"Ale ale! Komsi komsa. Parle vouz france? Chemapel säkerhetsvakt!"

En smått vinpåverkad vakt kom klumpigt framspringande. Han hade tvingats avbryta sin vanliga tvåtimmarslunch på grund av detta otäcka ärende. Någon hade tydligen blottat sitt kön och skrämt bort en hel grupp turister, inklusive guide. En helt underbar guide, det visste vakten av personlig erfarenhet. När han fick syn på Beatrice och Jorndolf gick han direkt fram till den senare. Jorndolf var fortfarande "undercover" och utklädd till en hovdam med klänning och smink som numera var utsmetat i ansiktet. En typisk blottarutstyrsel enligt vakten. Han hade själv sysslat en del med blottning i sin ungdom innan han fann sin passion i vaktyrket. Utan pardon drog han fram en tazer och sköt Jorndolf i magen.

"Kom med här si vo plaie. Ale ale!" Och så drog han med sig den oskadliggjorde Jorndolf och lämnade Bea ensam åt sitt öde.

"Surt", sa Beatrice högt för sig själv. "Just när vi börjat komma så bra överens. Vad ska man nu ta sig till."

Så hörde hon plötsligt stark rockmusik från ett angränsande rum. För Bea lät det som att någon försökte döda en katt med ett kastrullset. Hon var själv mest inne på barockmusik för tillfället. Nyfiken i en strut gick hon ändå mot ljudet. Det skulle ju kunna vara latj, med lite tur. Efter att ha vandrat runt en stund kom hon till en stängd dörr. Skrivet på den med bestämda bokstäver stod: "Obehöriga äga ej tillträde. Kungafamiljens privata bostad. Inträdare skjutes på fläcken.". Eller ja, det stod skrivet på franska och engelska. Beatrice var ingen höjdare på något av språken så hon gissade bäst hon kunde baserat på vad hon läst på liknande skyltar i Sverige.

Efter att ha sett sig om så att ingen vakt var i antågande försökte Bea öppna dörren. Den var låst så hon bankade istället rejält och ropade: "Ohoj! Det var bara lilla Beatrice här. Jag kommer med solsken!"

Musiken tystnade tvärt och fotsteg närmade sig långsamt dörren.

Dörren öppnade sig en liten springa och en hovnarr kikade försiktigt fram. "Que?", frågade han.

"Jaha ja. Det är jag Beatrice. Jag tänkte kolla hur det ser ut med latj? Ja, jag har rest från Sverige för att få träffa kungen. Solkungen!", svarade Bea.

Hovnarren fortsatte frågandet på franska och Bea förstod att det här samtalet skulle vara tvunget att hållas till en tämligen basal nivå. Utan att vänta på att narren pratat färdigt började hon svara honom med alla franska ord hon trodde sig behärska: "Un garage. Medaljong. Buljong."

Narren blängde i tystnad på Beatrice en liten stund, sedan slängde han upp dörren och visade med en gest att hon var välkommen in. Hon hade uppenbarligen klarat någon form av test.

Rummet var rikt utsmyckat med antika tavlor och tapeter med guldtrådar. Det enda som avvek från vad man förväntar sig av ett slottsrum, var en upphöjd scen i ena hörnet.

På scenen stod ett imponerande trumset. Baskaggen, som var i rent silver, blänkte i solljuset. Detta bländade Bea så till den milda grad att hon inte lade märke till att det satt någon bakom trumsettet. När en röst plötsligt tilltalade henne på svenska blev hon så förvånad att hon skrek rakt ut: "Där sket mormor!"

Rösten sade på bruten svenska: "Nämen se goddag. Vi har besök ifrån lilla landet lagom, hör jag. Kom närmre så att jag får se på dig människa." Det sista ordet, människa, uttalades som om det var ett skällsord. Beatrice nyfikenhet övertrumfade all eventuell rädsla eller tveksamhet hon kände så det var med ivriga steg hon tog sig fram till röstens källa. Det som mötte hennes blick var en liten krum herre med väst, rock och hög svart hatt. Hans ögon var lekfulla och aningen illmariga. I händerna hade han två trumpinnar av guld med smaragder i ändarna.

