Det är allmänt känt att man inte ska ge choklad till hundar pga förgiftningsrisk. Det är dessvärre inte lika känt att man heller aldrig bör ge amfetamin till igelkottar. Det spelar ingen roll hur rent det är. Efter ett litet kort intensivt rus fyllt av eufori så hamnar de genast i så kallad amfetamininducerad kottkoma. Ofta förkortat AIKK. Enda sättet att väcka en igelkott som hamnat i AIKK är att spruta in 2mg adrenalin rakt i det lilla kottehjärtat.

Denna information besatt 72-åringen då han ändock med glatt leende räckte över pulverdosan och erbjöd Frasse Frikadell att ta del av det vita kalaset. Frasse hade däremot inte tagit del av den här informationen. Han hade växt upp i skogen, långt ifrån alla syntetiska droger som storstadskottarna gärna snaskade i sig. Förutom amfetamin då.

"Ja men då tutar vi och kör då!", sade Frasse och skrattade nervöst samtidigt som han stoppade ner sin lilla nos i pulverdosan och drog ett djupt andetag.

Till en början hände ingenting. Sedan började han tjoa och tjimma som en berusad sjöman. "Jag är kapten Sjögurka!", skrek han. "Ge mig nycklarna till båten! Jag kör! Ut på haven ska vi! Segel eller motor? Segel eller motor? Båda! Vi ska till Madagaskar!"

Två minuter senare fick Frasse plötsligt något avlägset i blicken och så lade han sig raklång på rygg med tassarna utsträckta rakt upp i vädret. Det tog ett tag innan Beatrice förstod att han inte skämtade.

Efter en liten stund återvände 72-åringen med ett stort leender på läpparna. "Nu ska ni får se mina vänner! Här kommer jag med lite dundertjack. Jag kan garantera att det är riiiiiiiiktigt fina grejer! Wooohaaa! Brrrruuuupp!"

Det var tydligt att 72-åringen redan doppat fingrarna i syltburken och försett sig av rusmedlet. Frasse Frikadell, som nyss varit väldigt skeptisk, fick nu något längtansfullt i blicken. Han ville smaka.

"Fan, du ser sugen ut Frasse! Ska du ha dig en jävel?"

Frasse tog långsamt emot pulverdosan, med illa spelad likgiltighet. "Äh, en liten rackare kan man väl ta då. För gamla tiders skull."

Sanningen var den att Frasse aldrig testat amfetamin. Om han hade gjort det så hade det inte gått som det sedan gick...

Frasse tog fram sin lilla kottelur och låtsades slå ett telefonnummer. Han vågade inte erkänna att han inte hade någon tjackkontakt. Efter att ha väntat ett litet tag sa han: "Äh va fan! Jag får inte tag på min kran...han är ett sånt jävla pundhuvud. Ligger säkert och kolar vippen i nån snödriva. Skulle du kunna fixa första scoren, 79-åringen, eller vad fan du nu hette?"

72-åringen nickade lugnt. "Jajemen, en pulverdosa beställd. Vänta ni här bara så kommer jag tillbaka inom kort."

"Det ska bli mycket intressant det här.", sade Frasse till Beatrice när 72-åringen var utom hörhåll. "Han lär väl dyka upp med nåt fultjack. Jag råder dig att vara mycket försiktig. Jag litar inte på den jäveln."

"Äh, tagga ner va kotten. Han är lugn. Du tror väl inte att man blir 72 år nu förtiden utan prima kontakter i den undre världen?"

"Det återstår väl att se. Kom bara ihåg att jag varnat dig Beatrice. Den där gubben är skum, skum, skum.", muttrade Frasse Frikadell med Öppna Spjäll och sparkade upp lite grus med sina små tassar.

"Då ska vi se då. Om mina beräkningar stämmer så kommer det ta oss ungefär två år att gå till Schweiz. Och jag ska inte ljuga, den beräkningen drog jag rakt ur anus. Men min självkänsla säger mig att den borde ligga rätt nära sanningen. Så, vad säger ni? Redo att påbörja pilgrimsfärden?"

72-åringen nickade ivrigt. Han var stärkt av självförtroende efter att ha fått sitt nya smeknamn.

