Beatrice hade alltid känt att hon hade ett högre syfte med sin vistelse här på planten. En outnyttjad potential som bara väntade på att upptäckas. Kunde möjligtvis ett liv inom politiken stilla hennes framgångstörst? Det kändes för tillfället mycket troligt att så var fallet. Nu gällde det bara att så snabbt som möjligt ta sig till toppen. Målet var riksdagen. Alla medel var tillåtna.

"Svenne-Partiet. Hur kan jag hjälpa till?"

Beatrice hade letat upp ett nummer till Svenne och Lottas partikansli.

"Du kan ju börja med att räcka över luren till Svenne. Vi har bizznizzz att avhandla förstår du, lilla pöjk.", svarade Bea otåligt.

"Jag är ledsen men jag har strikta order om inte släppa fram några som helst samtal till The Big Dog. Hans tid är helig. Om du vill så kan jag försöka boka in en tid med Lotta. Hon är visserligen The Small Dog men allt går ändå igenom henne i slutändan."

"Bah! Ungjävel. Jaja. Boka in en tid nu då för fan. Namnet är Bea. Jag går hemifrån nu. Svennes tid helig...det var bannemaj det dummaste jag hört! Hej med dig!"

På Svenne-Partiets högkvarter rådde febril aktivitet. Det var bara fyra år kvar tills nästa val och ingen tid fick gå till spillo. För närvarande var det ett partimanifest som absolut måste skrivas. Det var Svennes innerliga önskan. Tio punkter skulle det innehålla. Precis som Moses stentavlor.

"Who let the dogs out?!", skrek Beatrice när hon klev in genom dörren. "Who who who?"

Tystnaden lade sig som en våt filt över hela kontoret. I ett hörn satt någon och kvävde en snyftning. Alla viste att just den låten var strängeligen förbjuden och belagd med hårda straff för den som ens råkade nynna på melodin. Det var bland det första man lärde sig efter att ha gått med i Svenne-Partiet.

"Va i helvete!!!!", hördes en röst bakom en stängd dörr med texten: "The Big Dog"

Dörren smälldes upp med ett brak och ut steg The Big Dog Himself aka Svenne. "Vem i helvete är det som vågar sjunga på den låten?? Har inte jag varit extremt tydlig så säg? Har jag inte tagit upp det här på varje veckomöte sen vi drog igång partiet? Är det verkligen någon här som suktar efter en näsbränna efter att ni sett vad jag gjorde med Jorndolf häromdagen? Han lär inte sätta sin fot i det offentliga rummet igen om man säger så. Nå.Vem var det? Ut med språket!"

"Doggy doggy dog man! Är det så man hälsar på en gammal vän?", svarade Beatrice lugnt. "Det var inte igår!"

Rummets hakor föll till golvet där de landade i de äggskal de alla så ofta smugit runt på. De hade aldrig hört Svenne tilltalas på det här sättet. De visste inte vad som skulle hända nu men säkert var att det skulle utdelas näsbränna. Näsbrännornas näsbränna därtill.

"Beatrice?", svarade Svenne osäkert. "Näsbränna...?", lade han till med darr på rösten.

När Svenne börjat förlika sig med tanken på den uteblivna näsbrännan så övergick ilskan och förvåningen i en acceptans av situationen. Nu när Beatrice hade anlänt så var han ingalunda längre The Big Dog Himself. Det var ingen idé att försöka kämpa emot denna naturkraft. Det gällde bara att försöka rätta in sig i ledet och hoppas på en position som Little Dog.

"Beatrice! Vilken otrolig ära och stort nöje det är att få se dig här i vårt lilla högkvarter. Vi är alltid öppna för voluntärer ifall du skulle vilja ära oss med ditt stöd."

De andra partikamraterna i rummet som hittils hållit andan släppte nu ut en gemensam suck. Detta var tydligen någon Svenne kände sedan tidigare. Någon som han hade stor respekt för, och kanske till och med fruktade. Uppenbarligen någon de skulle behöva fjäska in sig hos.

"Nu var det annat ljud i skällan ja! Haha.", svarade Bea glatt. "Svenne din gamla räv! Kom här så jag får rufsa om din lilla kalufs! Otroligt vilken volym du har fortfarande! Fan minst en meter i diameter!"

