"Hahaha, din gamle räv. Trodde du att jag inte kände igen dig? Kom här Frasse så jag får känna på din lena lilla mage. Kille kille kill."

Frasse lät motvilligt Beatrice klia honom på magen och låtsades tycka om det. Han visste att hon aldrig skulle sluta tjata annars.

"Och vad har vi här då?", sa Beatrice och vände sig mot den gamle mannen bredvid. "Redo för äventyr?"

Mannen skruvade nervöst på sig och mumlade något osammanhängande till svar.

Beatrice vädrade svaghet. Hon ställde sig på tå framför mannen och sträckte sig upp och slickade honom i pannan. Sedan viskade hon: "En sak bara, innan vi går vidare. Har du dödat?"

"Ddddödat, ehrm. Hur menar ni då?", svarade mannen med darrande röst.

Beatrice sprack upp i ett stort leende. "Chilla vato! Jag driver med dig för tusan. Kram på det?"

Mannen pustade ut. Han var nära att erkänna ett riktigt grisigt mord, men hindrade sig som tur var.

Beatrice började paradera fram och tillbaka framför Frasse och Mannen.

"Okej soldater! Hör upp. Jag märker på er att ni är av precis det rätta virket. Vilsna själar utan framtidstro. Jag vill att ni under den närmaste tiden ska se på mig som både gud och latjledare. Ömsom vin ömsom vatten, så att säga. Och som ni säkert har förstått så finns det inga pengar att tjäna här. Jag förväntar mig tvärtom att ni kommer att ersätta mig för alla utgifter under den här resan. Jag kan vara dyr i drift och behöver ett stadigt intag av amfetaminer för att ens kunna fungera. Vem som står för vad får ni göra upp sinsemellan. Det lägger jag mig inte i. Har vi en deal? Hit med kardorna nu innan jag ångrar mig!"

Frasse och mannen sträckte tveksamt fram sina tassar och händer. De var för djupt inne för att dra sig ur nu.

"Okej, bara en sak kvar att reda ut. Namnfrågan.", sa Beatrice och vände sig mot mannen. "Hur gammal är ni herrn?"

"72."

"Tjingelingeling!", skrek Beatrice och svingade en vinflaska på honom. "I herrens namn döper jag dig till 72-åringen. Simsala bim. Och jag vill inte höra något tjafs om det nu. Jag vill gärna ta det lugnt när jag reser och inte fylla lillhjärnan med namn, namn namn. Hela tiden dessa jämrans namn! Klimpa klampa klompe liksom! Jag har fått nog!"

72-åringen gick med på namnbytet och svarade med ett leende. Han var van vid alias. Hans senaste chef hade kallat honom Malin så det här var ett stort steg i rätt riktning.

"Då ska vi se då. Om mina beräkningar stämmer så kommer det ta oss ungefär två år att gå till Schweiz. Och jag ska inte ljuga, den beräkningen drog jag rakt ur anus. Men min självkänsla säger mig att den borde ligga rätt nära sanningen. Så, vad säger ni? Redo att påbörja pilgrimsfärden?"

72-åringen nickade ivrigt. Han var stärkt av självförtroende efter att ha fått sitt nya smeknamn.

Frasse Frikadell såg på med förakt. "Jävla kiss ass", tänkte han. "Den där jäveln måste sättas på plats, första bästa tillfälle." Högt sa han: "Ja visst. Låt oss vandra hand i hand, tillsammans över ängar och mark."

"Jävla kiss ass", tänkte 72-åringen. "Den där jäveln måste sättas på plats, första bästa tillfälle."

"Vilka jävla dönickar.", tänkte Beatrice. Högt sa hon: "Utmärkt mina vänner. Då förkunnar jag nu att vandringen är inledd. Vem fixar första bumpen? Jag är så sjukt tjacksugen!"

Frasse tog fram sin lilla kottelur och låtsades slå ett telefonnummer. Han vågade inte erkänna att han inte hade någon tjackkontakt. Efter att ha väntat ett litet tag sa han: "Äh va fan! Jag får inte tag på min kran...han är ett sånt jävla pundhuvud. Ligger säkert och kolar vippen i nån snödriva. Skulle du kunna fixa första scoren, 79-åringen, eller vad fan du nu hette?"

72-åringen nickade lugnt. "Jajemen, en pulverdosa beställd. Vänta ni här bara så kommer jag tillbaka inom kort."

