Efter en vecka kom Guru Ramjuan tillbaka. Tiden hade gått så fort att Drosden blev förvånad över att se honom redan. Han var dock förberedd med en plan. Gurun skulle röjas ur vägen och Drosden skulle ta dennas plats som den reinkarnerade Ramjuan. Han hade helt gått upp i sin roll som Sveriges konung Gustav Vasa och som kung var det inte mer än rimligt att han gjorde allt vad som föll honom in. Vem skulle kunna stoppa honom? Han var ju mer eller mindre en gud i människohamn.

"Hello Drosden. I trust you are well, yes? I would like to..."

Mer än så hann han inte säga innan Drosden stack en rostig potatisskalare rakt i fontanellen på honom. Drosden hade noterat redan vid deras första möte att Guru Ramjuans led av ett extremt sällsynt syndrom som lett till att hans fontanell inte var sammanvuxen.

"Aj is good, yes.", svarade Drosden lugnt. Sedan satte han på sig Ramjuans kläder och lämnade huset och en förskräckt ägarinna bakom sig.

Jaha, var var nu det där gurutorget då. Drosden aka den pånyttfödda Guru Ramjuan var åter inne i Mumbais trånga gränder och rotade runt. Han tänkte ta Guru Ramjuans plats och försöka övertyga hans följare om att följa honom istället. 

Lång historia kort. Drosden hittade rätt och lyckades värva en liten skara trogna kvinnor som försåg honom med mat och husrum. Yada yada yada... Efter några år i Indien tog han sig tillbaka till Sverige med sina mest hängivna följare i släptåg och byggde en stor herrgård i den småländska skogen. Osv osv osv... 1985 blev han Pappa Drosden med hela det svenska folket efter att ha skapat stora rubriker när han i livesänd tv adopterade en ung och förvirrad Carola ute på gården. På Aftonbladets förstasida stod det att läsa: "Pappa Drosden - inte längre någon Främling" och i tidningen: "Det var en leende Drosden som mötte Aftonbladets reporter vid trappan till hans väl tilltagna boningshus: 'Carola va! Haha vilken grej, yes?'"

Åter i nutid hade Pappa Drosden precis berättat ungefär samma historia du nyss fått ta del av. Hans version var självklart något mer förskönande kring sin egen person, men i stora drag överensstämde de.

"Så där. Har du några frågor på det?", sade Pappa Drosden till slut och tittade djupt in i Beas ögon.

"Ja, frågor frågor frågor. Det här med Indien, hur fungerar nu det? Jag ska seglalalala...Men båten då?", Beatrice hade nickat till under Pappa Drosdens långa utläggning och befann sig nu precis mitt i det behagliga tillståndet emellan sömn och vakenhet.

"Vad menar ni?", Pappa Drosden var konfunderad och eftersom han var mån om att Bea skulle känna sig välkommen tänkte han göra vad han kunde för att försöka förstå henne.

"Jo jo. Kläcker man ur sig vad som helst, va? Jag menar vad säger man? Oj, det verkar frågvist. Skööööna brillor! Brudar?"

"Det är ingen fara. Ta det i din egen takt.", svarade Pappa Drosden och såg sig om efter sympati från de andra personerna i närheten. De såg alla bort med förlägna blickar. Det kunde väl inte vara så att den här människan hade mage att driva med deras egna Pappa Drosden?

När Beatrice utvilad vaknade till liv flera timmar senare fann hon sig fastbunden på ett gigantiskt rotisserispett. Bredvid sig hade hon en rödlätt man i kockutstyrsel som långsamt droppade grillolja över henne samtidigt som han belåtet smackade med läpparna. Under sig hade hon en glödande kolbädd som fräste till och slog upp lågor varje gång oljan studsade ner. Det var dock ingen fara med lågorna. Det kunde inte brinna utanför området.

"Nämen vad tusan är det frågan om?!", utbrast Bea upprört. "Det här är inte alls den typen av ohämmad latj som jag är intresserad av."

Kocken låtsade som att han inte hörde henne. Hon var en icke-människa. Det hade gruppen bestämt. Ingen förolämpade Pappa Drosden ostraffat.

"Hörru! Kockjävel! Släpp ner mig härifrån annars kan du hälsa hem. Så det så!"

Kocken log ett fånigt leende och fäste blicken i horisonten. Sedan fortsatte han att droppa olja och rotera spettet, långsamt men bestämt.

När inte hot hjälpte så försökte Beatrice sig på smicker istället. Det var inte hennes starkaste gren men nöden har ingen lag.

