Efter att elchocksfadäsen var över och Bea återigen befann sig på sitt eget säte kom Jorndolf över och satte sig bredvid henne. Han hade fortfarande sin förklädnad på sig och mascaran hade börjat rinna och se tämligen bedrövlig ut. Mumlande med stängd mun började han tilltala Bea:

"Ehrm...titta bara rakt fram. Vänd dig inte emot mig. Låtsas som att du dagdrömmer. Det jag nu säger till dig är extremt konfidentiellt och jag tänkte inte upprepa mig. Jag är här på uppdrag av Den Grå Eminensen. En människa så hemlig att inte ens hans egen mor känner till hans existens. Mitt uppdrag är lika simpelt som det är hemligt. Via den här turistgruppen ska jag infiltrera den kungliga familjen på slottet Versaille och på så sätt få tillgång till Den Heliga Graal. En ovärderlig skatt som länge ansetts bara vara en legend men nu har den alltså spårats upp av Den Grå Eminensen som givit mig detta prestigefyllda uppdrag. Frågor på det?"

Beatrice var inte helt övertygad. Hon tyckte sig känna igen upplägget. Snart skulle väl Jorndolf börja be om små investeringar för att köpa in erforderlig utrustning för uppdraget. Men men, låt gå då, tänkte hon för sig själv och mumlade till svar:

"Jag är mycket intresserad av detta upplägg. Finns det något en enkel lekman kan göra för att om möjligt stå till tjänst? Jag menar då till exempel genom ett litet lån så att ni kan köpa in utrustning och diverse pinaler. Självklart då med löfte om del i vinsten när detta heliga uppdrag ros i hamn. Ehrm..."

"Jag ska tala med min uppdragsgivare. Jag ber att få återkomma."

Och så lämnade Jorndolf åter Beatrice åt sin ensamhet i turistbussen som långsamt krälade sig längs vägarna mot Versailles. Bea började dagdrömma om hur det skulle vara att själv få möta Ludvig XIV. Att få leva vid hovet bland alla fina aristokrater och spännande intriger. Kanske var där en man som hade spelat bort alla sina pengar och då tvingats utföra ett uppdrag åt Beatrice för att komma på fötterna igen. Det kunde till exempel handla om att sabotera för en konkurrent till Bea. Hon skulle antagligen vara väldigt aktiv inom opiumhandlen ifall den fanns på den här tiden. Ja, ett riktigt saftigt sabotage var bland det bästa Bea visste. Det hon skulle få den stackars mannen att göra vore sannolikt att dricka en lagom mängd arsenik och därefter påstå att förgiftningen berodde på opium han köpt av Beas konkurrent. En man som antagligen skulle hetat Staren men kallats för Starr.

Bea väcktes ur sina dagdrömmar av att busschauffören svängde av motorvägen och körde in på en avfart. Det hade blivit mörkt och Bea såg först inte alls vart de var på väg men sedan började hon urskilja konturerna av en stor neonskylt. Det var något med MC, ja nu såg hon, Raymonds bar och MC klubb. Hon tog namnet i sin mun och tänkte att här smakar det latj. Hon hade inte varit på en biker bar sedan hon liftat USA runt på 70-talet. Nu hade de tydligen inte ens lämnat Sverige.

Bussen svängde in på parkeringsplatsen utanför baren och busschauffören tog till orda i mikrofonen: "Vi kommer att göra ett kort stopp här på Raymonds bar och MC klubb. Det finns toaletter för de som behöver och inne på baren går det även att få tag på horor och amfetamin. Haha, nej skämt åsido. Som ni kanske har gissat så är det till att hålla låg profil där inne. Klubben är ett känt tillhåll för den ökända klubben Los Diablos. Vanligtvis hade vi inte stannat till här men vi har en passagerare som akut behöver låna en toalett. Bussen avgår igen om 20 minuter så sköt era ärenden snabbt och sköt dem snyggt så blir alla nöjda."

Los Diablos, tänkte Bea. Gud, vad spännande!

