Beatrice avböjde Bengts enträgna uppmaningar om att prova toaletten. Hon var inte imponerad.

"Har du inget mer latjo här på gården? En slicande toa känns så jäkla 90-tal. Jag är en modern kvinna. Tiden är förbi då vi imponerades av nymodiga vattenklosetter med fiffiga mojänger."

Bengt var tyst en stund. Sedan stoppade han handen innanför jackan.

"Du menar kåååååååååååååååååla?", skrek han till svar och dinglade en påse vitt pulver framför ansiktet på Bea.

"Ja, nu börjar vi snacka.", svarade Beatrice och smackade med läpparna. "Är det diskoskit?"

"Det kan du lita på. Grade A, 100% pure Columbian cocaine.", svarade Bengt och lät nästan lika stolt som när han presenterat toaletten tidigare.

Tre dagar senare vaknade Beatrice upp på en flygplanstoalett tillsammans med en Nordkoeransk flykting vid namn Kim. Kim hade slipsen runt pannan. Hans enda sätt att kommunicera att han var öppen för dans och hålligång.

"Var tusan är jag?", skrek Beatrice och tog Kim i sina armar.

Kim pekade på slipsen och log ett brett leende till svar. Det var uppenbart att hans jag-känsla försvunnit och att han uppnått Nirvana.

"Men herregud människa. Svarar man inte på tilltal? Måtte det bara inte vara ett plan det här.", svarade Beatrice uppgivet och öppnade dörren till toaletten och tittade ut.

Det var inte bara ett flygplan hon befann sig på. Det var fullt av asiater. I panik utbrast hon då några ord hon senare skulle få ångra: "Jag är så jävla trött på alla jävla asiater på det här jävla planet!"

Ömtöcknad satte sig Beatrice i knät på en medpassagerare och började försöka minnas tillbaks till hästgården och vad som egentligen hände där.

Det hade börjat bra. Nyckeludd efter nyckeludd lastades upp i näsborrarna. Och det var verkligen prima grejer, precis som Bengt hade utlovat. Sen hade det vankats underhållning. Här var minnesbilderna suddiga och blandade med drömmar, men Bea kände på sig att det var något med dvärgar, eld och enhjulingar. En ganska påkostad tillställning alltså. Var där månne en asiat där någonstans också? Beatrice drog sig hårt i en öronsnibb och kisade med ögonen. Jo, visst tusan var där en asiat!

Efter dvärgkavalkaden hade ljuset släkts ner och sedan hade de alla satt sig i en ring på golvet. I ringen bjöds det på sagostund. Men det var inte vilka sagor som helst. Det var äkta krigshistorier från personer som varit med eller vars släktingar hade berättat för dem. En av historierna handlade om Koreakriget.

Personen som berättade om kriget var en av Bengts anställda. En timid man som kallades Kim. Kim utförde diverse trädgårdsarbeten på herrgården. Han var känd för sina olika trolleritrick. "Kim salabim", var en av hans många så kallade catch phrases. Historien Kim nu berättade handlade däremot inte om trolleri. Den gällde hans farfar. En man som stridit för Kim Il Sung och stupat på slagfältet.

Just när Kim kommit till en särskilt tårfylld passage ropade Beatrice från ingenstans: "Vendetta! Vendetta! Vendetta!" Hon var uttråkad och krävde nu uppmärksamhet. "Lilla vännen! Inte ska vi gråta va? Har du inte funderat på att hämnas? Kom hit här och sniffa lite Jesuspuder så ska vi nog tusan få in dig på rätt köl!"

Kim lydde motvilligt, ihärdigt påhejad som han var av Bengt och hans entourage.

Efter den här passagen var Beatrice minne väldigt suddigt igen, men hon var nu ganska säker på att hon var på väg mot Nordkorea.

"Satana Perkele.", tänkte Beatrice för sig själv där hon satt i knäet på en förmodad Nordkorean och erinrade sig de senaste timmarnas händelser.

Här gällde det att hålla huvudet kallt och inte göra något överilat. Situationen var inte optimal men det gällde alltid att försöka vända den till sin fördel. Beatrice var en obotlig optimist.

Det viktigaste nu var att inte låta de andra passagerna förstå att hennes närvaro på planet var ett misstag. Nej, allt måste se genomtänkt och välplanerat ut. Hon tänkte snabbt ihop en historia om att hon var dotter till en Nordkoreansk diplomat som träffat en isländsk fru på en säljakt utanför Grönland. Äktenskapet hade varit kortlivat. Bea hade blivit kvarlämnad på Island med min mor. Hennes mor lämnade henne att bli uppfostrad av en liten flock Lunnefåglar. Hon hade nu efter trettifem år med fåglarna listat ut att hon var en människa och begett sig på jakt efter sin biologiska pappa.