"Hörru, kockis kockis. Det där jag sa innan var bara på latj. Men det fattar väl en smart kock som du. Inte för att jag vill klaga eller så men det börjar bli lite småsvettigt här uppe. Så jag tänkte, du skulle kanske kunna binda loss mig och låta mig sträcka lite på benen?"

Kocken svarade genom att stoppa tummarna i öronen och vinka med händerna samtidigt som han lät tungan fladdra oroväckande nära Beas ansikte.

"Wow, det där var lagom latjo! Det måste ha tagit tid att lära sig. Det är inte så...ehh nej...alltså...du skulle inte kunna...typ eh...visa mig hur man gör?"

Kocken mötte nu Beas blick för första gången. Hade hon månne hittat en öppning?

Kocken såg sig långsamt omkring. Sedan satte han ner sin grillgaffel och närmade sig Beatrice. Hans andning var tung och flåsande. Beas näsa uppfattade tydligt att flåspartiklarna var fulla av vitlöksrester och rökt korv.

"Okej, så här ligger det till.", viskade Kocken. "Jag vill inte vara här mer än vad du vill. Men jag gör bara mitt jobb, förstår du. Om de får syn på mig nu och ser att jag tilltalar en icke-människa så är jag körd. Då hamnar jag också på spettet här, och lär väl tvingas hälla olja över mig själv om jag känner deras sjuka hjärnor rätt."

Beatrice var konfunderad. "Men varför drar du inte bara härifrån då? Det är väl bara att gå ut till vägen och vifta med första bästa finger för att få lift?"

"De har min barn för helvete...de har mina barn! Och med barn så menar jag förstås mina schackpjäser i elfenben. När jag gick med i den här jävla sekten så tvingade de mig att ge upp min mest älskade ägodel. De här pjäserna går inte att köpa längre. De är antika för fan!"

"Lugn i stormen nu, lille vän. Om du bara tar och lossar på mina rep här och ger mig nåt lämpligt skynke att skyla mig med så ska jag nog kunna fixa biffen åt dig. Och med biffen så menar jag förstås dina schackpjäser."

Sagt och gjort.Kocken knöt sitt flottiga skynke runt Beas midja. Han var finkänslig nog att dölja sin förvåning när han såg att hennes könsorgan var av det manliga slaget. Sedan band han upp repen och hjälpte Bea ner från spettet.

"Tack, du ståtlige gentleman. Jag är dig förevigt tacksamt. Så, då ska vi se här då. En plan...hmmm...plan, plan plan. Vi måste ha en plan. Har du en plan?", sade Bea och såg frågande på kocken.

"Eh, det var ju du som nyss pratade biff! Ja, att du skulle fixa den. Biffen. Där jag kommer ifrån så brukar biffen även innefatta en lämplig plan. Så kom nu inte här och säg att du inte har en plan."

"Jojojo. Haha. Klart att jag har en plan. Bara testar dig, lilla kockis kockis. Pla...pla...pla...planering eller playwood? Va, vad var det där? Hörde du? Nähä...nej, plan var det ja. Vänta lite så ska jag se om jag kan lägga fram det hela på ett sätt som även du förstår. Och det menar jag inte som en föromlämpning. Du vet, mina planer är oftast så avancerade att jag inte ens själv förstår dem."

"Okej, så här gör vi då.", sa Beatrice efter att ha funderat en stund. "Du springer in på gårdsplanen och skriker att jag har slitit mig loss och övermannat dig. Och att alla måste hjälpa till att leta rätt på mig igen. När alla är ute ur huset så smyger jag in och letar rätt på dina schackpjäser. Låter inte detta som en alldeles utmärkt plan, så säg då?"

"Umm, jodå. Men sen då? Hur sker själva överlämnandet av pjäserna? Jag vill inte att du ska springa runt och fingra för mycket på dem. Jag vet hur det kan vara med elfenben. Man vill bara liksom ta på det. Om du förstår vad jag menar?"

"Ja, just det. Det är precis som med kryddlock, va? Det där att man vill höra klicket när man stänger locket. Trygghetskänsla deluxe! Och konfetti. Ringla det över min feja och kalla mig Charley, valfri dag i veckan!"

"Va?", kocken såg frågande på Beatrice. "Vi har inte tid med det här. Jag får lita på dig helt enkelt, även om det tar emot. Jag skrider till verket nu, spring och göm dig."

"Fången är lös! Hej och hå!", skrek kocken och sprang runt med viftande armar på innergården. "Hitta fången! Död eller levande!"

