"Men vänta nu lite här va.", svarade Beatrice. "Är det inte dig jag pratade med nyss?"

"Nej, absolut inte. Jag har inte pratat med någon annan idag. Mina stämband är helt stela. Hör du inte det? La la la la la la. Minnes mamma målar Mimmi. Ursäkta mig lite medans jag gör lite uppvärmingsövningar för rösten här. Har inte ens hunnit med det idag. Oh la la la la. Oh le le le le."

"Lägg av med det där! Går det ens att köpa palmer här?"

"Låt mig gissa. Du tänkte först resa till ett varm ställe. Typ Bahamas. Men det blev för dyrt. Och nu vill du anlägga en sandstrand i vardagsrummet. Komplett med palmer och allt?"

"Eh ja. Hur visste du?"

"Du tror att du är rätt unik va? Icke, sa Nicke. Alla gör det nu. Vem har råd att resa i dessa tider? Finns snart inte ett vardagsrum i landet som inte är fyllt med sand. Bra bizznizzz för mig. Men jag skulle ALDRIG göra det själv. Gå runt där med sandkorn under pungen. Nej, tack serru!"

"Jaha ja. Vad ska jag nu göra då?", tänkte Beatrice för sig själv. Utanför låg snön tjockt och vinden ven i husknuten. "Det måste väl gå att få tag i lite värme utan att bli helt ruinerad?"

I duschen flera timmar senare slogs hon av en snilleblixt. Varför inte bygga en sandstrand i vardagsrummet? Komplett med palmer och solstolar. Det kunde väl ändå inte bli särskilt dyrt. Sand var det väl bara att åka ner och plocka från stranden, och palmer, ja det fick hon väl beställa någonstans. Kanske lika bra att börja med palmerna först.

Full av nyvunnen entusiasm tog Bea fram telefonkatalogen igen och började bläddra. "Palm, palm, palm, penis.", tänkte hon medan fingret löpte sida upp och sida ner. Till slut landade hon på "Palmmannen - Mannen som fixar palmer åt kreti och pleti.". Hon tog upp telefonen och slog numret.

Efter några signaler svarade en man: "Resepap...ehh nej förlåt. Palmmannen - Mannen som fixar palmer åt kreti och...vad var det nu? Pleti. Hur kan jag hjälpa dig?"

Beatrice hade inte en halv förmögenhet. Men ovillig att erkänna att pengasituationen var lite prekär för tillfället så svarade hon: "Det låter oerhört bra det! Kan jag komma in och kika på resan först bara? Jag bokar aldrig en resa utan att ta en ordentlig titt på den först."

"Nu förstår jag inte riktigt.", svarade Resemannen. Eller var det Resepappan?

"Vad är det du inte förstår, lilla gubben? Du har en resa du försöker pracka på mig och jag vill gärna se resan innan jag förbinder mig till någonting."

"Jo, men alltså det finns ingen resa att titta på. Resan är ju vad du bokar här, flyg och hotell, och sen åker du iväg på den. Själva resan, alltså. Och desutom var det du som ringde mig. Jag försöker inte pracka på dig någonting."

"Jaså! Det börjar mer och mer låta som rena rama lurendrejerierna här! Vad är det för firma ni driver egentligen? Lurar försvarslösa gamla damer så här. Ska man inte ens få lov att se sin resa innan man bokar den? Nej, mig lurar ni inte. Sälj strunt åt nån annan idiot. Adjö!", svarade Beatrice och slängde på luren nöjd med sin insats.

"Vad tror du om Barbados?", frågade Beatrice lite tveksamt. Hon visste inte riktigt vad det var men hennes känsla sa henne att det var varmt.

"Ja, det är ett populärt alternativ så här års. Vad har du för budget? No limit eller snackar vi snåljåp? Jag är så trött på snåljåpar. Jag brukar säga till min kollega Pierre här att snåljåpar, det vill jag inte ha att göra med. Om det ringer en snåljåp till så kommer jag få en meltdown! Och det är sant det!"

"Um, nej men det beror väl på.", svarade Beatrice ännu mer tveksamt. Det här samtalet hade inte tagit den vänding hon räknat med. "Vad ligger en sån resa på? Jag stannar gärna en månad eller två, om det låter sig göras alltså. Annars ringer jag någon annan. Vad var det det andra företaget hette sa du? ResePappan - Pappan som ställer till med resor?"

