"Va er de som sker?" En mycket upprörd kvinna närmade sig Beatrice med stora steg.

"Ursäkta? Går det att ta om det på ett språk man förstår? Är det din gosse det här? Kan du kanske få tyst på honom i såfall? Det finns få saker jag hatar så mycket som gråtande gossar.", svarade Bea. Återigen tog hon i lite mer än vad hon hade tänkt.

"For saeden! Ja, det er min dreng. Du ska veta hut, Sting."

"Sting? Jag försökte precis förklara för den här lilla gossen att jag inte är Sting. Är du lika dum du? Vad är det för ställe jag hamnat på? Jag vill bara hitta ett adoptivbarn. Snabbt och lätt. Jag trodde Danmark var ett civiliserat land och inte fyllt av en massa idioter som er."

Kvinnan bara skakade på huvudet och gick därifrån, för sin inre syn såg hon sina Stingskivor stå i lågor.

Det var inte första gången någon misstagit Beatrice för Sting. Det var något med hennes internationella utstrålning.

"Nej, det är jag icke!", svarade hon strängt. Lite strängare än vad hon hade tänkt. Det var det danska språket som gjorde henne aggresiv.

Personen som ställt frågan var en liten pojke på 10 år. En så kallad gosse. Gossen började gråta när han hörde Beas stränga svar.

"Men va fasen! Förlåt då. Men det är väl ändå en jäkla skillnad på mig och Sting nu förtiden. Har du sett hur dåligt han åldrats? Hans hår är ju inte ens i närheten av mitt."

Gossen bara snyftade till svar. Han förstod inte ett ord av vad Beatrice svarat. Det enda han uppfattade var Sting, så han förmodade alltjämt att hon var Sting men att han var trött på gossar som kom fram och frågade om han var Sting och därför var så irriterad.

Efter att mannen hade gått satt Beatrice kvar i djupa tankar. Hon kände sig okaraktäristiskt moloken. Hon brukade vanligtvis strunta i andras åsikter. Särskilt helt okända människor på tåg. Men det var något med vad mannen hade sagt. Hon hade ju faktiskt hört det förr. Det där med moralisk kompass. Det var är ändå en ganska viktig egenskap hos ett adoptivbarn. Hon hade nästan tagit för givet att alla barn hade en moralisk kompass.

"Nästa station Köpenhamns huvudbangård. Köpenhamn nästa!", hördes från högtalarna i tåget. 

Beatrice hade inte ens märkt att de redan passerat över bron. Fortsatt tankspridd steg hon av och begav sig mot Istedgade. Kanske skulle hon bara ta sig en lille, lille pilsner först innan hon påbörjade adoptivjakten. En grön Tuborg. Hon var ju ändå i Danmark. Man måste ta seden dit man kommer. Dock var hon inte sådan som gick in på första bästa pub och satte sig, som en idiot. Nej, att välja rätt pub krävde lite finess. Om den inte kändes rätt redan från utsidan så var det bara att gå vidare. En ny möjlighet väntade alltid runt hörnet.

"Undskyld, er du Sting?"

Beatrice stannade upp och vände sig om. Var det någon som tilltalade henne?

Herren nickade och tog in vad Beatrice berättade. Efter en lång tids tystnad tog han till orda.

"Adoptivbarn ja. Det är ingen lek det där. Jag antar att du är medveten om att adoptivbarn i regel helt saknar moralisk kompass?"

"Ja, jag har hört.", svarade Beatrice. "Men så illa kan det väl ändå inte vara? Du ska väl inte smolka ner min glädjebägare nu va?"

"Jag talar av egen erfarenhet. Jag är själv adoptivbarn, förstår du. Lycka till att få mig att lyfta ett hederligt finger. Min han består av idel krokiga fingrar fyllda av syltrester från alla burkar jag petat ner dem i."

"Är det inte bara så att du sitter där och är missunnsam nu? Avundsjuk på min babylycka?"

"Tro vad du vill.", svarade mannen snabbt. "Nu har jag inte tid med dig mer. Jag ska smida ränker. Adjö."