En av sektmedlemmarna hörde kockens skrik och utbrast: "Men vad är det du säger? Har du låtit fången fly? Det här ska Pappa Drosden få höra. Då blir det varma fiskar till kvällsmat."

Fler och fler personer samlades på gårdsplanen allt eftersom ryktet om fångens flykt spred sig omkring dem. De flesta kunde inte tro sina öron. Något liknande hade aldrig skett. En fångad fånge förblev fångad, så var det med det. Hur skulle de ens hantera en sådan här situation? Är det någon som sett till Pappa Drosden?

"Vad i hela fridens namn är det jag hör?", utbrast plötsligt Pappa Drosden som dykt upp i dörröppningen till huset. "Har jag inte sagt flera gånger att en fångad fånge förblir fångad?"

Sektmedlemmarna nickade instämmande och mumlade sinsemellan. "Jo, det har han faktiskt sagt. Jag har hört det flera gånger. Ja, jag också. Enkel logik egentligen. Varför ska man ens fånga en fånge om den inte förblir fångad? Nej, det har du rätt i."

Samtidigt som tumultet försiggick på framsidan av huset hade Beatrice hittat ett litet öppet fönster på baksidan som hon lyckats kravla sig in igenom genom att först gnida in hela kroppen i margarin. Efter ett tags famlande i blindo hittade hon en låst dörr med texten "Drömfångare". Det här måste vara rätt, tänkte hon och började dyrka upp låset med en hårnål. En teknik hon lärt sig under de många år hon levde som Harry Houdini look-alike och prostituerad i Södertälje. Två minuter senare var låset grejat och dörren öppnad. Inte ens larmat, vilka amatörer.

Beatrice steg in i rummet, som var helt kolsvart och försökte hitta en lysknapp. Längre in hörde hon ett knastrande och mumlande.

"Någon där?", frågade hon förskräckt. Hade de kanske ändå placerat ut någon att vakta rummet.

"Waaaah. Bang? Boomerang!", fick Bea till svar.

"Men va, det kan väl inte vara? Svenne?"

"Som, som, som, som en bang! En boomeboomerang...", svarade rösten med vad som lät som sina sista krafter.

"Herregud. Det är ju du! Vilka sjuka jävlar."

Beatrice bjöd Svenne på lite bröstkarameller som hon hade i sin innerficka och efter en stund hade han åter energi nog att tala.

"Tack. Du är en räddande ängel."

"Äsch då. En medmänniska i nöd har jag alltid tid för. Men hur har du hamnat här egentligen?"

"Jo, du förstår, Lotta är med i gruppen. Och för att bli medlem så måste man lämna ifrån sig sin käraste ägodel. Och i det här fallet råkade det vara jag, då då."

"Men herregud! Hur länge har du suttit här? Har de inte gett dig mat?"

"Jag vet inte hur lång tid men jag skulle gissa på tre år. Och mat, nej det har jag fått hitta själv. Ett av mitt livs lyckligaste ögonblick var när de satte in ett helt schackset i elfenben här. Du skulle bara veta hur mycket näring det finns i en ynka bonde! Inte så bra för tänderna dock, de är nere på pulpnivå. Men om man verkligen vill så går det också att suga ut näringen, har jag märkt. Tar lite tid bara."

"Vi måste ta oss härifrån. Jag har en medhjälpare där ute som väntar på sina schackpjäser. Jag antar att du inte har några kvar?"

Svenne tittade skyldigt tillbaks på Beatrice och skakade på huvudet. "Nej, jag verkar ha ätit upp alla. Om du vill så kan jag följa med och försöka förklara för honom. Kanske kan han få sig en liten tankeställare där också vad gäller matsvinn. Att bara ha pjäserna stående så där utan att äta dem är ett verkligt slöseri. Jag skulle nästan sträcka mig så långt som till att det borde vara straffbelagt. Ja, nu när jag tänker på det så borde man fan avrätta den jäveln!" Svenne fick upp ångan rejält och saliven sprutade omkring honom. Tre år ensam i ett mörkt rum hade tagit ut sin rätt.

"Lugna dig Svenne!", skrek Beatrice och tog tag i hans axlar och skakade om honom som ett spädbarn. "Ta dig samman för helvete! Jag tänker inte låta dig döda någon nu när du äntligen är fri. Fattar du hur mycket latj vi kan ha du och jag?"

Det hade Svenne inte reflekterat över och medan han började göra det så gick hans puls också sakta neråt. Visst skulle det väl finnas latjchans.