"Nej! ResePappan - Pappan som ordnar med resor åt folk. Men den firman gick i konkurs så dit kan du inte ringa. Okej, priset frågade du efter ja? Det brukar ligga på runt en halv förmögenhet att resa så länge. Det är ju ganska långt dit också, det förstår du va? Är du beredd att betala vad det kostar?"

Efter flera dagars firande hemma hos Bea så staplade de trötta gästerna ut genom dörren och försvann. Ensam kvar i röran satt Beatrice och drömde sig bort. Utanför blåste en kylig vind. Någonstans måste det väl vara varmare. Var det kanske dags att åka på semester. Bara lämna röran åt sig själv och hoppas att den reder ut sig. Ja, så fick det bli.

Beatrice tog upp telefonkatalogen och började bläddra. "R" för resa. Första alternativet hon fick upp var "ReseMannen - Mannen som fixar resor." Det lät lovande så hon slog numret. Flera signaler gick fram innan en stressad röst svarade:

"Mannen, resor. Eller vänta. ReseMannen, mannen som ordnar med resor åt folk. Hur kan jag hälpa dig?"

"Vänta, har jag fått fel nummer kanske? Jag har ringt ReseMannen - Mannen som fixar resor."

"Nej, det är rätt. Jag jobbade på ett annat företag tidigare som hette ResePappan - Pappan som ordnar med resor åt folk. Jag blandar alltid ihop dem. Ska du resa eller inte? Jag är lite upptagen här."

Knappt hade julafton firats klart innan nyårsafton inföll. Gästerna hade blivit så dästa av julmat och allehanda juldrycker att de inte orkat åka hem. "Lika bra att fira in det nya året också när vi ändå är samlade", tänkte de alla.

"Jaha, är det någon som vill dela med sig av sina löften för nästa år då?", frågade Beatrice och såg sig om med ett leende.

Gästarna skruvade lite nervöst på sig. Ted Danson var först med att ta till orda: "Ehrm. Ja jag antar att jag ska försöka vara lite mer förlåtande mot Strongman. Det spelar väl ingen roll om kulorna hänger lite snett i granen. Man dör ju inte av det."

Frasse Frikadell med Öppna spjäll nickade och sa: "Nej, det dör man verkligen inte av. Det jag tänker göra är däremot dödligt. Jag ska börja ta lite mer risker med min mat. Vad gör väl det om där är lite mögel på julskinkan. Den slinker väl ner ändå va? Vad gör väl det om jag hittar en död fågel i skogen och börjar nafsa lite på den va?"

Jorndolf P Susse såg lite äcklad ut men sa: "Bra där. En insats för miljön, skulle jag säga. Själv så har jag samma löfte som jag alltid har. Jag ska försöka särskilja mig mer från min bror Jorndolf R Susse. Jag är så trött på att folk blandar ihop oss! Och du då Beatrice?"

Beatrice reste sig upp från soffan och tände ett tomtebloss. "Jag ska tända fler såna här."

Vännerna i soffan stirrade in i tomteblosset och log. I deras omtöcknade sinnen var det här det djupaste de hört på år och dag. Det lilla sprakande blosset bar på alla deras outtalade hopp och drömmar. Den här dagen, årets sista, var allt möjligt.

På eftermiddagen så anlände Strongman till Beas hus. Han var inte imponerad, men bunden av sitt kontrakt var han tvungen att ge henne en "magisk julstämning".

"Okej, så här gör vi då. Ta det här tomteblosset, tänd det och blunda. När det slutat spraka kan du öppna ögonen igen. Var har du pengarna förresten?"

Beatrice räckte fram en gammal skrynklig femhundring som Strongman äcklat tog emot. Sedan tände hon tomteblosset och blundade. Över tomteblossets sprakande så hörde hon en massa swish och swosh och diverse dofter började sprida sig i rummet. Glögg och pepparkaka, och var det kanske lite knäck också? Hon vågade inte öppna ögonen förrän blosset verkligen hade slocknat, det var tydligt att Strongman inte ville bli störd.

Efter en liten stund så lade sig tystnaden åter över rummet. Då hördes plötsligt en svag gosskör i fjärran. "Den där Strongman tänker fasiken på allt", tänkte Bea. "Vilken touch!". Hon öppnade ögonen och möttes av ett rum pyntat till tänderna! Stearinljus tända i varje hörn och en stor gran mitt i rummet. På ett bord stod gotter av alla de slag.

