"Och då är det jag som ska porträttera prinsessan då eller?", sade Bea och anlade en skeptisk min.

"Nej, nej för guds skull!" svarade Hjalmar lite mer kraftfullt än vad han först tänkt sig. Det var tydligt att det var en känslig diva han hanskades med här så han ville inte såra hennes ego. "Men om vi skulle behöva en fysisk gestaltning så vet vi vart vi ska leta." Tillade han snabbt när han såg att Bea tog sats för att svara.

"Jahaja. Och vad är er plan då exakt? Var passar jag in så att säga, i ert pussel. Alltså om jag vore en pusselbit."

"Vi ska bygga ett hologram, en bild i tre dimensioner för att vara exakt, av prinsessan Leia. Vi behöver en mimik som vi kan spela in och modellera hennes ansikte på."

Bea hade satt kaffet i vrångstrupen om hon hade haft kaffe eller vrångstrupe. Vrångstrupen lät hon operera bort efter kårhusockupationen -68. Vad är det människan säger? Prinsessan Leia i star wars?! Herre gud. Istället för att visa sin bestörtning svarade hon bara med en nick och ett snett leende.

Hjalmar drog en suck av lättnad när han såg Beas reaktion. Han hade föreställt sig att hon skulle plocka fram en stilettkniv och hugga honom i överläppen. Man vet ju aldrig med människor. Det kan vara dåliga uppväxter med trasiga hem och föräldrar som alltid missade blockflöjtskonserten pga "bristande intresse".

Hur går jag vidare nu då, tänkte Hjalmar. Ska jag lägga alla korten på bordet direkt nu när jag har flyt eller ska jag låta fisken få lite mer lina innan jag vevar in. Han bestämde sig för att avvakta lite till. Bea kunde ju ha en kniv i fickan som bara väntade på att få dansa i hans ansikte.

Beatrice sträckte på sig och räckte fram en näve. Hon var väldigt mån om att behålla det lilla övertaget hon ändå hade. Det var ju den här mannen som sökt upp henne. Uppriktigheten i hans email gick inte att ta miste på. Han var ett fan.

Hjalmar, som mannen hette, sträckte i sin tur även han fram en näve som mötte Beas på halva vägen. Han förvånades över fastheten i Beas handslag. Han hade räknat med en slak, svettig fisk efter den entré han nyss bjudit på. Kanske hade han underskattat Bea. Nu gällde det att visa bestämdhet.

"Mitt namn är Hjalmar och jag har något väldigt viktigt att diskutera med dig. Det är så att vi är en mycket hemlig grupp människor. Ja, man kan gå så långt som att kalla oss entusiaster. Det som binder oss alla samman i gruppen är en stark och oemotståndlig längtan efter, och ja det jag vet att det här kan låta konstigt för en som inte är invigd men vår högsta dröm är då att träffa prinsessan Leia i Star Wars..."

Just som Bea gick där i godan ro och tjuvlyssnade så uppenbarade sig den mest magnifika slokhatt hon någonsin beskådat. Dess brätte var så storslaget att det blockerade solen för alla i dess närhet. Kullen var så perfekt rundad att förbipasserande brast ut i spontana gråtattacker utan att förstå varför. Beas haka hade aldrig varit lägre, hennes gap hade aldrig varit större.

Människan under hatten var uppenbart medveten om inverkan den hade på sin omgivning för det fanns en lätthet i stegen och ett rytmiskt vaggande som hos en modell på catwalken.

Efter att först ha gått ett par meter förbi Bea så vände sig människan plötsligt om, lyfte försiktigt på främre delan av hatten och bugade sig överdrivet teatraliskt på ett sätt som skulle väckt löje om någon annan hade försökt sig på det. "Beatrice, I presume."

Bea befann sig på mötesplatsen flera timmar innan utsatt tid. Det spratt i kroppen på henne på ett sätt hon sällan upplevt. Förändringens vind blåste genom hennes glesa hår.