Frasse Frikadell såg på med förakt. "Jävla kiss ass", tänkte han. "Den där jäveln måste sättas på plats, första bästa tillfälle." Högt sa han: "Ja visst. Låt oss vandra hand i hand, tillsammans över ängar och mark."

"Jävla kiss ass", tänkte 72-åringen. "Den där jäveln måste sättas på plats, första bästa tillfälle."

"Vilka jävla dönickar.", tänkte Beatrice. Högt sa hon: "Utmärkt mina vänner. Då förkunnar jag nu att vandringen är inledd. Vem fixar första bumpen? Jag är så sjukt tjacksugen!"

Frasse och mannen sträckte tveksamt fram sina tassar och händer. De var för djupt inne för att dra sig ur nu.

"Okej, bara en sak kvar att reda ut. Namnfrågan.", sa Beatrice och vände sig mot mannen. "Hur gammal är ni herrn?"

"72."

"Tjingelingeling!", skrek Beatrice och svingade en vinflaska på honom. "I herrens namn döper jag dig till 72-åringen. Simsala bim. Och jag vill inte höra något tjafs om det nu. Jag vill gärna ta det lugnt när jag reser och inte fylla lillhjärnan med namn, namn namn. Hela tiden dessa jämrans namn! Klimpa klampa klompe liksom! Jag har fått nog!"

72-åringen gick med på namnbytet och svarade med ett leende. Han var van vid alias. Hans senaste chef hade kallat honom Malin så det här var ett stort steg i rätt riktning.

"Ddddödat, ehrm. Hur menar ni då?", svarade mannen med darrande röst.

Beatrice sprack upp i ett stort leende. "Chilla vato! Jag driver med dig för tusan. Kram på det?"

Mannen pustade ut. Han var nära att erkänna ett riktigt grisigt mord, men hindrade sig som tur var.

Beatrice började paradera fram och tillbaka framför Frasse och Mannen.

"Okej soldater! Hör upp. Jag märker på er att ni är av precis det rätta virket. Vilsna själar utan framtidstro. Jag vill att ni under den närmaste tiden ska se på mig som både gud och latjledare. Ömsom vin ömsom vatten, så att säga. Och som ni säkert har förstått så finns det inga pengar att tjäna här. Jag förväntar mig tvärtom att ni kommer att ersätta mig för alla utgifter under den här resan. Jag kan vara dyr i drift och behöver ett stadigt intag av amfetaminer för att ens kunna fungera. Vem som står för vad får ni göra upp sinsemellan. Det lägger jag mig inte i. Har vi en deal? Hit med kardorna nu innan jag ångrar mig!"

"Hahaha, din gamle räv. Trodde du att jag inte kände igen dig? Kom här Frasse så jag får känna på din lena lilla mage. Kille kille kill."

Frasse lät motvilligt Beatrice klia honom på magen och låtsades tycka om det. Han visste att hon aldrig skulle sluta tjata annars.

"Och vad har vi här då?", sa Beatrice och vände sig mot den gamle mannen bredvid. "Redo för äventyr?"

Mannen skruvade nervöst på sig och mumlade något osammanhängande till svar.

Beatrice vädrade svaghet. Hon ställde sig på tå framför mannen och sträckte sig upp och slickade honom i pannan. Sedan viskade hon: "En sak bara, innan vi går vidare. Har du dödat?"

Beatrice låtsades som att hon inte kände igen Frasse. Hon gick fram till honom och sniffade ljudligt i luften.

"Roll-on eller stift? Och sträck på dig soldat!"

"Ser du inte vem det är?", svarade Frasse bestört.

"Jag upprepar frågan en gång till. Långsamt den här gången. Roll-on eller stift?"

"Lägg av för helvete! Du vet att jag inte har några armhålor. Jag är för fan en igelkott!"

Den tunne mannen stod bredvid och betraktade skådespelet under tystnad. Han bidade sin tid. Här gällde det att trampa lätt för att inte väcka uppmärksamhet.

Här var goda råd dyra. Beatrice såg ut en lång herre och hoppade upp på dennes axlar.

"Finns det någon här som inte är en köande dönick? Någon med lite framåtanda och tåga? Någon som bara lever för latj?", skrek Beatrice ut över kön.

Tystnade lade sig över kön. En liten stund passerade. Sedan gick de, en efter en. Till slut stod det bara två personer kvar. Den ena var en tunn man i 78-års åldern med päronstop. Den andre var en igelkott. Ålder: I sina bästa dar. Namn: Frasse Frikadell med Öppna Spjäll.

