Fan vad härligt, tänkte Beatrice. Svenne var i sitt esse. Hans geist gick inte ta miste på. Det lyste om honom som att han svalt ett tomtebloss.

"Fan vilken schwung du har i personligheten!", skrek Bea ut i sin förtjusning.

"Ja, jag vaxar pungen än om man säger så."

"Det märks verkligen!"

"Tycker du det? Fan vad snällt av dig."

"Ehrm...", skogsharen harklade sig. Han kände sig utanför. Det krävs inte mer än två för att dansa tango, men nu var de ju tre. Ett dilemma. Olösligt? "Jag finns. Jag har känslor. Jag accepterar inget mindre än min fulla rätt som varelse."

"Äh, lugna ner dig haris.", sade Svenne lugnande. "Bea och jag går way back, ska du veta. Det är som att återse en gammal bro man ofta spatserat över."

In i gläntan steg plötsligt en direktör med fejkad ölmage. Han vaggade långsamt fram och tillbaka. Alla tystnade och stirrade förundrat.

"Tillväxt!", skrek direktören. "Det är vad alla vill ha. Det är ett jävla tjat."

"Är du riktigt säker på det, gubbe lilla?", frågade Bea från ryggen på en zebra. Hon red ända fram till direktören och böjde sig ner när hon sade det.

Direktören blev förskräckt. Han hade aldrig fått mothugg förr. I hans värld höll alla med. Det fanns inte utrymme för diskussion.

'"Där fick du nåt att bita i.", sade Svenne som vädrade morgonluft när han märkte hur konfunderad direktören blev.

Skogsharen blev totalt nipprig av den tryckta stämningen så han började hoppa på stället. Högre och högre för varje hopp. Han var längre och längre tid i luften. Och plötsligt var han borta. Ett sista högt skutt bara. De andra i sällskapet höll andan. Skulle han aldrig landa igen? Svaret var nej.

"Jaha, där flög han sin kos. Det var väl väntat, antar jag.", sade Svenne och ryckte nochalant på sina krumma axlar. Ingen märkte det.

Två brevduvor möttes plötsligt i Beas blickfång. De bar båda på en hemlig last. Den ena hette Gambi och den andra hette Bambi. Beatrice visste av någon anledning om det så hon sade:

"Ey! Bambi! Ge mig ditt brev va. Jag är så sjukt nyfiken på vad det står!"

Bambi stannade upp och stirrade argt på Bea. "Nej du! Har du inte hört talas om brevhemligheten! Den är skyddad utav grundlagen. Jag tar inte lätt på grundlagen."

"Kom igen din jävla paragrafryttare. Ge mig en snabb glutt bara så ska jag ge dig frö."

"Bah, frö. Jag har så mycket frö att jag badar i det. Varje morgon går jag ut och bränner ett ton frö bara för att roa mig. Jag är alldeles frövild..."

Beatrice befann sig plötsligt i en tunnel. Hon rörde sig framåt i jäktat tempo. Hon hade en tydlig känsla av att vara förföljd men vågade inte vända sig om.

Tunneln var upplyst av kulörta lyktor med jämna mellanrum. I slutet av tunneln möttes Bea av en praktfull barockspegel. Där kunde hon nu, utan att vända sig om, se sin förföljare.

Det var en vit, lång och mycket smal katt. Katten räckte fram en tass i en tiggande gest och sa: "Hey mister."

Beas tidigare rädsla rann av henne som vatten på en gås. Hon vände sig långsamt och dramatiskt om mot katten och svarade: "Tänk att jag är så trött på såna som er! Ni bara tar och tar, och ger inget igen."

"Mister...?", svarade katten med sin allra mjukaste stämma och lade sitt långa och mycket smala huvud på sned.

Katten märkte att dess taktik inte bet på Beatrice så den bestämde sig för att lägga korten på bordet och släppa fasaden.

"Okej, jag ska levla med dig. Som du kanske vet så är jag en ganska känd influencer men ja, det går trögt för tillfället. De jäkla sponsorerna vägrar betala mig."