"Gubben osar kunglighet.", tänkte Bea. "Det här kan bli bra. Riktigt bra!"

"Tillåt mig att presentera mig själv. Mitt namn är Luis Baptiste Bernadotte. Jag är en hemlighet både de franska och svenska kungahusen hållit dold sedan min födsel. Jag tar din närvaro här idag som ett tecken på att det är dags för sanningen att komma fram. Jag är trött på att smyga runt här i korrioderna och gömma mig för alla vidriga turister med sina gemena vanor."

När Luis hämtade andan passade Bea på att presentera sig själv. Visst var hon nyfiken men hon var inte intresserad av någon enmansshow här. Delad latj är dubbel latj, som hon brukade tänka.

"Beatrice Eugenia von Bronkersvärd. Angenämt." Mellannamn och efternamn hittade hon på i farten för att skänka en viss kunglig glans över sin person. Hon ville att Luis skulle veta att han hade att göra med en like här och ingen enkel bonde.

Luis sträckte fram ett finger för att hälsa på Bea och fortsatte sedan sin historia.

Luis berättade i timmar om hur han redan som liten låsts in i ett rum på slottet. Det var inte förrän han var i tonåren som han började ifrågasätta sin isolerade tillvaro. Efter att han hungerstrejkat i flera minuter gav hans förmyndare med sig och berättade. Hans föräldrar var inga mindre än den svenska kungen Carl XVI Gustav och en kvinna i det hemliga franska kungahuset vid namn Eleonora. (Att det existerade ett hemligt kungahus som opererade i det fördolda var såklart inga nyheter för Beatrice.) Varje sommar åkte hela den svenska kungafamiljen till Versailles för att umgås med sina franska släktningar. Under en av dessa resor hade den då blott 19-årige Carl med sig en stork. Denna stork flög en dag iväg och återvände till Eleonora med en bebis. Det här blev naturligtvis en stor skandal, och något annat än att tysta ner ärendet var det inte tal om. Det franska kungahuset var och skulle förbli i det fördolda.

Beatrice var helt trollbunden av berättelsen så när den var avslutad sa hon bara: "Och, mer då?"

"Vadå mer?", svarade Luis med irriterad röst. "Jag har just öppnat mitt hjärta och berättat en djupt personlig berättelse för dig. Det är till att vara otacksam då!"

"Slipp då.", svarde Beatrice nochalant. "Jag har egentligen kommit hit för att träffa solkungen. Det är inte så att du känner honom?"

"Jag hade dessvärre aldrig nöjet att träffa honom själv, eftersom han dog för över tre hundra år sedan, men jag kan meddela damen att jag är släkt i rakt nedstigande led. En del av mina betjänter kallar mig till och med solkungen 2 ibland. Det tycker jag är lite skoj."

"Där ser man.", svarade Bea i en gäspning. "Nu skulle jag vilja höra om sammansvärjningar och/eller folkmord. Vad har du att komma med i den vägen? Jag kräver snask!"

"Nej vet du vad! Jag tänker inte sitta här och bjuda på snask av det slaget. Vårt kungahus är en stolt och gammal tradition. Vi håller inte på att sladdra om det som gammalt är. Vi blickar framåt och vänder blad."

"Jasså...", svarade Bea besviket. "Jag har visst missbedömt hela den här situationen å det grövsta. Jag ber att få lämna er och åter ansluta till den fårskocken jag anlände hit med, om de nu är kvar här."

Och så gick Beatrice sin väg. Utanför rummet gick hon mot hallen. Där fick hon syn på turistgruppen och vinkade glatt åt dem. Den första personen som fick syn på henne, en äldre herre med käpp, ryggade förskräckt tillbaka. Hennes blottade kön låg fortfarande färskt på hans näthinna och skulle sannolikt också bli grunden för flera år av sömnlösa nätter.

"Akta er! Han är tillbaka!", skrek mannen för att varna sina medmänniskor.

"Va fasen är det ni säger!? HAN!? Jag är för bövelen en kvinna i mina bästa år! Nu tycker jag att vi tillsammans i den sal ska sjunga We shall overcome.", och så tog Bea ett grepp runt nacken på herren och den som stod närmast honom och började sjunga för full hals.