Bea gick, med förväntansfulla steg, av bussen och styrde kosan mot Raymonds bar och MC klubb. Utanför stod ett antal motorcyklar av märket Harley Davidson slarvligt parkerade. Neonskylten ovanför ingången blinkade förföriskt och gav löften om laglöshet och krossade näsben. Klubbens ytterdörr var snarare en port än en dörr och innanför satt det ett par äkta saloondörrar som knirrande svängde upp när Beatrice passerade igenom. I ett hörn stod en jukebox från sent 50-tal och spelade Great balls of fire med Jerry Lewis. Baren var svagt belyst och det tog ett tag innan Bea lyckades urskilja några väderbitna figurer iklädda svarta västar med smakfulla emblem. De satt hukade över bardisken och pratade förtoligt med varandra, på ett sätt som lät alla förstå att det var djupa saker det handlade om. När de hörde att någon kommit in tystnade de och vände sig långsamt om.

Game on, tänkte Bea när hon mötte deras blickar med ett leende.

När man kommer in som ny bland ett gäng med knuttar så gäller det att visa dominans. Så mycket visste Bea, hon var ett stort fan av olika serier om gängkultur. Det svåra var bara att hitta rätt nivå. För mycket dominans och hon skulle riskera att starta ett krig hon antagligen inte skulle gå levande ur. För lite och de skulle skratta ut henne. Det fanns inga andra chanser, det gällde att sätta det på första försöket. Okej, here goes nothing, tänkte Bea som av någon anledning börjat tänka på engelska. Antagligen för att kanalisera sin inre Jax Teller.

Utan att de i baren hinner reagera så springer Bea fram till dem och vräker omkull allt som står på bardisken framför dem. Sedan vänder hon sig mot den som sitter närmast och säger med nochalant röst:

"Hoppsan sa. Här kommer jag. Jag heter Bea. Ska vi lattja, du och jag?"

"Vad i helvete gör du människa! Jag är så jävla trött på såna som dig. Ingen rimmar i vår bar utan vår tillåtelse!"

Mannen slöt sina händer kring Beas hals, lyfte henne en halv meter över marken och skakade om henne som en bebis precis innan den drabbats av shaken baby syndrome.

Bea fick bara fram ett vädjande "Iihhrk" till svar men det räckte för att förövarens närmaste man skulle ta till orda.

"Ey Bosse, jag tror att hon försöker säga något. Lätta på strypgreppet så får vi höra. Jag tror det kan vara lärorikt och intressant."

Bosse, som han tydligen hette, lättade något på sitt grepp så att Bea fick tillräckligt med luft att vibrera stämbanden med och mumla: "Jag ser dig...skit ner dig."

Bosse tystnade först helt efter Beas kommentar men sedan brast han ut i ett stort leende som fick hela resten av motorcykelgänget att brista ut i gapskratt.

"Haha. Det må jag säga. Du har skön stil bruden!", sa en av knuttarna. "Vad heter du?"

Bea andades ut. Hennes trick hade fungerat som väntat. Nu gällde det att rida på framgångsvågen. "Beatrice men jag kallas Ball breaker - The destroyer of worlds."

"Schyst namn! Själv heter jag Kent men kallas Kenta. Errm det känns lite dumt att fråga så tidigt men är du redan med i ett gäng eller hur ser din gängsituation ut?"

"Mission accomplished.", tänkte Bea och lämnade baren utan ett ord.

På väg mot bussen igen passade Beatrice på att urinera på motorcyklarna utanför baren. Visst var det att gå för långt men när hon väl hade ångan uppe var det inte mycket som stoppade henne.

Jorndolf Susse, som stannat kvar i bussen, såg genom fönstret vad hon gjorde. "Den människan", tänkte han. "Den jäkla människan är fan gränslös. Måtte bara min plan gå i lås nu så att jag aldrig mer behöver se henne."

Bea steg på bussen och gick med långsamt och bredbent längs gången så att hon stötte in i alla passagere med gångplatser. Hon var totalt uppfylld av sig själv och märkte knappt av deras irritation. Nu ville hon bara sätta sig ner och pösa en stund och spela upp barepisoden, som hon börjat kalla den, om och om igen för sitt inre.

Bea fann sitt säte på bussen och lutade sig bakåt för att pösa. Två sekunder senare snarkade hon högljutt.

