"Jaså. Det här igen. Det var ju själva fan. Ska man inte kunna gå nånstans utan att falla i en grop nu förtiden? Hallå nån där? Lite hjälp hade inte skadat."

Beatrice hade fallit i gropen. De båda männen kikade försiktigt fram från sitt gömställe. Det här hade de inte räknat med.

"Du får hjälpa henne. Det var din idé. Jag kan ta nästa, okej?", sa den förste mannen och tittade hoppfullt mot den andre.

"Jag antar", svarade den andre och gick lugnt fram till gropen. "Jag såg att du ramlade i. Vill du ha hjälp?"

"Tro fan att jag vill ha hjälp! Vad är det du håller på med här egentligen? Borde ju vara livstids dödstraff på att hålla på med sånt här! Ge mig din hand nu och dra upp mig innan jag tillkallar mörkrets krafter och förbannar dig för all framtid."

Den andre mannen drog sävligt upp Beatrice ur gropen. Han gjorde det inte motvilligt på något sätt. Det var bara så han var.

När Bea var uppe och hade borstat bort den mesta jorden så tog hon sig en ordentlig titt på de två herrarna som stod framför henne. De var väldigt lika varandra. Båda två var klädda i mörkbruna tweedkostymer med näsdukar uppstickande ur bröstfickorna. Deras ansikten pryddes båda två av rejäla knävelborrar som uppenbarligen tagit många år av noggrann skötsel för att nå sin fulla prakt.

"Well well well.", sa Beatrice och stirrade på männen med en anklagande blick. "Jag hoppas innerligen att det här inte är er grop. Att ni bara råkade passera förbi här just som jag ramlade i. För det ska jag säga er, om det är er grop då kommer jag att skrika och gorma som aldrig förr."

"Njae", svarade den första mannen försiktigt. "Tekniskt sett så är det väl inte vår grop. Jag menar, vem äger en grop egentligen? Vem äger ett snöre?". Mannen såg att Beatrice nickade instämmande så nu fick han upp farten. "Kan man äga en annan människa? Vad är kärlek? Det går inte att ta på den, eller hur? Finns den då verkligen?"

"Jag antar", svarade den andre mannen även om han inte var tilltalad.

Efter att ha pågått i ett bra tag så tittade den första mannen upp på Beatrice. Hon var som fötrollad av hans långa utläggning. "Kanske är hon en sympatisk och trevlig människa ändå", tänkte mannen. "Kanske borde vi säga som det är. Ja, det borde vi."

"Jo, ehrm. Jag har en sak jag måste erkänna för dig.", sade mannen lite skamset till Beatrice.

Det tog ett tag för Beatrice att förstå att mannen slutat prata och nu tilltalade henne direkt. "Jaså. Ja, jag tror jag vet vad du vill säga, och jag förlåter er. Jag har en viss ovana att brusa upp lite väl mycket över småsaker ibland. Vad tusan gör väl det att man ramlar i en grop iband. Man dör ju inte av det."

"Gud vad skönt! Ja, det var såklart aldrig meningen att just du skulle falla i här. Helt ärligt så trodde vi aldrig att någon skulle göra det. Jo du förstår, vi försökte bevisa en tes. Att den som gräver en grop åt andra ofta själv faller i. Nu lyckades vi ju nästan för bra med det den här gången."

"Det låter spännande! Har ni tänkt testa fler teser? Vad sägs till exempel om den här: bränt barn skyr elden?"

"En intressant idé men borde vi inte presentera oss först innan vi börjar bränna barn?", svarade den första mannen.

"Jo, såklart. Mitt namn är Beatrice.", sa Bea och rullade extra mycket på r:et.

"Enchanté. Mitt namn är Munte och det här är Brunte. Vi är kusiner från landet och stolta medlemmar i Kungliga vetenskapsakademin. Vår specialitet är att motbevisa klassiska ordspråk. Man kan säga att vi gjort vår karriär på det. Ja, femton avhandlingar och sju böcker har vi hunnit med så här långt. Vi jobbar just nu på vårt magnum opus. Kronan på verket. Efter det här kan vi gå i pension och njuta frukterna av vårt arbete."