Det var något i Beas sångröst som var så besynnerligt att den upprörda turistgruppen blev totalt paralyserad. Efter en stund var det till och med en och annan som började nynna med och gunga i takt. När Bea till slut låtit sista tonen klinga ut över gomseglet så infann sig en plötslig tystnad. Gruppen visste inte om de skulle klappa eller vara upprörda. De titta ängsligt mot den fantastiska guiden men han verkade ha fått syn på något med sina skosnören så han mötte ingens blick. Var han verkligen så fantastisk? Det började mumlas i gruppen. Bea fann att hon var tvungen att karpa diem och ta tag i den här situationen nu när hon hade övertaget.

"Kära Örebroare! Jag som nyss uppträdit för er så vackert heter Beatrice. Jag tar gärna över som guide här om det inte är någon som har invändningar mot det?" Hon stirrade strängt omkring sig med en blick som inte tillät några tveksamheter. "Nej, jag tänkte väl det. Om ni snällt följer med mig här så ska jag visa er fängelsehålan."

Och så började Bea vandra av och an med turistgruppen i släptåg. Hon hade bara en vag känsla av att det borde finnas en fängelsehåla någonstans.

Efter arton timmars famlande hörde Beatrice plötsligt en svag röst som ropade hennes namn. Hon hyschade åt den utmattade turistgruppen och spände upp öronen till det yttersta. Ljudet kom underifrån, precis som hon misstänkt. De måste vara nära fängelsehålan och rösten måste vara Jorndolfs.

"Hörni! Sprid ut er och leta efter en ingång. Jag har all anledning att misstänka att fängelsehålan är precis under oss här någonstans! Kryp om ni måste."

En minut senare var ingången hittad. Det var inte mer än ett litet galler i marken. Några meter ner satt mycket riktigt Jorndolf med en vakt. Bea hade lite dåligt samvete över att hon satt dit honom så hon tänkte att det var på sin plats med ett fångbyte. Både hon och resten av gruppen var trötta på guiden, de hade sett igenom hans charad och charmen hade bleknat totalt. Fick bli ett byte med honom och Jorndolf.

"Ehrm. Mr vakt. Chemapel sanvän. Komsi komsa. Garage. Medaljong. Sekretär?"

Vakten förstod inte vad Bea sa, men han förstod vad hon menade. Hennes kroppsspråk visade tydligt att hon var intresserad av att byta en fånge mot en annan. Och självklart så hade han hade varit med förr. Fångbyten var lika vanliga i hans bransch som blåshål i valbranschen. Hans chefer brydde sig bara om att antalet fångar stämde. Vilka de var spelade ingen roll. De ser likadana ut allihop ändå, brukade de säga till varandra och skratta nöjt.

"Changer de prisonnier? Oui?", sade vakten med ett slugt leende och pekade på Jorndolf.

"Ah, komsi komsa. Mot den här. Garage. Champagne. Kuliss?", svarade Bea och pekade i sin tur på guiden som försökte ducka bakom en av människorna i turistgruppen. "Kom nu fram här mr Guide! Var inte rädd."

Vakten nere i hålet öppnade gallret så att Bea kunde putta ner den stackars guiden. När sedan Jorndolf släppts upp möttes han av en rungande applåd. Gruppen var nöjd och harmonisk igen. Bea log mot kameran samtidigt som bilden frös och ledmotivet tonades upp.

Beatrice triumferar igen.

För att göra en lång historia kort så var nu Beatrice hemma igen efter sin Frankrikeresa. På det hela taget så var hon ganska nöjd. Hon hade ändå fått träffa en kunglighet, låt vara inte solkungen. På resan hem hade hon också bytt recept och historier om barnaga med de andra passagerarna.

