"Sång och dans...sång och dans!", avbröt Eualia von Ankelspegel och började klappa med händerna i takt.

Reatrice tittade generat mot sin mamma. "Snälla mamma, inte nu."

"Du måste visa din syster vad du kan. Som du har övat. Det vore synd och skam att inte visa upp en sådan exceptionell talang."

"Nej, det är pinsamt. Jag tror inte att det är något för Beatrice ändå. Hon har säkert sett bättre i Las Vegas och Hong Kong och så där.", svarade Reatrice och sneglade mot Beatrice för att se hur hon reagerade.

"Jag ska säga som det är: jag har aldrig någonsin i hela mitt liv tackat nej till show.", svarade Bea. "Och jag tänker inte börja idag. Sätt igång bara. Jag kan bannemaj knappt bärga mig. Show, show, show!!! Hola bandola! Show, show show!"

Och Reatrice satte motvilligt igång att showa.

Och vilken show sen! Det var en så kallad Quattro Stagioni som spände över alla fyra årstiderna. Jag ska inte tråka ut er med detaljerna och jag skulle hellar inte kunna göra showen rättvisa med mina torftiga ord. Men det jag kan säga är att det var något i hästväg som utspelade sig där i villan i Schweiz. Fem timmar i sträck showade Reatrice. Inte en död sekund. Inte ett enda ögonblick slösades bort på onödig vila eller "crowdwork". Det var bara show, show, show för hela slanten, från start till mål. Publiken satt som trollbunden. Timmarna kändes som minuter, eller kanske till och med sekunder i vissa fall.

Det var en omåttligt nöjd Eualia som tog åt sig äran efter showens avslut. Reatrice var allt för slutkörd och ödmjuk för att själv ta in vad hon åstadkommit.

"Ja, mina vänner.", sa Eualia och såg omkring i rummet. "Det där var inte så jäkla pjåkigt va?"

Beatrice hade först tänkt att komplimentera, men när hon mötte Eualias nöjda flin så kunde hon bara svara: "Ja, för att vara uppvärmning var det faktiskt rätt bra. Men det kommer väl en riktigt show också snart?"

Eualia uppskattade inte Beatrice kommentar och förstod att hon var sarkastisk, men kunde såklart inte visa det så hon svarade bara: "Ja, självklart lilla vännen. Det här är bara en liten "taste". Den riktiga showen börjar snart. Sitt ni lugnt kvar bara så ska jag förbereda."

Eualia tog Reatrice under armen och ledde ut henne ur rummet och satte henne i en soffa utom hörhåll från Beatrice.

"Var jag duktig mamma?", frågade Reatrice när hon hämtat andan. "Va? Var jag det? Jag lovar att jag satsade allt, precis som vi tränat på. Titta på benen, det är darr darr darr precis som det ska va."

"Du var bra, det var du, min kära dotter. Du var nästan för bra, de har börjat ropa på en extra show. Det är kort varsel, jag vet, men här måste vi bita ihop och hålla god min. Beatrice och hennes vänner har åkt hundratals mil för att komma hit. Om de inte får en riktigt bra show så finns det rätt stor risk att de får dåndimpen."

"Oj, är det så illa? Dåndimpen verkligen? Okej mamma, jag kan väl försöka då. Men jag orkar nog bara köra julshowen, om det är okej?"

"Ja, det är okej Reatrice. Vila du lite här ute så ska jag gå ut och släppa en liten bomb så länge."

Eualia gick ut i salongen igen och tilltalade sällskapet. "Okej, så här mina vänner. Reatrice är ute och förbereder sig för den riktiga showen. Det kommer att dröja lite. Ta gärna en liten lyckokaka. Här har du Beatrice. Läs högt vad det står i den."

Beatrice tog kakan som hennes mamma sträckte fram och bröt upp den. I låg en lite lapp som hon läste högt. "Din far heter Lasse. Nu vet du det."

Eualia log pillemariskt. Hon hade aldrig tidigare avslöjat vem Beatrice riktiga pappa var.

