-Välkommen att sitta ner, sa Bea med ett knivslugt leende.

Hennes gäst satte sig långsamt och motvilligt.

-Vill du ha en bytta smör att doppa fingrarna i?

-Nej, jag vill bara veta varför jag är här!

-Jag har valt ut dig. Du ska utföra ett hemligt uppdrag.

-Ojdå, sa gästen med spelad likgiltighet. Hans uppmärksamhet var nu fångad.

- Kom hit och sätt dig i mitt knä så ska jag instruera dig.

- Nej, jag vägrar. Om du har något att säga så säg det över bordet.

Bea suckade ljudligt och demonstrativt.

- Skyll dig själv då. Jag har fler fiskar i poolen så min sparv blir stekt i vilket fall.

- Då går jag nu då, sa gästen och reste sig upp på sina stela ben.

- Hejdå din strulputte, sa Bea med ett flin.

Någonting saknades i Beas liv. Även efter att hon hade sorterat sina strumpor både efter färgskala och hipphetsfaktor kände hon sig fortfarande tom.

Ja, någonting måste ske. Och det på momangen.

Bea är inte den som går omkring och väntar på att någonting ska hända så hon skred genast till verket.

-Vill man ha något gjort så får man försöka tvinga någon annan att göra det, tänkte Bea medan telefonsignalerna gick fram.

-Annonsavdelningen. Vem är det jag pratar med?

-Du har Bea på tråden i egen hög person. Jag vill sätta in följande annons: "Ung snärtig person sökes för spännande uppdrag, eventuellt i Paraguay. Svar med svart och vitt foto eller nattligt telefonsamtal. Snälla vänligen. /Bea"

-Oj, det lät riktigt spännande. Jag sätter in annonens genast hörredu. Tack för samtalet. Välkommen åter.

Bea satt och drömde om kriget när hon plötsligt hörde tassande små nissesteg utanför sin dörr.

-Vad i allsin dar! En nisse, så här sent!

Innan Bea hann gå fram för att se vad det var för nisse så gled ett litet svartvitt fotografi fram under dörren.

Bea sprang fram och slängde upp ytterdörren. En doft av gammal inpyrd rock och piptobak hade dröjt sig kvar. I övrigt fanns det inga spår efter den uppenbarligt blyge kortlämnaren.

Efter en snabb inspektion av kortet kunde Bea konstatera att det var minst 350 år gammalt och väl använt. Detta var uppenbarligen en nisse som varit med förr. På baksidan av kortet stod det skrivet med snirkliga bokstäver: "Möt mig vid gamla eken i gläntan. Medför två flugsvampar."

-Mycket intressant, tänkte Bea. Det här måste följas upp med smakfull försiktighet.

Bea lät ingen tid gå till spillo utan packade genast sin portmonä med två flugsvampar, och en rostig spik att borra in i magen på nissen om han försökte med några trix.

Klockan var 21:33 när Bea anlände till gläntan. Hon såg inte nissen så hon försökte med lite olika lockrop hon lärt sig av en gammal sjöman från San Fransisco. Inget hjälpte.

-Typiskt, tänkte Bea och var på väg att ge upp när hon plötsligt hörde ett svagt gnisslande ljud uppifrån den gamla eken.

Plötsligt prasslade det till i grenarna ovanför Bea och en sliten gammal korg av näver hissades sakta ner. Så fort korgen nådde under hakan på Bea så sneglade hon försiktigt ner i den. En gult kuvert med röda snören knytna omkring låg på botten av korgen. Bea spetsade kuvertet med sin spik och lyfte långsamt upp det. Hon uteslöt inte möjligheten att det kunde vara en brevbomb eller Anthrax. Efter att ha sniffat och skrapat på kuvertet en stund kunde Bea konstatera att det var ofarligt och slet nyfiket upp det.

I kuvertet låg ett brev och skrivet på brevet var en text i samma snirkliga bokstäver som på foto hon fått tidigare under dagen.

"Lägg en av svamparna i korgen och ät själv den andra. Jag klättrar ner när jag känner mig redo."

Bea lade en svamparna i korgen och nästan genast började det gnissla igen och korgen hissade uppåt. Nissen hade uppenbarligen uppsyn över henne från sin position i trädtoppen.

- Skål och välkomna då, sa Bea och tog en rejäl tugga av sin svamp.

