Eualia uppskattade inte Beatrice kommentar och förstod att hon var sarkastisk, men kunde såklart inte visa det så hon svarade bara: "Ja, självklart lilla vännen. Det här är bara en liten "taste". Den riktiga showen börjar snart. Sitt ni lugnt kvar bara så ska jag förbereda."

Eualia tog Reatrice under armen och ledde ut henne ur rummet och satte henne i en soffa utom hörhåll från Beatrice.

"Var jag duktig mamma?", frågade Reatrice när hon hämtat andan. "Va? Var jag det? Jag lovar att jag satsade allt, precis som vi tränat på. Titta på benen, det är darr darr darr precis som det ska va."

"Du var bra, det var du, min kära dotter. Du var nästan för bra, de har börjat ropa på en extra show. Det är kort varsel, jag vet, men här måste vi bita ihop och hålla god min. Beatrice och hennes vänner har åkt hundratals mil för att komma hit. Om de inte får en riktigt bra show så finns det rätt stor risk att de får dåndimpen."

"Oj, är det så illa? Dåndimpen verkligen? Okej mamma, jag kan väl försöka då. Men jag orkar nog bara köra julshowen, om det är okej?"

Och vilken show sen! Det var en så kallad Quattro Stagioni som spände över alla fyra årstiderna. Jag ska inte tråka ut er med detaljerna och jag skulle hellar inte kunna göra showen rättvisa med mina torftiga ord. Men det jag kan säga är att det var något i hästväg som utspelade sig där i villan i Schweiz. Fem timmar i sträck showade Reatrice. Inte en död sekund. Inte ett enda ögonblick slösades bort på onödig vila eller "crowdwork". Det var bara show, show, show för hela slanten, från start till mål. Publiken satt som trollbunden. Timmarna kändes som minuter, eller kanske till och med sekunder i vissa fall.

Det var en omåttligt nöjd Eualia som tog åt sig äran efter showens avslut. Reatrice var allt för slutkörd och ödmjuk för att själv ta in vad hon åstadkommit.

"Ja, mina vänner.", sa Eualia och såg omkring i rummet. "Det där var inte så jäkla pjåkigt va?"

Beatrice hade först tänkt att komplimentera, men när hon mötte Eualias nöjda flin så kunde hon bara svara: "Ja, för att vara uppvärmning var det faktiskt rätt bra. Men det kommer väl en riktigt show också snart?"

"Sång och dans...sång och dans!", avbröt Eualia von Ankelspegel och började klappa med händerna i takt.

Reatrice tittade generat mot sin mamma. "Snälla mamma, inte nu."

"Du måste visa din syster vad du kan. Som du har övat. Det vore synd och skam att inte visa upp en sådan exceptionell talang."

"Nej, det är pinsamt. Jag tror inte att det är något för Beatrice ändå. Hon har säkert sett bättre i Las Vegas och Hong Kong och så där.", svarade Reatrice och sneglade mot Beatrice för att se hur hon reagerade.

"Jag ska säga som det är: jag har aldrig någonsin i hela mitt liv tackat nej till show.", svarade Bea. "Och jag tänker inte börja idag. Sätt igång bara. Jag kan bannemaj knappt bärga mig. Show, show, show!!! Hola bandola! Show, show show!"

Och Reatrice satte motvilligt igång att showa.

"Men va fan! Nu räcker det, Reatrice. För mig är det helt uppenbart att du måste genomgå en complete sister makeover. Och det är på momangen det! Du låter ju som att du vuxit upp i en skokartong. Har du några vänner överhuvudtaget?"

Reatrice skrattade nervöst. "Ehrm. Ja, jag har mamma här till exempel. Hon är min bästa vän. Sen har jag haft flera barnflickor genom åren. Mamma har sett till att jag har allt jag behöver här på godset så jag har aldrig haft någon anledning att åka härifrån. Det är väl ändå mest bara krig och sånt där ute. Eller hur mamma?", sa Reatrice och sneglade mot Eualia.

