"Jag Helger Dansglade reste denna sten. Jag var på jakt efter en skatt när jag istället fann dansen. Olé!"

Nissen fnyste lite frustrerat åt meddelandet han läste upp från stenen. Han hade väntat sig något storartat och historiskt omvälvande. Det här var bara en gammal vanlig danssten. Det är ju allmänt känt att under en väldigt kort period i vikingatiden så blommade dansen ut och spreds land och rike runt för att sedan nästan helt falla i glömska, tills stenarna återfanns någon gång under modern tid. Bakom denna fluga tros vikingadansbandet Huginz och Muminz ligga med sina trallvänliga och mordförhärligande melodier.

Bea lät sig dock inte nedslås:

"Jaha ja. En danssten. Men att skatten nämns tyder ju i varje fall på att vi är rätt ute. Jag har en skön känsla i fingertopparna. Låt oss återvända till Frasse och se om han är färdigbakad så att vi kan ge oss av igen."

"Jag har två äpplen i handen. Nej, det blev fel...hrrrm. Om jag tar en skog och två gäss och en bil...nej nej sudda ut det. Det måste väl finnas någon här som vet hur många riksdagsmän vi har!!!"

Bea och Nissen fann Frasse med stekt bringa och en hjärna i stor brist på vätska. De skred genast till verket och bar med sig det yrande lilla knytet till en närliggande bäck där de försiktigt doppade honom som en tepåse i en kopp.

"Vatten! Just det, det var ju det jag försökte be om. Ni förstår, jag har sett ljuset. Det finns ingen skatt. Vi jagar drömmar som omöjligt kan slå in."

"Äh håll snattran din yriboll annars dränker jag dig på stående fot. Vi kan inte ge upp så här lätt. Jag nämnde nyss för Nissen att jag har en skön känsla i topparna. Fingertopparna då alltså"

Bea var en urkraft som lyfte upp de andra två ur pessimismens kvicksand.

Efter en stunds knot och gnat var sällskapet så äntligen på väg igen. Den här gången med Beatrice i täten. Solen lyste, det var en skön dag. Ingenting verkade kunna gå snett.

"Det känns bannemaj som att ingenting kan gå snett idag" sa Nissen och började gnola på en mystisk visa som han förmodligen lärt sig för ett par hundra år sedan.

"Den där truddelutten du gnolar på Nisse...har du lärt dig den för typ två hundra år sedan eller?" undrade Bea.

Nissen visste inte men han tyckte att det skulle vara pinsamt att erkänna det.

"Ja, precis. Det är en visa som min gamla mor sjöng när hon lurat granntanten att köpa utspätt heroin och gjort sig en hacka på det."

"Ah, lurig mor."

"Ja, mycket lurig."

"Vet ni vad!? Vi borde jäklarimej skaffa oss en slogan! Tänk att vi gått omkring så här länge utan en enda slagkraftig mening som sammanfattar allt vi står för. Inte konstigt att visa tappar sugen titt som tätt."

Självklart var det Bea, med sin entusiasm, som stod för den här idén. Hennes kumpaner stannade båda upp ett slag och såg tankfulla ut. Så tog Frasse till orda:

"Spola kröken är ju redan tagen dessvärre. Förutom den har jag ingen."

Bea rabblade bokstäver högt för sig själv utan att någon riktigt ville fastna och forma ett ord eller två. Nissen, som hittils befunnit sig i djup meditation, vaknade nu till liv i ett riktigt Eureka moment!

"Lyssna mina vänner. Jag har det!"

"Glad i hågen, mot regnbågen"

Och så var de då åter påväg. Stärkta av Nissens fyndiga slogan kände de sig nu oövervinneliga. Ingenting skulle få stå mellan dem och deras fantastiska skatt.

Efter en liten stunds traskande kom de fram till en djup flod som korsade deras väg. Villrådigt såg de sig omkring i jakt efter en bro eller en flytande farkost som skulle kunna ta dem över detta forsande hinder.

"Ehhrm. Ni vill över förstår jag"

En vindbiten liten dvärg, inte mycket högre än nissen, stod och ryckte i nederkanten på Beas tröja, som vore det en gammeldags dörrklocka. Med pliriga, opålitliga ögon lät han förstå att han var deras enda hopp och att han mot väl tilltagen belöning skulle kunna föra sällskapet i säkerhet på andra sidan floden.

Bea var inte på humör för skojare så hon drämde till dvärgen med en öppen näve i bakhuvudet så att han stod på näsan ner i flodbädden.

"Glad i hågen, mot regnbågen", ropade hela sällskapet i en kör och fnissade belåtet mot dvärgen som mödosamt tog sig upp på fötter igen.