"Nämen titta, vad har vi här då?", sade en Faun till en bäver. "Det ser bannemaj ut som att Beatrice är här igen. Som hon ser ut! Alldeles alldaglig och utan mening. Jag tycker vi busar loss och ger henne en rejäl huvudvärk."

"Vad har du i kikaren mr Faun? Du är alltid full i fan. Jag vet knappt om jag vågar lita på dig längre. Jag undviker helst att bli indragen om det finns något sätt jag kan slippa på. Kan jag ta en timeout?"

"Oh nej, alls icke. Du är totalt nödvändig för att ro det här företaget i hamn! Håll i den här repänden så kommer jag strax."

Repet var långt. Mycket längre än vad rep vanligtvis var. Bävern stod där med repet i handen och såg längtansfullt bort mot herr Faun som snart bara var en prick på horisonten.

"Skämtet verkar vara på mig. Alltså: the joke is on me.", tänkte bävern när han stått där i en oändlighet.

Han började hala in repet, först långsamt och lojt men sedan allt mer frenetiskt. Meter efter meter drog han in, tills det bildats en stor hög bredvid honom. Ju mer han hivade destu mer växte nyfikenheten på vad som kunde vara fäst vid andra änden. Det kunde omöjligt vara något tungt för det gick lätt att dra. Måste vara något lätt, kanske till och med något abstrakt som inte riktigt gick att ta på. Något som befann sig där just utom räckhåll.

"Måtte det ändå vara någon sorts belöning.", tänkte bävern. "Jag har ju skärpt till mig på alla plan den här sommaren så jag förtjänar något fint. Vad är det nu det gamla ordspråket säger? Den som drar i ett rep får vad han förtjänar, i valfri valuta."

Plötsligt såg bävern hur något närmade sig i horisonten. Något litet och sprattlande. Ju mer han drog in av repet desto närmare kom det. Kunde det vara...? Nej...inte kundet det väl vara? Jo, bannemaj i repets ände satt en dvärg från Fångarna från fortet. Närmare bestämt Alain Prévost.

"Prisa gud här kommer skatteåterbäringen", utbrast bävern och började slå med svansen i marken så att dammet yrde. "Var hälsad, herr dvärg! Jag hoppas att ni ska trivas."

Alain hade munkavle på sig så han fick bara fram ett ilsket mumlande. Bävern gick då fram och knöt loss repet och munkavlen. "Fy satan vilket sätt!", skrek nu Alain på bäverspråk. "Jag har funnit mig i mycket förnedring av Gunde på fortet men det här tar alla pris!"

"Då får man be om ursäkt då. Repet är inte ens mitt. Får jag bjuda på en kopp bävernylon?"

Alain tackade motvilligt ja till en kopp bävernylon och snart satt de mittemot varandra på ett par stubbar och drack. Stämningen var minst sagt spänd. Bävern satt tyst och vände och vred på sig. Det var tydligt att han hade något han ville säga men att han var för blyg för att bryta tystnaden. Till slut sade Alain: "Okej, ställ frågan. Jag vet att du vill."

Nervöst började bävern stamma fram: "Ehrm. Ja, det är inte så att jag är fåfäng själv eller så. Jag är ju bäver. Men ja, du har säkert fått den här frågan tusentals gånger. Det jag undrar lite över så där är hur du har lyckats hålla dig så ung och fräsh under alla dessa år."

Alain satt en stund och stirrade i taket för dramatisk effekt. Sedan sade han bara: "Gundes skrattårar."

"Va?", svarade bävern häpet. "Vad menar du?"

"Jag menar vad jag säger. Så fort kameran tittade åt ett annat håll så var jag där och sörplade i mig. Gunde märkte det inte ens. Han är en tvättäkta dvärgrasist så han behandlade mig alltid som att jag inte var där."

Bävern lutade sig tillbaka på stubben och försökte smälta det han hört. Det här var något otroligt. Det visste han.

I fjärran hördes en mistlur. Detta fick Fångarna på fortet dvärgen Alain att spetsa öronen och blicka ut mot horisonten. Innan Beatrice hann fråga honom vad det var så försvann dvärgen i ett moln av rök.

"Jasså på det viset.", sade Bea högt för sig själv. "Då är det väl bara att traska loss."

