En nervös Bent gick upp på scenen och fattade mikrofonen med darrande händer:  "Har ni tänkt på det här att...ehh..lastbilschaufförer och sköldpaddor har rätt mycket gemensamt va?"

"Buuuh!", hördes från ett mörkt hörn i lokalen. "Jag vill se Svenne och Lotta!"

Bent fortsatte, nu ännu mer nervös: "Ja, alltså sköldpaddan har ju sitt hus på ryggen." 

Här tystnade Bent och mumlade för sig själv: "Nej, fan också! Det är ju snigeln. Idiot!"

Med högre röst fortsatte han sedan: "Förlåt, får jag en chans till? Visst är det väl  snigeln som har sitt hus på ryggen och inte sköldpaddan? Eller?"

"Ding dong! Där klämtade klockan! Kan någon bära ut liket? Det börjar stinka i lokalen!", skrek en röst, återigen från lokalens bakre del.

Bent såg sig villrådigt omkring. En obekväm tystnad lade sig över lokalen. Bakom kulisserna hörde man hur Kalle febrilt försökte få igång sin mikrofon. Efter, vad som kändes som en evighet, gav han upp och gick ut på scenen och tog micken från Bent.

"Då ber vi att få tacka Bent för den här gången. Och jag skulle också vilja be publiken att dämpa glåporden lite granna. Bara dajla ner det lite så att säga. Jag gillar högt i tak, det gör jag, men det finns gränser. Anständighetens gränser. Och med det sagt, en stor applåd för Bent!"

Spridda och förvirrade applåder hördes. Beatrice reste sig upp och applåderade långsamt. Ingen följde hennes exempel.

"Vår nästa komiker heter Todd, han är 27 år gammal och är från Borås. Han samlar substantiv som börjar på bokstaven P och verb, alla typer av verb. Välkommen upp på scen!"

Todd studsade upp på scen och slet mikrofonen ur händerna på Kalle.

"Ja men hallå ja! Är ni redo att få er en jävla omgång skoj? Förlåt? Jag hörde inte. Högre kan ni!"

"Let the games begin.", tänkte Beatrice för sig själv. "Det är dags att Todd får smaka på lite Beamedicin."

"Jag heter då Todd alltså.", sa Todd efter att han hämtat andan lite. "Jag har alltid vetat att jag är en rolig jävel. Redan på BB så prankade jag mamma genom att låtsas sluta andas så de fick lägga mig i kuvös i en hel vecka."

En pinsamt tystnad lade sig över lokalen. Ingen skrattade. Det enda man hörde var ett kvävt fniss från ett mörkt hörn i lokalen.

Todd fortsatte: "Och så fortsatte det kan man säga. Jag fick ett marsvin av mamma när jag fyllde sju. Det första jag gjorde var att pranka mamma igen. Den här gången lurade jag henne att jag hade ätit upp marsvinet. Mamma fick panik och tog mig till akuten. Där erkände jag för läkaren att jag bara eldat upp marsvinet och inte alls ätit upp det som jag sa. Efter det så fick jag bo lite själv. Men det var bara skönt att komma hemifrån. Ni vet hur det är. Det kan vara väldigt kvävande för en sjuåring, det där med familj och skola och allt. Ska man sen ta hand om ett marsvin också? Nej tack! Låt barn vara barn."

Från lokalens mörkaste hörn hade nu fnisset växt i styrka och börjat låta mer som en gapskratt.

"Tack, tack! Ni har varit en fantastisk publik! Och om ni gillade det här så adda mig på TikTok för fan! Jag heter ToddDenRoliga. Jag gör AI videos av katter som försöker öppna konservburkar och blir så jäkla förbannade när de misslyckas! Otroligt kul! Jag tror där är nån video där katten spolar ner sig själv i en toa också. Eller om den sätter eld på sig själv. Hmm. Jag minns fan inte! Hahaha. In och kika vet jag!", Todd avslutade sin standup utan att bli häcklad så som föregående person.

Todd gick av scenen och ersattes av Kalle som tackade Todd för en intressant standup. Sedan meddelade han publiken att de nu skulle ta en paus för att låta dem fylla på sina förfriskningar i lugn och ro. Det var ju ändå inte välgörenhet han bedrev här, som han alltid brukade säga.

