med ro. "En mycket stor del av min ungdom gick åt till just jakten på latj. Det var ett ständigt jäktande, kan man säga. Ärligt talat är jag inte säker på om jag någonsin fann något äkta latj. Ofta fick man nöja sig med skoj, eller i värsta fall lite spex bara."

"Okej, så du förstår alltså. Har du något att erbjuda mig av den varan då?"

Munte tänke efter både länge och väl. Nu gällde det att inte göra henne besviken. Sedan tog han en chansning: "Jag har ett par vänner på universitet där vi jobbar som just nu genomför en studie av psykedeliska grodor. Eller ja, alltså giftet de utsöndrar då. Och dess effekt på oss människor. De är ute efter försökspersoner. Är detta möjligen något som lockar?"

Munte närmade sig Beatrice med långsamma steg. Han övervägde med sig själv hur han bäst skulle kunna leverera deras nekande besked. I lyckosamma förhandlingar så gällde det att försöka få motparten att tro att ditt förslag är deras eget.

"Jo ärade Beatrice.", började Munte myndigt. "Jag och Brunte har nu noga övervägt din önskan om att, ehrm så att säga, slå oss samman med dig. Och vi har beslutat oss för..."

Här hann inte Munte säga mer innan Beatrice avbröt honom med ett glädjetjut. "Jeeeehaaaaaaw! Jag visste det. Ni kommer inte att ångra er. Det svär jag bannemaj på min ofödda mosters grav till och med!"

"Vi tänkte köpa ut dig!", skrek nu Munte panikslaget. "Eller ja, alltså. Jag menar vi är i besittning av vissa pekuniära medel. Ehrm, som vi alltså...ja om ni kära Beatrice skulle vara intresserad?", fortsatte Munte stammande. Det här gick inte alls som han hade tänkt sig.

"Det är ett mycket intressant förslag ni kommer med Beatrice. Jag och Brunte måste nog överlägga lite innan vi kan ta beslut i frågan.", svarade Munte och tog Brunte med sig en bit bort.

"Ja, såklart. Jag väntar här. Jag litar på ert omdöme och kommer inte att ställa till med bråk om ni nu mot all förmodan skulle besluta er för att inte låta mig gå med. Jag menar, bara en idiot skulle få för sig något så dumt. Att neka hjälp från en så pålitlig och hjälpsam källa som mig själv. Ja, total dårskap. Sanna mina ord. Men men, för all del. Överlägg ni så länge ni behöver."

"Jaha, min käre vän. Hur tar vi oss ur den här knipan med hedern i behåll?", viskade Munte till Brunte.

Brunte var fåordig men ofta kärnfull. Han sade oftast ingenting om han inte blev direkt tillfrågad, som nu. Och då tog han alltid tid på sig att tänka efter ordentligt. Han vägde sina ord på guldvåg. Det här var mycket riktigt ett dilemma av rang. De var ju ändå skyldiga denna kvinna åtminstone något eftersom hon trillat ner i deras hål. Men att blanda in en tredje part i deras framgångsrika partnerskap var nästan otänkbart.

Efter att ha tänkt efter i flera minuter svarade Brunte till sist: "Betala, vet jag, Köp ut kärringen!"

"En intressant idé men borde vi inte presentera oss först innan vi börjar bränna barn?", svarade den första mannen.

"Jo, såklart. Mitt namn är Beatrice.", sa Bea och rullade extra mycket på r:et.

"Enchanté. Mitt namn är Munte och det här är Brunte. Vi är kusiner från landet och stolta medlemmar i Kungliga vetenskapsakademin. Vår specialitet är att motbevisa klassiska ordspråk. Man kan säga att vi gjort vår karriär på det. Ja, femton avhandlingar och sju böcker har vi hunnit med så här långt. Vi jobbar just nu på vårt magnum opus. Kronan på verket. Efter det här kan vi gå i pension och njuta frukterna av vårt arbete."