Beatrice började vandra mot ett avlägset mål. Flera timmar gick hon, längs en landsväg som ofta bytte skepnad och mer liknade en dansbana. Där dansade hon line dance med nitton påfåglar som vägrade hålla takten. Så fort Bea försökte påtala detta så slängde de glåpord efter henne.

Svettig, förvirrad och med håret fullt av fjädrar så anlände Bea till slut vid målet. Det visade sig dock att målet inte fanns. Hela syftet med vandringen hade varit färden. Hur hon än vände och vred på det så gick det inte ihop. Frustrerad gav hon ifrån sig ett primalskrik och fäktade vildsint med armarna omkring sig.

"Nej, nu kan jag inte sitta tyst längre. Kan någon be den där människan att lugna ner sig!?", utbrast en irriterad kvinna.

Beatrice väldigt verkliga drömmar hade fått konsekvenser för hennes medpassagerare i den verkliga världen på bussen. Primalskriket var nu bägaren som fick det att rinna över men ingen vågade riktigt närma sig henne. Det var uppenbarligen en labil och potentiellt farlig människa de hade att göra med.

"Gör det själv.", muttrade en annan passagere tyst för sig själv och lade sedan till med ett leeende: "Annars får du smaka kniven."

"Va? Vem sa det?", fråde kvinnan med barsk röst. "Jag tolererar inget trams!"

"Det var ditt ofödda foster som tittade fram ur ditt rövhål!", kom det snabba svaret följt av ett riktigt muntert skratt. Här hade vi att göra med en störd individ. "Ska jag hälsa något tillbaks?"

"Svar: nej!!!!", skrek kvinnan och började gå åt hållet hon hört rösten ifrån.

Beatrice hade slutat skrika och satt nu och fnissade för sig själv.

Hjulen på bussen snurrade runt runt runt. Utanför gled landskapet förbi. Genom skogar och samhällen gick färden och de kom allt närmare resans mål Versailles.

Plötsligt bröts stillheten på bussen av ett sprakande ljud i högtalarna som följdes av en röst: "Ehrm...Mina damer och herra. Meine Damen und Herren. Det här är kapten som talar. Hehe. Ja, alltså det är er busschaufför. Vi har nu passerat Paris och har bara en liten bit kvar till slottet. Jag föreslår att ni som måste kamma er gör det nu. Det kommer inte att finnas tid för kamning när vi väl anländer. Då kommer ni att vallas runt från rum till rum av en professionell guide. Det kan också vara bra att veta att kungafamiljen inte är på plats. De hade en giljotinträff de inte kunde missa. Haha."

Alla passagerarna, utom Beatrice, skrattade artigt åt chaufförens skämt. Hon satt tyst för sig själv och kokade av ilska. Man kan skämta om mycket, men INTE frankrikes kungafamilj!

Just som Beatrices ilska kokade över och hon började resa sig upp för att gå fram till busschauffören och döda honom så gick guiden på. Och oj vilken guide det var alltså! Utstyrlsen var klassisk mimartist med svartvitrandig tröja och basker. Men det var inte utseendet som fick hela bussen att reagera utan det var något i sättet. Det var en naturkraft som krävde allas uppmärksamhet. Till och med chauffören tystnade trots att han hade mer skratt i sig åt sina egna skämt. Som om han tvingats kväva en nysning.

"Jaha ja." började guiden mer klar och säker röst. "Mitt namn är Rudolf och jag är er....guide!"

Den lilla konstpausen innan ordet guide fick två av passagerarna att svimma av förväntan. Ett ögonblicks tumult uppstod medans de andra passagerarna slängde av svimmarna. Ingenting fick störa den här guiden. Det var bara så.

"Vi befinner oss nu precis utanför det kungliga palatset. Om ni följer med mig här så ska jag visa er ett och..."

"Och vadå?!" Ytterligare tre passagerare svimmade innan guiden till sist lade till: "...annat."

Hela turistgruppen stod uppställd på rad framför ett rött band. Bakom bandet stod en säng som en gång tillhört Ludvig XIV av Frankrike, solkungen. Den var magnifikt utsmyckad med guld och röda volanger. Det här var en möbel gjord för att imponera på storögda undersåtar.

Guiden pekade med hela handen mot sänger och sa: "Här ni. Här har ni en säng."