Beatrice väntade på att de andra gått mot baren innan hon reste på sig. Hon ville fortsatt vara inkognito där bak i sitt hörn. Hon var väldigt besviken på sig själv efter Todds uppträdande. Hon kom liksom aldrig riktigt på något bra häckel. Det var något med publiken också. De flesta hade verkat så upprörda över vad Todd sa att hon inte ville framstå som att hon var på deras sida. Nej, nu hoppade hon på att nästa komiker skulle vara mer av en publikfavorit så att hon kunde komma igång och häckla igen. Det ryckte i häcklartarmen, som Bea alltid brukade säga.

Och som nästa komiker levererade! På häcklarfronten då det vill säga. Han var så usel att Beatrice kände sig som ett självspelande piano. Vartenda rad han yttrade var så otroligt häcklingsbar att till och med ett barn hade klarat av att häckla honom. Han inledde till exempel så här:

"Visste ni det att man blir tjock av äta för mycket tandkräm? Det kallas tandfetma. Tandfén kommer och sprutar in fett i magen på dig."

Här ropade Beatrice ut:

"Tandfén knullade din morsa! Sen sket den ut dig genom sitt rövhål!"

Komikern kom av sig lite men försökte svara:

"Jaså. Ja, jag har i varje fall en morsa. Till skillnad från dig som föddes av en utomjording från planeten Skit-ner-dig."

Och sådär hade det kunnat fortgå hela kvällen om inte Kalle kommit upp på scen och avbrutit det hela. En anfådd Todd tog emot några spridda applåder när han klev av. Beatrice buade högljutt. Hon hade nu fått nog av de här usla bondkomikerna. Siktet var redan inställt på nya grönare jaktmarker.

Men först var hon tvungen att fira jul. Det var en tradition hon alltid tog på största allvar. När första advent inföll skulle allt pynt vara på plats. Inga undantag. Det här året tänkte hon göra det lätt för sig och anlita en nisse för att sätta upp allting. Hon hade hört mycket gott om nissarna genom sin vän Ted Danson. Ted Danson hade aldrig satt upp pynt själv. Tiden räckte inte till, sa han. Men sanningen var helt enkelt att Ted Danson var för lat. I över 40 år hade han anlitat samma nisse att göra jobbet. Det unika med nissar, som alla vet, är att de pyntar med hjälp av uråldrig trolldom. De lyfter inte ett finger själv, bara en trollstav. Nissen som Ted Danson alltid anlitat hette Strongman. Beatrice hoppades nu att Strongman även skulle ta sig an hennes pynt i år. Hon hade fått hans nummer av Ted Danson och satte sig nu ner och slog numret med darrande fingrar.

Strongman svarade redan innan första tonen gått fram:

"Ja, det var Strongman. Vad gäller det?"

"Ja, eh... Är det Strongman?", svarade Beatrice, som blev lite tagen av det snabba svaret och inte hann formulera sig ordentligt.

"Vem är det här?"

"Jo, det är Beatrice. Jag fick ditt nummer av Ted..." Beatrice hann inte slutföra meningen innan Strongman svarade:

"Den jävla Danson igen! Har jag inte sagt åt honom att ge fan i att lämnna ut mitt nummer! Men okej, en nisse är bunden av ett heligt kontrakt så fort den lyft luren så jag antar att du fick mig. Vad gäller det? Ett basic pyntjobb eller? 40 papp då, thank you very much. Ex moms såklart. Kan göra svart för 30. Swish går bra."

"Ehrm okej. Det går inte att pruta lite?", svarade Beatrice. Hon var inte beredd på att det skulle vara så dyrt med pynt.

"Men va i helvete! Vad är det med folk? Tror du att det är någon jävla välgörenhet jag driver här eller? Men okej, bara för att få den här skiten överstökad någon gång. Tjugofem papp cash i handen. Men då är det deal nu som gäller. Tick tack tick tack. Ticke ticke tick tack. Det är ljudet av dealklockan som tickar ner. Du får inte en bättre deal än det här!"

"Oh, det är fortfarande lite mycket för min blygsamma ekonomi. Skulle det gå att minska priset lite granna möjligen? Jag har inte så stort här."