Några minuter senare hörde hon ett susande ljud som sakta ökade i intensitet. Plötsligt var ljudet precis bakom henne och när Bea vände sig om så sköljde en våg av regnbågens alla färger över henne.

- Väldans vad latjo, skrek Bea och ställde sig på en surfingbräda som uppstått ur tomma intent.

Längst fram på brädans spets satt en katt.

Katt, katter i laxask, sa katten med ett leende. Jag tänkte börja jobba hos dig. Jag har dock ett par villkor för min anställning.

Bea blev inte ens chockad av det inträffade. Hon var snarast förvånad över hur alldaglig hela situationen tedde sig. Katten hade ju inte ens en lustig hatt eller damasker av senaste mode.

Kör till, sa Bea ändå och skrattade som om katten hade berättat en rolig Bellmanhistoria. Låt höra villkoren din gamla lustigkatt!

Katten harklade sig ljudligt och plockade högtidligt fram ett gammal dokument som han långsamt vecklade upp.

-Her ye, her ye. Lyssna upp mina vänner. Jag har viktiga villkor att läsa.
- Villkor nummer ett: Jag ska ha ett par rejäla stövlar! Skaften ska vara fulla av fransar och tåhättorna ska vara prydda med snäckskal.
-Villkor nummer två: Jag jobbar gratis men jag kräver tre mål gröt om dagen med mandel på kvällen.
-Villkor nummer tre: Jag behöver en medhjälpare. En som hellre går för långt än för kort. Någon som gärna hoppar i galen tunna om det finns att tillgå.

Och så fortsatte det...nittionio villkor blev det till sist men då hade Bea redan somnat för länge sedan.

När Bea vaknade nästa morgon satt nissen vid en lägereld och täljde gubbar.

- Jasså det är dags att vakna nu din gamla sömnångare.

Bea, som aldrig varit mycket till morgonmänniska, fick bara fram ett "eeehrm" till svar.

- Ja, då var man anställd då. Är det du som ska vara min partner?

Långsamt började Bea dra sig till minnes gårdagens händelser. Hon förstod snart att nissen hade kört det gamla flugsvampstricket. Smart, tänkte hon och hade nästan kunnat le om hon inte varit så trött.

- Jag har lagat min gröt själv idag. Jag hoppas att du inte är hungrig för jag har redan ätit upp allt. Så hur blir det nu? Ska vi ge oss iväg snart?

Nissen hoppade otåligt upp och ner så att jorden yrde omkring hans fötter.

Plötsligt tystande fågelkvittret i skogen. På avstånd hördes ett anskrämligt ljud. En modig igelkott som försiktigt kikade ut genom en fuktig lövhög fick sig sitt livs chock när den såg vad det var som närmade sig på den lilla skogsstigen.

En nisse och en kvinna kom gående med tre stycken små åsnor som bar på deras packning. I packningen fanns bl a en badboll, en bandyklubba, en kypare, ett partytält och en skivsamling. Det anskrämliga ljudet producerades framför allt av nissens stämband men även kvinnan hjälpte till så gott hon kunde genom att snurra på ett gammalt rostigt gångjärn.

Igelkotten som bevittnade det hela var förvisso ingen finsmakare men hela föreställningen fick honom att rulla ihop av skratt och helt tappa kontrollen över rullriktningen. Det ångrade han senare.

-Nä men fy tusan vad latjo! En fotboll! Kolla mig jag är Tomas Brolin!

Att Bea inte var Tomas Brolin och att det hon var på väg att sparka på inte var en fotboll försökte igelkotten förgäves att göra henne uppmärksam på.

-Jäääääääärnspakar!

Bea skrik ekade över nejderna.

Nissen jagade nyfiket efter igelkotten som försökte smita.

-Komsi komsi lilla kotte. Var inte rädd. Jag vill bara ha ett litet Disney-moment.

När igelkotten hörde detta så stannade han genast upp. Kunde det verkligen vara sant? Han började försiktigt att stampa takten med sin lilla fot.

-Haha där fick jag dig!

Nissen hade kört det äldsta tricket i boken och nu låg igelkotten i säcken och skämdes.

-Titta Bea vilken latjbaddare vi fångat va!

-Äh, släpp den lilla gynnaren. Vad ska vi med en gammal taggdolme?