Bea ögnade snabbt igenom utbudet. Hon synade dem båda från topp till tå. Det fanns material att jobba med här, alltså. Det kunde rentav vara så att hon funnit sitt drömgäng.

Kön utanför biblitoket ringlade sig lång. Klockan var ännu bara 12 och det var tre timmar kvar till Beatrice utfästa audition. Det såg ut som att reslusten hade drabbat hela staden efter att de läst annonsen.

Beatrice bestämde sig för att göra lite stickprov i kön. Ingen visste ju hur hon såg ut, och att det var henne de stod och väntade på.

"Vilken enastående kö va?", sa Bea till en intet ont anande man en bit bak i kön.

"Ehrm. Jo. Ja, den är ganska bra men jag tror den har mer att ge. Vi får se fram emot tre-snåret."

"Eh okej. Men måste väl vara en ganska formidabel kvinna den där va? Vad eh, hette hon nu? B...nånting."

"Berit, tror jag. Ja, hon är nån sorts upptäcksresande antar jag. Oss emellan. Jag är bara här för att köa. Har termos och allt. Tror att det är likadant för de flesta här. Vi börjar bli ett gäng nu. Vi köare. Är du också medlem eller bara hangaround?"

Beatrice skakade på huvudet till svar. Det här kunde väl inte vara sant.

Jaha då var det dags att ge sig ut på vägarna igen. Beatrice skred genast till verket med att författa en tidningsannons. Ett dylikt äventyr företogs med fördel i sällskap. Det gällde att finna personer av det rätta virket.

Dagen efter stod det att läsa i tidningen:

"Here ye, here ye! Se hit du äventyrare. Se hit du orädda ökenvandrare. Har du barnasinnet kvar och en stark längtan efter latj? Då har jag ett oslagbart förslag för dig. En glädjevandring från Sverige till Schweiz. Ja, du läste rätt. En glädjevandring. Om jag får min vilja igenom och lyckas sätt ihop mitt drömgäng så kommer vartenda dag att bli en gåva. Jag kommer att hålla uttagningar i stadens bibliotek på lördag klockan 15.00. Alla som dyker upp bjuds på kaffe och rufs i håret. Ja, hår är viktigt för mig. Flintisar göra sig icke besvär. Vi ses! Hälsningar från Beatrice."

Det var något som inte riktigt stämde. Beatrice kände sig lurad. Om det här nu var hennes riktiga pappa så måste det ha varit något som gått fel i själva tillkomsten. På något sätt hade hans tillsynes usla gener ändå kunnat ge uppkomst till något så otroligt som henne själv. Kanske fanns svaret att söka hos den andra personen som bidragit till hennes genuppsättning.

"Nej, det här funkar inte!", skrek Beatrice till sin pappa och reste sig upp.

Han hoppade till av förskräckelse. "Jag är ledsen om jag är en besvikelse för dig."

"Ha! Det är bannemaj bara förnamnet. Jag har då aldrig stött på maken till en mer menlös människa. Det finns ludd i min navel som har ett rikare inre liv än dig. Jag förstår det bara inte. Men okej, låt gå för att du är min fader då. Men vem är då min moder?"

"Eualia von Ankspegel den femte, eller fjärde. Jag minns inte riktigt. Men oj vilken underbaraste vackraste kvinna! Jag har dock inte sett röken av henne de senaste tjugo åren, men så vitt jag vet så lever hon och har hälsan. Sist vi talades vid så bodde hon på ett spa i Schweiz. Jag kan ge dig adressen om du ämnar söka upp henne. Hälsa bara från mig. Jag har kvar hennes minkodling ifall hon behöver den. Hon älskar minkpälsar, förstår du."

Fjällresan bokades men var tvungen att ställas in. Under tiden de väntade på att den skulle bli av hann Beatrice tröttna på sin pappa och ge sig av för att leta latj på annat håll. När vi nu tar vid berättelsen igen så befinner hon sig hängades i en klippa med bara en hand. Helt utan säkerhetslinor. Hur hamnade hon här? Fortsätt läsa så ska jag försöka förklara på lättläst svenska.