"Ja, det stämmer det dottra min. Lyssna inte så mycket på vad Beatrice säger. Hon är, som vi brukar säga, full av skit. Hon har inte fått din fina uppfostran, förstår du. Hon är lite som Mowgli som uppfostrades av en vargflock. Så därför måste vi visa lite sympati och ha överseende med alla hennes, ganska uppenbara, brister."

"Och vems fel är det då?", svarade Beatrice irriterat. "Du var väl inte sådär jätteintresserad av barnuppfostran, just när jag råkade vara i behov av just det va? Men det verkar du ju ha tagit igen med råge på det här praktexemplaret. Du förtjänar bättre Reatrice.". Beatrice vände sig mot sin förvirrade syster. "Och om du har någon som helst önskan om att se vida världen så säg bara till, så ska jag ta dig under mina vingar och visa dig hur en riktigt fet slipsten ska dras."

"Ja, hej. Mitt namn är Reatrice. Jag är 38 år gammal och uppvuxen här i Schweiz. Mina intressen är änglar och fjärilar. Eller ja, vingarna i synnerhet då. Jag är väldigt förtjust i vingar. Jag svarar gärna på frågor om du har några. Systra min."

Det var uppenbart att det här var ett tal som Reatrice repeterat många gånger framför spegeln. Det levererades snabbt och livlöst, förutom en viss animering då hon snuddade vid sitt vingintresse.

"Det där var bannemaj det stelaste jag hört! Kan nån ge kvinnan lite amfetamin så vi får liv i fanskapet?!", skrek Beatrice till svar. "Men okej, jag har några frågor om du nu verkligen kan svara på dem då. Till exempel. Fjäriln vingad syns på Haga, är det din favoritlåt eller vad?"

Reatrice vred nervöst på sig. Frågan ingick inte i det kartoteket av frågor hon förberett sig på i sitt inre. Hon var tvungen att gå "off script".

"Jag har inte hört den låten. Men om du vill spela den för mig, kära syster, så ska jag ge dig min ärliga åsikt. Jag är säker på att jag kommer tycka mycket om den om det är en låt som betyder mycket för dig."

Beatrice suckade högljutt och skakade på huvudet.

"Innan vi gör något annat så har jag någon jag skulle vilja presentera för dig.", sa Betrice mamma hemlighetsfullt.

"Jaså, ännu en älskare från Gambia? Du kan ju glömma helt att jag kommer kalla honom för pappi.", svarade Bea snabbt. "Inte bara för att jag är rasist utan mest för att han sannolikt är yngre än mig."

"Igen, jättekul. Nej, det är ingen älskare. Minns du när du var liten hur du alltid tjatade om att du ville ha en syster? Ja, och nu har du det då. Surprise!"

Eualia tittade upp i trappan och vinkade ivrigt. "Ja, kom då Reatrice. Var inte rädd. Här vankas det vänskap! Kolla in igelkotten där till exempel! Men akta taggarna för helvete!"

Ner för trappan, med väldigt osäkra steg, kom en tunn och blek liten varelse iklädd en vit särk. Hon såg ut att vara ungefär i samma ålder som Beatrice. Om man kisade rejält med ögonen så kunde man också ana ett visst släktskap, men det var som att hon var någon sorts invers. Som en tvärtom-version av Beatrice, från andra sidan spegelglaset.

"Nämen titta vad katten släpade in!", utbrast Eualia när hon fick syn på sällskapet. "Och där har vi ju min lilla Beatrice också. Det var inte igår! Kom hit och låt mamsingen nypa i dina kinder va! Du är ju bannemaj lika trind som jag minns dig. Lilla gullegris."

"Jo man tackar ja!", svarade Beatrice. "Och du är minsann lika gammal som jag minns dig. Du måste vara minst 300 nu va? Bibliskt på nåt sätt! Var du samtida med Moses eller hur var det nu?"

"Jättekul. Verkligen. Jag menar det av hela mitt hjärta. Beatrice, din humor är så underrrrrrbar. Är man ful så måste man vara rolig, så är det bara. Och du har verkligen tagit humorn till nya höjder."