Hon gick stigarna fram och tillbaka där i parken och passade samtidigt på att fånga upp fragment av förbipasserandes konversationer.

"Är det inte lite så att vi som håller på med fridans är lite friskare än andra?"
"Gissa vem jag pratade med igår, mitt medium. Det går bra nu, mer än så säger jag inte."
"Jag har alltid gillat den där Timell, men nu vet jag inte. Hade han verkligen stoppat in hela hälen i rövhålet på en säl?"

Ojojoj, nu gällde att smida medan järnet var varmt. Bea letade fram sin finaste gåsfjäderpenna och lade upp ett ark skrivpapper av papyrus. Sedan hällde hon upp en rejäl whiskey och slog i några isflagor från sitt isblock. Nu var hon redo att skrida till verket.

"Kära brevskrivare.." Nej inte så. "Bäste vän..." Nej nej nej, stryk det!

Men herregud! Vi har ju ingen musik på, tänkte Bea och lät skivspelarens nål landa på Beethovens femma. Ödessymfonin! Ett passande stycke. Då ska vi se här.

"Mister! Vi måste ses! Jag kommer att befinna mig i Stavgångsparken imorgon mellan 12.04 och 13.19. Klä dig lätt och ledigt, inte för varmt. Slokhatt är ett plus. Väl mött!"

"Kära Bea, Swayze-mästare, och vän!
Jag skriver till dig idag för att uppmärksamma, samme dig, på att det snart inte är mer än tre tusen miljarder år tills nästa förväntade händelse. Detta är något du åtminstone borde anteckna i din kalender ifall du tror på Singulariteten och tror dig kunna vara del av den. Mina planer är betydligt mer kortsiktiga dock. Jag vill bara värva dig till den mörka sidan. "The Dark Side (tm)".
Tack och hej. Marsvinsamuraj."

Genom nätverkskablarna i Beas hus färdades det en signal som om man pusslade ihop den rätt bildade ett email. Och tro nu inte att det var något spam det här, för det var det inte. Det var tvärtom ett email av ofantlig betydelse för Beas närmaste framtid. Författaren var Hjalmar i egen hög person. I det här skedet är han ännu okänd för massorna men det ska inte dröja lång tid innan han gör något som skriver in namnet Hjalmar i historieböckerna för all framtid.

Lyckligtvis för Beas del lyckades hennes mailserver tyda signalen och presentera den för henns klient som läsbar text. Brevet inleddes helt banalt och oskyldigt. Kära Bea osv osv bla bla jag såg din Swayze på RateMyMik. Här höjde Bea på ögonbrynen och kvävde ett leende. Hon bestämde sig för att inte få upp förhoppningarna för tidigt den här gången. Det kunde ju vara ytterligare någon galning som påstod att hennes penis var för liten. Långsamt läste Bea vidare ord för ord. Efter att ha läst igenom hela mailet så läste hon det igen, och igen...

Hemma i sin trånga och vidriga lägenhet satt Hjalmar och solade sig i datorskärmens sken. Han var som vanligt ute och letade efter osäkra vilsna själar att locka över till den mörka sidan ("The dark side"). Hjalmar var ett stort Star wars fan och höll alltid på Darth och hans gäng.

Bland de tiotalet sidor som Hjalmar scannade av varje dag fanns ratemymimik.com. Antalet rekryter han skrapat ihop därifrån motiverade mer än väl ett dagligt besök. Han började alltid längst ner på topplistan, bland de som inte haft en enda visning. Det första han fick syn på den här dagen var en man som kisade in i kameran och putade med läpparna. Bildtexten löd: "Bradd Pitt i motjus". "Uhhh, för desperat", tänkte Hjalmar för sig själv och klickade vidare till nästa. Det han fick se där fick honom att haja till. En nästintill perfekt kopia av Patrick Swayzes mimik. "Halleluja!", skrek Hjalmar så högt att hans mamma, som bodde vägg i vägg, ställde sig på knä vid altaret och bad en tyst bön.