Bea visste mycket väl vem det var, Kattla från bloggen Tengil, och hon var inget fan. Hon såg framför sig hur Kattla och hans influencerkompisar festade hela nätterna till tonerna av Darin - Money for nothing.

"Stick på en Darinkonsert innan jag ger dig på moppe!"

Kattla lydde och gick på konsert. Han drack sig full och käkade gräs hela natten. När låten Money for nothing spelades så lyfte taket. Konserten kryllade av influencers.

"Får jag spekulera fritt? Får jag det?"

En väldigt bekant röst hördes plötsligt bakom Beas vänstra öra. Hon vände sig om och fann sig öga mot öga med sin gamla filosofilärare.

"Ehrm, ja du får spekulera. Varför skulle jag motsätta mig det?", svarade Beatrice.

"Kan det möjligtvis vara på det viset att man aldrig riktigt saknar båset förrän kon är tömd? Ja på mjölk då, naturligtvis. Det är en känsla jag har, som jag inte riktigt kan nå."

"Din iaktagelse är skarp. Om än något naiv. Låt mig vända på steken och föreslå ett alternativ. Kan det möjligtvis vara på det viset att som man bäddar så ligger man i? Ja sängen då, naturligtvis. Kalla det en känsla om du vill men jag kan bara inte nå den riktigt."

Beatrice log stort och vänligt mot sin gamla lärare och tänkte att jägaren har blivit bytet. Handskarna var av, tärningen var kastad och fan var uppe på torra land och spatserade omkring som ingenting.

"Satan satan satan!", Bea fick plötsligt bråttom. Hon hade glömt en bulle i ugnen på våning fem.

"Var ligger våning fem?", frågade hon en förbipasserande kråka som var på väg till våning åtta.

"Krax, ingen jävel vet var våningarna ligger här. Jag är på väg till våning åtta och har varit det i tre månader. Krax. Kan du ringa mig när du är på våning fem? Mitt nummer är krax, krax och krax."

"Ja självklart kan jag det.", svarade Bea och skrev numret i stjärnorna. Sedan gick hon in i hissen och tryckte på den enda knappen hon såg där. Den var helt omärkt.

Hissen började krånga och svänga av och an. Det gick inte att avgöra om den rörde sig eller inte. Efter ett tag hördes en röst från en högtalare. "Har ni problem med hissen?"

"Ja, jag har problem! Jag ska till våning fem men det finns inga siffror här. Hjälp!"

Just som Bea skrek på hjälp så vaknade hon och stirrade rakt in i ögonen på lastbilschauffören Leif som med nöd och näppe lyckades hålla fordonet på vägen.

När chauffören återfunnit fattningen slogs han av att han ännu inte frågat Bea vart hon var på väg. Han hade kört fyra timmar i sträck och låg bra till i sitt eget schema.

"Ehm, har du sovit gott?". Utan att vänta på svar lade han till. "Jo jag tänkte, du har inte sagt var du ska. Vi är just nu i höjd med stugbyn där jag brukade tillbringa somrarna när jag var liten. Du skulle sett vad vi hade skoj. Jag har två bröder förstår du. Ibland var det lite bråkigt men det är ju som det ska."

"Jajajajaja, jag hör. Jag ska av här. Jag är framme!", svarade Bea med en sömndrucken och irriterad stämma.

Leif tittade förvånat på Beatrice. De var mitt på motorvägen med tre kilometer till närmsta avfart. "Är du verkligen säker på det? Jag kan inte stanna lastbilen här förstår du. Då ryker körkortet fortare än du hinner säga kartoffelstrudelpudel. Ja, jag skojar förstås. Det är ju inte ens ett riktigt ord."

"Men för helvete! Sakta ner bara, så rullar jag ut."