Efter många om och men satt Beatrice till sist på tåget mot Köpenhamn för att där införskaffa ett stycket adoptivbarn. Hon hade utarbetat en plan i huvudet. Hon skulle börja på Isteegade. Bara gå gatan upp och ner och skrika: "Börn?". Det betydde barn på danska, det hade hon kollat upp. Förhoppningsvis skulle hon höra en viskande röst från en gränd och där möta upp en med en dansk barnförmedlare. Hon var dock noga med att allt skulle gå rätt till så hon skulle direkt fråga om vad förmedlaren hade för certifikat och garantier för att barnen inte var kidnappade på något sätt.

"Du ser nöjd ut du!", hördes plötsligt en röst från sätet mittemot. "Det är inte ofta men ser så nöjda personer nu förtiden. Får man lov att fråga varför? Jag är själv otroligt missnöjd av mig, förstår du. Inte ens spriten hjälper längre."

Beatrice tittade upp och mötte blicken på en tanig insjunken liten herre med sliten kostym.

"Jaha, det är så tydligt? Jag trodde jag satt och kvävde mina leenden. Det handlar om liv och död, kan man säga. Jag ska till Danmarks huvudstad för att adoptera ett barn. Kanske från Kina. Etiskt, givetvis."

Beatrice kände sig anklagad på något sätt. Trodde de inte att hon kunde hantera ett barn eller vad var det frågan om? 

"Jag ska nog visa dem", tänkte hon. "Jag ska skapa ett eget barn! En exakt replika av mig själv. En klon!"

Men var skulle hon få tag på någon som kunde hjälpa till med en sådan sak? Var det inte fortfarande tabu och moraliskt fel att klona människor i det här landet? Sådant nonsen. Men om det inte gick här så måste det väl gå någon annanstans? Kina, såklart. Men det är ju så sablars långt bort. Danmark kanske? Ja, det lät mer rimligt. Det fanns säkert någon liten klinik på Istegaade där man snabbt kunde droppa in och få en klon medans man väntar. Ja, Danmark fick det bli.

"Över bron! Nu jäklar kör vi!", skrek Beatrice och började kolla tågtabellen.

"Fnys.", svarade Beatrice. "Ni spelar svårfångade förstår jag. Ni är förstås inte enda barnhemmet i stan. Hur vore det om jag tog mitt pick och pack och styrde kosan mot en av era konkurrenter?"

Tanten bakom skrivbordet skakade på huvudet. Sällan hade hon skådat sådan enfald.

"Just det. Nu var du inte så kaxig längre va? Så, fram med ungarna nu. Och, som sagt, gärna en kines.", fortsatte Bea. "Jag har inte hela dan på mig. Chop chop."

"Om det är så du känner så tror jag nog att vi gör bäst i att skiljas åt här och så får jag önska dig lycka till.", svarade tanten till slut.

Beatrice muttrade och svor men lämnade motvilligt barnhemmet till slut med oförättat ärende. Tanten, hon spillde ingen tid utan började direkt ringa runt och förvarna sina kollegor i barnhemsbranschen om att det var en dåre ute på krigsstigen.

Till Beatrice stora besvikelse så var barnen inte redo för henne. De hade inte ens blivit informerade. Istället blev hon visad till ett litet trångt kontor där det satt en sur äldre dam bakom ett skrivbord. Kontorets väggar var fyllda av bilder på glada adoptivföräldrar med sina nya barn. "Här ser ni mig snart.", tänkte Bea.

Tanten reste sig inte upp för att hälsa utan bara pekade mot en liten pinnstol som stod mittemot skrivbordet. Beatrice satte sig långsamt ner och sökte tantens blick.

"Så det är här the magic happens?", sa Bea med ett leende. "Skulle man kunna få se på utbudet? Varona alltså? Eller barnen kanske man säger på fackspråk?"

Tanten svarade med en illa dold suck och tog sedan till orda.

"Jag tror att du måste ha blivit felinformerad någonstans här. Det är ett väldigt stort åtagande det här med att adoptera. Du får vänta, fylla i papper, gå igenom kontroller...det är inte bara att kliva in här och hämta upp ett barn."