När Bea gick runt och donade i sitt hem fick hon plötsligt syn på sin telefonsvarare. Hon hade nästan glömt bort att hon hade en. En liten röd lampa blinkade ihärdigt så hon började famla efter nån knapp att stänga av den med. Svararen började då spela upp ett meddelande som lät ungefär så här:

"Ja tjena Beatrice. Det här är Raymond från Raymonds bar och MC klubb. Du kanske minns när ni stannade till här för att låna toaletten och så. Ehrm ja jag ska väl säga som det är. Kenta har inte slutat prata om dig sen ni åkte så jag lovade honom att jag skulle kolla med dig igen hur din gängsituation ser ut. Han tror att du är av rätta virket helt enkelt. Om du är intresserad så väljs du in som fullvärdig medlem direkt såklart. Inget hangaroundtjafs. Så vad säger du? Du kan väl slå mig en signal. Jag finns i boken. Over and out! Ride hard! Harley for life!"

"Knuttar, skuttar, sluttar.", Beas tankar vandrade iväg. Skulle hon gå med i ett motorcykelgäng? Det var frågan på dagordningen. Här gällde att väga för och emot.

I för-kolumnen: 1) Västen. 2) Klubbhuset. 3) Vidderna.

I emot-kolumnen: 1)

Nej, hon kom inte på något som vägde emot. Kanske lika bra att ringa upp och meddela beslutet direkt då. Ingen idé att vänta på en död häst liksom. Med ett leende på läpparna tog hon upp luren och bad om att bli kopplade till Raymonds Bar och MC klubb.

"Sodom och Gomorra...hur kan jag hjälpa till?"

"Jaha, är det här Raymonds Bar och MC klubb eller har jag ringt rent åt helvete fel?"

"Vem är det som frågar? Om jag får fråga? Jag är inte på humör för nån jävla telefonförsäljare. Förstår du det?"

"Vilken jälva attityd! Är det så här du behandlar en blivande medlem?"

"Nej du, här blir ingen medlem hur som helst. Vi har bara en medlem fina listan och hon heter Beatrice. Det kan väl inte vara...ehrm satan också...*klick*"

Och så bröts samtalet och Beatrice satt kvar med en samtalston i örat.

Bara några sekunder efter att Beatrice lagt på luren igen så ringde den. Hon lät det ringa några signaler för att inte verka för lättflörtad.

"Ja, det var B här. Vem har jag den äran att tala med?"

"Ja hejsan mitt namn är Raymond från Raymonds Bar och MC klubb. Är det Beatrice?"

"Det stämmer fint det må du tro. Går jag händelserna i förväg om jag frågar ifall du har latj att erbjuda mig?"

"Latj och latj, jag vet inte jag. Som du kanske vet så är vi villiga att erbjuda dig en permanent plats i vårt lilla gäng. Är detta något du är intresserad av?"

"Ja du Raymond lilla. Jag måste tänka över det ordentligt. Jag kommer över på ett studiebesök imorgon. *klick*"

Eftersom hon var både utan körkort och fordon så bestämde sig Beatrice för att ta en taxi hela vägen till Raymonds Bar och MC klubb. Hon räknade kallt med att Ray-Ray, som hon nu kallade honom, skulle stå för notan. Hon lyfte telefonluren och slog numret till nummerupplysningen.

"Nummerupplysningen Kent, hur kan jag hjälpa till?"

"TAXI!", skrek Beatrice till svar.

"Jaha, är det någon särskild taxi ni är ute efter? Vart bor ni?"

"Den ska vara bekväm, jag ska långväga! Jag bor..."

Bea började ana ugglor i mossen. Varför frågade denna människa efter var hon bodde? Det var privat information som hon inte hade för avsikt att delge honom. Så hon fortsatte:

"Var jag bor har du inte att göra med din fjant!"

"Men hur ska jag veta vilket bolag jag ska koppla dig till då?", Kent började bli irriterad.

"Skit ner dig!", väste Beatrice till svar och slängde på luren.

Så ska de tas, tänkte hon nöjt för sig själv. Det fick bli till att lifta istället helt enkelt. Hon hade ett favoritställe för liftning. Det var nere vid macken, precis där den stora vägen tog sin början. Vägen är alla äventyrs moder, brukade hon tänka för sig själv när hon var på det humöret. Och nu var hon det.