Efter att Beatrice rullat några varv där i vägkanten så borstade hon av sig lite grus och började målmedvetet vandra mot Raymonds bar och MC klubb. Hon tänkte att det inte kunde vara allt för långt kvar nu. Antagligen hade det här varit ett utmärkt tillfälle att ta upp mobiltelefonen och ringa på hjälp men Beatrice ägde ingen mobil. Hon litade inte på något hon inte kunde se. Att skicka osynliga signaler genom luften var ren strunt i hennes tycke. Om hon hade tänkt efter lite till så hade hon sannolikt börjat misstro ljud i allmänhet också. Även det var ju en osynlig signal som nådde örats hörselgång och via trumhinnan omvandlades till magiska signaler i hjärnan. Lyckligtvis tänkte hon aldrig så långt.

Tre timmar passerade. Beatrice hade saktat in farten och lunkade nu vägen fram i makligt tempo. Emellanåt, när hon skymtade en särskilt lockande lastbil, sträckte hon upp en loj tumme och vinkade nochalant. En och annan tutning hade hon fått men ännu ingen som stannat. Solen var nu på väg ner så hon började snegla efter tiggarläger eller gryt där hon kunde tillbringa natten.

Då for plötsligt Raymond förbi.

Raymond tvärnitade med sin hoj och svängde runt när han fick syn på Beatrice. Han körde fram till henne och lyfte på visiret.

"Hallå din gamla hora!", skrek Raymond och skrattade hjärtligt. "Det var fan på tiden."

Bea förstod att det rådde en lite mustig jargong i sånahäringa gäng så hon tog absolut inte illa upp. Här gällde det bara att ge igen med samma mynt.

"Nämen tjena din lilla bäverkuk! Har du runkat hela dan eller, du ser jävligt blek ut."

"Hahaha. Bra där Bea. Det är väl okej att jag kallar dig Bea?"

"Visst är de det. Och du då, vill du bli kallad bäverkuk eller bäverfitta?"

"Äh, lägg av va. Jag trodde vi hade en etablerad gräns här. Nu tyckte jag att du gick lite över den. Vetefan om jag inte rentav känner mig lite kränkt. Jo det gör jag fan ta mig. En ursäkt hade inte suttit fel, om man säger så."

"Äsch, jag bara latjar med dig. Lite får du tåla för fan."

Samtidigt som Bea sade det hoppade hon upp på motorcykeln bakom Raymond och skrek: "Mot Sherwoodskogen din jävla bäverfitta!!!"

Raymond lyckades svälja sin förtret och körde Bea mot klubben under tystnad. Beatrice kände att stämningen var lite tryckt så hon försökte liva upp det hela med en rolig historia.

"Hörrudu Raymond. Jag har en liten saftig gåta till dig. Vet du vad som är hårigt, brunt och luktar riktigt illa?"

Raymond svarade inte utan bara stirrade tjurigt mot horisonten.

Bea lutade sitt ansikte intill Raymonds öra och viskade långsamt: "Din...pphhheehihi...bäver...hgghhahah...fitta...hahahahaha"

"Nej nu får det fan räcka!" Raymond tvärnitade med motorcykeln och slängde av sig hjälmen i vägkanten. "Ska vi slåss, så slåss vi då!"

"Okej, förlåt förlåt. Jag trodde att jag hade övertaget. Jag tar tillbaks allt igen. Vänner? Ska vi tumma på det?"

Beatrice lyckades efter många om och men få Raymond att lugna ner sig igen. Det visade sig att just bäverfitta var ett öppet sår för honom. Han hade varit mobbad som barn och olika varianter av just b-ordet var dessvärre väldigt vanligt förekommande. Bea lovade att hon hädanefter skulle hålla sig till mer värdeneutrala glåpord, så som fittnylle och/eller rövskaft.

Så kom de iväg igen till slut och efter en händelselös färd rullade de in på innergården på Raymonds Bar och MC klubb. Raymond hade meddelat de andra i smyg för att överraska Beatrice och nu stod alla medlemmarna uppställda så att de bildade en allé längs infartsvägen. Tyst, lite blygt och staplande kunde deras röster höras i den officiella klubbsången:

"Banditer och rövare välkomna äro. Vi skiter väl i vart din skuta den bäro. Utan tvekan och utanför lagen. Glider vi framåt som vättar på dagen. Följ gärna med, följ gärna med, men bara om du vill. Din duuuuuummaaaa siiiiiilll. Dam di dam. Hurra, hurra, hurra."

