Det som kom att kallas för Tiotusen-meters-miraklet var inget mindre än att 73-åringen och Frasse en gång för alla begravde stridsyxan och la allt gammalt groll åt sidan. I en sentimentalitet som endas stora mängder alkohol kan framkalla så möttes de den där natten. Gång på gång sökte de gemensamma nämnare och delade erfarenheter. Tillkortakommanden skrattades bort och komplimanger östes generöst i båda riktningar.

Framåt småtimmarna tog Frasse fram en kniv och med sammanbitna tänder skar han sig i sin lilla tass. Tassen sträckte han sedan långsamt och högtidligt fram mot 73-åringen.

73-åringen såg tårögt på den lilla bloddrypande tassen. Han förstod stundens allvar. Snabbt tryckte han sitt pekfinger mot en hörntand som han alltid höll vässad och mötte sedan Frasses hand. Förbrödringen var ett faktum.

Sent dagen efter så var Frasse först med att vakna. Han kikade försiktigt ut under sitt lilla täcke för att se om de andra var uppe. När han inte såg eller hörde någon annan så lade han sig ner igen och låtsades sova. Han kände sig blyg och lite orolig över vad han gjort dagen innan. Han hade ett vagt minne av att han lovat 73-åringen att gå loco i Acapulco tillsammans med honom.

En liten stund senare vaknade 73-åringen. Han sneglade bort mot Frasse, som såg ut att sova tungt fortfarande. Sedan upptäckte han att ena pekfingret hade ett slarvigt påklistrat plåster på sig. Vad tusan kunde det röra sig om? Någontin om Acapulco kanske? Hade han inte frågat Frasse om han ville följa med? Det kändes som att han hade en del att reda ut. Men usch vad huvudet värkte.

Då spratt Beatrice upp ur sängen och skrek: "Vakna era sömntutor! Återställare någon?"

Utan att vänta på svar så knackade hon på dörren till cockpit för att be om en flaska till. Därifrån hörde sång och hög musik, det lät som Finsk polka. Det var omöjligt att säga om piloten bara var in-character som Pekka eller i ett delirium.

Beatrice fick inget svar från piloten så hon tog fram ett gem och dyrkade upp dörren. En konst hon hade lärt sig på en flyktingförläggning i Borås. Väl inne i cockpit fick hon hålla för öronen för att inte bli döv. Polkamusiken slog emot henne som en vägg. Golvet i cockpiten var täckt av tomflaskor. Hon fick gå försiktigt för att inte snubbla. Piloten sågs inte till.

"Pekka!", ropade Beatrice men fick inget svar. "Hallå! Vi behöver sprit!"

Plötsligt rasslade det till i ett hörn. Vad som Beatrice trott bara var en hög gamla tidningar visade sig vara pilotens fyllelya. Hon gick närmare för att inspektera. Det var ingen dålig lya. Nästan som en grävlings gryt, fast helt gjord av tuggat tidningspapper som klistrats samman med saliv.

"Hörru. Det var bannemaj en imponerade liten fyllelya du har där! Skulle du kunna dämpa musiken lite kanske? Jag och mina kamrater undrar om det finns något eldvatten kvar på planet. Det riskerar att bli så pinsam stämning nu när folk börjar nyktra till."

Ur fyllelyan slängdes en flaska som Beatrice med nöd och näppe lyckades fånga innan den krossades mot väggen.

Både Frasse och 73-åringen plirade fram från under sina täcken när de såg att Beatrice kom gående med manna från himmelen.

"Se så era slöfockar! Titta här vad mamsingen trollat fram. Gapa stort så ska ni få."

Beatrice återupprepade gårdages ceremoni med att hälla spriten rakt ner i halsen på de hungriga fågelungarna. Mycket snart blev stämningen upplupen igen och spända axlar skönk ner.

"Men vänta nu. Har vi landat?", frågade 73-åringen plötsligt och pekade ut genom ett fönster. "Är vi på vatten?"

Planet hade mycket riktigt landat, och tillika på vatten. Det var tydligen ett amfibieplan. Utsikten från de små fönstergluggarna var magnifik. De fem byarna visade upp sig all sin prakt.