Lasbilschauffören, detta mytomspunna väsen som drog fram över vidderna i sin majestätiska farkost fylld dyrbar last. Likt sköldpaddans skal var farkosten också ett hem. En liten inrökt hytt fylld av urdruckna ölburkar och solkiga porrtidningar.

För Beatrice fanns det inga alternativ. Om hon inte fick lift med en chaffis fick det vara. Hon fantiserade om att bli upplockad av en polack med dålig svenska. Någon som kom från trassliga hemförhållanden och som kanske flytt för att gå med i en cirkus som ung. Hela resan skulle han dela med sig av sina upplevelser med den skäggiga damen och clownerna. Kanske var där en clown som druckit för mycket en kväll och somnat med sminket på. Oj oj oj, som den clownen skulle sett ut dagen efter. Dvärgarna hade kanske till och med satt gröten i halsen av skratt vid frukostbordet.

Längre kom inte Bea i sina tankar innan en långtradare tutade och saktade in framför henne. Chauffören hade sett hennes skylt och blivit nyfiken. På skylten stod det:

"Prästens lilla kråka vill gärna ut och åka. Lastbil ska det vara då, blå grå stå sten. Lycka till!"

Lastbilschauffören hette Leif. Han var en ensamstående tvåbarnspappa från Borås. Fritidsintressen var innebandy och fjärrskådning. Mer än så hann inte Beatrice uppfatta innan tristessen fick henne att falla i en djup sömn.

"Beaaaaaaaaa! Äntligen är du här igen! Snacka om att jag har längtat! Känner du inte igen mig? Det är jag Curre Lindmark, Tre Kronors gamla coach."

"Jo, självklart känner jag igen dig.", ljög Beatrice. "Är det dags att plocka ut landslaget igen?"

"Va? Nej nej nej. Fel. Minns du inte? Jag har lagt det där bakom mig. Det blev för mycket tjafs med pucken. Du är ju min simtränare nu. Ser du inte att du är i en simhall?"

Då insåg Bea plötsligt var hon var, i en gammal simhall som stank av klor. Hur gör man nu det här då, tänkte Bea. I nästa sekund visste hon.

"Kom igen Curre. I och bada nu. Låt dina härliga homo sapiens sapiens ben dansa i vattnet."

"Välkommen till Curre-Curre-dutt-ön!", viskade en skelögd skogshare. "Väck inte Carsten. Han har rest hela natten ifrån Odense. Han är dansk, förstår du."

Beatrice befann sig nu plötsligt i en skogsglänta. Det var tidig skymning och koltrastarna sjöng i träden omkring henne. Hon såg först inte haren. Rösten verkade ha sitt ursprung i tomma intet.

"Nämen lilla hare, vilken liten en alltså!", utbrast Bea förtjust när hon fick syn på den.

"Hysh! Sade jag inte åt dig att vara tyst. Jag blir ogärna sträng men jag gör allt för Carsten. Vi två har varit älskare sedan Roskilde 2004. Summer of love, om du minns?"

"Var är den där Carsten då? Jag ser bara barr och mossa så långt öronen räcker!", svarade Bea med dämpad röst.

"Du står på honom din dumbom!", replikerade haren snabbt.

Beatrice tog ett stort kliv åt sidan och såg att där mycket riktigt var något där hon just stått. Hon gick ner på knä för att titta närmare. Dra på trissor! Det var Svenne som stod där, krummare än någonsin. Han mätte inte mer än tre centimeter över marken så han var helt nersänkt i mossan. Bea lyfte upp och ställde honom på en sten.

"Men vad ska det här betyda? Det här är ju Svenne och inte någon Carsten!", sa Bea till skogsharen med irritation i rösten. Hon tyckte inte om att bli lurad.

Skogsharen skelade med sina otäcka ögon och svarade: "Carsten eller Svenne. Det är sak samma för mig. Jag dömer inte boken efter omslaget. Jag kallar alla jag tycker om för Carsten."

Nu tog även Svenne till orda. Hans röst var otroligt stark och klar, inte alls påverkad av hans ihopsjunka kroppshydda. "Mina vänner. Inte ska vi tjafsa, va? Kan vi inte ha det latjo, va? Cadillac!!!"