"Oj, vad spännande. Det vore mig ett rent nöje ifall jag fick hjälpa till på ett hörn. Jag har så att säga inte så mycket annat för mig just för tillfället. Jag är mellan två latj, som man säger. Haha. Så vad säger ni? Ska duon bli en trio?", Beatrice såg på Munte och Brunte med sina mest oskyldiga ögon och lade huvudet på sned.

"Det är ett mycket intressant förslag ni kommer med Beatrice. Jag och Brunte måste nog överlägga lite innan vi kan ta beslut i frågan.", svarade Munte och tog Brunte med sig en bit bort.

"Ja, såklart. Jag väntar här. Jag litar på ert omdöme och kommer inte att ställa till med bråk om ni nu mot all förmodan skulle besluta er för att inte låta mig gå med. Jag menar, bara en idiot skulle få för sig något så dumt. Att neka hjälp från en så pålitlig och hjälpsam källa som mig själv. Ja, total dårskap. Sanna mina ord. Men men, för all del. Överlägg ni så länge ni behöver."

"Jaha, min käre vän. Hur tar vi oss ur den här knipan med hedern i behåll?", viskade Munte till Brunte.

Brunte var fåordig men ofta kärnfull. Han sade oftast ingenting om han inte blev direkt tillfrågad, som nu. Och då tog han alltid tid på sig att tänka efter ordentligt. Han vägde sina ord på guldvåg. Det här var mycket riktigt ett dilemma av rang. De var ju ändå skyldiga denna kvinna åtminstone något eftersom hon trillat ner i deras hål. Men att blanda in en tredje part i deras framgångsrika partnerskap var nästan otänkbart.

Efter att ha tänkt efter i flera minuter svarade Brunte till sist: "Betala, vet jag, Köp ut kärringen!"

Munte närmade sig Beatrice med långsamma steg. Han övervägde med sig själv hur han bäst skulle kunna leverera deras nekande besked. I lyckosamma förhandlingar så gällde det att försöka få motparten att tro att ditt förslag är deras eget.

"Jo ärade Beatrice.", började Munte myndigt. "Jag och Brunte har nu noga övervägt din önskan om att, ehrm så att säga, slå oss samman med dig. Och vi har beslutat oss för..."

Här hann inte Munte säga mer innan Beatrice avbröt honom med ett glädjetjut. "Jeeeehaaaaaaw! Jag visste det. Ni kommer inte att ångra er. Det svär jag bannemaj på min ofödda mosters grav till och med!"

"Vi tänkte köpa ut dig!", skrek nu Munte panikslaget. "Eller ja, alltså. Jag menar vi är i besittning av vissa pekuniära medel. Ehrm, som vi alltså...ja om ni kära Beatrice skulle vara intresserad?", fortsatte Munte stammande. Det här gick inte alls som han hade tänkt sig.

Beatrice tog ett djupt andetag. Sedan svarade hon med myndig stämma: "Okej, ni vill köpa ut mig alltså. Ja, det skulle kunna låta sig göras. Men jag måste säga er en sak, att det jag är ute efter i såfall är något som absolut inte går att mäta i värdsliga mått. Det är något mycket mer flyktigt och abstrakt. Nämligen "latj". Jag vet inte om det är något ni hört talas om, gubbe lilla?"

"Ja, naturligtvis.", svarade Munte snabbt. Lättad över att Beatrice ändå verkade ta det hela med ro. "En mycket stor del av min ungdom gick åt till just jakten på latj. Det var ett ständigt jäktande, kan man säga. Ärligt talat är jag inte säker på om jag någonsin fann något äkta latj. Ofta fick man nöja sig med skoj, eller i värsta fall lite spex bara."

"Okej, så du förstår alltså. Har du något att erbjuda mig av den varan då?"

Munte tänke efter både länge och väl. Nu gällde det att inte göra henne besviken. Sedan tog han en chansning: "Jag har ett par vänner på universitet där vi jobbar som just nu genomför en studie av psykedeliska grodor. Eller ja, alltså giftet de utsöndrar då. Och dess effekt på oss människor. De är ute efter försökspersoner. Är detta möjligen något som lockar?"