"Jaha. Vilken jämra Lasse då?", frågade Beatrice upprört. "Säg inte...nej fy fan. Är det Leijonborg? Är det därför du tvingade mig att lyssna på den jäkla Lasses julkalender varje år? Nej, fy fan alltså. Ge mig en påse, jag tror att jag måste spy."

"Jag är Lars Leijonborg. Jag är Lars Leijonborg.", sjöng Eualia för full hals.

Beatrice höll för öronen och nynnande högt på Marseillaisen för att överrösta henne.

73-åringen, som hittils bara varit en passiv betraktare av dramat, såg sig tvungen att ingripa. "Vänner, vänner. Inte ska vi bråka nu så här nära jul. Känner ni inte den fina stämningen i luften. Ska vi inte ta och sätta ihop Luciatåg, va? Kom igen nu. Vi kan köra alla de där låtarna, glans över sjö och strand och så vidare! Ja, fy fasen. Ju mer jag tänker på det ju mer sugen blir jag."

Eualia och Beatrice tystnade och stirrade på 73-åringen. "Störtkorkad idé!, sa de sedan med en röst och brast ut i förlösande skratt.

"Ah, so what att min farsa är Lasse. Jag har alltid varit säker på att det var Fabio, men Lasse är väl minst lika bra. Eller nej, men skit samma.", Bea var splittrad.

Dagens avsnitt utgår pga sjukdom. God jul.

Då Reatrice vilat upp sig tillräckligt för att köra julshowen så var julen redan över. Klapparna var öppnade och tomten låg på komposten.

"Ingen julshow?", frågade hon sin mamma med illa spelad besvikelse då hon fick beskedet.

"Nej, tyvärr lilla vännen. Du vilade för länge och Beatrice fick dina julklappar. Men var inte orolig. Jag kompenserar dig med mandel sen, vi har en hel säck över. John Pohlman ringde från graven innan för att ge oss en exklusiv prognos, det blir mycket sannolikt mandelregn ikväll. Ha paraplyet redo."

Reatrice såg sig glatt omkring i rummet för att se om det var någon som kanske blev lite avundsjuk på henne men alla var så dästa efter all julmat att de knappt hört på.

"Mandel? Jag tror att jag kanske är allergisk.", mumlade Frasse Frikadell med Öppna Spjäll och somnade sedan om på soffan där han låg.

Mandeln åkte fram. Den regnade ner över det lilla sällskapet. Frasse var allergisk, precis som han anat. Panikartade scener utspelade sig. Byns husläkare tillkallades. Det var inte lätt att få honom att behandla en igelkott men en säck sedlar gjorde susen. Husläkare är i regel extremt giriga. Särskilt de som håller till i de högre regionerna runt Schweizs alptoppar. Hur som helst, Frasse fick en spruta med ditt och datt och friskförklarades på momangen.

"Det där var bannemaj latjo!", utropade Beatrice efter friskförklaringen. "Har vi några mer allergier här? Du Reatrice, du ser ut som en typisk människa med många allergier. Skulle man kunna få bjuda på lite skaldjur? Eller varför inte en baljväxt? Vad nu det är för nåt."

"Allergier är inget att skämta om.", svarade husläkaren barskt. "Det är något mycket allvarligt och kan lätt sluta med hjärtstillestånd om man inte är försiktig."

"Ja, du är då inte allergisk mot pengar i varje fall. Vad är det som tittar fram under skjortan där? Är det inte en liten girigbuk, så säg då. Killekillekill.", svarade Beatrice och såg sig omkring i rummet för att säkerställa att alla hört hennes skämt.

Husläkaren blev förnärmad och stormade ut ur rummet så att sedlarna yrde omkring honom.

"Jag kvävs! Jag får panik här!", utbrast Bea plötsligt.

"Oj då.", svarade Frasse oroligt.

"Hon har alltid varit en orolig själ.", sa Eualia för att lugna Frasse. "Det är inget att bry sig om."

"Laaaaaaatj! Var finns det? Ge mig en resebroschyr. Mina vingar håller på att vittra sönder."

Reatrice gick snabbt och hämtade en gammal broschyr. Överallt på bilderna stod varningstexter och information om vad som var farligt med just den platsen och varför det inte var värt att resa dit. På en bild av Venedig stod det t ex: "Vattnet stinker gammal rutten avföring. Gondoljärerna är bögar. Åk bara hit om du vill dö."