"Det ska bli mycket intressant det här.", sade Frasse till Beatrice när 72-åringen var utom hörhåll. "Han lär väl dyka upp med nåt fultjack. Jag råder dig att vara mycket försiktig. Jag litar inte på den jäveln."

"Äh, tagga ner va kotten. Han är lugn. Du tror väl inte att man blir 72 år nu förtiden utan prima kontakter i den undre världen?"

"Det återstår väl att se. Kom bara ihåg att jag varnat dig Beatrice. Den där gubben är skum, skum, skum.", muttrade Frasse Frikadell med Öppna Spjäll och sparkade upp lite grus med sina små tassar.

Efter en liten stund återvände 72-åringen med ett stort leender på läpparna. "Nu ska ni får se mina vänner! Här kommer jag med lite dundertjack. Jag kan garantera att det är riiiiiiiiktigt fina grejer! Wooohaaa! Brrrruuuupp!"

Det var tydligt att 72-åringen redan doppat fingrarna i syltburken och försett sig av rusmedlet. Frasse Frikadell, som nyss varit väldigt skeptisk, fick nu något längtansfullt i blicken. Han ville smaka.

"Fan, du ser sugen ut Frasse! Ska du ha dig en jävel?"

Frasse tog långsamt emot pulverdosan, med illa spelad likgiltighet. "Äh, en liten rackare kan man väl ta då. För gamla tiders skull."

Sanningen var den att Frasse aldrig testat amfetamin. Om han hade gjort det så hade det inte gått som det sedan gick...

Det är allmänt känt att man inte ska ge choklad till hundar pga förgiftningsrisk. Det är dessvärre inte lika känt att man heller aldrig bör ge amfetamin till igelkottar. Det spelar ingen roll hur rent det är. Efter ett litet kort intensivt rus fyllt av eufori så hamnar de genast i så kallad amfetamininducerad kottkoma. Ofta förkortat AIKK. Enda sättet att väcka en igelkott som hamnat i AIKK är att spruta in 2mg adrenalin rakt i det lilla kottehjärtat.

Denna information besatt 72-åringen då han ändock med glatt leende räckte över pulverdosan och erbjöd Frasse Frikadell att ta del av det vita kalaset. Frasse hade däremot inte tagit del av den här informationen. Han hade växt upp i skogen, långt ifrån alla syntetiska droger som storstadskottarna gärna snaskade i sig. Förutom amfetamin då.

"Ja men då tutar vi och kör då!", sade Frasse och skrattade nervöst samtidigt som han stoppade ner sin lilla nos i pulverdosan och drog ett djupt andetag.

Till en början hände ingenting. Sedan började han tjoa och tjimma som en berusad sjöman. "Jag är kapten Sjögurka!", skrek han. "Ge mig nycklarna till båten! Jag kör! Ut på haven ska vi! Segel eller motor? Segel eller motor? Båda! Vi ska till Madagaskar!"

Två minuter senare fick Frasse plötsligt något avlägset i blicken och så lade han sig raklång på rygg med tassarna utsträckta rakt upp i vädret. Det tog ett tag innan Beatrice förstod att han inte skämtade.

Beatrice satte sig på huk bredvid Frasse Frikadell och tog hans lilla stela kottetass i sin hand. Den var fortfarande varm så han var uppenbarligen vid liv.

"Vad har du gjort? Vad var det för fultjack du gav honom?", frågade hon 72-åringen.

72-åringen låtsades som att han inte kände till AIKK och svarade: "Det här är prima vara! Jag har ingen aning om hur han hamnat i kottkoma."

"Kottkoma?", frågade Beatrice snabbt. "Vad är det för något?"

"Oh eh, ingen aning." Han hade råkat försäga sig. "Det är väl ett uttryck bara, som paltkoma eller Pariskoma."

"Aha... Och Pariskoma? Vad är det?"

"Eh...Ett gammeldags uttryck väl? Har för mig att morfar slutade sina dagar i Pariskoma. Tror att han hade ett Eiffeltorn i anus som läkarna inte fick ut. Idag är det en rutinoperation, men på den tiden var det en dödsdom."

Beatrice tröttnade snart på 72-åringens trams och tog upp sin mobil och ringde sjukvårdsupplysningen.

"Syster Ann-Christine. Hur kan jag hjälpa till?"

"Jo, det är så här att min lille vän här verkar ha blivit lite medvetslös. Till saken hör att han är en igelkott."

"Igelkott säger du? Okej, då är det syster Bengt du ska tala med. Dröj kvar lite så kopplar jag dig."