När sången klingat av infann sig genast en obekväm tystnad. Ingen verkade riktigt veta vad nästa steg var. Beatrice var den första nya medlemmen sedan -93 då Fet-Olle gick med i gänget och då hade ledaren hetat Lennart.

En lustig historia med den där Lennart förresten. Han avled plötsligt 2003 i en tragisk könsrakningsolycka. Eftersom det var Lennarts adoptivson från Congo kinshasa, Lassie, som rakade hans kön varje morgon var det många som beskyllde honom för olyckan. Lassie bedyrade dock sin oskuld och det hela rann sedermera ut i sanden.

Efter Lennarts död uppstod ett så kallat ledarvakum. Vem skulle ta hans plats? Många trodde nog att det skulle bli Lassie, han var väldigt makthungrig, men efter olyckan var det en hel del som började tveka. En av dem var Raymond, som även själv börjat leka med tanken på att anta ledarrollen. Efter en dags grubblerier kallade han till sig alla medlemmarna, utom Lassie, och erbjöd sig att leda klubben. Beslutet klubbades snabbt igenom och Lassie meddelades via flaskpost.

Beatrice var den som först bröt den obekväma tystnaden. Hon hade något viktigt att säga. Högtidligt vecklade hon ut ett gammal pergamentpapper och läste högt för den förbluffade församlingen:

"Kära vänner. Det har kommit till min kännedom att idag den 2 oktober är det exakt 36 år sedan en mycket fin och latjo människa vid namn Mia fördes till den här jorden av en kosmisk stork. Jag har själv aldrig haft nöjet att träffa denna underbara person men jag har bara hört goda saker om henne. Hennes skönhet ska tydligen vara något i hästväg och vi ska inte tala om vilket fantastiskt flöde hon har i sin hjärna. Synapserna spelar harpa så vackert att änglarna gråter av hänförelse. Ja, så jag föreslår att vi tillsammans i denna sal skall sjunga We shall overcome."

Och så stämde de gamla knuttarna ännu en gång upp till en sång. Denna gång ekade det över nejderna och hos alla knuttar fanns bara en tanke medan de sjöng: "Vem fasen är Mia och vad har hon med den här historien att göra?"

Efter Beas högtidliga uppläsning övergick stämningen snabbt i översvallande glädje och någon av knuttarna skrek ölfest för full hals. Detta var startskottet till ett två dagar långt fylleslag. Både alkhol och amfetamin flödade på klubben så ingen behövde sitta oklädd.

När festen börjat klinga av gick Beatrice och lade sig att sova i en lada. Den var full av får och hö så det var inga problem att hitta en bekväm liten hörna att slumra i.

Tjugo timmar senare väcktes hon av en grupp män i vita lakan som långsamt vandrade runt henne och mumlade: "Grodan, grodan, grodan..."

Männen som var närmast lyfte upp Beatrice och lade henne över sina axlar. Sedan gick de långsamt ut ur ladan och runt till baksidan av klubbhuset. Med yrvakna ögon såg Bea något som såg ut som en liten kyckling upphängd i snören. "Vankas det månne grillfest?", tänkte hon för sig själv och smackade belåtet med läpparna.

"Vi har samlats här idag för att ta del av vår helt nya initieringsritual. För att bli en fullvärdig medlem av Raymonds Bar och MC klubb måste personen i fråga möta sina demoner och vandra genom skärselden med högburet huvud. Framför oss hänger en vanlig ätlig groda som vi låtit doppa i ett bad av lysergsyradietylamid. Vi skulle nu vilja be dig, Beatrice, att kyssa grodan."

Besviken på att det inte vankades mat, men ändå nyfiken, så närmade sig Bea grodan med putande läppar. "Komsi komsi lilla vännen. Mamsi ska bara ha en liten pussiluss."