"Okej, du börjar tala mitt språk.", svarade Bea. "Jag är inte helt nybörjare på det där med grodslickning, om man säger så. Jag hade en ganska speeeeeektakuläääääääär episod med ett bikergäng för ett tag sedan. Men jag vet inte om jag är så sugen på att göra om det i laboratoriemiljö. Har du ingenting annat att komma med?"

"Hmm, ja jag vet inte. Vad skulle du själv kunna tänka dig? Min önskan är att vi når en överenskommelse som gynnar båda parter här.", svarade Munte.

"Jag är mer inne på om vi inte skulle kunna sätta ihop ett lag och köra sån där drakbåt på Malmöfestivalen. Skulle inte det kunna vara nåt?"

"Njae...", svarade Munte lagom roat.

"Eller varför inte åka tillsammans på språkresa till Birmingham och bo hos en engelsk familj där? Eller du, vad sägs om att baka en jättestor kaka som vi saltar så mycket att ingen klarar av att äta den?"

"Nej, nu räcker det väl ändå. Det verkar inte som att ni tar situtationen på allvar här, tycker jag.", avbröt Munte irriterat.

"Jaså inte det? Nej, det skulle ni väl ha tänkt på innan ni nästan mördade mig med ert hål. Det är rena rama turen att jag har benen kvar ens.", svarade Beatrice.

"Jo jo. Jag vet. Och vi är hemskt ledsna över det inträffade. Det är vi sannerligen. Men vi har nu också ett jobb att sköta och vi skulle vilja återgå till detta. Och helst då skiljas åt med er som vänner om detta låter sig göras."

"Ja, det låter sig faktiskt göras. Jag ska kroka av er från kroken och låta er simma iväg. Ni var ändå små makrill. Inte alls den rika fångst jag hade hoppats på. Jag slänger ut min rostiga gamla krok igen och hoppas på bättre lycka nästa gång. Adios amigos!

Och så gick Beatrice sin kos och lämnade Munte och Brunte åt sina egna öden. Kanske skulle deras vägar korsas igen någon gång, vem vet.

"Det var länge sen jag stal något.", tänkte Beatrice när hon lämnat ett behörigt avstånd mellan sig själv och Munte och Brunte. "Gratis är ju alltid godast så att säga."

Det var dock av största vikt att offret inte var någon fattiglapp. Robin Hood måste alltid gälla som idealet.

"Hmm vad har vi nu för lämpliga personer.", fortsatte Bea sina tankegångar. "Någon som har det bra ställt. Ja, kanske till och med för bra ställt. Gärna någon som kanske inte heller riktigt gjort sig förtjänt av sin rikedom. En person vars sparvar både stekts och svävat in i munnen hela livet."

"Kungen! Såklart. Det är ju uppenbart! Men vad ska man stjäla då? Finns det en juvelprydd kungakrona där nånstans kanske, eller det var bara förr? Det här kommer kräva research men det är det bannemaj värt!"

Efter att ha hållit sig vaken i tre dagar enbart med hjälp av ingefära och tjack så hade Beatrice tagit reda på allt som fanns att veta om kungens krona.

Det visade sig dessvärre att denna dyrgrip inte ens var i kungens ägo, utan ägdes utav staten. Nej, att sno från staten var bara för trist. Alldeles för lite utmaning och saknade den där lite personliga prägeln som en stöld från en enskild brukar ha. En snabb googling på "kungens husdjur" gav däremot förnyad glöd åt Beatrice stöldbegär. Under rubriken "Kartläggning! Här är de kungliga husdjuren", på svensk damtidnings hemsida kunde hon läsa att Kungen äger en bayersk viltspårhund vid namn Brandie som han är väldigt fäst vid.

"Bingo!", tänkte Bea. "Dags för Brandie att få en ny matte."

Nu gällde det att göra upp en bombsäker plan. Att stjäla kungens hund var sannolikt belagt med dödstraff. Kungen skulle direkt utnyttja sin immunitet för att sätta ett skott i pannan på dig. Inga frågor ställda.

Det gällde att skrida till verket då hans uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. Det skulle vara nödvändigt med någon slags distraktionsmoment. Att sno hunden under jakten kändes för riskabelt med tanke på alla skjutglada gubbar i närheten. Bättre vore under lite mer lugna och avslappade former. Kanske under semestern. Är det inte Solliden man brukar höra om?