Efter några minuters pausmusik hördes en nyvaken röst i luren: "Eeehrm. Syster Bengt här? Eller ja, eh ja det är syster Bengt här. Nån parvel som behöver hjälp?"

Beatrice återgav Frasses anamnes och syster Bengt förstod genast att det rörde sig om AIKK.

När Syster Bengt nämnde ordet koma för Beatrice blev hon rasande. Då förstod hon att 72-åringen mycket väl kände till Frasses belägenhet, och att han i allra högsta grad bar ansvaret för den samma.

"Din jäkla lymmel! Här har vi inte ens påbörjat vår vandring och du har redan försatt en av oss i koma. Du kan väl åtminstone vänta några veckor så att vi hinner bli lite varma i kläderna först. Hur löser vi det här nu? Syster Bengt? Är du kvar i luren? Hur löser vi det här?"

"Jo, alltså som jag just skulle komma till. Ni behöver stimulera det lilla kottehjärtat med en rejäl dos adrenlin. Gärna adrenalin från en Thomsongasell som levt hela sitt liv på vidderna och just blivit skrämd av ett vårtsvin, eller ja, det är inte så noga om ni inte får tag i det. Sen gäller det att ni tar en spruta med exakt 2 mg och sprutar det direkt in i det lilla kottehjärtat, eller ja, där i närheten i varje fall. Och om ni inte får tag i adrenalin så kan ni spruta in vad som helst, det är inte så noga. Det viktiga är att kottehjärtat blir stimulerat och er lilla vän väcks ur koman."

Beatrice vände sig mot 72-åringen igen. "Jaha ja, då hoppas jag att du har verktyg att lösa det här. Annars skallar jag dig så hårt att rättsläkaren blir tvingad att skriva dödsorsak: krossad av piano som släppts från hög höjd."

72-åringens svar tog lång tid. Det var uppenbart att han inte hade något emot den plötsliga uppmärksamheten och maktpositionen som han nu befann sig i. "Ja ja ja. Tål ni inte lite skämt? Jag har en EpiPen här i fickan. Ta det bara stilla och roligt."

72-åringen tog fram sprutan och stack nålen i Frasses väna lilla bröst. Efter några sekunder började han visa livstecken igen. Hans små tassar började springa i luften där han låg på rygg.

"Vänd på honom för guds skull!", skrek Beatrice.

72-åringen lyfte upp Frasse och satte ner honom rättvänd. Genast stack han iväg, likt en hjulburen leksak med fjädermekanik. Hans lilla kropp blev allt mindre och var till sist bara en liten svart prick i horisonten.

Beatrice drog en djup suck. "Alltså för satan! Frasse ska hit igen. Vi måste vara tre för det här! Är han inte här igen inom fem minuter så ställer jag bannemaj in hela skiten!"

Efter exakt fem minuter återvände 72-åringen flåsande med en jutesäck på rygg. Var hade han fått säcken ifrån? Det är det ingen som vet. En del har spekulerat om att han fann den i en reva i rymdtiden. Andra har till och med påstått att jag ljugit om jutesäcken och att den aldrig existerat. Men det måste jag å det bestämdaste förneka. Allt jag skriver här är fullständigt sanningsenligt och hämtat direkt ifrån hästens mun. Det har ni min garanti på.

I vilket fall; säcken innehöll som ni säkert redan räknat ut Frasse Frikadell med Öppna Spjäll. Han hade uppenbarligen inte slutat springa ännu för han sprattlade så att 72-åringen med nöd och näppe lyckades hålla säcken stilla.

"Så där ja. Här har ni honom. Var det något mer?", frågade 72-åringen då han hämtat andan lite.

Beatrice försökte klappa lite på säcken för att lugna ner Frasse, men det hjälpte föga. Han var ute på en rejäl resa och så var det med det. Inget annat att göra än att vänta.

"Nej, jag antar att det är bra så herr 72-åringen. Men hur länge måste vi vänta på att batteriet tar slut i den här kotten då? Jag är redan uttråkad. Kan du inte roa mig så säg? Gärna nu, innan jag får dåndimpen och smäller av som en smörgurka."

72-åringen började bolla idéer med sig själv men han hade svårt att koncentrera sig med Frasse sprattlande i säcken. Han hade aldrig varit bra på att roa folk på beställning men han ville inte göra Beatrice besviken. Särskilt inte nu när hans lilla prank med Frasse verkade ha landat snett.