Efter flera dagars olidlig väntan så kom då måndagen äntligen. Beatrice tog på sig sin allra finaste söndagsväst och begav sig till barnhemmet Blåsippan. Förväntan låg i luften. Var det här dagen då hon äntligen skulle få sig ett alldeles eget adoptivbarn. Precis som Brad och Angelina. Så här nära Hollywood hade hon aldrig varit.

"Hejsan svejsan i lingonskogen.", sa Beatrice genom en fönsterruta i barnhemmets reception. "Jag är här för en så kallad konslutation. En mindre formalitet, om jag förstått saken rätt. Räknar faktiskt med att ha ett barn med mig hem idag om allt känns rätt. Det är väldigt viktigt för mig att det känns rätt. Både för barnet och mig. Kemi och så vidare. Är det bara att stiga på?"

Personen i receptionen hade blivit varnad om att de skulle få besök av någon som kanske inte hade alla tomtar hemma men hon blev ändå något överväldigad. "Ehrm. Ja, välkommen. Beatrice är det, eller?"

"I egen hög person. Mor Beatrice kanske till och med. Om jag får tillåta mig själv att gå händelserna lite i förväg. Är alla redo för mig? Barnen då alltså?"

"Okej.", svarade Terese med misstänksamhet i rösten. "Vill du göra en donation kanske? Eller hur hade du tänkt dig?"

"Nej, gud nej.", svarade Beatrice snabbt. "Jag har inga pengar. Jag tänkte mer om jag kanske kunde ta hem en liten krabat. Att föda upp som min egen liksom. Gärna en kines om det finns?"

"Oj, nej så enkelt är det. Det är en lång process att få adoptera. Vi kan inte bara lämna ut våra barn till vem som helst."

"Men sakta i backarna nu. Jag är inte vem som helst. Jag är en viktig medlem av samhället som betalar skatt och latjar runt som alla andra. Om det är karaktärsvittnen ni behöver så kan jag ordna fram det ska ni se."

"Okej, vi kan göra så här att jag bokar in en konsultation med en av våra handläggare här då och så tar vi det därifrån. Är måndag klockan tio bra?"

"Blåsippans barnhem. Det här är Terese. Hur kan jag hjälpa till?"

Beatrice hade lyft luren och slagit numret till första bästa barnhem. Hennes planer var lösa. Tänkte han skulle ta det som det kommer.

"ja, hej...mitt namn är Bee..rit. Jag undrar lite om er värksamhet här. Vad är det ni gör exakt?"

"Hej Berti. Jaha, ja det är ganska många olika ansvarsområden vi ar här men vårt främsta fokus är barn. Vi ger dem ett tillfälligt hem här i väntan på kunder, eller adoptivflöräldrar som man säger i den valiga världen. Här så föredrar vi att kalla dem för kunder. Är ni kanske, kund själv?"

"Kanske det kanske, Jag är mycke inne på att göra en insats nu förtiden. Att hjälpa mänskligheten lite."

Efter många om och men så beslutade sig Beatrice och Ursula för att skiljas åt. Det var slutlatjat för den här gången. De lovade båda att hålla kontakten, men bytte inte kontaktuppgifter med varandra.

Beatrice flög hem till Sverige för att vattna sina växter. De hade vissnat.

"C'est la vie", tänkte Bea. "Växter, det köper man hur enkelt som helst."

Svårare var det med latj. En ständig jakt. En villrådighet infann sig snabbt efter hemkomsten. Hade hon barkat upp för fel träd hela livet? Sökt efter latj på fel ställen. Fanns det kanske latj att finna i filantropins värld? Var det inte dags att hon, Beatrice, gav tillbaka till samhället. Vinna folkets kärlek och så vidare.

Beatrice tog upp telefonkatalogen och började bläddra. "A...avfallshantering...asfalt...B...biltvätt...barnhem...Barnhem? Hmm..."

"Nästa ättestupa går av stapeln 2033. Återkom gärna då om ni inte ämnar stanna här hos oss. Nu är jag trött och tänker gå och lägga mig.", svarade Pipetto och gick ut ur rummet.

Ursula översatte återigen åt Beatrice som blev väldigt besviken över beskedet. "2033!? Det är ju en evighet tills dess! Vem vet om jag ens är i livet då. Eller i landet. Jag är troligtvis i Grekland 2033."