"Tack mamma. Det glädjer mig något enormt att du fortfarande har sinnesnärvaro nog att uppfatta humor när du hör den. Men nog om detta. Har du nåt käk eller? Vi är tämligen utsvultna efter redan. Och jag skulle inte tacka nej till lite tjack sen heller, om det finns. Men bara om det finns alltså. Jag vill verkligen inte vara till besvär."

Beatrice och company tackade nej till butlerns erbjudanden och blev sedan ledda in genom husets entré. Det första som mötte dem i hallen var en tvådelad trappa. Med jämna mellanrum längs båda väggarna satt tända ljusstakar med speglar bakom som skänkte ett varmt och behagligt ljus till rummet.

"Wow!", utbrast Frasse, som fortfarande satt på Beas axlar. "Jag önskar att Evelina var här så att hon kunde se det här. Jag tror verkligen att det här är en entré hon skulle uppskatta. Vi hann aldrig prata så mycket om entréer tyvärr men en del saker vet man bara. Det går liksom att utläsa mellan raderna på nåt sätt. Vissa skulle nog kalla det telepati men jag har ett enklare ord, kärlek."

"Bäääärgh!", hördes från 73-åringen. Frasses uttlande hade fått galla att tränga upp i strupen på honom och han var farligt nära att spy över det fina marmorgolvet. "Hur vore det att visa lite respekt för oss andra va och hålla dina tankar för dig själv? Ja, det är en fin entré. so what?! Jag har sett tusen liknande."

"Får jag lov att presentera...Eualia von Ankelspegel.", sade butlern med hög röst för att få slut på tjafsandet.

Och ner för trappans högra del kom Eualia von Ankelspegel gående med långsamma högtidliga steg.

"This too shall pass.", sa Beatrice för att muntra upp Frasse som stod där med moloken uppsyn.

"Ja, kan vi åka nu äntligen?", frågade 73-åringen otåligt och helt utan empati.

Beatrice lyfte upp Frasse på sin ena axel och började gå tillbaka mot limousinen. En mycket stressad chaufför mötte dem när de kom fram. "Var vänliga att skynda er på. Fru von Ankspegel kommer inte att uppskatta den här fördröjningen. Ni kan dock lita på att jag är professionell och inte kommer gola ut er. Som ni kanske hört så har golare inga polare. Och jag har rätt många polare, ska ni veta. Se så, in i bilen med er så kör vi."

Resterande delen av färden mot Eualia von Ankelspegels residens passerade utan anmärkningar. Klockan hade sedan länge passerat eftermiddagsfika när de körde igenom en port med höga grindar och rullade upp mot villan.

Utanför husets dörr stod en finklädd butler och tog emot. "Välkomna välkomna! Ni är så väntade så. Jag hoppas att resan har varit angenäm och strapatslös. Någon som önskar muffins? Eller kan jag kanske locka med lite after eight? Som ni hör är våra resurser tämligen obegränsade."

Frasse stod länge villrådigt med blicken ner i marken. Tystnade var på väg att bli olidlig då han till slut svarade: "Jag...ehrm...nej, det här går inte. Finns det en tärning här? Alltså har någon en tärning?"

Alla närvarande kände lite förstrött utanpå sina byxfickor och låtsades leta, väl medvetna om att de inte skulle finna någon tärning där. Efter ytterligare en stunds tystnad tog Frasse åter till orda. Hans röst blev mer och mer hysterisk: "Telöv då? Eller kaffesump? Anyone? Jag behöver ett tecken!"

"Det här är nonsen!", sa Evelina Ekorre för att avsluta Frasses lidande. "Att du ens tvekar i den här situationen bevisar för mig att du inte är redo för en äkta knullkompisrelation. För min del är vår tid tillsammans slut. Om du ångrar dig så vet du var du hittar mig. Tack och hej."

Och innan Frasse hann svara så skuttade Evelina upp i en gran och lämnade Frasse att begrunda sitt missöde.