"Ehrm, är det något särskilt du tänker på Eller bara något allmänt skoj?", frågade han försiktigt.

"Latj! Säger det dig något? Får du några associationer alls?", svarade Bea irriterat.

En svettdroppe syntes i 72-åringens panna. Den fick snart sällskap och började leta sin väg nedför 72-åringens fårade panna. Han försökte låtsas som ingenting och svarade så lugnt han kunde: "Jaså du menar latj. Jaha, ja det kan jag leverera såklart. Jag ska bara ehm förbereda lite här." Han tog upp sin ryggsäck och började leta på måfå efter något att roa Bea med. Svetten var nu så ymning att den skymde hans sikt.

"Jamen kolla här då! Tycker du inte att det här är skoj?", halvskrek 72-åringen och tog fram vad han hade fått tag i. En rakhyvel, med vilken han med darrande händer rakade av sina buskiga gubbögonbryn.

72-åringens ögonbryn singlade långsamt neråt och lade sig på säcken med Frasse Frikadell i. På något märkligt sätt verkade det lugnade på honom och han slutade genast att sprattla.

"Nämen se där. Gamla hundar kan tydligen...Och kolla på säcken. Det sprattlar inte längre.", sa Batrice. "Öppna upp så vi får se på den lilla krabaten."

72-åringen öppnade försiktigt säcken. Han var orollig för att Frasse skulle få en andra anding. Frasse låg alldeles stilla i säcken och kisade förvirrat med sina små knappnålsögon.

"Komsi komsi.", lockade Beatrice. "Kom lilla Frasse vännen. Allt är bra nu. Du verkar visst vara lite allergisk mot amfetamin men det är över nu."

Med darrande ben stapplade Frasse ut ur säcken. När han fick syn på 72-åringen så blixtrade det till ögonen, och med nyvunnen energi utbrast han: "Du där! Jag ska nog få min hämnd, gubbfan. Sanna mina ord! Hämnden skall bli ljuv."

"Skulle vi kunna påbörja vandringen nu kanske? Vem vet hur länge Schweiz finns kvar. Deras neutralitetspolitik har alltid vilat på skakig grund.", sa Beatrice otåligt.

"Ja, om du kan bara håller gubbfan i schack så är jag redo att låta tassarna jobba nu.", svarade Frasse.

"Tsss. Den som inte skämtar på en vandring den får heller inga russin i gröten, som min mor brukade säga. Jag har varit redo att börja gå sen jag föddes. Detta är mitt kall.", svarade 72-åringen hurtigt.

"Bra. Då så. Men då börjar vi då. Är det nån som har mat med sig förresten? Jag börjar bli lite hungrig."

72-åringen och Frasse började rota i sina ryggsäckar. Båda var väldigt måna om att vara den första att bjuda Bea på något hon uppskattade. Frasse hann först.

"Yes! Jag har en hel påse daggmaskar! Plockade dem bara för en vecka sen så de flesta lever fortfarande!"

Frasse insåg inte sitt misstag förrän han såg Beatrice äcklade min. I sin iver att hinna före 72-åringen glömde han helt bort att definitionen av föda kunde skilja sig mycket mellan olika arter. Generad försökte han skratta bort det:

"Hehe. Lite mask rensar magen...nej jag bara skoja. Vänta lite så ska jag plocka fram lite riktig föda."

Frasse hade inget annat ätbart i sin lilla ryggsäck men han låtsades leta medans han hoppades på att 72-åringen skulle komma med något.

"Oh herregud! Försöker du mata henne med mask nu också!", sa 72-åringen efter att ha låtit Frasse svettats en stund. "Nej, kom hit här Beatrice så ska du få lite himmelsk renskav. Den är tillagad av min mor, 110-åringen."

Efter att Beatrice smörjt sitt krås med 72-åringens renskav rapade hon högt och utbrast: "Det där var bannemaj den bästa skaven jag satt tänderna i. Skicka vykort till 110-åringen och tacka!"

72-åringen försökte dölja sin belåtenhet men lyckades inte kväva sitt överlägsna leende.

"Jaha, ska vi gå nu nån gång då?", frågade Frasse. Hans tidigare förlägenhet hade övergått i irritation. "Vi har råttan inte hela dan på oss! Jag skulla gärna påbörja den här gåsvandringen nån gång!"

"Ta det lite lugnt va lille vän. Nu är det spjälka, spjälka, spjälka som gäller! Renskav smälter man inte på en eftermiddag. Jag skulle nog gärna sova en stund nu om det är okej med er?", svarade Beatrice.