"Ja, det här var ju lite av en besvikelse.", höll Ursula med. "Vad säger du? Ska vi sjappa? De här nazisterna var mycket tristare än vad jag trodde. Inte alls samma karisma som game Adolf."

Sagt och gjort. De lämnade bunkern och gav sig ut i friska luften. En något pinsam tystnad uppstod nu emellan dem. Vad skulle ske härnäst? Skulle deras vägar skiljas här? Var det kanske rentav bättre om var och en sökte sin egen lyckas smed?

Pipetto lade nu alla korten på bordet. Han berättade att han var bunkerns långa arm, med uppdrag att värva intet ont ananade personer till National-Socialismen. Och i det långa loppen att även få dem att flytta in i bunkern, helst frivilligt. Deras födelsetal var historisk låga så de var i stort behov av personer som kunde hjälpa till att upprätthålla populationen.

"Vi är lite inspirerade av Hitler här, kan man säga. Vi försöker skapa en ras av übermenschen.", sa Pipetto och log. "Inte för att vi på något sätt tror oss kunna tävla med der Führer.", tillade han snabbt.

"Fascinerande.", svarade Ursula för att för att verka intresserad. "Men nu firar ni alltså Lucia?"

"Ja, det är mest för barnens skull. Det blir ganska långtråkigt här inne så vi försöker liva upp stämningen med olika aktiviteter. Förra veckan hade vi Gåsamiddag. Mycket uppskattat bland de äldre. Kul för dem att göra något kul innan ättestupan också. Vi är ju ganska pragmatiska här nere, som ni säkert förstår. När du når icke-fertil ålder så har vi inte så mycket nytta av dig längre. Vi har ju inte oändliga resurser liksom.", svarade Pipetto och skrattade till.

Ursula översatte åt Beatrice efterhand som Pipetto pratade. När hon fick hör om ättestupan utbrast hon: "Jisses! Kan du fråga när de tänker köra nästa gång?"

Efter ett tags famlande i tunneln kunde de äntligen se hur det började ljusna. Längs väggarna i korridoren satt tända oljelampor som spred ett oväntat hemtrevligt ljus.

När korridoren tog slut så öppnade den upp sig i ett stort rum med imponernade takhöjd. Det var ingen skitbunker det här inte. Uppenbarligen konstruerad för någon höjdare inom partiet. Mitt i rummet stod en gran. Ingen liten skitgran det heller. Minst fyra meter hög. Granen var klädd i flaggor med hakkors och små änglar med Hitlers ansikte påklistrat. Runt granen dansade och sjöng ett Luciatåget. Ett ganka unikt Luciatåg därtill, alla hade brun rock på. Uppenbarligen utklädda till pepparkaksgubbar.

"Så vi möts igen. Välkomna ska ni vara."

En man kom emot dem. Han kändes väldigt bekant men det var svårt att se i halvdunklet.

"Känner ni inte igen mig? Det är Pipetto. Han med pannkakorna, ni vet. I den lilla stugan."

Beatrice och Ursula tittade på varandra och gapade. Det här var oväntat. Men bådade ändå gott på något sätt.

"Okej då. Jag släpper väl in er då. Men lova då att ni kommer bete er som tvättäkta nazister. Inga skämt om Hitlers upprörda mage. Här nere talar vi om der Führer med vördnad och respekt. Ni kommer väldigt lägligt förresten. Vi har precis börjat fira lille-Lucia, till minne av sankta Carin. Görings första fru som ni säkert känner till. Från Sverige var hon."

Ett ljudligt klick hördes då porten till bunkern låstes upp. Ursula och Beatrice öppnade en liten glipa och trängde sig in. Det var väldigt dunkelt där på andra sidan så det tog dem ett tag vänja ögonen. Med ena handen på väggen så kände de sig fram i en lång korridor. En avlägsen doft av lussebullar och glögg växte sig starkare och starkare ju längre in de kom.

"Sa han hur långt det var?", frågade Bea.

"Nej, han nämnde ingenting om det. Men du känner väl själv på lukten att vi måste vara nära nu. Och är det inte Tipp tapp man hör? Eller jag har börjar hallucinera här i mörkret?"