Människorna i turistgruppen suckade i en kör och nickade menande mot varandra. "Så vältalig och elegant guiden är! Vilken tur vi har som befinner oss just här i detta nu. Är det inte till och med så att vi är lite bättre än andra som inte befinner sig just här, och nu? Jo, så måste det nog vara. Inte klokt vad bra vi är!"

När Bea ändå hade fräckheten att räckta upp handen för att ställa guiden en fråga såg de andra i gruppen på henne med rynkade näsor. "Vafalls! Vem vågar störa vår perfekta ordning?"

Beatrice ignorerade helt de andras irriterade miner och ställde lugnt sin fråga: "Är det möjligtvis så herr Guide, att det finns mer där den här kommer ifrån?" Med ett ryck drog hon kjolen över huduvdet och blottade sitt kön för den förskräckta guiden och alla besökarna. Jag tänker inte gå in på detaljer, men det var ingen trevlig syn, så mycket kan jag säga er. Besökarna sprang ur rummet som en skenande hord av bisonoxar. Ensamma kvar i rummet var sen bara Bea, och Jorndolf Susse.

"Äntligen ensamma Jorndolf. Jag måste prata med dig om den heliga Graal. Kan du ge mig lite hintar om var den är? Nån liten nugget av information som ger mig en avgörande ledtråd och till sist lämnar mig öga mot öga med graaaaalen själv!"

Jorndolf var fortfarande tagen efter Beas föreställning och fick först bara fram: "Uuuuhsch usch! Vad håller du på med!?"

"Jag gör vad som krävs för att få min vilja fram. Kan tyckas hänsynslöst för en del men jag är en stark kvinna fångad i en mans kropp. Jag skäms inte över min kropp. Ta nu och lugna ner dig och svara på mina frågor så att vi får träffa kungafamiljen nån gång!"

När Jorndolf hämtat sig lite så kände han ändå ett visst mått av skräckblandad beundran inför denna människa. Han började nästan känna dåligt samvete över att han var i full gång att sol-och-våra henne. Men det var ändå något som låg i hans natur och något han inte kunde fly från. Hata inte spelaren hata gemet, liksom. Följaktligen föll han snart in i sin roll igen och svarade Bea: "Javisst min kära. Varsågod att fråga mig vad som helst."

Nöjd med att ha Jorndolfs fulla uppmärksamhet drog Bea ut på sina frågor. Hon jormade sig både till höger och till vänster och kråmade sig upp och ner. "Jajaja, nu passar det ja. Då ska vi se här lilla Jorndolf gubben. Min första fråga lyder så här: var är kungafamiljen?"

Jorndolf hade förutsett frågan och var snabbt redo med ett svar: "De är kidnappade, är jag rädd. De sitter inlåsta i norra tornet. Napparna har krävt hovet på en rejäl lösensumma men pengarna har inte kunnat anskaffats. De vädjar nu till allmänheten om hjälp. Det är inte möjligtvis så att ni har några kronor att avvara...?" Jorndolf avslutade sita meningen med ett leende han tränat på i många timmar framför spegeln.

"Nixe pix. Den gubben går inte.", tänkte Beatrice när hon lyssnat klart på Jorndolfs lockrop. "Här ligger en hunk begraven. Men ska vi dansa så dansar vi väl då. Är det damernas nu kanske?"

"Oj, men kära nån Jorndolf. Vad är det du säger? Du anar inte hur bekymrad du gör mig. Vet du nåt mer om den här lösensumman? Kan man ta den på avbetalning eller är det en klumpsumma som gäller? Jag bara måste få träffa familjen!", Bea lyckades nästan pressa fram en tår efter att han hon avslutat sista meningen.

Jorndolf gned sina händer och sedan glömde han sig själv helt för ett litet ögonblick och lät sitt annars så kontrollerade ansikte spricka upp i ett otäckt varggrin. Bea låtsades som att hon inte märkte hans misstag och log ett bekymrat leende tillbaks.

Lugnad svarade Jorndolf: "Det är ingen liten summa tyvärr. Lösensummor brukar gå loss på upp emot fyrtiotusen miljarder men det kan eventuellt förhandlas ner. Jag har kontakter i finansvärlden som kan hjälpa till med ev. smslån och dylikt."