-Sällskap Bea, sällskap. Kolla här!

 Nissen öppnade försiktigt påsen. Ut for igelkotten och spottade och svor.

-Era förbannade ligister! Har ni över huvud taget någon aning om vem jag är? Jag tänker inte ens vänta på svar, utan jag svarar på min egen fråga. Jag är skogens konung, Frasse Frikadell med öppna spjäll.

-Du var minsann en stöddig liten en, sa Bea uppskattande. Vi skulle faktiskt behöva en vägvisare.

-Hmpf, svarade Frasse Frikadell med öppna spjäll. Vad får er att tro att jag skulle vilja ansluta mig till ett så simpelt följe som ert?

-Ja, det är klart. Om du verkligen är skogens konung så är du såklart inte intresserad av den stora skatten som vi är på väg att hämta.

Igelkotten höjde på sina obefintliga ögonbryn när han hörde detta.

-Nej, självklart är jag inte intresserad av en skatt. Jag har så mycket rikedomar redan. Däremot kanske det vore en bra idé om jag följde med och såg till att allt gick rätt till. Det är ju ändå jag som bestämmer här.

Bea spottade i näven och räckte den mot Frasse Frikadell med öppna spjäll.

-Här har du kardan din fraggel. Nu ger vi oss av mot skatten!

- Rakt fram. Höger. Vänster! Vänster! Rakt fram!

Frasse Frikadell hade funnit sig i rollen som vägvisare och styrde nu följets kosa med järntass!

- Ska vi inte stanna snart? Jag är så sjukt grötsugen, sade Nissen med en suck.

- Knot och gnat, då får nissen ingen mat, sade Frasse som hade en viss fallenhet för rim.

- Din förbannade tyrann. Bea, säg åt den här lilla myrstacken att vi måste stanna.

Nissen tittade vädjande mot Bea som gick i sina egna tankar. Hon tänkte på all lyx och överflöd som hon skulle kunna unna sig när de väl funnit skatten. Med guld och ädelstenar skulle hon kunna köpa Svennes kärlek.

Bea väcktes ur sina dagrömmar av ett litet brak. Det var nissen som hade drabbats av grötbristkollaps. Nu låg han som ett litet knyte på marken och skakade av frossa.

Frasse Frikadell sprang flera varv runt nissen och bedyrade högljutt sin oskuld.

-Gröt, hördes svagt mumlande från nissens lilla mun. Vänstra kavajfickan.

Bea fick snabbt fram nissens reservgrötampull och sköt den med en spruta rakt in i hjärtat på nissen som for upp som skållad råtta.

-Hej tomtegubbar slår i glasen och hej hej hej lustiga. Lalalala. Låt oss lustiga vara! Hej hej hej.

Frasse Frikadell stod vid sidan av och kunde inte riktigt bestämma sig för vilka av sina fyra små ben han skulle stå på.

När nissen hade lugnat ner sig igen så fortsatte följet sin vandring under tystnad. En känsla av bräcklighet hade infunnit sig hos de tidigare så självsäkra deltagarna. Varför var de där? Vad var meningen med alltihopa? Skulle de någonsin komma fram levande eller skulle de få skjuts av en galen redneck som körde ut dem till en enslig gård för att döda dem? Frågorna var många, men svaren var få.

-Nej, nu får vi fan gaska upp oss, sade nissen plötsligt. Visst jag var nära att dö nyss men va fan, selleri. Sånt är livet. Det är en sak jag funderat på förresten.

-Ja, fortsätt, sade Bea nyfiket.

-Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror?

Det var precis ett sådant gammalt klassiskt skämt som hittade hem i den här gruppen och alla kiknade följdaktligen av skratt. Och med ens var all modfälldhet som bortblåst.

Nu var det återigen idel leenden och en del tjo och tjim. Sällskapet hade vandrat på friskt hela dagen och nu började det skymma. Nissen älskade eld så han var snabb med att tända en fackla.

-Släck facklan din bandit! Du lockar till dig både troll och annan skit, utbrast Frasse Frikadell som alltid hade nära till lyriken.

-Äh lägg av med dina löjliga rim din lilla...

Mer hann inte nissen säga förrän det prasslade till i buskaget framför dem. Ut ramlade ett stort otäckt troll med en näsvårta stor som ett Eiffeltorn i miniatyr.