Bea gladdes först över sin nyvunna fadersgestalt. Hon förstod nu att Svenne fungerat som ett substitut under alla år. Som en förebild hon alltid försökt leva upp till. Nu när hon nu funnit sin riktiga pappa kände hon sig först lite löljig över att ha idoliserat Svenne under alla dessa år. Hennes riktiga pappa hade visserligen klena axlar, men kanske kunde hon nu finna nycklar och ledtrådar till saker i sin egen personlighet som hon alltid undrat över var de kom ifrån. Hon började med att ställa frågor.

"Okej pappa. Svara snabbt på de här frågorna! Om du fick välja, skulle du då hellre förkorta din armar med femton centimeter eller gå runt med en enorm bakdel?"

"Självklart förkorta armarna. Jag har redan funderat på att göra det. De är alltid i vägen när jag är ute på stan. Jag vet aldrig var jag ska ha händerna om jag t ex måste stanna vid röd gubbe."

Och så fortsatte Beatrice att ställa fråga efter fråga i flera timmar. Hon blev mer och mer missnöjd med svaren. Kunde det här verkligen vara hennes riktiga pappa?

När mannen vaknat till liv igen så krävde Beatrice honom på en förklaring. Och han började berätta:

"Okej, det här kan låta lite långsökt men ända sedan jag fick reda på att jag var din pappa, för sisådär 30 år sedan, så har jag förberett den här dagen. Jag har hela tiden varit vid din sida, lite som Jesus, men jag har inte riktigt vågat avslöja mig själv innan. Jag tänkte att om du lärde känna mig först så skulle det bli en mindre chock för dig. Jag vet att du verkligen gillar Svenne så när jag hörde att du var på väg hit så satte jag ihop en liten plan. Ja, jag klädde ut mig helt enkelt. Och sedan spelade jag galen och skrev in mig här på institutet i förhoppning om att du skulle höra talas om mig och tro att jag var Svenne. Ingen dålig plan egentligen, om det inte vore för de här billiga axelkuddarna. De var de bäst jag fick tag på med så kort varsel. Om jag bara hade haft mer tid så hade jag kunnat beställa ett par riktigt fina online. Det finns axelkuddar som är perfekta avgjutningar av Svennes egna axlar och det går till och med att få dem specialgjorda för att passa perfekt över ens egna axlar.

Så, nu vet du allt Beatrice. Jag hoppas att vi ska kunna ta igen förlorad tid nu och bli bästisar. Vad säger du? Ska vi boka en resa till Fjällen?"

"Vadå för jäkla test?", svarade mannen med spelad självsäkerhet. Han anade vad som var på gång så fort han fick syn på nålen.

"Stå still här bara. Rör du dig så får du skylla dig själv."

Mannen började skrika Boomerang igen. Bea tog fram nålen och stack den snabbt som en ninja först i mannens vänstra axel och sedan i den högra. Till en början märktes ingenting men efter en stund började mannen krympa. Hans tidigare så breda och imponerande axlar skrumpnade ihop och blev högst ordinära. Hans tröja började hänga över honom. I takt med att han krympte så tystnade Boomerang-skriken allt mer. Till slut stod han där ihopsjunken och skamsen.

"Aha!", utbrast Beatrice triumferande. "Var det inte det jag misstänkte! En Svenne-bluff. Nå, vad har du att säga till ditt försvar?"

Väldigt tyst, knappt hörbart, svarade mannen: "Jag är din pappa." Sedan kollapsade han på marken i en hög av för breda kläder.

Överstesjuksköterska fru Andersson förde Beatrice till den Boomerangsjungande mannen. Beatrice synade honom från topp till tå. Sedan bad hon fru Andersson om en nål. Ett önskemål som tillgodoseddes på momangen. Fru Andersson var uppenbarligen glad över att till synes äntligen bli av med denna enerverande patient.

"Är det månne Svenne vi har att göra med här?", frågade Bea mannen och log ett knipslugt leende.

Han slutade genast sjunga och började ivrigt nicka. "Det det det...det kan du lita på! Boooooomeraaang serru!"

"Så de här axlarna är helt äkta alltså?" Beatrice tog tag i mannens axlar och skakade honom kraftigt. Han flög fram och tillbaka som en löst stoppad korv.

"Ja ja ja. De är bombäkta! Tvättäkta! Slululuttatataa skaaaakaaaaa!"