"Jag har två ord åt er mina vänner: Världsherravälde!"

Efter att ha uttömt alla artighetsfraser hade Beatrice tagit över rummet. Hon stod nu framför en stor whiteboard. Partikamraterna satt samlade på stolar i en ring runt henne. Svenne satt på golvet vid hennes fötter. Lotta sågs inte till.

"Och hur ska vi nå dit undrar ni kanske nu? Jo, vi ska ha en brainstorming! Hjärnstorm! Det finns inga dumma förslag. Bara skrik rakt ut när ni kommer på nåt så skriver jag det här på tavlan. Se så, var inte blyga! Hjärnstorma!"

"Ehrm. Hårt arbete?", sa en försiktig liten herre efter att det varit tyst en stund.

"Struntprat!", skrek Bea till svar. "Hårt arbete...haha hur tusan skulle det hjälpa? Bättre kan ni! Vad säger du Svenne? Nåt måste du väl ha att komma med där under allt hår?"

"Vi måste vara tuffare mot brott!", skrek Svenne efter att ha funderat en stund. "Vi måste samarbeta med SD bakom kulisserna men utåt måste vi ta avstånd från dem!"

"Bra. Nu börjar det likna nåt.", svarade Bea och klappade händerna lite lätt. "Du har fattat vinken. Vi måste göra en Uffe! Jag har redan bett reklamavdelningen ta fram en affisch på dig där du står framför en brinnande bil i förorten med korsade armar. Bildtexten är work in progress men jag tänker mig nåt i stil med: Svenne - inte bara axlar, en sjuhelvetes massa muskler också. Ledordet är styrka. Vi måste få dig att framstå som en stark ledare. Flörta med den gamla Hitler-drömmen osv. Det är det folk gillar nu förtiden. Så, fler idéer eller kan jag gå ut och fira nu? Mitt jobb här är klart. Jag återkommer om fyra år för att hålla i trådarna."

På vägen ut från kontoret höll Beatrice upp sin hand för att high fiva. Ingen mötte kardan.

I en bar satt en man och läppjade på en White Russian. Det var hans favoritdrink. Det gick inte en dag utan att han tänkte på denna drink. Inte alla barer behärskade den men just här så var den nära nog fulländad. Han satt alltid ensam och drack. Sällskap distraherade från smakupplevelsen och förtog njutningen. Det hände ibland att andra bargäster försökte starta en konversation men då var han alltid väldigt tydlig med att han inte var intresserad. Att hålla upp en hand och se åt ett annat håll brukade vanligtvis räcka. Så inte den här gången. I flera minuter hade det nu suttit en märkbart berusad kvinna bredvid honom och pratat om överlevnadsstrategier i händelse av atomkrig. Hon verkade inte uppfatta någon av hans mer och mer desperata signaler. Hon bara pågick.

Mannen gav till slut upp och reste sig för att gå. Kvinnan tog då tag i hans krage och satte ner honom på barstolen igen.

"Neh neh lilla gossen lilla. Inte skaaa duuuu välla gå redaaaan? Ska du inte sitta här i Beas knä?"

Mannen avböjde vänligt men bestämt Beas enträgna närmanden och begav sig ut i natten. Bea såg sig nu om efter ett nytt byte. Någon som kunde erbjuda stora mängder latj.

I slutet av baren satt en liten gubbe och vinkade. Han hade sett hur Beatrice lämnats åt sitt öde och såg nu sin chans. Han var en så kallad andrafiol. Han var aldrig någons förstahandsval, men ett naggande gott andrahandsval. Det hade han hört flera gånger.

Bea ignorerade först vinkadet helt. Gubben verkade för angelägen. Något skumt var antagligen i görningen. Sedan tänkte hon ett varv till. Skumt skulle kunna likställas med latj om man hade lite tur. Det var kanske ett psykfall, och det var alltid intressant. Hennes fantasi började skena. Fanns det inte ett institut utanför stan? Kunde det vara att han var en förrymd patient? Det brörjade vattna sig i munnen på henne, så hon vinkade tillbaka.

Gubben närmade sig försiktigt. Han kände sig som en jägare på savannen. En oväntad rörelse och villebrådet skulle ana oråd och fly för att aldrig mer återses. Långsamt, långsamt, ett steg i taget. Huvudet rakt och stilla som på en uggla.