Resten av de många timmarnas flygresa förflöt någorlunda händelselösa förutom den sista. Beatrice hittade ett ledigt säte bredvid en sovande man och ganska snabbt somnade även hon, med huvudet lutat mot mannens axel. Beatrice kände sig lugn och avslappnad. Bombsäker som hon var, på att hennes historia var vattentät, och att gränskontrollen på flygplatsen i Nordkorea skulle gå som en dans.

Beatrice väcktes ur sin sömn av en allvarlig röst från flygplanets högtalare. När hon lyfte på huvudet följdes hennes mungipa av en lång sträng saliv. Hon hade visst dreglat lite. Mannen, vars axel blivit besudlad, vaknade också och gned långsamt sina ögon.

"No worry, sir. Just a little water.", sa Beatrice till mannen när hon såg att han upptäckt att hela överarmen var blöt av saliv.

Mannen var uppenbarligen ingen dumbom. Han kände på vätskans viskositet att det inte var vatten det handlade om här. Ilsket började han hytta med nävarna och skrika som en upprörd Chihuahua. Ganska snart kom en flygvärdinna förbi och eskorterade Beatrice, under högljudda protester, till en liten cell framme vid cockpit. Där fick hon sitta tills planet landat.

På flygplatsen rullades Beatrice bur ut ur planet och lyftes upp med en kran för att föras till en särskild hangar för problematiska passagerare.

"Ni tror att ni kan fängsla mig men jag är fri i tanken! Den här ynkliga buren är för liten för mitt intellekt. Skaffa bara hit chefen nu så ska vi nog reda ut det här lilla missförståndet."

Beatrice klagosång föll på döva öron. Efter några minuters färd sattes hon bryskt ner bredvid en annan bur inne i hangaren.

"Pssst. Vem där? En ny katt i stan?", hördes från buren bredvid.

Beatrice reagerade inte på att rösten talade svenska utan svarade glatt: "Jo men visst serru! Vem är det jag har den äran att språka med? Vänta! Säg nu fan inte att det är kungen! Karl den sextonde eller nåt fucking Gustav! Haha fy fan alltså! När man tror man sett allt."

"Jag är döden. Jag har redan länge gått vid din sida.", svarade rösten lugnt.

"Nej men va fan. Hörru! Ser du inte vem det är? Arga Snickaren. Säger det dig nåt kanske? Haha är du helt slut i huvet? För mycket droger i systemet?"

Beatrice tog sig en ordentlig titt på mannen och kunde konstatera att det mycket väl skulle kunna röra sig om den så kallade Arga Snickaren.

"Ditt utseende säger mig ingenting.", svarade hon lugnt. "Vete tusan om jag nånsin sett ett så menlöst ansikte. Det saknar helt karaktär."

"Hörru! Jävla knarkare! Ge mig ett järn för helvete! Jag ska köra hem nu!"

"Quiet you!", skrek en vakt som blivit trött på tjafsandet. "You are not Arga! You are prisoner 3X3921 here. Okay or taser?"

"Men fan va sur han blev då.", viskade Arga Snickaren till Beatrice och sökte en sympatisk blick.

Beatrice hade noll sympati att ge. Nu ville hon bara ta sig ut ur buren på något sätt.

"Exkoos mi. I go out. Now. Yes?", sa hon till vakten med sin allra mest insmickande stämma. "This is idiot. Yes.", lade hon sedan snabbt till och pekade mot buren bredvid.

"Yes. Come, follow me. Come, follow me.", svarade vakten och låste upp Beas bur. "We are to meet leader."

Vakten ledde fram Beatrice fram till kanten av ett gigantiskt bollhav. "You jump in now! Swimmy swimmy...widle fishy..."

Beatrice tog sats och hoppade långt ut i bollhavet. Efter att hon tagit ett par simtag så dök det plötsligt upp ett huvud i bassängens ena hörn.

"Välkommen till Nordkorea! Härligt att träffa på en ny landsman. Jag är så evinerligt trött på Snickaren."

Huvudet tillhörde en äldre kvinna. Bea tyckte bestämt att det var något bekant med henne.

"Jag ser att du är konfunderad. Officiellt är jag död nämligen. Det här är mitt Nangijala kan man väl säga. Hit med kardan och hälsa på din nationalskatt Astrid!"

"Men vad tusan är det du säger!? Och varför har du så slitet hår? Borde du inte vara mer deprimerad över det?"