När dvärgen väl fått leran ur ögonen började han frusta och gorma.

"Era förbannade fähundar! Det här ska jag skriva rapport om. Det blir bannemej reprimand på det här. Fy tusan alltså! Jag har aldrig varit med om maken till ohyfs!"

Dvärgen tog fram ett lite skrivblock som han hade under jackan och började skriva med snirklebirkeliga bokstäver.

"Nej nej nej, lille vän. Det här är bara ett helt vanligt missförstånd förstår du. Vi vill dig verkligen inget illa. Du förstår jag har en dold muskelsjukdom som gör att min arm ofta skjuter iväg av sig själv. Nu var det bara väldigt olyckligt att ni min gode herre råkade befinna er i skottlinjen, så att säga."

Bea talade med sin allra lenaste stämma och hade verkligen knäppt på den berömda charmen. Samma charm hade ofta gett henne orättvisa fördelar i livet. En gång hade hon t ex kommit sist till kvarn men lyckats snacka sig förbi stackaren som stod och således fått mala först.

Det ville sig så väl att även dvärgen hade en dold muskelsjukdom som gjorde honom välvilligt inställd till Beas uppdiktade historia. I den stackars dvärgens fall rörde det sig om ett väldigt spastiskt avtryckarfinger. Fingret var, kan man säga, anledningen till att han befann i sig denna olyckliga sits. En dvärgvärnplikt som slutade med tretton skadskjutna dvärgar, dömde honom till 18 års straffarbete i en unken avfolkad avkrok. Efter nästan 5 år avklarade och 13 år kvar, var han förklarligt nog bitter och fientligt inställd till det mesta. Beas historia väckte dock vissa glömda sympatier inom honom.

"Okej, jag väljer att tro dig. Vad gör ni här, om jag får vara så fräck att fråga denna fråga?"

Bea och de andra sneglade kort på varandra. De hade inte förberett någon lögn om vad deras mål var. Bea var tvungen att tänka snabbt.

"Jo, min stilige lille herre. Det är liksom så här att...ja, man kan säga att vi är på ska...eh...skallgång. Ja, just det. Skallgång. Vi har tappat bort vår tama undulat. Den är grön och kan nästan hela alfabetet."

"Okej för att jag är kortväxt men jag är inte tappad bakom en vas. Den där valsen dansar jag inte med dig. Ni är inte de första jag för över vattnet. Jag vet nog att ni söker guld och gröna skogar."

Dvärgen genomskådade Beas slarviga lögner och spände ögonen i hela sällskapet så att de tysta stirrade ner i marken. Skammen av att bli påkommen med en osanning var nu mer påtaglig än rädslan för dvärgens snokande så Bea kände sig nödgad att erkänna allt.

"Det stämmer som du säger herr dvärg. Jag lider av så ofantligt svår mytomani att jag nästan aldrig talar sanning. Se där, nu ljög jag igen. Jag lider inte alls av mytomani. Eller gör jag? Nej, nu vet jag inte längre själv vad som är sant eller falskt..."

Och så fortsatte Bea att dividera tyst för sig själv ända tills dvärgen fick nog, och med en liten pistol han haft dold sköt han ett skott rakt upp i luften.

"Nu ska ni lyssna noga på mig. Jag kommer bara att säga det här en gång. Om ni missar det så kommer det aldrig att bli sagt igen. Om du själv missar det så kan du be din kamrat återberätta men det kommer inte att vara lika bra som första gången det sades."

Tystnaden var påtaglig. Inte ens Bea hade talföret med sig.

"Okej, då börjar jag tala nu. Kära vänner...nej, vänta stryk det. Människor och djur, lyssna på mig. Jag är kung över krossade drömmar och sprucket glas. En flod är inte bara en flod. Det är en metafor för livets alla svårigheter. Alla behöver vi en färjekarl som tar oss över. Jag undrar, fåfängt månne, om ni skulle vilja ta med mig, en enkel dvärg, på er resa och tillsammans bli min livboj i livets galax."

Alla stirrade tyst på dvärgen som nervöst fingrade på sin pistol.

"Ehremm....ja jag är inte blind, jag ser att ni redan är en nisse i sällskapet...men om ni inte tar med mig så skjuter jag er allihop!"

Betänktetiden var kort, det förstod de allihop. Det gick inte att ta miste på desperationen i dvärgens röst. Bea, som ju ändå var någon sorts ledare, tog till orda och accepterade på stående fot dvärgens begäran om att ansluta sig till sällskapet.