"Du frestar mitt tålamod som faaaan nu ska du veta! Okej, vi gör så här. Jag går ner till tio papp. Tio iskalla tusingar. Rakt i näven. Men då måste du slå till nuuuuuuu!"

"Jag har inte mer än fem hundra kronor i kontanter här, snälla nissen. Skulle det gå bra? Jag har det så litet här. Du pyntar upp det på två minuter, du med din fina trollstav och allt."

Strongman gick väldigt motvilligt med på att acceptera endast fem hundra kronor i kontanter för att pynta Beas hem. Alldeles ovetandes om det så hade Beatrice utnyttjat en bindande klausul i Nisse-Pyntar-Kontraktet som säger att en nisse måste acceptera vad som helst som betalning för att utföra julpynt. Det spelar ingen roll hur litet. Beatrice hade i praktiken kunat erbjuda femtio öre för jobbet.

"När vill du ha det då?", frågade Strongman argt.

"Snarast möjligt givetvis. Har du någon tid i eftermiddag månne?", svarade Bea med ett leende.

"Ja, visst.", svarade Strongman.

Även här fanns det en ganska okänd och bindande klausul som sade att en nisse måste acceptera vilken tid som än efterfrågas av kunden. Beatrice hade i praktikten kunnat föreslå att hon ville ha pyntet inom en minut och Strongman hade varit tvungen att skrida till verket genast. Nu var det flera timmar kvar till eftermiddag så Strongman var ändå relativt tacksam över att han skulle ha lite tid att samla sig inför jobbet. Hittils i år hade han bara pyntat hemma hos Ted Danson. Det var alltid en pärs eftersom Ted Danson var så väldigt noga med ljusen i granen. Om ett enda ljus satt bara en milimeter fel så slängde han ut hela granen och ringde dit Strongman för att sätta upp en ny. Det brukade gå åt flera hundra granar innan han var nöjd.

På eftermiddagen så anlände Strongman till Beas hus. Han var inte imponerad, men bunden av sitt kontrakt var han tvungen att ge henne en "magisk julstämning".

"Okej, så här gör vi då. Ta det här tomteblosset, tänd det och blunda. När det slutat spraka kan du öppna ögonen igen. Var har du pengarna förresten?"

Beatrice räckte fram en gammal skrynklig femhundring som Strongman äcklat tog emot. Sedan tände hon tomteblosset och blundade. Över tomteblossets sprakande så hörde hon en massa swish och swosh och diverse dofter började sprida sig i rummet. Glögg och pepparkaka, och var det kanske lite knäck också? Hon vågade inte öppna ögonen förrän blosset verkligen hade slocknat, det var tydligt att Strongman inte ville bli störd.

Efter en liten stund så lade sig tystnaden åter över rummet. Då hördes plötsligt en svag gosskör i fjärran. "Den där Strongman tänker fasiken på allt", tänkte Bea. "Vilken touch!". Hon öppnade ögonen och möttes av ett rum pyntat till tänderna! Stearinljus tända i varje hörn och en stor gran mitt i rummet. På ett bord stod gotter av alla de slag.

Då plingade det plötsligt på dörren. Utanför stod de tre vise männen. Eller ja; Jorndolf P Susse, Frasse Frikadell med Öppna Spjäll och Ted Danson. Strongman hade tydligen blivit extra nöjd med den här granen och skrutit för Ted Danson om det. Så han var tvungen att se den med egna ögon.

Vad som sedan hände där på julafton kan jag dessvärre inte gå in på mer i detalj. Det som händer hos Bea, stannar hos Bea. Det enda jag kan säga, utan att avslöja för mycket, är att det var magiskt! God Jul!

Knappt hade julafton firats klart innan nyårsafton inföll. Gästerna hade blivit så dästa av julmat och allehanda juldrycker att de inte orkat åka hem. "Lika bra att fira in det nya året också när vi ändå är samlade", tänkte de alla.

"Jaha, är det någon som vill dela med sig av sina löften för nästa år då?", frågade Beatrice och såg sig om med ett leende.

Gästarna skruvade lite nervöst på sig. Ted Danson var först med att ta till orda: "Ehrm. Ja jag antar att jag ska försöka vara lite mer förlåtande mot Strongman. Det spelar väl ingen roll om kulorna hänger lite snett i granen. Man dör ju inte av det."