"Så stingslig man kan vara då.", svarade Bea och plockade upp kotten och tog en stor tugga ur den. "Som Frasse säkert redan meddelat dig så har vi ett viktigt uppdrag här. Jag är på väg att uppsöka min gamla mor, som jag inte sett på många herrans år. Vi är redan försenade på grund av Frasses oväntade lilla flygtur ut här i skogen. Om vi skulle kunna återuppta vår resa utan dröjsmål nu så vore jag extremt, och då menar jag extremt, tacksam!"

"För all del. Låt inte mig störa. Jag tror dock att du kan räkna med att Frasse stannar kvar här hos mig. Han är en känslig lite själ förstår du. Han förtjänar bättre än att hunsas av såna som dig.", svarade Evelina.

Frasse vred obekvämt på sig då både Beatrice och Evelina stirrade på honom. Det var uppenbart att han skulle bli tvungen att göra ett väldigt svårt val här. Hans geografiska position var någonstans mellan en klippa och ett mycket hårt ställe.

"Nå Frasse. Stämmer detta verkligen?", frågade Beatrice och tittade uppgivet mot Frasse. "Jag trodde att du var en sån man kunde lita på. En vato loco, så att säga. En stadig gren att hålla i när tåget svischar förbi. En bringare med mjölk som aldrig sinar. En dörrmata som alltid är ren hur skitiga ens stövlar än är som man skrapar och nöter mot mattan i ur och skur."

"Jaha ja. Din jäkla bandit. Nu visar du ditt rätta ansikte 73-åringen! Jag har god lust att ge på dig en smäll. I det här fallet har du tur. Jag råkar nämligen vara i en kvinnas sällskap här.", sa Frasse med återhållen ilska. Sedan vände han sig mot Bea. "Beatrice, får jag lov att presentera Evelina."

Det prasslade åter till i lövhögen och ut skuttade en tilltufsad ekorre. Evelina sträckte osäkert fram sin lilla tass mot Bea. Hon var inte säker på om det här var någon sorts fälla. Om Frasse kanske bara hade varit ett lockbete för att vagga in henne i falsk trygghet, innan en jägare tog henne tillfånga. När Bea sedan tog till orda så försvann alla farhågor direkt. Det var uppenbarligen en dåre hon hade att göra med.

"Nej men herregud vilken liten sötnos!". utbrast Beatrice. "Det må jag säga Frasse. Du spiller verkligen ingen tid. Så, är ni ihop nu då eller bara fuck buddies?"

Frasses hud antog snabbt en starkt rosa nyans. Han kastade en blick mot Evelina för att utröna hennes reaktion. Den var rapp.

"Jag vänder mig starkt emot valet av uttrycket fuck buddies. Jag är så trött på anglifieringen av det svenska språket. Om du frågar oss ifall vi är knullkompisar så är svaret ja. Men fuck buddies, nej det kan du glömma damen!", svarade Evelina och släppte en kotte på marken framför Bea.

Just som Beatrice börjat ge upp hoppet om att någonsin återfinna Frasse i livet igen så fick hon syn på en lövhög. Hon hade ofta hört Frasse prata om lövhögar och utstått hans oändliga analyser av vad som utgör en riktigt bra lövhög. Lövens färskhet, konsistens och så vidare. Därför fick just den här högen henne att stanna upp. Den såg ut att ha precis rätt egenskaper för att tilltala Frasse. Hon tänkte att hon skulle lägga platsen på minnet för att överraska Frasse om hon nu någonsin fann honom.

"Kolla in lövhögen. Inte illa va?", sa hon till 73-åringen och nickade mot högen. "Det där är vad vi kännare kallar för en delikat liten historia."

"Jag börjar få fasligt ont i fötterna. Om jag var vi så skulle jag nog gå tillbaka till Limon. Det är väl ganska uppenbart att Frasse är stendöd vid det här laget? Hans lilla kropp ligger där som ett fnöske och väntar på att få återupptas av naturen. Och det är verkligen inget konstigt med det. Det är naturens gång, livets kretslopp du vet. Bara att ta farväl och gå vidare. Och helt ärligt så var det väl ändå ingen av oss som gillade honom särskilt mycket. Inte visste jag att så små fötter kunde stinka så mycket heller."