Då plingade det plötsligt på dörren. Utanför stod de tre vise männen. Eller ja; Jorndolf P Susse, Frasse Frikadell med Öppna Spjäll och Ted Danson. Strongman hade tydligen blivit extra nöjd med den här granen och skrutit för Ted Danson om det. Så han var tvungen att se den med egna ögon.

Vad som sedan hände där på julafton kan jag dessvärre inte gå in på mer i detalj. Det som händer hos Bea, stannar hos Bea. Det enda jag kan säga, utan att avslöja för mycket, är att det var magiskt! God Jul!

Strongman gick väldigt motvilligt med på att acceptera endast fem hundra kronor i kontanter för att pynta Beas hem. Alldeles ovetandes om det så hade Beatrice utnyttjat en bindande klausul i Nisse-Pyntar-Kontraktet som säger att en nisse måste acceptera vad som helst som betalning för att utföra julpynt. Det spelar ingen roll hur litet. Beatrice hade i praktiken kunat erbjuda femtio öre för jobbet.

"När vill du ha det då?", frågade Strongman argt.

"Snarast möjligt givetvis. Har du någon tid i eftermiddag månne?", svarade Bea med ett leende.

"Ja, visst.", svarade Strongman.

Även här fanns det en ganska okänd och bindande klausul som sade att en nisse måste acceptera vilken tid som än efterfrågas av kunden. Beatrice hade i praktikten kunnat föreslå att hon ville ha pyntet inom en minut och Strongman hade varit tvungen att skrida till verket genast. Nu var det flera timmar kvar till eftermiddag så Strongman var ändå relativt tacksam över att han skulle ha lite tid att samla sig inför jobbet. Hittils i år hade han bara pyntat hemma hos Ted Danson. Det var alltid en pärs eftersom Ted Danson var så väldigt noga med ljusen i granen. Om ett enda ljus satt bara en milimeter fel så slängde han ut hela granen och ringde dit Strongman för att sätta upp en ny. Det brukade gå åt flera hundra granar innan han var nöjd.

"Ehrm okej. Det går inte att pruta lite?", svarade Beatrice. Hon var inte beredd på att det skulle vara så dyrt med pynt.

"Men va i helvete! Vad är det med folk? Tror du att det är någon jävla välgörenhet jag driver här eller? Men okej, bara för att få den här skiten överstökad någon gång. Tjugofem papp cash i handen. Men då är det deal nu som gäller. Tick tack tick tack. Ticke ticke tick tack. Det är ljudet av dealklockan som tickar ner. Du får inte en bättre deal än det här!"

"Oh, det är fortfarande lite mycket för min blygsamma ekonomi. Skulle det gå att minska priset lite granna möjligen? Jag har inte så stort här."

"Du frestar mitt tålamod som faaaan nu ska du veta! Okej, vi gör så här. Jag går ner till tio papp. Tio iskalla tusingar. Rakt i näven. Men då måste du slå till nuuuuuuu!"

"Jag har inte mer än fem hundra kronor i kontanter här, snälla nissen. Skulle det gå bra? Jag har det så litet här. Du pyntar upp det på två minuter, du med din fina trollstav och allt."

Strongman svarade redan innan första tonen gått fram:

"Ja, det var Strongman. Vad gäller det?"

"Ja, eh... Är det Strongman?", svarade Beatrice, som blev lite tagen av det snabba svaret och inte hann formulera sig ordentligt.

"Vem är det här?"

"Jo, det är Beatrice. Jag fick ditt nummer av Ted..." Beatrice hann inte slutföra meningen innan Strongman svarade:

"Den jävla Danson igen! Har jag inte sagt åt honom att ge fan i att lämnna ut mitt nummer! Men okej, en nisse är bunden av ett heligt kontrakt så fort den lyft luren så jag antar att du fick mig. Vad gäller det? Ett basic pyntjobb eller? 40 papp då, thank you very much. Ex moms såklart. Kan göra svart för 30. Swish går bra."

Och sådär hade det kunnat fortgå hela kvällen om inte Kalle kommit upp på scen och avbrutit det hela. En anfådd Todd tog emot några spridda applåder när han klev av. Beatrice buade högljutt. Hon hade nu fått nog av de här usla bondkomikerna. Siktet var redan inställt på nya grönare jaktmarker.