"Är det ledigt här?", frågade gubben nochalant då han äntligen kommit fram till Beatrice i baren.

"Koko bello?", svarade Bea och roterade ett pekfinger mot tinningen på sig själv.

"Ursäkta?", svarade gubben försiktigt. Han anade att det var någon sorts test. Han var van vid att bli testad. Detta var ingenting nytt.

"Från institutet? Schizzzooooo?"

Då förstod gubben att det var en dårjagare det var frågan om. Han hade sedan länge en överenskommelse om att om han stötte på en dårjagare så skulle han vidarebefodra kontakten. Hans bästa vän satt nämligen på institutet sedan många år tillbaka. Antagligen inspärrad för gott. Det var någonting med trädgårdsmöbler som tog an mänskliga skepnader och jagade honom genom skogen.

"Måste fånga alla! Spionera! Snoka! Gör vad som krävs! Jag väljer att lita helt på din fina anor här. Fingrarna glöder. Peener sjuder. Det lackar mot jul."

"Hörru! Är det där smittsamt? Jag känner en läkare i Mariefred! Han bor helt i Gustaviansk stil. Omätbar läkarkunskap alltså!"

Beatrice stod och blickade ut över en stor gräsmata. Den var full av människor i klungor som förde djupt engagerande konversationer med sig själva.

"Ska du vaska allt det där guldet själv? Jag har drabbats av guldfeber så jag skulle hemskt gärna vilja hjälpa till. Bara några timmar, sen måste jag hem. Tomma stolar jobbar inte."

"Då var det dags för eftermidagschocken allihopa! Kom kom kom. Hallå! Ja, hit ska ni. Greta väntar där inne. Ta det lugnt. En och en nu."

En vitklädd kvinna med röd hatt hade plötsligt materialiserat sig, mitt bland alla klungorna på gräsmattan.

Kvinnan var överstesjuksköterska på Björksäters hem för sinnesslöa och allmänt apatiska personer. En instution i trakten som legat på samma plats i minst 100 år. Ingen visste riktigt när det byggdes eller av vem. En del spekulerade i om det rentav kunde ha utomjordiskt ursprung. Beatrice var här för att möta gubben i barens bästa vän.

Bea gick fram och presenterade sig för överstesjuksköterskan. Hon berättade att namnet var fru Andersson. En upplysning som Beatrice genaste lade på minnet, och lika snabbt glömde bort.

"Jag skulle möta en man här. En riktig dåre tydligen.", sade Beatrice efter avslutade artighetsfraser.

"Jaha. Det är bara att välja och vraka. Vi har en del riktiga psykfall här på hemmet. Fick in en riktigt bredaxlad jävel här igår som går runt och skriker Boomerang! dygnet runt. Tjatig som fan. Honom får du gärna ta med dig. Det är bara några papper som behöver skrivas på.", svarade fru Andersson.

Beatrice glömde genast sitt riktiga ärende och svarade med ett kvävt leende: "Go on..."

Överstesjuksköterska fru Andersson förde Beatrice till den Boomerangsjungande mannen. Beatrice synade honom från topp till tå. Sedan bad hon fru Andersson om en nål. Ett önskemål som tillgodoseddes på momangen. Fru Andersson var uppenbarligen glad över att till synes äntligen bli av med denna enerverande patient.

"Är det månne Svenne vi har att göra med här?", frågade Bea mannen och log ett knipslugt leende.

Han slutade genast sjunga och började ivrigt nicka. "Det det det...det kan du lita på! Boooooomeraaang serru!"

"Så de här axlarna är helt äkta alltså?" Beatrice tog tag i mannens axlar och skakade honom kraftigt. Han flög fram och tillbaka som en löst stoppad korv.

"Ja ja ja. De är bombäkta! Tvättäkta! Slululuttatataa skaaaakaaaaa!"

"Så då skulle du inte ha något emot ett litet test då?" Beatrice höll fram den blänkande nålen hon fått av fru Andersson.

"Vadå för jäkla test?", svarade mannen med spelad självsäkerhet. Han anade vad som var på gång så fort han fick syn på nålen.

"Stå still här bara. Rör du dig så får du skylla dig själv."