Frasse Frikadell med Öppna spjäll nickade och sa: "Nej, det dör man verkligen inte av. Det jag tänker göra är däremot dödligt. Jag ska börja ta lite mer risker med min mat. Vad gör väl det om där är lite mögel på julskinkan. Den slinker väl ner ändå va? Vad gör väl det om jag hittar en död fågel i skogen och börjar nafsa lite på den va?"

Jorndolf P Susse såg lite äcklad ut men sa: "Bra där. En insats för miljön, skulle jag säga. Själv så har jag samma löfte som jag alltid har. Jag ska försöka särskilja mig mer från min bror Jorndolf R Susse. Jag är så trött på att folk blandar ihop oss! Och du då Beatrice?"

Beatrice reste sig upp från soffan och tände ett tomtebloss. "Jag ska tända fler såna här."

Vännerna i soffan stirrade in i tomteblosset och log. I deras omtöcknade sinnen var det här det djupaste de hört på år och dag. Det lilla sprakande blosset bar på alla deras outtalade hopp och drömmar. Den här dagen, årets sista, var allt möjligt.

Efter flera dagars firande hemma hos Bea så staplade de trötta gästerna ut genom dörren och försvann. Ensam kvar i röran satt Beatrice och drömde sig bort. Utanför blåste en kylig vind. Någonstans måste det väl vara varmare. Var det kanske dags att åka på semester. Bara lämna röran åt sig själv och hoppas att den reder ut sig. Ja, så fick det bli.

Beatrice tog upp telefonkatalogen och började bläddra. "R" för resa. Första alternativet hon fick upp var "ReseMannen - Mannen som fixar resor." Det lät lovande så hon slog numret. Flera signaler gick fram innan en stressad röst svarade:

"Mannen, resor. Eller vänta. ReseMannen, mannen som ordnar med resor åt folk. Hur kan jag hälpa dig?"

"Vänta, har jag fått fel nummer kanske? Jag har ringt ReseMannen - Mannen som fixar resor."

"Nej, det är rätt. Jag jobbade på ett annat företag tidigare som hette ResePappan - Pappan som ordnar med resor åt folk. Jag blandar alltid ihop dem. Ska du resa eller inte? Jag är lite upptagen här."

"Vad tror du om Barbados?", frågade Beatrice lite tveksamt. Hon visste inte riktigt vad det var men hennes känsla sa henne att det var varmt.

"Ja, det är ett populärt alternativ så här års. Vad har du för budget? No limit eller snackar vi snåljåp? Jag är så trött på snåljåpar. Jag brukar säga till min kollega Pierre här att snåljåpar, det vill jag inte ha att göra med. Om det ringer en snåljåp till så kommer jag få en meltdown! Och det är sant det!"

"Um, nej men det beror väl på.", svarade Beatrice ännu mer tveksamt. Det här samtalet hade inte tagit den vänding hon räknat med. "Vad ligger en sån resa på? Jag stannar gärna en månad eller två, om det låter sig göras alltså. Annars ringer jag någon annan. Vad var det det andra företaget hette sa du? ResePappan - Pappan som ställer till med resor?"

"Nej! ResePappan - Pappan som ordnar med resor åt folk. Men den firman gick i konkurs så dit kan du inte ringa. Okej, priset frågade du efter ja? Det brukar ligga på runt en halv förmögenhet att resa så länge. Det är ju ganska långt dit också, det förstår du va? Är du beredd att betala vad det kostar?"

Beatrice hade inte en halv förmögenhet. Men ovillig att erkänna att pengasituationen var lite prekär för tillfället så svarade hon: "Det låter oerhört bra det! Kan jag komma in och kika på resan först bara? Jag bokar aldrig en resa utan att ta en ordentlig titt på den först."

"Nu förstår jag inte riktigt.", svarade Resemannen. Eller var det Resepappan?

"Vad är det du inte förstår, lilla gubben? Du har en resa du försöker pracka på mig och jag vill gärna se resan innan jag förbinder mig till någonting."

"Jo, men alltså det finns ingen resa att titta på. Resan är ju vad du bokar här, flyg och hotell, och sen åker du iväg på den. Själva resan, alltså. Och desutom var det du som ringde mig. Jag försöker inte pracka på dig någonting."