"Oj, vad spännande. Det vore mig ett rent nöje ifall jag fick hjälpa till på ett hörn. Jag har så att säga inte så mycket annat för mig just för tillfället. Jag är mellan två latj, som man säger. Haha. Så vad säger ni? Ska duon bli en trio?", Beatrice såg på Munte och Brunte med sina mest oskyldiga ögon och lade huvudet på sned.

Efter att ha pågått i ett bra tag så tittade den första mannen upp på Beatrice. Hon var som fötrollad av hans långa utläggning. "Kanske är hon en sympatisk och trevlig människa ändå", tänkte mannen. "Kanske borde vi säga som det är. Ja, det borde vi."

"Jo, ehrm. Jag har en sak jag måste erkänna för dig.", sade mannen lite skamset till Beatrice.

Det tog ett tag för Beatrice att förstå att mannen slutat prata och nu tilltalade henne direkt. "Jaså. Ja, jag tror jag vet vad du vill säga, och jag förlåter er. Jag har en viss ovana att brusa upp lite väl mycket över småsaker ibland. Vad tusan gör väl det att man ramlar i en grop iband. Man dör ju inte av det."

"Gud vad skönt! Ja, det var såklart aldrig meningen att just du skulle falla i här. Helt ärligt så trodde vi aldrig att någon skulle göra det. Jo du förstår, vi försökte bevisa en tes. Att den som gräver en grop åt andra ofta själv faller i. Nu lyckades vi ju nästan för bra med det den här gången."

"Det låter spännande! Har ni tänkt testa fler teser? Vad sägs till exempel om den här: bränt barn skyr elden?"

Den andre mannen drog sävligt upp Beatrice ur gropen. Han gjorde det inte motvilligt på något sätt. Det var bara så han var.

När Bea var uppe och hade borstat bort den mesta jorden så tog hon sig en ordentlig titt på de två herrarna som stod framför henne. De var väldigt lika varandra. Båda två var klädda i mörkbruna tweedkostymer med näsdukar uppstickande ur bröstfickorna. Deras ansikten pryddes båda två av rejäla knävelborrar som uppenbarligen tagit många år av noggrann skötsel för att nå sin fulla prakt.

"Well well well.", sa Beatrice och stirrade på männen med en anklagande blick. "Jag hoppas innerligen att det här inte är er grop. Att ni bara råkade passera förbi här just som jag ramlade i. För det ska jag säga er, om det är er grop då kommer jag att skrika och gorma som aldrig förr."

"Njae", svarade den första mannen försiktigt. "Tekniskt sett så är det väl inte vår grop. Jag menar, vem äger en grop egentligen? Vem äger ett snöre?". Mannen såg att Beatrice nickade instämmande så nu fick han upp farten. "Kan man äga en annan människa? Vad är kärlek? Det går inte att ta på den, eller hur? Finns den då verkligen?"

"Jag antar", svarade den andre mannen även om han inte var tilltalad.

"Jaså. Det här igen. Det var ju själva fan. Ska man inte kunna gå nånstans utan att falla i en grop nu förtiden? Hallå nån där? Lite hjälp hade inte skadat."

Beatrice hade fallit i gropen. De båda männen kikade försiktigt fram från sitt gömställe. Det här hade de inte räknat med.

"Du får hjälpa henne. Det var din idé. Jag kan ta nästa, okej?", sa den förste mannen och tittade hoppfullt mot den andre.

"Jag antar", svarade den andre och gick lugnt fram till gropen. "Jag såg att du ramlade i. Vill du ha hjälp?"

"Tro fan att jag vill ha hjälp! Vad är det du håller på med här egentligen? Borde ju vara livstids dödstraff på att hålla på med sånt här! Ge mig din hand nu och dra upp mig innan jag tillkallar mörkrets krafter och förbannar dig för all framtid."