Mannen började skrika Boomerang igen. Bea tog fram nålen och stack den snabbt som en ninja först i mannens vänstra axel och sedan i den högra. Till en början märktes ingenting men efter en stund började mannen krympa. Hans tidigare så breda och imponerande axlar skrumpnade ihop och blev högst ordinära. Hans tröja började hänga över honom. I takt med att han krympte så tystnade Boomerang-skriken allt mer. Till slut stod han där ihopsjunken och skamsen.

"Aha!", utbrast Beatrice triumferande. "Var det inte det jag misstänkte! En Svenne-bluff. Nå, vad har du att säga till ditt försvar?"

Väldigt tyst, knappt hörbart, svarade mannen: "Jag är din pappa." Sedan kollapsade han på marken i en hög av för breda kläder.

När mannen vaknat till liv igen så krävde Beatrice honom på en förklaring. Och han började berätta:

"Okej, det här kan låta lite långsökt men ända sedan jag fick reda på att jag var din pappa, för sisådär 30 år sedan, så har jag förberett den här dagen. Jag har hela tiden varit vid din sida, lite som Jesus, men jag har inte riktigt vågat avslöja mig själv innan. Jag tänkte att om du lärde känna mig först så skulle det bli en mindre chock för dig. Jag vet att du verkligen gillar Svenne så när jag hörde att du var på väg hit så satte jag ihop en liten plan. Ja, jag klädde ut mig helt enkelt. Och sedan spelade jag galen och skrev in mig här på institutet i förhoppning om att du skulle höra talas om mig och tro att jag var Svenne. Ingen dålig plan egentligen, om det inte vore för de här billiga axelkuddarna. De var de bäst jag fick tag på med så kort varsel. Om jag bara hade haft mer tid så hade jag kunnat beställa ett par riktigt fina online. Det finns axelkuddar som är perfekta avgjutningar av Svennes egna axlar och det går till och med att få dem specialgjorda för att passa perfekt över ens egna axlar.

Så, nu vet du allt Beatrice. Jag hoppas att vi ska kunna ta igen förlorad tid nu och bli bästisar. Vad säger du? Ska vi boka en resa till Fjällen?"

Fjällresan bokades men var tvungen att ställas in. Under tiden de väntade på att den skulle bli av hann Beatrice tröttna på sin pappa och ge sig av för att leta latj på annat håll. När vi nu tar vid berättelsen igen så befinner hon sig hängades i en klippa med bara en hand. Helt utan säkerhetslinor. Hur hamnade hon här? Fortsätt läsa så ska jag försöka förklara på lättläst svenska.

Bea gladdes först över sin nyvunna fadersgestalt. Hon förstod nu att Svenne fungerat som ett substitut under alla år. Som en förebild hon alltid försökt leva upp till. Nu när hon nu funnit sin riktiga pappa kände hon sig först lite löljig över att ha idoliserat Svenne under alla dessa år. Hennes riktiga pappa hade visserligen klena axlar, men kanske kunde hon nu finna nycklar och ledtrådar till saker i sin egen personlighet som hon alltid undrat över var de kom ifrån. Hon började med att ställa frågor.

"Okej pappa. Svara snabbt på de här frågorna! Om du fick välja, skulle du då hellre förkorta din armar med femton centimeter eller gå runt med en enorm bakdel?"

"Självklart förkorta armarna. Jag har redan funderat på att göra det. De är alltid i vägen när jag är ute på stan. Jag vet aldrig var jag ska ha händerna om jag t ex måste stanna vid röd gubbe."

Och så fortsatte Beatrice att ställa fråga efter fråga i flera timmar. Hon blev mer och mer missnöjd med svaren. Kunde det här verkligen vara hennes riktiga pappa?

Det var något som inte riktigt stämde. Beatrice kände sig lurad. Om det här nu var hennes riktiga pappa så måste det ha varit något som gått fel i själva tillkomsten. På något sätt hade hans tillsynes usla gener ändå kunnat ge uppkomst till något så otroligt som henne själv. Kanske fanns svaret att söka hos den andra personen som bidragit till hennes genuppsättning.

"Nej, det här funkar inte!", skrek Beatrice till sin pappa och reste sig upp.

Han hoppade till av förskräckelse. "Jag är ledsen om jag är en besvikelse för dig."