"Jaså! Det börjar mer och mer låta som rena rama lurendrejerierna här! Vad är det för firma ni driver egentligen? Lurar försvarslösa gamla damer så här. Ska man inte ens få lov att se sin resa innan man bokar den? Nej, mig lurar ni inte. Sälj strunt åt nån annan idiot. Adjö!", svarade Beatrice och slängde på luren nöjd med sin insats.

"Jaha ja. Vad ska jag nu göra då?", tänkte Beatrice för sig själv. Utanför låg snön tjockt och vinden ven i husknuten. "Det måste väl gå att få tag i lite värme utan att bli helt ruinerad?"

I duschen flera timmar senare slogs hon av en snilleblixt. Varför inte bygga en sandstrand i vardagsrummet? Komplett med palmer och solstolar. Det kunde väl ändå inte bli särskilt dyrt. Sand var det väl bara att åka ner och plocka från stranden, och palmer, ja det fick hon väl beställa någonstans. Kanske lika bra att börja med palmerna först.

Full av nyvunnen entusiasm tog Bea fram telefonkatalogen igen och började bläddra. "Palm, palm, palm, penis.", tänkte hon medan fingret löpte sida upp och sida ner. Till slut landade hon på "Palmmannen - Mannen som fixar palmer åt kreti och pleti.". Hon tog upp telefonen och slog numret.

Efter några signaler svarade en man: "Resepap...ehh nej förlåt. Palmmannen - Mannen som fixar palmer åt kreti och...vad var det nu? Pleti. Hur kan jag hjälpa dig?"

"Men vänta nu lite här va.", svarade Beatrice. "Är det inte dig jag pratade med nyss?"

"Nej, absolut inte. Jag har inte pratat med någon annan idag. Mina stämband är helt stela. Hör du inte det? La la la la la la. Minnes mamma målar Mimmi. Ursäkta mig lite medans jag gör lite uppvärmingsövningar för rösten här. Har inte ens hunnit med det idag. Oh la la la la. Oh le le le le."

"Lägg av med det där! Går det ens att köpa palmer här?"

"Låt mig gissa. Du tänkte först resa till ett varm ställe. Typ Bahamas. Men det blev för dyrt. Och nu vill du anlägga en sandstrand i vardagsrummet. Komplett med palmer och allt?"

"Eh ja. Hur visste du?"

"Du tror att du är rätt unik va? Icke, sa Nicke. Alla gör det nu. Vem har råd att resa i dessa tider? Finns snart inte ett vardagsrum i landet som inte är fyllt med sand. Bra bizznizzz för mig. Men jag skulle ALDRIG göra det själv. Gå runt där med sandkorn under pungen. Nej, tack serru!"

"Gubbfan!", skrek Beatrice och slängde på luren.

Nu var hon tillbaka på ruta ett igen. "Någonstans borde det väl gå att hitta värme i det här jäkla landet? Och varför är alla så jäkla trista?", tänkte hon för sig själv. Och som så många gånger förr tog hon upp tidningen och började bläddra bland de lokala annonserna. Det brukade vara en guldgruva.

Den första annonsen som fångade hennes uppmärksamhet löd så här: "Se hit du fagra mö! Här står en stilig herre iklädd enbart den skrud gud gav honom (naken). Har du tröttnat på kalla nätter i ensamhet och seriöst börjat fundera på att ta ditt eget liv? Då har jag nog ett bättre erbjudande här! Kom och bo hos mig istället. Jag har det varmt må du tro! Snittar 29 grader dygnet. Vad säger du...? Låta snaran ligga och slå mig en signal istället?"

Utan att tveka för mycket så tog Beatrice upp telefonen igen. Det här lät som en man i hennes smak. Medan signalerna gick fram så tänkte hon stressat: "Bara ingen har hunnit före. En sådan här herre, stilig och allt, blir säkert överöst av samtal. Komsi komsi."

"Bröööööööl!", var det första Beatrice hörde när samtalet gick fram.

"Ehrm. Ja, har jag kommit till en stilig herre?"

"Det vill jag lova! Brööööööl! Vem är det jag talar med?"

"En som är evinnerligt trött på den svenska kylan och tråkigheten. Jag såg din annons. Är du fortfarande intresserad av sällskap?"