Det här är början på något nytt. Det förflutna är bortglömt, tänk inte på det. Försök inte väva ihop det med nutiden. Det går inte.

Beatrice tryckte på pausknappen. Hon hade lånat en gammal VHS med Swayzes bästa och satt nu med en stor skål sparris och försökte lära sig Swayzes mimik. Hans förföriska leende var den heliga gralen bland mimikhärmare och Bea hade tränat i flera år utan att komma i närheten. Nu hade hon blivit tipsad om att sparris var en hemlighet bland de bästa i branschen. Precis som löpare tränar med vikter runt anklarna skulle Bea nu träna med kinderna fullpackade av nykokt sparris.

Uppställd precis till vänster om henne stod en kamera på stativ så att hon skulle kunna dokumentera sina framsteg. På hemsidan ratemymimik.com hade hon flera gånger lagt upp bilder, men ännu inte fått den uppmärksamhet hon tyckte att hon förtjänade. Nu planerade hon att lägga upp sin Swayze work in progress mimik.

Inte långt bort från det lilla sällskapet på stranden stod det en upp och nervänd spann. Under spannen fanns ett huvud tillhörande mannen som kallade sig Baron von Svindebottom, hans namn var egentligen ett annat. Resten av kroppen var kamouflerad under sanden. Mannen hörde följdaktligen hela samtalet mellan Bea och Nissen. Det gjorde honom dock inte så mycket för han kände själv att han var slugare än de här amatörerna. Om han inte varit desperat hade han aldrig valt att anlita dem.

För att inte avslöja sig låg mannen kvar i sanden tills sällskapet gått därifrån. Sedan fortsatte han att följa efter dem tills annonsen kommit in i tidningen. Då valde han att dyka upp på ett spekaktulärt sätt.

Det var arla morgon då Bea hörde ett ylande ljud utanför sitt tält. Först trodde hon att det var Jorndolf som testat rönnbär, fått magknip och försökt skära ut dem ur magsäcken. Sömndrucken lyfte hon sedan på tältfliken och tittade ut. Tio meter framför deras läger stod en person utklädd till kung Ludvig XIV av Frankrike och utförde en regndans i klassisk Cherokeestil. Det var magnifikt.

Nissen tog direkt till orda:

"Hmm, det här stinker skumt lång väg. En rik gammal svindlare som glömt bort vart han gömt sina stulna penningar. Jag röstar på att vi låter honom tro att vi tänker hjälpa honom och att vi sedan startar en fond med pengarna som varje år skänker julklappar till behövande barn i Västafrika."

"Klapp, klapp, klapp", Bea klappade långsamt händerna och log sarkastiskt mot Nissen. "Jättebra tal Nisseman, verkligen bra. Vi kan väl i varje fall komma överns om att vi accepterar uppdraget, oavsett hur vi nu avslutar det."

Det höll alla med om och svarsannonsen sattes följdaktligen in i tidningen.

Annonsen hade varit i tidningen en vecka när det lilla sällskapet långsamt vandrade längs en vacker sandstrand. Fortfarande hade de inte fått några klienter. Frasse hade blicken fäst mot marken på jakt efter spektakulära stenar till sin samling. Plötsligt fick han syn på en flaska som låg och guppade i vågorna.

"Hör ni! Kolla där! Jag tror bestämt att vi fått post!"

Bea rusade ut i vattnet och tog upp flaskan. Mycket riktigt var det flaskpost. Hon slog sönder flaskan mot en sten och slet upp brevet som låg däri. Sedan läste hon det högt:

"Hear ye, hear ye! Mitt namn är Baron von Svindelbottom och jag skriver till er med anledning av annonsen i tidningen den 16:e juni. Jag har all anledning att tro att ni besitter just de egenskaper jag är i stort behov av i detta nu. Jag betalar givetvis rikligt vid väl utfört arbete. Jag vill ogärna gå in på detaljer i detta brev men låt oss säga att jag har ett uppdrag och att jag behöver hjälp. Önskar ni anta uppdraget så sätt in ytterligare en annons i tidningen med texten 'Två gröna kycklingar anropar kapten. Det är fara på taket i Tisseltasselstaden.'. Så fort jag läser de orden så söker jag upp er på momangen för vidare instruktioner."

