Den gamle mannen, som förövrigt hette Pipetto, bjöd på pannkakor tills både Beatrice och Ursula storknade. De var båda rörande överens om att det var de godaste pannkakorna de någonsin smakat. Mätta och belåtna sjönk de bakåt i sina stolar och uttryckte samtidigt sin tacksamhet till Pipetto som lyste av stolthet. Hade han rent av en tår i ögat? Det var svårt att se i halvdunklet i den lilla stugan.

"Det här får vi göra om.", sa Ursula till Pipetto och log.

"Ni anar inte vad det värmer en gammal mans hjärta. Ni har livat upp min dag så mycket att jag känner mig i tacksamhetsskuld till er. Skulle ni möjligtvis kunna tänkas ta er an ett litet skattletaruppdrag? Generös hittelön utlovas givetvis."

Ursula översatte snabbt frågan till Beatrice. Det fanns bara ett svar. Ett rungande ja.

Pipetto tog de båda kvinnornas strålande entusiasm som ett ja, redan innan de hade hunnit svara. Och han fortsatte:

"Utmärkt. Låt mig berätta lite om den här skatten för er. Den är egentligen inget märkvärdigt som sådan. Bara några kilo guld och ädelstenar som gått i arv i min familj genom flera generationer. Jag skulle uppskatta värdet till omkring fyrtio tusen miljarder. Men åter till själva sakfrågan. Vår familj har alltid haft som tradition att den äldste sonen i varje generation gräver upp sin fars skatt vid dennas bortgång och sedan själv begraver den igen på ett säkert ställe."

Ursula översatte efter hand åt Beatrice. Deras båda hakor var långt nersänkta efter att ha hört vilket oerhört värde det var fråga om här. Pipetto tittade upp och väntade efter varje mening för att vara säker på att de hängde med.

"Även jag grävde upp min faders skatt och begravde den igen på ett säkert ställe. Sedan var det tänkt att jag också skulle få en son och berätta för honom var den var nergrävd. Dessvärre har jag varit så upptagen med att förfina mina pannkakor att jag aldrig haft något intresse av fortplantning och med åren har skatten fallit i glömska. Jag har inte tänkt på den förrän nu när ni var så vänliga här idag att jag ville ge er något. Men jag kan inte för mitt liv minnas var den är begravd."

"Men nån liten humm om var den ligger begraven måste du väl ha!", svarade Ursula. "Hur gammal är du egentligen? Det kan väl inte vara så länge sedan du begravde skatten?"

"Nej, det är väl egentligen bara några veckor sedan men jag använder mig av något som kallas för 'rensa-minnet-tekniken'. Ni kanske har hört talas om den?"

Ursula översatte åt Beatrice och sedan skakade de båda på huvudet.

"Okej, låt mig förklara. Jag är av uppfattningen om att minnet är begränsat, förstår ni. Att det bara går att lagra en liten mängd viktig information. Så innan läggdags varje dag så försätter jag mig i ett meditativt tillstånd och tränger ut alla ovidkommande intryck från dagen. Just den dagen då jag begravde skatten så hade jag gjort ett stort genombrott i utvecklandet av min pannkakssmet, så jag var helt enkelt tvungen att välja vilken information jag skulle lagra. Och det var ett lätt val för mig, ska ni veta. Pannkakor är mitt liv."

"Men kunde du inte bara ha skrivit ner det då?", nästan skrek Ursula till svar.

När Ursula hade lugnat ner sig så drog hon Beatrice till sig för att konferera. Det här var kanske inte så enkelt som de först hade trott.

"Okej Bea. Vad föreslår du? Ska vi anta uppdraget eller tror du att det är en vild gåsjakt? Innan du svarar så vill jag bara tillägga att min pappa var CIA. Så, nu är det sagt. Vad sägs?"

"Det här kanske låter lite konstigt men jag känner lite att vi är i tacksamhetsskuld till den gamle mannen. Det han bjöd oss på idag var mer än bara pannkakor. Det var något upphöjt, gudomligt nästan. Jag skulle snarast likna det vid en religiös upplevelse. Vi sög Jesus kuk idag, kan man säga.", svarade Beatrice med något drömmande i blicken.

"Du har så rätt. Minns du det jag nämnde innan om att min pappa var CIA? Jag tror att det kan komma jäkligt väl till pass. Jag har fortfarande kvar hans gamla telefonbok, fylld av nyttiga personer för dylika ändamål. Ett av min pappas många expertområden var just att lokalisera gamla nergrävda sjörövarskatter. Men berätta inte det för någon för då måste jag tyvärr döda dig, eller likvidera som min pappa brukade säga."

