Bea fejkblog.se
En småtrevlig berättelse

Gå till bokmärke

onsdag 03 april 2024Spara bokmärke

Det som kom att kallas för Tiotusen-meters-miraklet var inget mindre än att 73-åringen och Frasse en gång för alla begravde stridsyxan och la allt gammalt groll åt sidan. I en sentimentalitet som endas stora mängder alkohol kan framkalla så möttes de den där natten. Gång på gång sökte de gemensamma nämnare och delade erfarenheter. Tillkortakommanden skrattades bort och komplimanger östes generöst i båda riktningar.

Framåt småtimmarna tog Frasse fram en kniv och med sammanbitna tänder skar han sig i sin lilla tass. Tassen sträckte han sedan långsamt och högtidligt fram mot 73-åringen.

73-åringen såg tårögt på den lilla bloddrypande tassen. Han förstod stundens allvar. Snabbt tryckte han sitt pekfinger mot en hörntand som han alltid höll vässad och mötte sedan Frasses hand. Förbrödringen var ett faktum.

bild

onsdag 10 april 2024Spara bokmärke

Sent dagen efter så var Frasse först med att vakna. Han kikade försiktigt ut under sitt lilla täcke för att se om de andra var uppe. När han inte såg eller hörde någon annan så lade han sig ner igen och låtsades sova. Han kände sig blyg och lite orolig över vad han gjort dagen innan. Han hade ett vagt minne av att han lovat 73-åringen att gå loco i Acapulco tillsammans med honom.

En liten stund senare vaknade 73-åringen. Han sneglade bort mot Frasse, som såg ut att sova tungt fortfarande. Sedan upptäckte han att ena pekfingret hade ett slarvigt påklistrat plåster på sig. Vad tusan kunde det röra sig om? Någontin om Acapulco kanske? Hade han inte frågat Frasse om han ville följa med? Det kändes som att han hade en del att reda ut. Men usch vad huvudet värkte.

Då spratt Beatrice upp ur sängen och skrek: "Vakna era sömntutor! Återställare någon?"

Utan att vänta på svar så knackade hon på dörren till cockpit för att be om en flaska till. Därifrån hörde sång och hög musik, det lät som Finsk polka. Det var omöjligt att säga om piloten bara var in-character som Pekka eller i ett delirium.

bild

onsdag 17 april 2024Spara bokmärke

Beatrice fick inget svar från piloten så hon tog fram ett gem och dyrkade upp dörren. En konst hon hade lärt sig på en flyktingförläggning i Borås. Väl inne i cockpit fick hon hålla för öronen för att inte bli döv. Polkamusiken slog emot henne som en vägg. Golvet i cockpiten var täckt av tomflaskor. Hon fick gå försiktigt för att inte snubbla. Piloten sågs inte till.

"Pekka!", ropade Beatrice men fick inget svar. "Hallå! Vi behöver sprit!"

Plötsligt rasslade det till i ett hörn. Vad som Beatrice trott bara var en hög gamla tidningar visade sig vara pilotens fyllelya. Hon gick närmare för att inspektera. Det var ingen dålig lya. Nästan som en grävlings gryt, fast helt gjord av tuggat tidningspapper som klistrats samman med saliv.

"Hörru. Det var bannemaj en imponerade liten fyllelya du har där! Skulle du kunna dämpa musiken lite kanske? Jag och mina kamrater undrar om det finns något eldvatten kvar på planet. Det riskerar att bli så pinsam stämning nu när folk börjar nyktra till."

Ur fyllelyan slängdes en flaska som Beatrice med nöd och näppe lyckades fånga innan den krossades mot väggen.

bild

onsdag 24 april 2024Spara bokmärke

Både Frasse och 73-åringen plirade fram från under sina täcken när de såg att Beatrice kom gående med manna från himmelen.

"Se så era slöfockar! Titta här vad mamsingen trollat fram. Gapa stort så ska ni få."

Beatrice återupprepade gårdages ceremoni med att hälla spriten rakt ner i halsen på de hungriga fågelungarna. Mycket snart blev stämningen upplupen igen och spända axlar skönk ner.