"Ha! Det är bannemaj bara förnamnet. Jag har då aldrig stött på maken till en mer menlös människa. Det finns ludd i min navel som har ett rikare inre liv än dig. Jag förstår det bara inte. Men okej, låt gå för att du är min fader då. Men vem är då min moder?"

"Eualia von Ankspegel den femte, eller fjärde. Jag minns inte riktigt. Men oj vilken underbaraste vackraste kvinna! Jag har dock inte sett röken av henne de senaste tjugo åren, men så vitt jag vet så lever hon och har hälsan. Sist vi talades vid så bodde hon på ett spa i Schweiz. Jag kan ge dig adressen om du ämnar söka upp henne. Hälsa bara från mig. Jag har kvar hennes minkodling ifall hon behöver den. Hon älskar minkpälsar, förstår du."

Jaha då var det dags att ge sig ut på vägarna igen. Beatrice skred genast till verket med att författa en tidningsannons. Ett dylikt äventyr företogs med fördel i sällskap. Det gällde att finna personer av det rätta virket.

Dagen efter stod det att läsa i tidningen:

"Here ye, here ye! Se hit du äventyrare. Se hit du orädda ökenvandrare. Har du barnasinnet kvar och en stark längtan efter latj? Då har jag ett oslagbart förslag för dig. En glädjevandring från Sverige till Schweiz. Ja, du läste rätt. En glädjevandring. Om jag får min vilja igenom och lyckas sätt ihop mitt drömgäng så kommer vartenda dag att bli en gåva. Jag kommer att hålla uttagningar i stadens bibliotek på lördag klockan 15.00. Alla som dyker upp bjuds på kaffe och rufs i håret. Ja, hår är viktigt för mig. Flintisar göra sig icke besvär. Vi ses! Hälsningar från Beatrice."

Kön utanför biblitoket ringlade sig lång. Klockan var ännu bara 12 och det var tre timmar kvar till Beatrice utfästa audition. Det såg ut som att reslusten hade drabbat hela staden efter att de läst annonsen.

Beatrice bestämde sig för att göra lite stickprov i kön. Ingen visste ju hur hon såg ut, och att det var henne de stod och väntade på.

"Vilken enastående kö va?", sa Bea till en intet ont anande man en bit bak i kön.

"Ehrm. Jo. Ja, den är ganska bra men jag tror den har mer att ge. Vi får se fram emot tre-snåret."

"Eh okej. Men måste väl vara en ganska formidabel kvinna den där va? Vad eh, hette hon nu? B...nånting."

"Berit, tror jag. Ja, hon är nån sorts upptäcksresande antar jag. Oss emellan. Jag är bara här för att köa. Har termos och allt. Tror att det är likadant för de flesta här. Vi börjar bli ett gäng nu. Vi köare. Är du också medlem eller bara hangaround?"

Beatrice skakade på huvudet till svar. Det här kunde väl inte vara sant.

Här var goda råd dyra. Beatrice såg ut en lång herre och hoppade upp på dennes axlar.

"Finns det någon här som inte är en köande dönick? Någon med lite framåtanda och tåga? Någon som bara lever för latj?", skrek Beatrice ut över kön.

Tystnade lade sig över kön. En liten stund passerade. Sedan gick de, en efter en. Till slut stod det bara två personer kvar. Den ena var en tunn man i 78-års åldern med päronstop. Den andre var en igelkott. Ålder: I sina bästa dar. Namn: Frasse Frikadell med Öppna Spjäll.

Bea ögnade snabbt igenom utbudet. Hon synade dem båda från topp till tå. Det fanns material att jobba med här, alltså. Det kunde rentav vara så att hon funnit sitt drömgäng.

Beatrice låtsades som att hon inte kände igen Frasse. Hon gick fram till honom och sniffade ljudligt i luften.

"Roll-on eller stift? Och sträck på dig soldat!"

"Ser du inte vem det är?", svarade Frasse bestört.

"Jag upprepar frågan en gång till. Långsamt den här gången. Roll-on eller stift?"

"Lägg av för helvete! Du vet att jag inte har några armhålor. Jag är för fan en igelkott!"

Den tunne mannen stod bredvid och betraktade skådespelet under tystnad. Han bidade sin tid. Här gällde det att trampa lätt för att inte väcka uppmärksamhet.