Okej, det fick bli som det blev med shackpjäserna. Nu gällde det bara att ta sig helskinnad ur den här situtationen. Det var nu uppenbart att den här sekten inte hade några som helst hämningar eller betänkligheter när det kom till människoliv.

"Tror du att vi kan få med oss Lotta härifrån eller hon är helt hjärntvättad?"

Svenne skakade på huvudet. "Jag vet inte, men jag vill ogärna lämna henne här. Jag är skyldig henne att göra åtminstone ett tafatt försök. Hon har alltid ställt upp för mig. Jag minns en gång när jag hade byxlinningen lite för lågt på scen när vi uppträdde så att ollonet stack fram. Då var hon väldigt uppmärksam och hjälpte mig snabbt att stoppa in det igen."

Beatrice nickade. "Ja, det är det vänner är till för. Så kom igen nu då. Låt oss leta rätt på henne så att vi kommer härifrån nån gång och kan börja latjet!"

Svenne och Beatrice smög sig ut från huset och in på gårdsplanen. Den vimlade fortfarande av människor som letade efter Beatrice så de var tvugna att gömma sig i en buske och spana därifrån.

"Ser du Lotta nånstans?", frågade Bea.

"Nej. Låt mig försöka ropa på henne. Bang! Som en baaang!?"

Efter att ha ropat frenetiskt i en stund så kom äntligen svaret: "Som en booom..." Och Lotta kom fram till busken och började rytmiskt dansa runt den. Detta var hennes och Svennes hemliga parningsritual och att hon svarade på Svennes rop betydde att hon inte hade glömt honom helt.

"Hör du Bea. Hon svarar mig. Psst...Lotta här är jag!". Svenne vinkade diskret till sig Lotta utan att någon av de andra på gården såg honom och hon slog en kullerbytta rakt in i busken.

Återseendet blev kärt för Lotta. Att se Svenne igen väckte alla gamla minnen till liv och sektens grepp kring henne lossnade sakta men säkert.

"Vänta här! Jag vet var de har sina bilnycklar.", sa Lotta som nu nästan helt var sig själv.

Några minuter senare återvände hon till Bea och Svenne i busken med en nyckelknippa stolt dinglande framför deras ansikten. Nu gällde det att komma på en lämplig avledningsmanöver så att de obemärkt kunde ta sig till bilen och köra iväg. De spånade snabbt fram några idéer och landade på att Lotta skulle skrika att hon sett Beatrice hoppa ner i brunnen. Brunnen var femti meter djup så det skulle ta dem ett bra tag att fira ner någon för att leta.

Sagt och gjort. Lotta sprang upp ur busken och fram till brunnen och började skrika: "Oh herregud! Hon hoppade ner i brunnen! Hon hoppade fanimej ner i brunnen! Kom fort. Vi måste fira ner någon för att leta. Alla måste hjälpa till!" Det hjälpte. Hela gänget med sektmedlemmar sprang fram och samlades kring brunnen. Lotta smög iväg och vinkade till sig Svenne och Bea utan att någon märkte nåt och sedan sprang de allt vad de kunde mot bilen.

Den lilla stunden det tog för Lotta att hitta rätt nyckel att låsa upp bilen med kändes som en evighet. "Kom igen, skynda skynda!", stressade Svenne på. "Vi har inte hela dan på oss. Booom. Boomergang!" Hans Tourettes satte alltid in när han var stressad. Det var en speciell sort som fick honom att citera Bang-a-Boomerang. "Damdiadadam. Kom igen för helvete!"

Så fick då Lotta äntligen upp rätt nyckel och lyckades manövrera bilen ut från gårdsplanen nästan utan att köra på en enda av sektmedlemmarna.

"Lite svinn får man räkna med", sa Lotta leende och satte upp högerhanden för att ta emot high fives av Svenne och Beatrice.

"Det var minsann och dag nära ögat! Så vart bär det av nu då? Jag har blivit utlovad latj!" Bea mindes inte att det i själva verket var hon själv som hade kommit med latjförslaget.

"Jaså, jaha. Är det så?", Lotta vände sig om och såg på Svenne som satt i baksätet. "Har du gått runt och lovat latj nu igen? Du vet ju hur svartsjuk jag blir."

Svenne såg skamset tillbaks på Lotta. Han kunde inte erinra sig att han lovat något men han var försvagad efter flera månaders elfenbenskost så allt var såklart möjligt. "Ja, jag antar att jag råkat göra det..."