Mål och riktning var det ont om när det lilla sällskapet stapplade fram genom skogen. Det var nu en nästan apatisk känsla som spred sig mellan dem. Någonting behövde ske. Det gick inte att hålla uppe modet på det här sättet.Som vanligt var det Beatrice som stod för initiativkraften.

"Vad säger ni om att sätta in en annons?"

"Annons? Va? Mummel, mummel...", svarade de andra i en lågintensiv kör.

"Det jag menar är att vi just nu, så att säga, står mellan skatter, kan man säga. Kanske skulle vi kunna hyra ut våra tjänster tills vi får nys om en ny egen skatt."

Det var en god idé, tyckte alla de andra och de började direkt spåna på annonstexten. Det slutliga resultatet löd:

"Går du runt med en skattkarta som bränner hål i din ficka? Har du grävt ner ditt silver i skogen på fyllan och glömt vart?
Då kan dina bekymmer snart vara ur världen. Här har du nämligen fyra flinka skattjägare med flera års erfarenhet av även de svåraste skattjakter. Varje skatt är unik, förstår du, och vi har utvecklats en alldeles enastående förmåga att spåra upp de mest svårfångade skatter. Ring oss nu, du kan vara anonym."

"Åh, hej hå. Ja, nu ska hatten av. Och trilla dit med snubbelflit, en sybarit med lingonsylt och en styyyyyylta!"

Frasse var återigen i sina gamla vanliga gängor och stämde upp i en spontansång som rensade skogen på allt djurliv så långt ögat nådde. De andra i sällskapet lät honom hållas så länge. Det var i varje fall bättre än att ha en surande igelkott i hasorna.

Återigen var planerna lite lösa. Att skattkartan visat sig vara en återvändsgränd lät dock inte Bea nedslå sig av. Hon var övertygad om att det låg en skatt där någonstans och väntade på hennes labbar.

"Oh Waterloo! Jag ska simma i Waterloo och köpa skor och välta koooooor. I Waterlooooooooo!"

"Waterloo", tänkte Bea. "Kan det vara så jäkla enkelt?"

Nej, det var det inte.

Efter att ha regerat i ungefär 45 minuter började Bea känna sig rastlös och den vandrandes liv lockade återigen. Hon kallade då till sig Frasse, Jorndolf och Nissen för en överläggning:

"Okej, grabbar jag vet inte vad ni känner men de här jämrans igelkottarna går mig på neverna. De borde verkligen tagga ner. Hihihihihi...nej, skämt åsido. Det verkar inte finnas någon skatt här. Om man då inte räknar naturen som en skatt. Men jag säger: skit i naturen. Vad säger ni, ska vi ge oss av igen?"

Bea såg sig omkring på sällskapet. Alla verkade med på noterna utom Frasse som nervöst vände och vred på sig.

"Du Frasse, gaska upp dig nu. Du skulle aldrig bli lycklig här med alla pedofiler och barnamördare. Jag är säker på att lyckan väntar runt nästa knut eller över nästa krön. Något av det. Välj själv."

Frasse vände då blicken mot Bea och med darrande röst sa han: "Okej Bea. Du vet väl bäst som vanligt, antar jag. Vi går väl igen då."

Då var det slutskämtat!