"Jaha. Då var det väl bevisat då?", sa den ena mannen efter att de väntat vid hålet i sju minuter. "Ingen idé att vi sitter här och ser dagarna gå."

"Jag antar.", svarade den andre och ryckte på axlarna.

Just som de skulle ta sig ur sitt gömställe för att hämta kameran så prasslade det till i buskarna.

"Vad nu? Har vi fått besök?"

"Jag antar."

Prasslandet tilltog och plötsligt fick de syn på en person endast iklädd penisfordral som kom stapplande rakt emot gropen. Innan de hann skrika för att varna så bekäftades deras tes en gång för alla. Det var inte de själva som föll i gropen trots att det var de som grävt den.

"Vad göra nu då", tänkte Beatrice när hon hämtat andan. "Det hade varit skönt om man hade kunnat låta slumpen bestämma på något sätt."

Samtidigt, bara några hundra meter bort, så stod två envisa män och grävde. De hade tagit sig djupt in i skogen för att ingen skulle se. Det här var deras lilla hemlighet. De hade gett sig fan på att motbevisa det gamla talesättet om att den som gräver en grop åt andra ofta själv trillar i. De filmade sig själva under hela processen så att de skulle ha ovedersägligt bevismaterial.

Efter att de hade grävt tillräckligt djupt så satte de sin kamera på ett stativ så att den filmade mot gropen. Sedan täckte de över den med grenar och löv så att den var väl komouflerad.

"Ha! Hur fan skulle vi själva kunna trilla i här?", sa den ena av männen in i kameran och log nöjt.

Den andra mannen skrockade till svar. Och så satte de sig bakom ett träd och väntade.

Så gled då Martin Timell ner i poolen och vinkade förföriskt åt Beatrice att göra honom sällskap. Bea började däremot att få kalla fötter. Det var något väldigt bekant över hela situationen. Som en scen ur Rödluvan och vargen. Hon kände sig inte säker på om någon skulle komma och klippa upp magen på Martin Timell om hon hoppade i poolen dock.

"Men jag har ju ingen baddräkt. Jag kan ju inte hoppa i poolen i bara penisfordral. Lite hyfs har man ju kvar.", sa Bea.

"Det gör absolut inte mig någonting. Här är alla vänner så du behöver inte känna dig blyg.", svarade Martin Timell och log sitt allra varmaste leende.

"Nej, jag gör det inte bara. Men du Martin Timell, jag drar nu då helt enkelt. Om jag träffar på någon på vägen så ska jag berätta om din härliga badtunna och be dem göra dig ett besök. Det lovar jag."

Beatrice väntade inte på ett svar utan gled snabbt ner för repstegen och sprang genom skogen tills badtunnans skvalpande vatten var långt borta.

Martin Timell började tappa upp vatten i badtunnan.Allt eftersom vattennivån höjdes så ökades även intensiteten i hans blick. Beatrice kände på sitt peninsfordral så att det satt ordentligt på plats. Hon tänkte inte ta några risker i tunnan. Det var så lätt hänt annars att fordralet flöt upp till ytan och det vore som att hälla ut fiskrester i ett hav av hajar. Ett misstag hon inte ville göra om.

"Sisådär ja. Då var gamla bettan fylld.", sade Martin Timell med ett belåtet leende. "Vi hoppar väl i direkt va?"

"Ja, absolut.", svarade Batrice osäkert. "Hoppa du i först så kommer jag efter."

Martin Timell slet ivrigt av sig sina kläder. Kalsongerna sparade han till sist, och gav sedan Beatrice en frågande blick.

Beatrice reagerade snabbt och sa: "De där ska du nog behålla på, lilla gubben. Jag har ingen lust att simma runt bland en massa sladdriga gamla pungkulor."

"Martin...Hmm Martis, Bartis, Lartis? Nej, ringer ingen jättetydlig klocka."

"Är du helt säker? Du vet, snickare i tv. Hammare och spik och så vidare."