"Vi måste hålla råd om det här. Vi kan inte fatta ett beslut så här brådrasket!"

Lotta stannade bilen vid vägkanten och klev ur. Efter släntrade Svenne med hängade huvud. Beatrice satt häpen kvar i bilen. "Vad tusan var det frågan om här då? Fasen ta dem om det inte blir latj."

Lotta fattade tag om Svennes axlar och skakade om honom. "Okej Svenne. Svara nu ärligt. Har ni något fuffens på gång du och den här kvinnan? Rajtan tajtan, så att säga? Jag menar, är det ugga bugga för hela slanten?"

Svenne skakade bestämt på huvudet, vilket innebar att han svängde på hela överkroppen. "Nej, absolut inte! Jag skulle aldrig svika dig Lotta, det vet du!"

"Okej bra. Då gör vi så här...*visk visk visk*"

Efter sitt råd återvände Svenne och Lotta till bilen och den väntande Beatrice.

"Okej, så är det,", började Lotta. "Vi har, jag och Svenne, diskuterat fram och tillbaka. Det vi kommit fram till är att ja, det känns jobbigt för mig att säga det. Men vi vill gå skilda vägar."

Beatrice stirrade häpet på Lotta. Hon stirrade strängt tillbaka så Beatrice vände sig mot Svenne. Han verkade inte våga möta Beas blick. Han stod och vred på sig. Hans mun var som ett rakt streck. Som om han ansträngde sig för att se allvarlig ut.

Och så plötsligt kunde Svenne inte hålla sig längre och han brast ut i ett hjärtligt gapskratt. "Haha, du skulle se din min! Vi bara skojar. Det är ju för fan jul imorgon. Tror du vi skulle lämna dig i sticket så här efter att du räddat livet på mig. Nej, du följer med oss hem och firar imorgon. Vi har ju av förklarliga skäl inte påbörjat operation julpynt ännu så jag räknar med att vi får köra en uppesittarkväll idag och gå igenom allt vi har på vinden. Och satan vad glögg vi ska dricka!"

Beatrice häpenhet vändes till glädje. Hennes ögon tindrade likt Jesusbarnets när det tänkte på all myrra det skulle få av Kaspar, Melchior och Balthasar. Att få fira jul med Svenne och Lotta var en liten hemlig dröm Beatrice burit på sedan hon var liten. "Bang alltså! Bang och boomerang!", var allt Bea fick fram till svar.

Oj, oj, oj, vad många upprörda läsare som hörde av sig i onsdags. Det lilla Estländska callcentrets telefonväxlar kollapsade helt. Jag kan säga till mitt försvar att jag försökte beskriva Beas festande hos Svenne och Lotta, men censurnämnden beslutade sig för att stryka hela avsnittet. Det blev för grovt helt enkelt. Därför lämnar jag det helt nu och går vidare. God fortsättning.

Efter sin tid hos Svenne och Lotta blev Beatrice rastlös igen. De kunde inte hänga med i hennes tempo. Det var dags att bege sig ut i vida världen. Hon mindes en löpsedel hon sett tidigare "Covid-19 sprider skräck i Sverige.". Vem var denna nittonåring med ett så exotiskt namn? Skulle det vara möjligt att hitta honom? Kanske slå sina påsar ihop och bli nån slags moderna Bonnie & Clyde?

Så med bara en väldigt vag plan stod Beatrice nu åter vid vägkanten med tummen viftandes i luften och med ett avväpnande leende på läpparna. Nu skulle det bli åka av!

Just som Beatrice var på väg att ge upp och vika ner tummen så fick hon äntligen napp. Det som stannade bredvid henne var en enorm buss med texten "Frazze Frikadellz" på sidan. "Wow!", tänkte Bea. "En dansbandsorkester. Om det var några som kände till vad latj betydde så var det dem."

Den bakre dörren på bussen öppnades långsamt och en vit rök vällde ut. Ut stegade en man i övre medelåldern klädd i röd smoking och med en vit cowboyhatt. "Howdy madame. Frazze var namnet. Hur kan jag stå till tjänst? Är ni möjligtvis i behov av lift?"

Beatrice stirrade imponerat på mannens utstyrsel. Det här var uppenbart en man med klass. En vagabond. "Yes seeerriii! Om du erbjuder mig lift så tackar jag ödmjukast ja. Skulle det sen även vara så att det finns latj på den där bussen också. Ja, då kan du ge mig en kyss och kalla mig Charlie."

Frazze skrattade lite förvirrat och vinkade åt Bea att stiga på bussen.