Grodan försökte vända bort sitt lilla huvud när den såg Beatrice närma sig. Att bli doppad i syra och upphängd i snören var vardagsmat, det fick man tyvärr räkna med som groda i dagens Sverige. Sexuella övergrepp däremot, det accepterande han inte längre nu efter #frogtoo.

Bea, som helt hade missat #frogtoo, pussade grodan med ett högljutt smack. Till en början hände ingenting. Beatrice såg sig omkring efter reaktioner från de lakansklädda männen runt henne och möttes av kvävda fniss. Det var uppenbart att de försökte hålla ett visst mått av allvar och högtidlighet.

Så plötsligt började hon känna en viss vibration. En liten oskylidg jordbävning, helt utan förödande konsekvenser. Världen omkring henne började långsamt suddas ut och efter en blinkning sögs hon in i ett svart hål för att sedan skjutas ut på andra sidan i ett regnbågsfärgat hav. Hon guppade långsamt framåt driven av strömmen. Då och då kom nyfikna delfiner fram och nosade på henne. Delfinerna var inte helt definierade, de var mer former som uppstod och försvann om vartannat. Beatrice kände på sig att de var rosa. När hon försökte sticka fram handen för att klappa en av delfinerna så kände hon plötsligt Martin Timells hår. Det var strävt mellan fingrarna. Hon tittade mot handen för att se efter ifall håret åtföljdes av den sedvanliga hjässan, men icke sa nicke. Håret svävade fritt, en tupé i nollgravitation, och Bea visste att det här var förutbestämt och precis som det skulle vara.

Beatrice resa i det undermedvetna gick vidare. Pepparkorn såg hon, de var överallt. Pepparkornsögon? Ja, så var det. Steglitser omringade henne och fläktade behagligt med sina små vingar. En av fåglarna svävade framför hennes ansikte. Detta var tydligen en ledare av något slag.

"Vad önskas, o store ledare?", frågade Beatrice vörnadsfullt.

"Kviddevipp. Ge mig dina pengar! En liten donation bara. Kvitter. Rakt ner i min ficka. Annars jävlar! Tjirp.", svarade ledarsteglitsen hotfullt och fäktade med sina lilla näbb i luften.

"Jasså minsann, du har inte lärt dig att skilja på mitt och ditt du? Kom och ta dem om du kan då.", svarade Bea och knäppte till fågeln på näbben så att den störtade rakt ner i en lövhög.

Plötsligt befann sig Bea bredvid en struts. Strutsen hade begravt huvudet långt ner i sanden. Beatrice hörde att den ropade något så hon närmade sig försiktigt för att försöka höra.

"Hmmgfdg. Neeer. Födelse!"

Bea närmade sig ännu mer och hörde då plötsligt tydligt. Det var som att rösten kom infrån henne själv.

"Du måste ner hit för att påbörja operation pånyttfödelse! Förlossning pågår! Jag berättar mer på andra sidan."

"Vad tusan är det för vanvett?", tänkte Bea när hon lydde strutsen och stoppade ner sitt huvud i hålet. "Måtte det bara finnas mer än rawfood på andra sidan!"

På andra sidan var allt lila. Beatrice låg på rygg och tittade upp mot himmeln. Det hon såg var något som liknade ballongdjur som blåstes upp och ändrade form. Det underliga var att varje djur hade perfekt symmetri. Vem det än var som blåste upp ballongerna så var det en perfektionist ända ut i fingerspetsarna. Sällan hade hon sett det gyllene snittet tillämpas på ett så smakfullt sätt.

"Det här måste fler få se", tänkte Bea. Och så kom hon att tänka på strutsen, eller var det en stork? Vart hade den tagit vägen måntro?

"Umm ursäkta. Herr Struts?", sade hon lite försiktigt för att inte störa ballongformationerna.

"Strutsen här, chiefen. Det var fan ta mig på tiden att du tittade in. Gillar du ballarna?"