"Jo, vänta nu. Timell, Mell, Bell, Mellis? Nej, bannemaj. Jag kan inte placera dig."

"Okej, men vänta lite då. Jag ska bygga nåt för dig här så kanske det klarnar. Sätt dig på pallen här. Det finns en sak jag alltid drömt om att bygga. En badtunna."

Beatrice satte sig på pallen och tittade på när Martin Timell satte igång med sitt bygge. Av någon anledning verkade han redan ha allt virke som behövdes där uppe i trädkojan. Det sågades och det spikades. Timmarna gick. Så utbrast han plötsligt: "Nu är den klar!"

"Jaså, du känner inte igen mig? Ja, jag inser själv att jag inte tagit hand om mig som jag borde. Jag har bott här i exil nu sedan 2017."

Beatrice gick närmare mannen och tog hans ansikte mellan sina händer. Hon vände och vred och klämde med vana händer. Hon använde sig av en teknik som hon lärt sig av en blind man i Guatemala. Ändå gick hon bet.

"Nej du. Bannemaj. Jag får nog ha en ledtråd ändå."

Mannen skrockade lite nöjt för sig själv. "Okej så här då. Jag var en gång i tiden sveriges mest folkkära människa. En gång i veckan förgyllde jag miljontals människors liv med min uppenbarelse i tv-rutan."

"Hmm. Nej men, du är väl inte...Nej det kan inte stämma. Är det du Stef..."

"Ja, det är jag. Martin Timell.", svarade Martin snabbt innan Beatrice hann avsluta sin mening.

Efter att Beatrice fått låna en alldeles för liten badrock att ta på sig så började hon se sig omkring. Det var en fantasifull och smakrikt utsmyckad boning. Golvet var av vad som föreföll vara olagligt importerat elfenben. Väggarna var färgade rosa. Uppenbarligen för länge sedan för de hade en perfekt åldrad patina. Här och där hängde gamla porträtt som alla delade samma drag som den lilla mannen. Var det här en gammal släktträdkoja kanske?

"Jag ser att du beundrar mina gamla porträtt.", sade mannen till Beatrice när han såg att hon stod och betraktade hans porträtt.

"Ja, jag undrade just. Är det här en gammal släkträdkoja?"

"Haha. Ja, det kan man säga. Men det är jag på alla tavlorna. Jag har gått igenom väldigt många så kallade frisyrepoker i mitt liv. Titta här t ex. Jag hade en Gustaf II Adolf period på 70-talet där jag lät hakskägget växa ut och ofta iklädde mig en sån här vacker hatt med fjädrar i."

"Oj, ja nu ser jag. Jag tycker du är lik någon förresten. Ja, vi har ju inte ens presenterat oss. Beatrice heter jag."

Utsikten uppe i trädtopparna var magnifik. Beatrice kunde se ända bort till Mariannelund därifrån. Hon såg sig om efter personen som ropat upp henne men det enda hon såg var en trädkoja. Den var väldigt diskret utformad och smälte nästan helt samman med omgivningen. En liten dörr stod på glänt och Beatrice klev in.

"Välkommen människa!", hördes en röst inifrån kojan. Beatrice tittade upp och fick syn på en liten krum gubbe. Han såg tillbaka på henne genom ett par uråldriga glasögon utan bågar. "Se så. Kom närmre så att jag får en ordentlig titt på dig. Synen är inte lika knivskarp som den en gång var serru. Jag brukade kunna se ner till atomär nivå."

Bea tog några steg fram emot gubben och han kastade sig fram och gav henne en kram. "Herregud vad härligt att se en annan människa igen. Och en med ett så läckert penisfordral desutom. Låt mig fråga, är det indonesiskt månne?"

"Ja, det är en korrekt iaktagelse.", svarade Bea lite avvaktande. Hon visste inte riktigt var hon hade den här lilla gubben. Var det för framfusigt att fråga om penisfordralet direkt liksom eller var han kanske bara en inbiten konnäsör?