När 73-åringen sagt de där sista orden så prasslade det till rejält i lövhögen och ut kom Frasse i egen hög person. Han hade legat tyst och lyssnat på 73-åringens svada och var nu mycket upprörd.

Långt inne i en delikat lövhög, långt inne i skogen, hörde Frasse någon ropa hans namn. Han valde att ignorera rösten. Hans djuriska instinkter hade tagit över. Lövhögens löv och Evelinas ljusbruna ekorrpäls var allt han hade för blicken.

"Vad var det? Låter som att någon ropar va?", sa Evelina när även hennes trumhinnor nåddes av vibrationerna.

"Eh. Va nej. Jag hör ingenting. Det är totalt knäpptyst för mig. Glömt medicinen idag eller? Har du det? Va? Käka lite löv. Jag har hört att det kan hjälpa mot psykotiska episoder.", svarade Frasse nonchalant och prasslade högljutt med löven.

"Nej, nej jag är helt säker på att jag hörde en röst. Är det någon som leter efter dig? Är du här med någon? Är det männen i de vita rockarna som letar efter dig kanske? Tror det är du som borde mumsa i dig lite löv.", svarade Evelina och tryckte upp en näve löv i ansiktet på Frasse.

Frasse Frikadell med Öppna Spjäll hade aldrig varit lyckligare.

"Frasse! Var är du? Komsi komsi! Kom ut och lek!", lockade Beatrice.

Hon och 73-åringen hade, efter mycket om och men, lyckats övertala limousinföraren att stanna och låta dem leta efter Frasse. Sökande var så här långt fruktlöst. 73-åringen började tappa tålamodet och muttra om att Frasse säkert höll sig borta frivilligt. Att allt bara var en del av en väldigt avancerad plan han hade för att fly upp i de Schweiziska bergen och leva med lodjuren. Kanske skulle han till och med lyckas tämja ett och rida på dess rygg i olika turnerspel som annordnas av den Schweiziska kungen varje år.

"Bah! Nonsens.", sa Bea till 73-åringen då hon uppmärksammade hans svamlande. "Frasse skulle aldrig lämna mig frivilligt. Han är något så sällsynt som en ett hundra procent lojal igelkott. Han vacklar aldrig. Du kan be honom att vakta ett valfritt objekt och sen försvinna i över en vecka. Jag lovar att han står kvar med ett ivrigt leende på läpparna när du återkommer."

"Hah! Det där tror jag så mycket jag vill på.", svarade 73-åringen. "Så lojal är ingen. Vi kan gärna slå vad om du vill."

"Hit med kardan.", svarade Beatrice snabbt. "Du har en deal. Så fort vi hittar Frasse ska du få se. Jag är beredd att satsa min vänstra fot. Så säker är jag."

"I'm joking. I'm joking.", sade Frasse efter att Evelina börjat ta sats för att fråga ut honom om lövhögar och maskhål.

"Jaha. Synd. Jag älskar maskhål.", fick han till svar.

"Aha, eller ja. Jag ska ärligt säga att jag inte är helt hundra på om jag inte ibland kanske ändå tar mig igenom ett maskhål. När jag ger mig in en alldeles färsk lövhög så känns det som att tiden bara försvinner. Flera timmar, ibland dygn, passerar på vad som bara känns som ett par minuter.", svarade Frasse ivrig att imponera på Evelina.

"Säkert? Du säger inte bara det för att imponera nu? Jag är så trött på killar som snackar maskhål hela kvällen utan att egentligen vara ett dugg intresserade. Kvantmekanik är det sexigaste jag vet."

"Nej nej. Jag skulle aldrig ljuga om maskhål för att imponera. Jag är också helt insnöad på området. Mina vänner kallar mig Mask-Frasse. Men hur vore det att testa min teori här i lövhögen nu då? Kanske du också kan få en tvättäkta maskhåls-upplevelse."