När så var gjort stoppade dvärgen undan pistolen och lät mungiporna forma ett grin. Sedan sträckte han ut handen mot var och en.

"Här har ni kardan! Jorndolf Susse var namnet. Angenämt, angenämt och trevligt att träffas."

Så var de då fyra stycken; Bea, Nissen, Frasse Frikadell med öppna spjäll och så nyförvärvet Jorndolf Susse, dvärgväxt.

För ett otränat öga kunde sällskapet som vandrade landsvägen fram te sig som ett gäng oborstade banditer.

I täten gick Bea med långa röda gummistövlar, kort kjol, som inte lyckades dölja hennes orakade ben, och en matchande top.
Precis bredvid trippade Frasse Frikadell på för glatta livet. Utseendemässigt utmärkte han sig inte så mycket. Han var som en igelkott var mest.
Bakom Bea gick Nissen. som numera mer liknade en kortväxt tomte. Hans skägg var enormt och tovigt, överallt stack det ut kottar och gräshoppor. Den röda luvan, som en gång varit skinande röd och ståtlig, var nu mer lik en överkörd grävling som torkat i solen.
Lite vid sidan av, fortfarande lite osäker på sin plats i gruppen, gick Jorndolf Susse, dvärgväxt. Jorndolf hade faktiskt försökt snygga till sig efter det tidigare gyttjebadet men han hade inte så mycket material att jobba med från första början. En grå overall i amerikanskt fängelsestuk, av senaste mode på sin tid, var allt han hade. Normalt fick straffarbetare nya kläder skickade till sig med jämna mellanrum, men inte Jorndolf. Sannolikt pga dvärgrasism.

"Över ska vi. Hej och hå!"

Den brokiga skaran av lycksökare hade alla tagit plats på Jorndolf Susses flotte och rodde nu med osynkroniserade årtag över floden som korsade deras väg. Skillnaderna i koordination och muskelkraft de olika individerna emellan var milsvid så flotten snurrade ideligen runt. Jorndolf, som inte bara var dvärg, utan även såklart en erfaren roddare, försökte få sällskapet att hålla takten så gott han kunde.

"En pannkaka, två pannkaka, en pannkaka....kom igen nu!"

"Helvitte och kaskadkravaller! Hjälp mig!"

Frasse hade sluntit med sina lilla tandpetare till paddel och halkat av flotten. Nu hängde han med nöd och näppe kvar med sin lilla, lilla tass i ena kanten.

När han hängde där med sin lilla kropp i det iskalla vattnet började Frasse en snabb vandring längs minnesgatan. Han hade varit mellanbarnet i en kull på åtta kottar. Hans mor var ofta frånvarande i jakt på mjölk och annat uppåttjack som välvilliga villaägare ställt ut. Hans far var borta sedan länge då Frasse föddes. Det var inget konstigt med det men Frasse tog det hårdare än sina syskon. Han uppfann en fantasivärld där hans pappa en dag skulle komma ridande på en hermelin och ta honom med och visa sitt kungarike.

"Allt du ser här min son, det kommer du snart att vara kung över."

Och så skulle Frasses pappa göra en svepande gest med sin lilla tass och Frasses små ögon skulle tindra av stolthet.

De här fantasierna var så verkliga för Frasse han tidigt lämnade sin familj bakom sig för att uppsöka det rike som rättmätigt tillhörde honom. Inget av det här hade han såklart nämnt för de andra i det lilla sällskapet men han var säker på att där de finner guldet, där finner de även hans pappa och kungariket.

Längre än så hann han inte i sina tankar, för en labb slängde omilt upp honom på strandkanten.

Det var Bea som hörsammade Frasses rop på hjälp och slängde upp det halvt medvetslösa lilla knytet på stranden. Snabbt var hon framme hos honom och påbörjade hjärt- och lungräddning. Efter en liten stund började Frasse hosta och kipa efter andan.

"Eeeeh, eeeh, iiiihhh, iiihhh, eeeh, iiiihh. Pappa?"

I paniken misstog Frasse Bea för sin okända pappa. Hon var inte sen att spela med.

"Ja, min son. Jag är här hos dig. Hur kan jag hjälpa till?"

"Iiihhh, eeeh. Äääär det verk...ligen du! Eeehh.? Jag har sökt efter diig...eeehhh....iiihhh hela livet. Ska du...visa miiighh kung....kungariket nu? Ihhhh"

"Hahahahaha" Bea kunde inte längre hålla sig för skratt. "Din gamla tokstolle fattar du inte att det är jag Bea?! Vad tusan är det du yrar om?"