När Bea nu satt på sin kungatron och blickade ut över sina undersåtar så kom hon att tänka på Frasse. Han låg fortfarande avsvimmad en bit bort. Hon förstod att han förmodligen skulle vara lite irriterad när han vaknade, över att hon skjutit ihjäl hans pappa. Nu gällde det att vara finkänslig och att distrahera honom så gott det gick om hon skulle ha någon chans att behålla hans vänskap. I sina tankar gick hon igenom tänkbara alternativ. Det var helt uteslutet att bara be om förlåtelse och erkänna att hon varit svartsjuk. Nej, här gällde det att vara slug. Om hon kunde baktala Fester Frikadell med Öppna Spjäll och få Frasse att ta avstånd ifrån honom så var det förmodligen bästa alternativet. När hon formulerat exakt vad hon skulle säga gick hon nöjt bort till Frasse för att väcka honom.

Och där var den lilla säcken ihopknuten.

Frasse tvivlade förstås på Beas historia men hon var nu kung så alla de andra igelkottarna instämde i hennes berättelse.

Alla goda ting tar slut, som det heter. Så har även denna saga kommit till vägs ände. Om de någonsin fortsatte sitt äventyr och till sist fann skatten vet jag lite som du. Kanske nöjde sig Bea med sin nyvunna härskartitel och sitter fortfarande kvar där ute i skogen, eller inte. Din gissning är lika god som min.

Tack och hej!

Först blev det alldeles tyst. Ingen förstod riktigt vad som hänt förrän blod började droppa ur pilens ingångshål. "Kungen har blivit mördad!" skrek då Viktoria Frikadell och paniken i lägret spred sig som en löpeld. Ingen hade sett var pilen kommit ifrån så alla försökte ta skydd där de kunde.

"Hitta den nya kungen och erhåll två mjölkpaket i belöning!"

Denna uppmaning fick direkt igelkottarna att glömma sin egen säkerhet och ge sig ut på jakt. Snabbt fick de till en skallgångskedja som sökte av området runt lägret. Det dröjde inte länge förrän de stötte på Bea, Nissen och Jorndolf. Med miljoner vassa taggar riktade mot sig hade de inget val annat än att följa med tillbaka in i lägret.
I villervallan hade Bea glömt att lägga av sig sin pilbåge så igelkottarnas blickar riktades mot henne. Konstigt nog var det mer blickar av vördnad än av hat.

Förbryllad stapplade Bea fram till Viktoria Frikadell som hälsade henne med följande ord:
"Var hälsade o store konung! Du följer på en lång och stolt tradition av härskare. Redan sedan den gamle Harald Gråtaggs tid har den som lyckas döda den regerande konungen direkt övertagit hans plats. Å allas vägnar hoppas jag att du ska trivas här i vårt blygsamma rike."

Bea fann sig snabbt i situationen, hon puttade bort Festers livlösa kropp och intog sin plats på den lilla kungatronen.

Jag inser att berättartekniken brast en aning i föregående inlägg. Därför följer nu händelserna åter igen, denna gång utifrån Beas perspektiv.

Efter att Bea, Nissen och Jorndolf dansat färdigt sin tango, vilket tog sina timmar, var de fullt fokuserade på att finna Frasse. De satte fart mot krönet som, enligt kartan, stod mellan dem och Fester Frikadells kungarike. Egentligen var det ingen som visste hur de kunde vara så säkra på att återfinna Frasse där, det var bara något de tyst hade enats om.

Väl framme vid krönet blickade Bea ner över igelkottarnas rike. Det var en febril aktivitet så det dröjde innan hon fick syn på Frasse.

"Där! Titta mina små vänner! Frasse är tillfångatagen!"

Det var han inte alls, men Beas inflytande över de två andra i sällskapet var ganska stor så de trodde henne. Tillsammans smög de närmare. På vägen plockade Bea upp en gren och tillverkade snabbt och lätt en pilbåge. En annan gren blev en pil. Hon var extremt händig, om jag inte nämnt det tidigare.

När de var så nära att de tydligt såg Frasse, kunde de se att han drack någon sorts dryck. "Titta de förgiftar honom!", viskade Bea till de andra, samtidigt som hon höjde pilbågen och siktade på den korpulente igelkotten bredvid Frasse. Skottet träffade honom i vänster pupill.

Fortsättning följer...