Efter en stunds tyst vandring anlände de så till den utlovade lövhögen. Frasse såg direkt med sin kännarblick att det var en lövhög av absolut högsta kvalité. Löven var färska och täckta av ett väldigt delikat lager dagg. Hans första instinkt var att gräva ner nosen och rulla sig i löven som om det var nittonhundranittinio.

"Nå vad tycks? Är lövhögen till belåtenhet?", frågade Evelina när hon såg Frasses illa dolda förtjusning.

"Den duger, antar jag. Men den verkar vara full av dagg. Jag hatar dagg.", svarade Frasse och försökte låta irriterad.

Evelina gladdes åt att Frasse verkade ha återfått sin energi så hon svarade: "Vill du inte testa den? Eller vad det nu är ni igelkottar gör där i era lövhögar? Jag har aldrig sett det på nära håll, om jag ska vara ärlig."

"Bah, testa den? Så respektlöst. En lövhög är inget annat än en portal till en annan dimension. Ett så kallat maskhål. När en igelkott beger sig in i en lövhög så reser den till andra världar för att inhämta information som kan gagna hela jordens fauna. Det är inget vi tar lätt på.", svarade Frasse och brast ut i ett skratt när han såg Evelinas förvånade min. Han var tillbaka.

"Hallå? Vännen? Hur är det fatt?", frågade Evelelina Ekorre och petade oroligt på Frasse. "Vi behöver inte köra dejtingskola om du inte vill. Det är typiskt mig att bara pladdra på så här."

Frasse öppnade försiktigt ögonen. Han kände sig fortfarande förödmjukad men kanske var det inte så farligt ändå. Evelina såg detta och sprack upp i ett stort leende.

"Sådär ja. Välkommen tillbaka. Vill du att jag visar dig runt i stället kanske? Jag lever själv mest där uppe i trädtopparna men det finns en del spännande här nere också. Jag såg en riktigt fräsch lövhög inte så långt härifrån igår. Ska vi gå och kolla in den? Vad säger du?"

"Okej. Bara det inte är för långt att gå då.", svarade Frasse tyst. Han älskade lövhögar men var inte riktigt redo att överge sin självömkan.

"Jaså du är den där tysta mystiska typen som inte vill presentera sig? Nåja, låt gå då. Du är i varje fall ett välkommet inslag i faunan här. Jag är så erbarmeligt trött på alla hankorrarna här. De sitter bara i sina bon och leker med sina nötter. De saknar all form av initiativkraft och fantasi som jag är intresserad av hos en potentiell partner. Och jag råkar vara i en sån period i mitt liv just nu att jag är ute efter just en partner. Hoppas nu inte du tycker att jag är för påflugen här. Är det möjligtvis så att även ni befinner i en liknande fas i ert liv?"

Frasse rodnade så att hans små kinder blev alldeles rosa. "Ehhh. Alltså, jag..."

"Äh, glöm det.", svarade Evelina och avbröt Frasse. "Det tog för lång tid det där svaret. Du verkar inte vara av det rätta virket. Ja, du gjorde säkert ditt bästa. Jag menar, din entré var top notch. Det var riktigt fina volter där som visade upp din fysik. Du måste bara lära dig att bli bättre på att följa upp sen, på det pykologiska planet så att säga. Jag kan lära dig om du vill?"

Frasse ville sjunka under jorden. Han svarade inte, utan slöt ögonen så hårt han kunde i förhoppning om att allt bara varit en dröm.

Frasse vaknade rejält omtumlad under en gran. Hans vanligtvis så välansade skrud var täckt av barr och kottar.

"Ja jädrar! Var det en trippelsaltormotal med skruv jag såg där? Tio av tio!", hördes en röst uppifrån grenarna i granen.

Frasse skakade av sig granskruden och vände blicken uppåt. Tre meter upp satt en ekorre.

"Här är jag! Hej hej. Evelina Ekorre var namnet. Ligg kvar bara, jag kommer ner. Inget brutet hoppas jag?"

Frasse trodde inte det men kände ändå efter en extra gång. Hans små tassar verkade vara intakta.

"Ehrm. Ingen fara med mig.", svarade Frasse och försökte låta mer stursk än vad han kände sig.