"Bröööööl? Annons? Oh, vänta lite nu. Bonkers har du satt in en annons? Ok. Ja, det är en som ringer nu. Vad ska jag säga? Brööööl! Vill du ta det?"

Efter en stunds tystnad togs samtalet över av en annan person: "Bonkers här. Butler och vägvisare. Det var angående annonsen förstår jag. När kan ni komma? Vi övar inför älgjakten idag men imorgon kanske kan passa? Jag kan skicka en limousin."

"Limo!? Såååå, tråkigt. Jag har åkt limousin tusentals gånger. Líka stentrist varje gång. Men du, Bonker var det eller? Skicka en flakmoppe så har vi en deal!", svarade Beatrice.

"Ehrm. Ja, Bonkers var namnet. Var god dröj kvar så ska jag se efter om vi har en flakmoped.", svarade Bonkers lite stressat. Som butler var han väldigt mån om att tillmötesgå alla förfrågningar han fick. Hur uppåtväggarna de än var.

Efter några minuter bröts tystnaden i luren igen: "Ja, någon där?"

"Ja, det är Beatrice här. Det är fortfarande angående annonsen med den stilige herren och värmen och det där. Jag är uppriktigt intresserad."

"Ja, just det. Jag skulle hälsa från Bonkers att han är på väg. Erforderligt fordon är införskaffat. Invänta upphämtning inom kort. Han har spårat din adress baserat på master och kosmisk strålning. Han är ganska händig på teknik. Så sitt bara lugn i båten så blir du snart upphämtad. Bonkers sviker aldrig! Tack och hej och på återseende."

Beatrice rafsade snabbt ihop lite kläder och diverse hygienartiklar i ett litet knyte som hon slängde över ryggen. Sedan gick hon ut på trottoaren och väntade. Fylld av förväntan började hon fantisera om vad hon skulle få uppleva för latj. Flakmoped dit också. Tjo och tjim redan från start! Med Bonkers också. Vilket jäkla latjo namn! Hade de inte nämnt något om älgjakt också. Hon hade aldrig varit på en älgjakt men hde alltid drömt om att få sätta ett skott i pannan på en älg.

När Beatrice var som djupast försjunken i sina tankar tutade det plötsligt på gatan framför henne. Bonkers hade anlänt. Den välklädde butlern gick fram till Beatrice och tog hennes lilla knyte och sträckte sedan fram handen för att hälsa.

"Bonkers, till er tjänst."

"Beatrice här. Angenämt. Ingen dålig moppe det där! Har du planat toppen på den?"

"Ursäkta? Planat?"

"Ja, har du trimmat den? Jag åker ogärna otrimmat. Det är så otroligt trist med orginalmotor."

"Jaha. Ja, givetvis är den trimmad. Det är en helt ny cylinder. Gör minst 75 i nerförsbacke."

Med det lät sig Beatrice nöjas och klev på för att påbörja färden.

Beatrice försökte förgäves konversera under resan men antingen så hörde inte Bonkers henne eller så ignorerade han henne. Med Bonkers gick det aldrig riktigt att veta en sån sak. Professionell som han var. Efter ett par timmars färd var de så äntligen framme i varje fall. De hade parket framför ett enorm hus. Gods skulle nog vara en lämplig beskrivning. Beatrice lät sig inte imponeras.

"Jaså, det är här ni bor ja."

"Ja, välkommen till Blygdläppens herrgård. Anlades redan på 1300-talet och har gått i arv i familjen i flera generationer. Välkommen att stiga på. Godsägaren väntar där inne. Hur är det med konditionen förresten?"

"Tack. Jo, den är alldeles utmärkt må du tro. Vadan denna fråga?"

"Ingen särskild anledning. Bara en vanlig artighetsfras i all vänlighet."

"Va? Är du helt säker på att det är en artighetsfras? Jag har aldrig hört den förut. Själv brukar jag alltid använda den här: ibland får man sött och ibland får man salt. Har du hört den?"

Beatrice och Bonkers var djupt försjukna i hälsningsfrasdiskussionen när godsägaren stegade ut på gårdsplanen.

"Välkommen!", utbrast han med ett stort leende och öppnade armarna för att ge Beatrice en kram.

"Jo, man tackar. Det här är vad jag kallar välkomnande! Föredömligt må jag säga!", svarade Beatrice och mötte kramen.