"Men vänta nu. Har vi landat?", frågade 73-åringen plötsligt och pekade ut genom ett fönster. "Är vi på vatten?"

Planet hade mycket riktigt landat, och tillika på vatten. Det var tydligen ett amfibieplan. Utsikten från de små fönstergluggarna var magnifik. De fem byarna visade upp sig all sin prakt.

bild

onsdag 01 maj 2024Spara bokmärke

Hälsningar från Cinque Terre.
bild

onsdag 08 maj 2024Spara bokmärke

Dagarna i Cinquen, som Bea kallade det, var vilda. Trots att medelåldern på stället var över 70 så lyckades Beatrice nosa upp de mest festsugna gamlingarna. De som aldrig ritkigt lämnat 60-talets syrafyllda dagar. Det var dans på borden. Det var iskalla nattbad med oblyga rynkiga kroppar. De var människor som alltid ansett att människokroppen var vacker, helt utan förbehåll. Från alla världens håll kom dem. Eller ja, mest från USA då. Men en och annan fransman var också med på ett hörn.

När Beatrice vaknade efter att äntligen somnat efter tre dagars oavbrutet festande så kände hon sig lyckligare än hon gjort på många år. Att se alla dessa till åren komna människor bejaka livet, så som hon själv alltid drömt om att göra, ingav henne hopp. Ålderdomen kanske inte var så farlig ändå. Framtiden såg ljus ut. Nu gällde det bara att planera nästa resmål, ut i den vida världen där oändliga latjchanser väntade.

bild

onsdag 15 maj 2024Spara bokmärke

Efter Cinquen så ville Beatrice vara fri och obunden igen. 73-åringen och Frasse Frikadell med Öppna spjäll kändes som två tunga ankare kring hennes hals. Utan att säga något så avvek hon plötsligt en natt. Uttdragna och tårdrypande farväl hade aldrig varit hennes starka sida. Det var bättre att bara rycka av plåstret, tjoff bara.

"En fri och obunden kvinna i sina bästa dagar.", tänkte Beatrice där hon satt på tågstationen och väntade på första bästa tåg. Nu var det dags att låta slumpen dansa. Hon bestämde sig för att närma sig den första människan hon såg med attachéväska. På något sätt skulle hon sedan få den människan att öppna sin väska och plocka upp ett slumpvis valt föremål ur den. Det föremålet skulle hon granska väldigt noggrant och försöka få en hint om var hon borde söka sig härnäst.

Vad som blev av Frasse och 73-åringen? Det vet ingen riktigt. Men det går overifirerade rykten om att de lever loppan i Acapulco och livnär sig som mimare dagtid och gigolos nattetid. "Det bästa av två världar.", skulle någon ha hört Frasse kalla det.

bild

onsdag 22 maj 2024Spara bokmärke

Beatrice väcktes ur sina dagdrömmar av att ett tåg rullade in på stationen. Utan att se efter vart det var på väg så gick hon på. Väl på tåget så gick hon från vagn till vagn, på jakt efter första klass. Om det var någonstans hon skulle hitta en attachéväska så var det där.

Franco Lima var en skoförsäljare från Cuba. Han var i Italien för att söka investerare till sin nya serie med talande skor. Så vitt han visste så var han först i världen med talande skor. Han hade ännu inte bestämt sig för vad skorna skulle säga men tänkte att det kunde vara upp till investerarna. Efter att ha varit ett par dagar på inspirationsvandring i Cinque Terre var han nu på väg till Milano för sitt första möte. På väg mot sin plats i tåget så krockade han med en kvinna som såg ut att ha left på gatan i flera år. Hennes kläder var ovårdade och håret stod på ända. Hennes blick var först avlägsen men verkade sedan koncentrera sig på hans attachéväska. I väskan låg hans ritningar och affärsplan för de talande skorna så tanken slog honom att hon var en agent utskickad av hans konkurrenter för att försöka stjäla hans idé.

"Ursäkta.", sa Franco och fortsatte gå.