"Bry dig inte om texten där.", sa Reatrice lite generat när hon räckte över broschyren. "Det är bara mamma som hemskolat mig lite."

"Men fasen också! Nu när jag tänker på det så är det ju baskemaj jubileum idag! Det är exakt på dagen 23 år sedan jag spetsade min första ål! Om ni läst Moby Dick så vet ni vad det handlar om. Fast i mindre skala då. Men sjuhelvete vilken ål det var! Jag rökte den själv och åt tillsammans med två liter brännvin av bästa sort. Har ni nån ål här på gården?", frågade Beatrice upphetsat.

"Nej, sannerligen inte.", svarade Eualia. "Den lilla ål vi hade har jag utrotat för länge sen. Jag är så erbarmeligt trött på att höra om alla jäkla rödlistor och skit. Ingen ska säga åt mig vad jag får fiska och inte. Det ska jag tala om, att så fort jag får höra om att något är utrotningshotad så ser jag till att utrota det själv så att jag slipper höra på tjatet."

"Frasse här han är utrotningshotad. Den enda talande igelkotten i sitt slag.", svarade Bea med ett pillemariskt leende.

Frasse vad med på noterna. Tjoff sa det, så förvandlades han till en liten taggig boll och rullade in under soffan. Eualia jagade efter med en brödkniv men nådde inte in för att avsluta jobbet. Efter ett tag gav hon upp och satte sig att lurpassa med kniven i högsta hugg. "Jag ska nog få dig också ska du se. Vänta bara."

"Nej, jag måste verkligen iväg.", sa Beatrice när hon tröttnat på att vänta på att Frasse skulle titta fram igen. "Jag är beredd att bara ta mitt pick och pack och gå."

"Jag förstår det.", svarade Eualia. "Vi vanliga människor har inte mycket att erbjuda en sån som dig..."

"Nej, just det.", svarade Bea och låtsade att inte märka sarkasmen. "Kan man ta lilla jettan? Det är väl det minsta man kan begära va. Och en lämplig pilot. Gärna grek om det finns."

Eualia klappade med händerna och till synes från ingenstans dök det upp en uniformsklädd butler med vita handskar. "Ni klappade, ers höghet."

"Ja, George. Den här kvinnan är min dotter. Hon behöver ett plan och en pilot. Ordna det på momangen tack, annars skallar jag dig. Tjopp tjopp."

Och George skred genast till verket. Han var erkänt flitig och effektiv. "En butler att lita på", som han hade skrivit i sitt personliga brev.

När Beas syster Reatrice insåg att Bea var på väg att åka så tog hon med henne till sitt rum.

"Här, kära syster, har jag en avskedsgåva till dig. Det är inte mycket, jag vet. Och det är något jag hoppas att du aldrig får använding för, men man kan aldrig vara nog säker, som mamma brukar säga. Om du skulle få för dig att åka till Venedig och gondoljärerna blir för närgångna så har du här ett halsband med en liten behållare cyanid. Bara öppna upp och svälj så är du snart fri från dina bekymmer. Lätt som en plätt, som mamma också säger."

"Wow wow wow, sakta i backarna nu! Vad är det här för trams. Ger du mig en självmordskapsel? Tror du att jag är Göring eller?", svarade Beatrice irriterat.

"Nej, förlåt Beatrice. Mina avsikter är enbart goda, ska du veta. Du har inte mött en gonodoljär tror jag, eller?"

"Nej, jag har inte mött en gondoljär. Men jag kan inte tänka mig att de är så hemska som du fått för dig."

"Sa jag inte innan att alla gondoljärer är bögar? Förlåt mig i så fall. Men nu vet du i varje fall. Och nu hoppas jag att du förstår allt."

Beatrice bara skakade på huvudet och lämnade rummet.

Beatrice gav sig ut på jakt efter butlern George. Hon hade inte för avsikt att stanna en sekund till i det här dårhuset.