Efter arton timmars googlande hade Bea konstaterat att ja, så var fallet. Solliden är kungens semesterbostad. Ergo det perfekta målet. Kungen skulle vara lite sådär allmänt halvbakis och okoncentrerad och Brandie var antagligen lämnad åt nåt stackars tjänstejon.

Beatrice tog sig en titt i kalendern. "September...herregud", tänkte hon. "Det var ju nästan ett år kvar till nästa sommar. Fasiken också. Måste hitta nåt att stjäla i närtid. Tänk tänk tänk."

Eftersom hon alltid tänkte bättre när hon promenerade så tog Bea på sig sin rock och begav sig ut. Genom regnruskiga kvarter bar det av. Målet var den närbelägna skogen. Där fick tankarna liv av ugglornas hoande.

När träden nalkades fick hon så äntligen snilleblixten som skulle förändra hennes liv för evigt. Ja, det var ett så kallat Eureka moment. "Fan, vad jag är bra.", tänkte Beatrice och fick en liten tår i ögat.

Den briljanta idén Beatrice hade kläckt var att hon skulle stjäla en identitet. Och inte vilken fattig dussinidentitet som helst heller, utan självaste Stings. Ja, hon insåg såklart själv att den inte skulle bli så lätt att stjäla. Men varför inte ge det ett tappert försök åtminstone.

Det svåraste skulle bli frisyren. Många människor tyckte säkert att den såg enkel ut, men Beatrice visste bättre. Hon kände bara till en människa som skulle kunna klara av det och det var hennes frisör Trudy "Fruity" Baloody. Denna kvinna gjorde underverk med en sax och några hekto freondriven hårspray.

Genom sina egna metrologiska mätningar hade Trudy redan väldigt tidigt sett hålen i ozonlagret, och även dragit slutsatsen att freonet var boven. Hon valde dock, att istället för att varna omvärlden, köpa upp ett ofantligt lager av hårspray. För en perfektionist som henne gick det bara inte att tumma på kvalitén, och freon var helt enkelt det överlägset bästa drivmedlet. När freonet sedan förbjöds till sist så log hon brett åt sin egna knipslughet.

Beatrice såg fram emot besöket hos Trudy. Hon hade alltid något snaskigt skvaller att bjuda på om sina kunder.

"Plingelinge linge ling i dörren!", sa Beatrice när hon steg in i Trudys hårsalong.

Trudy, som var mitt uppe i en klippning, vände sig om och skrek: "Beatrice! Din gamla hora, kom här så ska du få en kram!"

Beatrice kramade om Trudy i ett moln av hårspray och freon och svarade: "Hur tusan är läget din lilla fittrunkare?"

Genom åren hade deras jargong utvecklats och blivit allt mer avancerad. De var aldrig främmande för lite kärleksfulla okvädesord.

"Same old, same old. Klippt en del kukar, det ska jag inte sticka under stolen med. Dudå? Är du fortfarande en grym mammaknullare?"

"Lätt!", svarade Beatrice. "Hur vore det med en klippfitta då? Släng ut det där rövhålet och klipp mig istället! Annars fuckar jag upp hela salongen."

"Ut härifrån din jävla snyltare! Och skynda dig på annars ska jag fan klippa upp ett nytt rövhål på dig!", skrek Trudy "Fruity" Baloody åt sin till hälften färdigklippta kund.

Kunden hoppade vettskrämd upp ur stolen och rusade ut ur salongen med förkläde och allt.

"Snyltare?", frågade Beatrice när de var ensamma i frisörsalongen.

"Ja...han är adoptivbarn förstår du. De saknar helt moralisk kompass de jävlarna."

"Aha, ja du lär slippa se honom på ett tag. Och inget annat adoptivbarn heller för den delen. De kommunicerar med varandra via gamla telegrafledningar. Morsealfabetet, du vet."

Trudy nickade eftertänksamt. Det förklarade ett och annat.

"Okej upp och sitt din lilla apa.", sa Trudy och pekade på klippstolen. "Och sen undrar jag hur fan vill du ha dina skitiga gamla hårtestar klippta. Äger du ens en kam?"