Så blev det besämt då att Ursula och Beatrice tog sig an uppdraget. Beatrice var glad, Ursula var glad men gladast av dem alla var Pipetto.

"Hur är det nu man börjar en skattjakt?", frågade Bea Ursula.

"Man börjar med att ringa Uffe såklart."

Ursula såg så nöjd ut med sitt svar att Beatrice inte kom för sig att fråga om vem denna Uffe var. Antagligen någon av hennes pappas gamla CIA-polare, tänkte hon.

"Det kan låta lite underligt nu när jag pratar med Uffe här. Men snälla, vad du än gör, avbryt mig inte. Då kan han bli mycket upprörd. Och det vill du inte vara med om."

Ursula tog upp sin telefon och började ringa. Efter några signaler gick samtalet fram. Beatrice hörde bara Ursulas del av samtalet.

"Kuling...Undulat...Kuling...Enbär...Nutid. Ja, det är jag...Ja, det stämmer...Jaså du har lyssnat?...Det stämmer, Beatrice ja...Tror du inte?...Ska vi inte chansa? Man måste väl chansa?...Nej nej, såklart inte...Uffe vet bäst...Nej, oj förlåt...Kalebass!...Kalebass?"

"Okej, Pipetto. Ut med språket nu. Vem är du?", sa Ursula lugnt efter att ha avslutat samtalet med Uffe.

Pipetto skruvade nervöst på sig och flackade med blicken. "Ursäkta? Vad menar ni?"

"Enligt väldigt goda källor är du inte den du påstår dig vara. Pannkaksreceptet har du fått från den svenske skådespelaren och kocken Per Morberg. Är det inte så?"

Beatrice, som fortfarande inte hade lärt sig italienska, snappade ändå upp namnet Per Morberg och tänkte att nu börjar det lossna. Kanske är det inte så svårt att lära sig ändå. En del ord verkade ju vara samma som på svenska.

"Öh...sirap? Vill du ha det på kakan? Det...ja, en del gillar det. Jag gillar det. Sylt...sylt? Klasssssiskt....", svarade Pipetto förvirrat och såg sig om efter en flyktväg.

Beatrice greps plötsligt av en oemoståndlig lust att sjunga. Hon visste inte var detta infall kom ifrån, sången måste ut bara. Hon harklade sig försiktigt och tog ton:

"Vi gratulerar, hej hoj tjing tjong tjing tjong. Och leva ut i hundra år minst."

Ursula stirrade förvånat på henne. "Vad sysslar du med?!"

Beatrice svarade med fortsatt sång: "Med blommor och blad, ja vi gratulerar. Vem då? Vem då? Vem då? Jo Mia. Hurra. Hurra. Hurra. Hurra."

"Vad i helvete var det där?", frågade Beatrice rakt ut utan att förvänta sig något svar. "Fasanen vet vad som flög i mig."

"Okej, om vi skulle kunna återgå till ordningen nu kanske?", sa Ursula irriterat. "Jag förstår att du inte förstod vad jag sa till Pipetto precis men det visade sig att han inte är den han sa sig vara. Uffe gjorde en utförlig bakgrundskoll på honom via sina CIA kontakter. Det är en riktigt sjuk jävel vi har att göra med här. Vi ska nog vara glada för att vi undkommit med livet i behåll så här långt."

"Oj är det så illa!", svarade Beatrice. "Eh, var är han förresten?"

De såg sig om efter Pipetto men han var spårlöst försvunnen och ytterdörren stod på glänt. Han verkade ha utnyttjat förvirringen under Beas spontansång till att fly. Kvar fanns bara en svag doft av bränt smör.

Ursula började leta runt efter ledtrådar till vem det var de hade att göra med egentligen. "Kolla här i bokhyllan Bea. Det är fan ta mig bara Per Morberg kokböcker överallt. Vad är det här för en? 'Morberg gräddar plättar - alla jagar vättar', vilken urlöljig titel!"

Trots idogt letande fann de inga ledtrådar till Pipettos riktiga identitet. Huset var helt rensat på personliga ägodelar. Det var uppenbart att han var ett proffs.

"Nej, vad säger du Bea? Ska vi ta några pannkakor och dra? Det här leder ingen vart."

"Så trist alltså! Just när vi börjat få korn på lite latj. Vad tusan gör vi nu då?"

"Jag hittade en karta över området. Det ser ut som att det ska ligga ett skyddsrum här i krokarna. Lite urban exploring skulle kanske sitta fint?"

"Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Vad väntar vi på? Lämna de där äckliga pannkakorna. De är säkert kontade med feces ändå. Har du sett något toalettpapper här? Nej, just det. Han använde pannkakor..."