Astrid Lindgren började berätta om åren i terapi. Hon hade upptäckt att håret var exceptionellt slitet redan som ung och då börjat må väldigt dåligt över det. Det dröjde dock många år innan hon äntligen tog tag i problemet. Barnbok efter barnbok blev skriven, och filmer spelades in. Varje dag steg hon upp och klistrade på ett glatt leende, men på insidan led hon och håret blev bara slitnare och slitnare.

Då fick hon en dag syn på en artikel i tidningen. Den handlade om en Nordkoreansk ledare med hår som var nästan lika slitet som hennes eget. Ändå utstrålade han ett enormt självförtroende på varje bild och verkade helt obrydd av sitt lyte.

Astrid tvekade inte en sekund. Hon tog upp sin gåspenna och doppade den i första bästa bläckhorn. Sedan satte hon igång att skriva.

"Käre Kim Jong-Il.", började Astrids brev. "Du känner inte mig, men jag känner att jag känner dig. Jag har nämligen nyss läst en artikel om dig i tidningen här i Sverige. Det är bara en liten sak jag inte riktigt lyckas klura ut. Ja, du förstår säkert vad jag talar om. Håret. Jag vet inte hur mycket jag kan skriva i det här brevet. Jag räknar med att det kommer att öppnas av aporna på säkerhetspolisen och jag vill inte ge dem tillfredeställelsen. Om du finge tid över i ditt säkerligen välfyllda schema att skriva en liten rad tillbaka så skulle jag bli glad som en vårfjäril. Med vänliga hälsningar, din Astrid (känd författare)."

Beatrice lyssnade uppmärksamt. Imponerad som hon var av Astrids otroliga minne och berättarförmåga. Krutkärring var ett ord som flimrade förbi i tankarna. Tanten måste ju vara över 100 år gammal nu. Något var det ändå som kändes lite skevt. Bea kunde inte riktigt sätta fingret på det.

Beatrice simmade lite närmare i bollhavet för att ta sig en bättre titt på Astrid. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att det låg en hundring begraven här någonstans.

"Hörru! Kom inte närmare!", skrek Astrid. "Stopp. Stopp. Stopp..." Hon verkade ha hakat upp sig.

Bea fortsatte vada framåt i bollhavet tills hon var öga mot öga med Astrid. Det var dock inte ögon hon stirrade in i. Det var något annat. Något som hade formen och utseendet av ögon men som saknade den där lilla glimten som hos en levande varelse.

Beatrice vände sig om för att söka efter vaktens uppmärksamhet. Upprört frågade hon: "Vad sjutton är det här för jämrans gyckel?"

Vakten hörde henne inte. Han skrek panikslaget i en sprakande walkie talkie. Detta var uppenbarligen inte enligt planerna.

Beatrice tog sig upp ur bollhavet och ställde sig med armarna i kors. "Jag kräver en förklaring! Det där är inte Astrid i poolen! Vad är det för hund och ponny show ni kör här egentligen?"

"Det stämmer.", sade plötsligt en röst precis bakom henne. Någon hade smugit sig på.

Bea såg omkring men kunde först inte se ett jota. Sedan tittade hon neråt. Och där stod han. Diktatorn i egen hög person.

"Det är XJ-431 ni har haft äran att betatesta. En människoliknande robot av otroligt hög kvalité. Speciellt framtagen för att framana känslor av nostalgi och kärlek till moderslandet. Som ni märkte är hon ännu inte helt fulländad, men med din hjälp är jag övertygad om att vi får henne över mållinjen innan årets slut. Jag skulle bli mycket besviken och förvånad om ni nekar mig den hjälp jag behöver."

"Jag?", frågade Beatrice förvånat. "Jag har inte så jättemycket erfarenhet av människoliknande robotar. Har ni verkligen läst min cv eller ni bara anlitar folk på måfå?"

"Givetvis har vi läst din cv. Allt är en del av planen, sedan dag ett. Varför tror ni att jag talar svenska? Vi har haft ögonen på dig sedan du svarade på den där hästtämjarannonsen. Du tror väl inte det var någon slump att du hamnade på ett flyg hit? Men jag måste säga att när du sa det där på planet, om att du var så trött på alla jävla asiater så höll jag på att beordra din avrättning. Lyckligtvis för din del så gick min högsta general förbi med ett mjukisdjur just då, så att jag besinnade mig. Jag hoppas att er inställning korrigerats nu."

"Wow. Wow. Wow." Beatrice applåderade och skakade imponerat på huvudet. "Hatten av lille vän. Hatten av. Jag står till ert förfogande. Vad behöver ni?"

"Vad jag framför allt önskar mig är din fullständiga tillit. Om jag till exempel ber dig att krypa ner i ett kaninhål så vill jag inte att du tvekar en sekund om du att du kommer finna mat, värme och kärlek där nere. Förstår du?"