"Georgy boy! Ohoy! Var är du din gamla butlerfåne? Come out and playayayay.", skrek hon i de långa korridorerna.

George hade redan ordnat med både pilot och plan. Med så kort varsel fick han dock endast tag på en finsk pilot. Lite oturligt för Beatrice då de finska piloterna är notoriska alkoholister och är portade från att flyga på alla större flygbolag. Men tiggare kan inte vara väljare. Georges enda prio var att få iväg Beatrice så fort som möjligt. Om planet störtade på vägen så var det inte hans problem. Hans ansvarsområde var noga avgränsat.

"Här är jag, frun.", svarade George när han hörde Bea närma sig. "Planet står redo för avgång. Det är bara att kliva in i limon där ute så kör chauförren dig och sällskapet till flygplatsen. Det är bara att prata med piloten och ge honom en destination så flyger han er dit. Jag hoppas att ert besök hos oss här har varit till belåtenhet. Och välkommen åter."

George puttade ut Beatrice, 73-åringen och Frasse och stängde dörren. 73-åringen vände sig om för att försöka ta sig in igen. Han ville inte följa med. Men dörren var redan låst.

Beatrice och Frasse tog plats i den väntande limon och började genast botanisera bland alkoholutbudet. 73-åringen drog benen efter sig. Rådvill som han var.

"Kom igen nu gubbfan!", skrek Beatrice genom bilrutan. "Vi kan droppa dig på vägen om du inte vill hänga med oss längre."

"Ja, ja.", svarade 73-åringen. "Kan ni möjligtvis stanna till i Acapulco då? Jag greps just av en oemotståndlig längtan att gå loco, så att säga."

"Självklart lilla du! Gamla mammas dåliga samvete tar oss hur långt som helst. Funderar själv på en jorden runt resa faktiskt, men har inte riktigt bestämt mig ännu. Får väl diskutera lite med Frasse också va."

73-åringen satte sig i bilen och Beatrice ropade glatt genom glaset till chauffören: "Mot Sherwoodskogen!" Hon var äntligen på väg mot nya äventyr igen. Så mycket latj, så lite tid.

"Då bär det av då!", svarade Limochauffören. "Vi måste bara göra ett kort ärende på vägen. Pekka vägrar lyfta om vi inte fyller cockpiten med Koskenkorva och Finlandia först. Så jag har en pall som står och väntar på mig nere i industriområdet där vid flygplatsen."

"Pekka? Men va fasen. Fick ni bara tag i en finsk pilot?", svarade 73-åringen irriterat. "Jag hade ju tänkt bli avsläppt i Acapulco. Vet han ens var det ligger eller känner han bara till Rovaniemi med omnejd?"

"Pekka har flugit åt familjen mer än 300 gånger nu, ska du veta, och hans facit är oöverträffat. Endast en gång var det nära att gå åt pipan och då var det delvis mitt fel måste jag erkänna. Jag hade råkat köpa en liter Koskenkorva för lite så han började nyktra till över Atlanten på väg till Kuba. Det blev tämligen turbulent där ett tag, innan de kom på snilleblixten att slanga jetbränsle direkt i från tankarna rakt ner i svaljet på honom. Då blev det åka av."

73-åringen lät sig inte lugnas men kände det lönlösa i att försöka argumentera med chauffören.

Med bilen fylld till bredden med finsk sprit så anlände sällskapet till flygplatsen. Limon körde hela vägen ut till landningsbanan där jetplanet stod parkerat. På en skranglig solstol utanför flygplanets ingång satt en ovårdad man och drack öl. Runt stolen låg en obestämd mängd tomburkar och cigarettfimpar.

Limons chaufför parkerade och steg ut för att tala med mannen. "Jaså, det är sen frukost idag Pekka?"

"Kolhydrater, kompis", svarade Pekka med oväntad energi i rösten.."Jag flyger aldrig på tom mage. Det vore jäkligt oansvarigt av mig. Flygsäkerhet är något jag tar på blodigt allvar. Har du med dig färdkost förresten? Och nycklarna till Bettan här? Jag har fan letat överallt men de är borta."