"Jo visst fasen är det Tipp tapp. Tippe tippe tipp tapp. Och midnatt råder. Var det lille-Lucia du sa de firade? Låter som en tvättäkta Nazi-lille-Lucia fest. Här ska det ta mig fasen bli latj! Det var på tiden det!"

"Jag tror inte ni har fattat att jag är tvättäkta nazist? Eller? Den där du har med dig är fan inte jude. Jag känner igen en jude på 300 meters håll. I dimma. Det har jag fått medalj för."

Rösten tystnade plötsligt. Personen på andra sidan verkade tänka efter ett tag och fortsatte sedan: "Okej, jag får ge er att näsan har ni fan fått till riktigt bra alltså. Det är lite svårt att se genom den lilla kameran här men jag skulle nog uppskatta att man lätt får in ett Somaliskt bandylag i den snoken, komplett med coach, materialare och extraskridskor till ordinarie spelare."

"Aja! Nu överdriver du väl ändå lite? Bandylag ja, och kanske coach men materialare!? Det brukar vara några feta jävlar de där!", svarade Ursula.

"Hallå! Är det mossa i öronen eller? Det är ett Somaliskt lag, sa jag ju. Deras materialare är bland de smalaste i världen. Det brukar de få medalj för."

"Ah just det. Men tänker du släppa in oss då?"

Sagt och gjort. Ursula ringde på porten igen. Den här gången med Beatrice bredvid sig som fånge. Många signaler gick fram den här gången men till slut svarade någon.

"Jaha...vad är det den här gången då? Vi har faktiskt saker att göra här."

"Ursäkta? Jag har aldrig varit här förrut. Jag råkade bara gå förbi och såg att det var en bunker här. Dörren var så välbyggd att mina tankar gick till tyskt hantverk direkt. Jag sa till min fånge här att nu har vi nog kommit hem. Det osar tredje riket lång väg!", svarade Ursula med tysk brytning. "Och sieg heil förresten. Hälsar man inte nu förtiden?"

"Pyttsan.", svarade rösten på andra sidan.

"Mitt namn är Greta Goebbels. Jag har alltså en liten fånge här då va, som jag gärna skulle vilja överlämna. Judisk, givetvis. Ja, det är väl ganska uppenbart om du bara betraktar snoken här.", svarade Ursula och höll upp Beas ansikte mot den lilla kameran i dörren.

"Vad sa han nu då?", frågade Beatrice när porttelefonen tystnat.

"De är nazister hela bunten! Vi får tänka om. Det kräver lite mer finess det här än vad jag hade räknat med. För in ska vi. Det är inte tu tal om den saken.", svarade Ursula bestämt.

"Har inte jag ganska stor näsa? Min mamma sa alltid att jag var hennes lilla jude. Hotet om gaskammare hängde alltid i luften. Hon hade till och med en burk Zyklon B i bokhyllan som hon brukade hytta med när hon fått i sig för mycket öl."

"Okej, ja det är fan ta mig ingen dålig snok du har. Du är en bra vän att ha när det regnar. Det finns plats för mer än en där under. Vad tänker du dig för upplägg då? Ett klassiskt fångvaktardrama? Jag nazi, du jude? Tror bannemaj det kan funka alltså. Han lär ju vara dum som en spik där inne i bunkern."

"Han sa att han var född där i bunkern.", översatte Ursula åt Beatrice. "Då är det säkert en sån jäkla övervintrare som tror att kriget pågår fortfarande."

"Såg åt honom att tysken är efter oss och att vi behöver någonstans att gömma oss. Det är svastikas överallt, säg det. Och så lite panik i rösten. Kom igen nu."

Ursula tryckte på porttelefonen igen och tog ett djupt andetag. När hon hörde att någon svarade så satte hon igång: "Helveteeeeeeeeeeee!!! Öppna! Tyskar överallt! Min vän är skjuten. Inälvorna sprutar! Hjälp!"

Rösten svarade lugnt: "Jaså det är ni igen. Tyskar alltså? Jag förstår inte vad som är så farligt med tyskar just? Vi är tyskar allihopa här inne. Sieg heil och adjö!"