"Låter intressant. Låter intressant.", svarade Beatrice som nu börjat tappa intresset. Men kunde hon kanske få ut något av en deal ändå? "Vad snackar vi ersättning för det här giget då liksom? Är det läge att gå i pension sen månne?"

"Jag pratar ogärna om det. Men eftersom du ställer frågan rakt ut så där så får jag väl svara som det är då. Din belöning är att du får behålla huvudet på dina axlar. Alternativet är att jag ber någon av mina undersåtar hugga av det och lägga i en doggy bag åt dig att ta med hem. Vill du ha lite soya och krydda till det?"

"Okej, när du lägger upp det på det sättet så låter det väl som att vi har en deal då.", svarade Beatrice och anlade sitt allra mest insmickrande leende. Här gällde det att skapa tillit och bida sin tid.

Diktatorn tog med Beatrice in i labbet. Det var en undanskymd del av en stor hangar. Överallt på väggarna satt blinkande skärmar med märkliga siffror och tecken.

"Jag kan se att du är imponerad av min skärmar.", sade Diktatorn stolt och slog ut med armen. "Det är ganska många, som du ser. Det är för att vi är en högteknologisk nation med höga ambitioner."

"Oh ja. Väldigt imponerande.", svarade Beatrice med spelat intresse. "Så här många skärmar har vi inte ens i hela Sverige."

"Jaså inte? Ja, det här är förstås inte alla skärmar vi har heller. Vi har många fler på andra ställen. Säkert minst dubbelt så många. Vänta här så ska jag fråga."

Dikatorn tog upp en walkie talkie och pratade i den: "Ville Vessla kom. Är det inte så att vi har många fler skärmar på andra ställen än här?"

Efter ett tag fick han svar: "Lutter Månsson kom. Ja, det kan man lugnt säga. Det finns en skärm i nästan varje stad nu förtiden."

När diktatorn pratat i sex timmar om skärmar så fick han syn på ett vägguttag. Fyra timmar senare så visste Bea precis hur många vägguttag de hade i landet, och att de till och med hade ström i vissa.

"Vad tror du om ett lunchbrejk mistah? Me so hungy an tieeeeeeed! I jas wan som wice fo me taaaaaammy", sa Beatrice som äntligen lyckats få sig en syl i vädret.

"Tror du att det här är nåt skämt? Ser det ut som att jag ler? Det är väldigt viktigt att du lyssnar på mig och tar in all lärdom jag delar med mig av. Särskilt om du kanske en gång ärver min tron. Ja, nu sa jag det. Det var meningen att det skulle bli en överraskning men nu har du förstört allt!", svarade Diktatorn och rullade sitt runda huvud fram och tillbaka i en uppgiven gest.

"Får jag lov att föreslå en alternativ arvinge?", frågade Beatrice för att släta över sin lilla fadäs och försöka ta sig helskinnad ur situationen.

"Okej, vem då då?", svarade Diktatorn och kvävde en snyftning.

"Jag gissar att jag inte var den första personen ni valde ut som arvinge. Jag menar, visst, jag är en av de bästa i världen på latj men det finns de som är bättre. Och om jag själv skulle valt ut en arvingen så finns det egentligen bara en person som har vad som krävs. En person med ett hjärta av guld och ett par axlar av granit. Trumrulle. Ka dish. Ja, du har säkert redan gissat...Svenne. Vad sägs va?"

"Svenne? Ja, bannemaj. Ja, det kan faktiskt funka. Vilken otrolig vändning den här historien fick! Om jag skulle jämföra dig och Svenne vore det som att, ja som att, du vet, jämföra något väldigt dåligt mot något väldigt bra."

Otroligt nog så verkade hela Nordkoreahistorien lösa sig så här enkelt. Beatrice sattes sonika på ett plan hem. En resa som gick u.a.

"Herregud", tänkte Beatrice när hon åter befann sig i hemmets lugna vrå. "Där hade man kunna sluta sina dagar som kattmat i Nordkorea."

Nu gällde att inte bli passiv. Att snabbt harpunera ut sig själv mot nästa äventyr. Varje sekund i hängmattan var förlorad tid som aldrig skulle komma igen. Det gällde bara att hitta rätt tema. En inriktningt så att säga. Den som letar för brett efter latj trasslar lätt in sig, brukade Bea tänka.

Beatrice satte igång tv:n och började flippa genom sidorna på text-tv. Vad var det folk snackade om nu för tiden? Fanns det något där som kunde så ett frö av inspiration måntro?

Efter en timme fann hon det. På sidan 111. En rubrik som fick gåsuden att resa sig på henne: "Svenne och Lotta återförenade - ger sig in i politiken."