"Får jag höra ett riktigt bröl då? Har Bonkers visat? Och konditionen är bra eller?"

"Ehrn.Va?", svarade Bea med misstänksam röst. Det var något skumt på gång här.

"Ja, vi leker älgjakt nu förstår du. Och vi har ingen älg kvar. Någon måste vara älg. Och nu verkar det som att lotten föll på lilla dig. Om det inte är några besvär förstås? Vi kan alltid hitta någon annan. Eller hur Bonkers?"

Innan Bonkers hann svara tog en nu irriterad Beatrice till orda: "Men vänta lite här nu. Vad var allt det där om en stilig herre? Var det inte så det stod i annonsen? En stilig herre. Och 29 grader varmt?"

"Vi kan väl inte bara skriva att vi behöver någon att spela älg till älgjakten? Vem skulle svara på en sån annons? Då hade vi bara fått hit en massa dårar.", svarade godsherren.

Bonkers nickade instämmande. Det var hans idé med annonsen men han skulle aldrig få för sig att försöka stjäla äran från sin arbetsgivare.

"Jaha. Okej, nu känner jag mig lite snuvad på konfekten här.", svarade Beatrice nu lite uppgiven. "Men vad innebär den här jakten då? Det är lösa kulor antar jag?"

Godsherren och Bonkers kastade en snabb blick på varandra. Sedan svarade Bonkers: "Ja, givetvis. Det är helt riskfritt. Vi har ett särskilt kontrakt här som du ska få skriva på. Där står allt. Du behöver inte läsa det ens. Lita på gamle Bonkers. Här har du. Fatta pennan. Det är en gåsfjäder. Ta gärna med den hem som minne..."

Beatrice kastade ett öga på kontraktet. Det var helt oläsbart, skrivet i kilskrift. I och med att kilskrift slutade användas för mer än två tusen år sedan, så lärde sig aldrig Bea det i skolan. Men för generad för att erkänna detta låtsades hon som ingenting och skrev på med ett leende.

"Ja men då så. Varför sa ni inte det direkt? Vi är i business herrarna. Hit med hornen nu så kör vi!"

Bonkers gick högtidligt fram och plockade upp ett par älghorn i miniatyr. Samtidigt började han mässa tyst om och om igen: "Ääälgjakt startar, vem ska skjuta bävern..."

Beatrice tog emot hornen och tittade frågande på Bonkers. Hornen var för små för att kunna fästas på hennes huvud. Bonkers, som hela tiden haft sin blick sänkt, tittade nu upp. Först på Bea och sedan på godsherren. Godsherren tittade tillbaka, hans tårar hade börjat rinna och det såg ut som att han hade svårt att andas. Tillslut kunde han inte hålla sig längre och brast ut i ett rungande gapskratt.

"Har du koll på vad det är för datum idag? Där fick vi dig fint va? Dig skulle man kunna lura hela vägen bort till Porto...", fick Bonkers fram innan han också vek sig av skratt.

Beatrice skrattade med men ruvade samtidigt på hämnd. Ju mer hon föreställde sig hur djuv hämnden skulle bli ju mer hysteriskt skrattade hon. Godsägaren och Bonkers tystnade efter en stund men Bea fortsatte att skratta.

"Jaha. Ja, det var ett skämt som heter duga det va?", sa godsägaren för att försöka få tyst på Beatrice.

"Ja, det må jag säga. Hahaha. Där fick ni mig fint alltså. Så här lurad har jag inte blivt sedan min mamma lurade in mig i garderoben när jag var liten. Där satt jag i tre dagar utan mat, fattade inte vad som hänt. Sedan öppnade hon med ett gapskratt. Satan, vad dum jag kände mig då! Skämdes som en hund. Jag hade gått på det gamla garderobspranket. Äldsta tricket i boken! Den dagen svor jag på att aldrig bli lurad igen. Men ni fick mig att bryta eden här. Bra jobbat grabbarna!"

"Det låter som du haft en tuff uppväxt. Men det är bra. Det som inte dödar, det härdar. Nu tycker jag att vi ska fira med en rejäl brakmåltid. Seså Bonkers. Ring på husmor och be henne duka upp för fest! Chop chop. Finaste porslinet ska det vara."