"Så då skulle du inte ha något emot ett litet test då?" Beatrice höll fram den blänkande nålen hon fått av fru Andersson.

Kvinnan var överstesjuksköterska på Björksäters hem för sinnesslöa och allmänt apatiska personer. En instution i trakten som legat på samma plats i minst 100 år. Ingen visste riktigt när det byggdes eller av vem. En del spekulerade i om det rentav kunde ha utomjordiskt ursprung. Beatrice var här för att möta gubben i barens bästa vän.

Bea gick fram och presenterade sig för överstesjuksköterskan. Hon berättade att namnet var fru Andersson. En upplysning som Beatrice genaste lade på minnet, och lika snabbt glömde bort.

"Jag skulle möta en man här. En riktig dåre tydligen.", sade Beatrice efter avslutade artighetsfraser.

"Jaha. Det är bara att välja och vraka. Vi har en del riktiga psykfall här på hemmet. Fick in en riktigt bredaxlad jävel här igår som går runt och skriker Boomerang! dygnet runt. Tjatig som fan. Honom får du gärna ta med dig. Det är bara några papper som behöver skrivas på.", svarade fru Andersson.

Beatrice glömde genast sitt riktiga ärende och svarade med ett kvävt leende: "Go on..."

"Måste fånga alla! Spionera! Snoka! Gör vad som krävs! Jag väljer att lita helt på din fina anor här. Fingrarna glöder. Peener sjuder. Det lackar mot jul."

"Hörru! Är det där smittsamt? Jag känner en läkare i Mariefred! Han bor helt i Gustaviansk stil. Omätbar läkarkunskap alltså!"

Beatrice stod och blickade ut över en stor gräsmata. Den var full av människor i klungor som förde djupt engagerande konversationer med sig själva.

"Ska du vaska allt det där guldet själv? Jag har drabbats av guldfeber så jag skulle hemskt gärna vilja hjälpa till. Bara några timmar, sen måste jag hem. Tomma stolar jobbar inte."

"Då var det dags för eftermidagschocken allihopa! Kom kom kom. Hallå! Ja, hit ska ni. Greta väntar där inne. Ta det lugnt. En och en nu."

En vitklädd kvinna med röd hatt hade plötsligt materialiserat sig, mitt bland alla klungorna på gräsmattan.

Gubben närmade sig försiktigt. Han kände sig som en jägare på savannen. En oväntad rörelse och villebrådet skulle ana oråd och fly för att aldrig mer återses. Långsamt, långsamt, ett steg i taget. Huvudet rakt och stilla som på en uggla.

"Är det ledigt här?", frågade gubben nochalant då han äntligen kommit fram till Beatrice i baren.

"Koko bello?", svarade Bea och roterade ett pekfinger mot tinningen på sig själv.

"Ursäkta?", svarade gubben försiktigt. Han anade att det var någon sorts test. Han var van vid att bli testad. Detta var ingenting nytt.

"Från institutet? Schizzzooooo?"

Då förstod gubben att det var en dårjagare det var frågan om. Han hade sedan länge en överenskommelse om att om han stötte på en dårjagare så skulle han vidarebefodra kontakten. Hans bästa vän satt nämligen på institutet sedan många år tillbaka. Antagligen inspärrad för gott. Det var någonting med trädgårdsmöbler som tog an mänskliga skepnader och jagade honom genom skogen.

Mannen avböjde vänligt men bestämt Beas enträgna närmanden och begav sig ut i natten. Bea såg sig nu om efter ett nytt byte. Någon som kunde erbjuda stora mängder latj.

I slutet av baren satt en liten gubbe och vinkade. Han hade sett hur Beatrice lämnats åt sitt öde och såg nu sin chans. Han var en så kallad andrafiol. Han var aldrig någons förstahandsval, men ett naggande gott andrahandsval. Det hade han hört flera gånger.

Bea ignorerade först vinkadet helt. Gubben verkade för angelägen. Något skumt var antagligen i görningen. Sedan tänkte hon ett varv till. Skumt skulle kunna likställas med latj om man hade lite tur. Det var kanske ett psykfall, och det var alltid intressant. Hennes fantasi började skena. Fanns det inte ett institut utanför stan? Kunde det vara att han var en förrymd patient? Det brörjade vattna sig i munnen på henne, så hon vinkade tillbaka.