Beatrice satte sig lydigt och svarade bara: "Sting."

'Trudy sken upp i ett stort leende. "Du var mig en jävel du va!? Det är till att bli med hybris på äldre dar alltså. Visst, om det är någon som kan göra det här så är det jag, men jag menar jag är ingen jäkla Harry Potter. Jag måste säga att jag är väldigt osäker på om grundmaterialet duger för att utföra ett lyckat Sting-projekt."

"Jag vet, jag vet.", svarade Bea ursäktande. "Du vet att jag aldrig skulle ha bett dig om jag inte var helt desperat. Vi kan väl säga sig så här då, gör du mig denna lilla, lilla tjänst så lovar jag att skriva dig en riktigt fin autograf sen när jag är Sting. Okej?"

"Du är fanimig sjukare än en travande häst! Okej deal... Hit med kardan för helvete innan jag ångrar mig!"

Trudy gick för att hämta sina verktyg och pratade samtidigt. En så kallad walk and talk.

"Vet du, senaste gången jag ens hörde stalas om Stingen var nog fan nittonhundraåttinio då jag var nere i Berlin och rev murfittan. Ich bin ein Berliner, tear down that wall skrek jag åt Gorbajtov. Ja, det var ett jävla hallå ska du veta. Jag var förresten inhyrd för att fixa Hoffens hår...Vad sa du?"

"Va, nej jag sa ingenting", svarade Beatrice.

"Okej, nej men som sagt jag var nerbjuden för att dona lite med, eeehh, ja Hoffelihoffen. Va?"

"Nej, jag sa inget nu heller."

"Jaså. Ja, jo det var David då alltså. Där snackar vi hår. Han bara klev in, satte sig i min stol och skrek "STING!!" med bestämd röst. Vilken pipa alltså! Jag blev lite ställd ska jag tala om för dig. Tänkte, vad fan inte ska du klippa Stingen med det håret! Det är ju som att bajsa i sockerskålen."

Klipp, klipp, klipp och snipp, snipp, snipp. Timmarna gick och Trudy klippte på. Då och då så kollade hon i en gammal Okej-tidning med Sting på mittenuppslaget. Även om hon var en erkänt duktig frisör så var just Stingen ändå något hon inte kände sig helt säker på. Det var inte helt ovanligt att just den frisören valdes ut som gesällprov för blivande frisörer.

"Då var det klart då din gamla hora.", sade Trudy plötsligt och kastade saxen så att den satte sig i väggen bakom Beatrice.

"Jo, det är till att tacka.", svarade Bea. "Ska jag betala genom att slå dig i magen eller föredrar du mynt?"

"Va? Vill du inte ens att jag ska visa dig i nackspegeln? Så jävla otacksamt."

"Om du verkligen vill då, annars litar jag på dig. Även om du är en vidrig lite råtta så har du aldrig gjort mig besviken. Tycker bannemaj redan att jag känner Sting inom mig. Vänta, lyssna här. Ehrm...Every breath you take..."

"Kusligt. Låter nästan som att en överkörd och halvdöd Sting är här och sjunger för mig. Otroligt."

"Fasiken alltså, det där var taskigt sagt. Visst jag förstår att jag inte är nån Björn Skiffs men så dåligt sjunger jag inte. Nej, nu mår jag dåligt.", sa Beatrice och såg på Trudy med nedslagen min.

"Oj, förlåt. Jag menade det inte så.", svarade Trudy och lade armen om Beatrice för att trösta henne.

Bea kastade av sig armen och skrattade så att tårarna rann: "Gick du på den din jävla hagga! Tror du jag bryr mig om vad du tycker om min sångröst? Jävla pajas!"

"Ja va fan tror du. Jag skämtade också. Skulle bara göra mig jävligt lycklig om jag hade lyckats förolämpa dig din jäkla snippsnopp!"

"Nej, nu ska jag ut och bjuda världen på lite fucking Sting. Tack för mig, köp en paj."

Och så lämnade Beatrice Trudy "Fruity" Baloodys frisörsalong bakom sig och gav sig av på ett jävla äventyr.