Kvinnan vände sig om och följde efter. Franco snabbade på sina steg.

bild

onsdag 29 maj 2024Spara bokmärke

Franco fanns sin plats på tåget och satte sig snabbt. Han höll sin attachéväska hårt i famnen. Måtte han bara ha inbillat sig att han var förföljd. Skulle hans konkurrenter verkligen gå så här långt? Skulle han till och med behöva mista livet för sin uppfinning?

"Tjingelingeling i lingonskogen!", hörde Franco plötsligt. Eller ja, för honom lät det mer som: "Hörru! Ro hit med ritningarna nu annars sticker vi kniven i dig!"

Beatrice hade funnit sitt ödes kalv. Nu gällde det att gå varsamt fram. För att få ta en titt i väskan gällde det att bygga förtroende. Hon sträckte långsamt fram ett pekfinger för att hälsa.

Franco ryggade tillbaka. Vad skulle det här betyda? Ett finger? Det måste var en fälla av något slag. Distrahera med fingret och sno väskan mitt framför ögonen på honom. Nej du, den lätte gick inte! Han stärkte sitt grepp om väskan, böjde sig fram och bet tag allt vad han kunde i fingret.

bild

onsdag 05 juni 2024Spara bokmärke

Beatrice kvävde ett skrik. Hon ville inte göra mannen upprörd. Med ett leende försökte hon dra fingret till sig för att utvärdera skadan. Fingret satt i ett hårt grepp mellan tänderna. Mannen vägrade släppa taget. Han var som barndomens grävlingar. Kanske skulle det hjälpa om han fick höra något krasa. Med sin fria hand tog Beatrice fram ett paket knäckebröd ur sin handväska och började slå det mot mannens huvud så att smulorna stänkte. Detta hade omdelbar effekt. Mannen vaknade ur sitt paniska tillstånd och släppte taget.

"Väldigt trevlig att göra er bekantskap.", sa Beatrice lugnt medan hon viftade sitt ömma finger för att kyla ner det.

Mannen svarade något upprört på spanska. För Beatrice lät det som: "Tack. Det är en ära. Förlåt om jag bet lite för hårt i ditt finger där tidigare."

"Nej, det är absolut ingen fara.", svarade Bea snabbt. "Det gör inte ett dugg ont. Och det är ändå inte som att jag behöver just det fingret till något särskilt. Så...får jag se vad du har din väska? Får jag seeee vad du har i din väska?"

bild

onsdag 12 juni 2024Spara bokmärke

Franco Lima var rädd. Den här kvinnan verkade vara helt utan smärttröskel. Francos stenhårda bett var vida känt. En normal människa hade vridit sig på golvet i smärtor. Det var uppenbart att han hade att göra med en specialtränad agent. Kanske Mosad, kanske KGB. Inte ens lönt att försöka kämpa emot.

Han öppnade sin väska och höll upp den mot den förmodade agenten. Agenten log stort och sade något som för Franco lät som: "Sådär ja. Håll du bara snattran nu och låt mig ta ritningarna här. Annars dödar jag dig."

"Vad tusan är det här?", tänkte Beatrice. "Bara en massa jämra papper! Hur tusan ska jag få en ledtråd om mitt fortsatta äventyr här?"

"Har du inget annat än papper?", frågade hon Franco. "Jag behöver något som kan inspirera till latj! Har du något i kavajen? Kom hit så får jag kika!"

bild

onsdag 19 juni 2024Spara bokmärke

I kavajen hade Franco sina cigarrer. Han hade tagit med dem för att fira efter att han sålt in patentet på sina talande skor. Självfallet var de kubanska cigarrer och av allra högsta kvalité. Handrullade av nätta små barnhänder för att få den där riktigt friska smaken.

"Nej, vad gör du. Det är bara mina cigarrer.", ubrast Franco när Bea började peka och rycka i hans kavajslag.

Beatrice fick tag i en av cigarrerna och brast upp i ett stort leende. "Oh la la!", sade hon sedan och förde cigarren under näsan för att få sig en ordentlig sniff. "Det här var inga dåliga grejer. Kubanska? Barnhänder?"

Franco förstod ingenting och skakade uppgivet på huvudet. Vad var det frågan om här egentligen? Lekte hon bara med honom?

bild

All rights reserved The United States of Emp (USE) 2013.