Utan att vänta på svar så satte sig Beatrice på en bänk och slöt sina ögon. Frasse suckade så ljudligt hans små lungor tillät.

Eualia von Ankspegel den femte vankade otåligt av och an i korridoren. Hon befann sig utanför Detektiv Galli Galli Gollis kontor. Han hade låtit väldigt kryptisk över telefon. Sa bara att han hade nyheter som bäst levereras mellan fyra ögon. Sanningen att säga så var Galli Galli Golli något förtjust i Eualia och hoppades på en kram, eller åtminstone en klapp på kinden, när han gav henne de goda nyheterna. Han hade nämligen, efter fyra års letande, äntligen fått upp ett spår efter hennes dotter Beatrice. Just nu stod han framför spegeln på sitt kontor och försökte få bukt med sin begynnande flint. Han ville inte ge sken av att han försökte kamma över den men ville heller inte visa den helt i sin nakenhet. Han ville att det skulle se spontant ut. Som att det bara var vinden som blåst håret över flinten. Galli Galli Golli hade bett sin sekreterare att till varje pris hindra Eualia från att stiga in på kontoret innan han gav henne klartecken. Ljudet av Eualias arga klackar mot golvet utanför dörren stressade Galli så att hans händer darrade för mycket för få rätt på håret. Det fick bli hatt. Något tillgjort men det fick duga. Han satte på sig sin Stetsonhatt och indikerade på sin lilla manick på skrivbordet att han var redo att ta emot besök.

Dörren slogs upp och Eualia von Ankspegel den femte stegade in. "Nå, vad är det nu för nyheter ni har Galli? Ut med språket! Och ta för guds skull av dig den där urlöjliga hatten! Jag bryr mig inte om din flint har jag ju sagt."

Galli Galli Golli sjönk ihop bakom sitt skrivbord. Tillintetgjord. Det här skulle ha blivit hans ögonblick av triumf, då han för första gången hade positiva nyheter angående Eualias dotter. Han såg tidningsrubrikerna framför sig: "Fiasko på detektivbyrå. Exklusiva bilder på Galli Galli Golli med sin löjliga hatt.". Och så de obligatoriska kommentarerna ifrån mannen på gatan: "Kolla in idioten! Man kan nästan se flinten genom hatten!"

"Nå...har du några nyheter eller du tänker bara sitta och sura?", Eualia var otålig.

"Ehrm...", fick Golli fram till slut. "Jo, jag har nyheter. Din dotter befinner sig i Sverige. Hon har påbörjat en glädjevandring till Schweiz för att leta upp er. Den här informationen har jag fått ifrån en mycket pålitlig källa. En så kallad mullvad. Eller ja, spion om man så vill."

"Nämen gud så spännande! Kan du inte skicka ner ett plan att hämta upp henne då? Låter ju som rena dumheterna att vandra hela vägen! Glädjevandring! Hah, jag har då aldrig hört på maken. Vandrar, det gör bara den som inte har råd att flyga. Min dotter förtjänar bättre än så. Seså, skicka Cessnan! Jag skulle gärna ha henne här till eftermiddagsfikan."

Samtidigt i Sverige så vaknade Beatrice efter att sovit några timmar på parkbänken. Frasse hade under hela tiden vankat otåligt av och an och muttrat för sig själv. Han gillade inte när saker och ting inte gick enligt plan. Den här oannonserade tuppluren gjorde att de skulle bli tvugna att tjäna in den här tiden på annat sätt.

Beatrice sträckte på sig och gäspade ljudligt. "Jaha mina vänner. Vem är redo för glädjevandring? Om inte berget kan komma till Bea så får Bea komma till berget. Eller hur va?"

"Ja, tro grävligen att vi är redo.", svarade Frasse snabbt. "Kom nu då."

72-åringen hade hållit sig lite avsides under tiden som Beatrice sovit. Han smusslade med något. När han såg att Bea vaknat stegade han fram och började prata.

"Jo jo. Klart vi ska gå. Men vi måste väl inte ha hur bråttom som helst. Det finns väl saker att göra innan. Har vi till exempel kommit ihåg att sätta locket på brunnen? Och husdjur? Hur är det med det? Måste vi skriva lappar om hur de ska skötas kanske? Det brukar alltid vara minst en katt som envisas om att bara äta specialföda."

Det var uppenbart att han förhalade avresan. Men varför?