"Oroa dig inte. Jag har två pall sprit i bilen. Och det här planet har fortfarande inga lås. Det är bara att gå på. Idag är det Eualias dotter och hennes vänner du har äran att flyga. No limit, med andra ord. Deras vilja är din lag. Capisce?"

Pekka nickade tyst. Som finsk pilot var han van vid att flyga märkliga sällskap till märkliga destinationer. Oftast mindes han bara starten och landingen, och ibland inte ens det. Men flygandet satt i muskelminnet vid det här laget så det var inga problem.

Limochauffören vinkade ut en truck till planet för att lasta in spriten. Pekka tog en flaska i farten och stegade upp mot cockpit. Beatrice och vänner tog plats där bak. Det var ett rymligt och bekvämt plan. Tydligt var att dess ägarinna var en kvinna med klass och god smak.

"Här skulle man bo.", sa Frasse Frikadell med drömmande blick då han tagit plats på en liten kudde i mitten av passagerarutrymmet. "Tänk att få tillbringa livets slutskede i sådan här flärd. Det är nästa så att jag önskar att jag hade en obotlig sjukdom och att ni var tvugna att passa upp på mig."

"Nonsens!", svarade 73-åringen. "Jag skulle inte ens rädda dig om dörren gick upp under flygning och du var på väg att sugas ut."

"Det här är er kapten som talar.", hördes från de högteknologiska högtalarna i flygplanet. "Vi gör oss redo för avgång, om någon har några sista ord så går det bra att ytrra dem nu. Haha. Skål ta mig fan!"

Beatrice skyndade sig fram mot cockpitten för att meddela önskad destination innan det var för sent att kommunicera med piloten.

"Pekka. Är det okej att jag kallar dig Pekka?", Beatrice tog sats för att fortsätta men Pekka hejdade henne.

"Nej. Mitt riktiga namn är Jocke Lack. Pekka är en falsk identitet som jag använder för att kunna flyga som finsk medborgare. Det blir så jävla mycket tjafs annars. En finne anlitas bara av folk som är rejält desperata och de stackarna har i regel inte råd att ställa frågor om säkerhet och så vidare. Var det nåt mer eller? Jag har ett plan att lyfta och två pallar sprit att dricka."

Beatrice blev lite förvånad av svaret men var inte i position att klaga. Nu ville hon bara iväg så fort som möjligt. "Jo, angående destinationen. Jag har bestämt mig för att vi ska åka till Cinque Terre!"

"I Cinque Terre upplever vi en oöverträffad mångfald av liv, där den slingrande kustlinjen möter det azurblå Medelhavet.

Här, bland de dramatiska klipporna och de terrasserade odlingarna, finner vi en harmoni mellan människa och natur som sträcker sig tillbaka genom århundraden.

I detta paradis av färgglada byar och gnistrande hav, får vi möjligheten att utforska en värld där tiden tycks ha stannat, och där varje steg är en påminnelse om naturens oöverträffliga skönhet och människans outtröttliga skicklighet."

Något väldigt oväntat hände på den här numera legendariska flygresan. I ett infall av plötslig givmildhet som ovänta infinner sig i den tidiga berusningen så hade piloten öppnat dörren till cockpit och slängt bak en flaska Koskenkorva innan han snabbt stängt och låst igen. Flaskan hade först länge legat där på golvet och rullat fram och tillbaka när planet svängt. Sedan plockade 73-åringen upp den och sa: "Inte ska vi väl låta en fin gåva gå förlorad va?"

Beatrice och Frasse svarade båda nekande och samlade sig kring flaskan. 73-åringen öppnade den med ceremoniell högtidlighet. "Härmed förklarar jag flaskan för öppnad. Hugg in mina vänner."

Flaska gick varv efter varv. Inga glas användes. Drycken häldes rakt ner i giriga halsar.

När flaskan till slut var tom så inträffade det otroliga, det som hände då var något i hästväg det må jag säga. Det var som att alla världens ankor radade upp sig på led och kvackade fram Amazing Grace. Eller som att planet plötsligt omringades av flygande grisar, alla med en nål i munnen som de hittat i varsin höstack. Ja, kort sagt så var det inget man ser varje dag om man säger så.