Medan Bea latjade med Frasse stod Nissen och Jorndolf Susse en bit bort och utbytte rövarhistorier. Jorndolf började:

"Jag var bara fjorton år då jag stal en moppe för första gången. Jag nådde inte ner till pedalerna så jag var tvungen att göra gipsavgjutningar av min farfars ben när han sov middag. De avgjutningarna fäste jag sedan med tuggummi där mina egna ben tog slut. Det var väldigt effektivt."

"Jahadu. Ja, jag själv var väl bara runt tretton år när jag snodde min första mandel. Man blir av med ett finger om tomtemor upptäcker en. För att inte riskera det så hade jag gjort gipsavgjutningar av tomtefars fingrar när han sov middag. De fäste jag sedan ovanpå mina egna fingrar. Om tomtemor tagit mig hade hon bara kapat ett gipsfinger. Väldigt, extremeffektivt!"

"Ähhh"

"Baaah"

En del dagar är vackrare och mer löftesrika än andra. Just den här dagen började med solstrålar som sakta värmde upp det daggstänkta gräset och försiktigt väckte liv i det lilla sällskapet. Natten innan hade de hittat ett gammalt vindskydd där de kurat ihop sig tillsammans. Den förste att sträcka ut sina små tassar var Frasse Frikadell med öppna spjäll.

"Gääääääääsp!"

Trots den underbara dagen gick hans tankar genast till gårdagen. Bea hade till sist, efter att hon fått ur Frasse allting, gått med på att inte berätta något för de övriga om Frasses hemliga drömmar. "Fan, fan, fan", tänkte Frasse. "Hur ska jag kunna lita på henne... de andra kommer att få veta... Jag är så jäkla löjlig! Kungarike ja...trams trams trams!"

Muttrande gick Frasse sin väg. Nästan utan att han själv märkte av det började han följa en stig som tog honom allt längre bort från de andra och allt längre in i den täta skogen.

"Kiding!!! Kiding! Han är tagen! Jämmer och elände!"

Nissen sprang runt i lägret som en panikslagen tidningsförsäljare. Bea slog motvilligt upp ögonen och frågade vad tusan det var fråga om.

"Det är Frasse! Han är kidad! De har tagit honom! Jag har letat överallt, han är inte i lägret! Jag mig den på att vi har banditer i hasorna!"

"Kidnappad menar du väl?", frågade Jorndolf, som även han väckts av uppståendelsen.

"Ja, kidad är en kortare form som jag föredrar att använda. Men för guds skull det spelar väl ingen roll! Hör ni inte vad jag säger?"

"Nej, rätt ska vara rätt. Kidnappad heter det, inte kidad."

Diskussionen mellan Jorndolf och Nissen fortsatte ett tag medan Bea satt försjunken i tystnad. Kanske hade hon drivit för hårt med Frasse föregående dag. Kanske hade han fått för sig att göra något dumt.

Ångesten, denna förlamande känsla som suger all livskraft ur sitt offer. Den hade varit Frasses följeslagare under hela dagen. Han hade nu vandrat i åtta timmar utan vare sig vila eller mat. Verkligheten tedde sig alltmer diffus och hans sinnestillstånd kunde närmast beskrivas som kaotiskt. Först när mörkret gjorde fortsatt vandring till en omöjlighet så stannade han upp och vädrade med sin lilla, lilla nos i luften.

"Är det verkligen? Kan det vara? Nej, omöjligt!"

Hans känsliga nos uppfattade dofter som han mindes väldigt tydligt från barndomen. Det var dofter han glömt bort eller förträngt under så många år att han förmodade att det var en hallucination. Om han hade haft något att förlora så hade han kanske låtit bli att följa doftspåret. Då hade han gått miste om en livsomvälvande upplevelse.

Dagens avsnitt är inställt pga oklara skäl.

"Det är Jorndolf som har dödat honom! Jag känner det på mig. Din förbannade bandit! Hit med pistolen så får jag sniffa efter krut."

Nissen hade resultatlöst sprungit runt flera timmar och letat efter Frasse. Hans mössa satt på sned och i blicken lyste desperationen.

"Äh, lägg av din nisse! Jag har inte sett honom sen igår! Pistolen ger du katten i. I ditt tillstånd skulle du väl skjuta tårna av dig."

Nissen gick på Jorndolf och försökte ta pistolen av honom. Bea var tvungen att gå fram för att avbryta handgemänget. I och med att Jorndolf hade akondroplasi och att nissen var just en Nisse, så var det inga problem för Bea som var minst 1.80 lång. Hon satte helt enkelt handflatorna på respektive panna och lät dem förgäves fäkta i luften.

"Lugna ner er kisar. Jag har något jag måste erkänna.", sade Bea.