Men först var hon tvungen att fira jul. Det var en tradition hon alltid tog på största allvar. När första advent inföll skulle allt pynt vara på plats. Inga undantag. Det här året tänkte hon göra det lätt för sig och anlita en nisse för att sätta upp allting. Hon hade hört mycket gott om nissarna genom sin vän Ted Danson. Ted Danson hade aldrig satt upp pynt själv. Tiden räckte inte till, sa han. Men sanningen var helt enkelt att Ted Danson var för lat. I över 40 år hade han anlitat samma nisse att göra jobbet. Det unika med nissar, som alla vet, är att de pyntar med hjälp av uråldrig trolldom. De lyfter inte ett finger själv, bara en trollstav. Nissen som Ted Danson alltid anlitat hette Strongman. Beatrice hoppades nu att Strongman även skulle ta sig an hennes pynt i år. Hon hade fått hans nummer av Ted Danson och satte sig nu ner och slog numret med darrande fingrar.

Och som nästa komiker levererade! På häcklarfronten då det vill säga. Han var så usel att Beatrice kände sig som ett självspelande piano. Vartenda rad han yttrade var så otroligt häcklingsbar att till och med ett barn hade klarat av att häckla honom. Han inledde till exempel så här:

"Visste ni det att man blir tjock av äta för mycket tandkräm? Det kallas tandfetma. Tandfén kommer och sprutar in fett i magen på dig."

Här ropade Beatrice ut:

"Tandfén knullade din morsa! Sen sket den ut dig genom sitt rövhål!"

Komikern kom av sig lite men försökte svara:

"Jaså. Ja, jag har i varje fall en morsa. Till skillnad från dig som föddes av en utomjording från planeten Skit-ner-dig."

"Tack, tack! Ni har varit en fantastisk publik! Och om ni gillade det här så adda mig på TikTok för fan! Jag heter ToddDenRoliga. Jag gör AI videos av katter som försöker öppna konservburkar och blir så jäkla förbannade när de misslyckas! Otroligt kul! Jag tror där är nån video där katten spolar ner sig själv i en toa också. Eller om den sätter eld på sig själv. Hmm. Jag minns fan inte! Hahaha. In och kika vet jag!", Todd avslutade sin standup utan att bli häcklad så som föregående person.

Todd gick av scenen och ersattes av Kalle som tackade Todd för en intressant standup. Sedan meddelade han publiken att de nu skulle ta en paus för att låta dem fylla på sina förfriskningar i lugn och ro. Det var ju ändå inte välgörenhet han bedrev här, som han alltid brukade säga.

Beatrice väntade på att de andra gått mot baren innan hon reste på sig. Hon ville fortsatt vara inkognito där bak i sitt hörn. Hon var väldigt besviken på sig själv efter Todds uppträdande. Hon kom liksom aldrig riktigt på något bra häckel. Det var något med publiken också. De flesta hade verkat så upprörda över vad Todd sa att hon inte ville framstå som att hon var på deras sida. Nej, nu hoppade hon på att nästa komiker skulle vara mer av en publikfavorit så att hon kunde komma igång och häckla igen. Det ryckte i häcklartarmen, som Bea alltid brukade säga.

"Let the games begin.", tänkte Beatrice för sig själv. "Det är dags att Todd får smaka på lite Beamedicin."

"Jag heter då Todd alltså.", sa Todd efter att han hämtat andan lite. "Jag har alltid vetat att jag är en rolig jävel. Redan på BB så prankade jag mamma genom att låtsas sluta andas så de fick lägga mig i kuvös i en hel vecka."

En pinsamt tystnad lade sig över lokalen. Ingen skrattade. Det enda man hörde var ett kvävt fniss från ett mörkt hörn i lokalen.

Todd fortsatte: "Och så fortsatte det kan man säga. Jag fick ett marsvin av mamma när jag fyllde sju. Det första jag gjorde var att pranka mamma igen. Den här gången lurade jag henne att jag hade ätit upp marsvinet. Mamma fick panik och tog mig till akuten. Där erkände jag för läkaren att jag bara eldat upp marsvinet och inte alls ätit upp det som jag sa. Efter det så fick jag bo lite själv. Men det var bara skönt att komma hemifrån. Ni vet hur det är. Det kan vara väldigt kvävande för en sjuåring, det där med familj och skola och allt. Ska man sen ta hand om ett marsvin också? Nej tack! Låt barn vara barn."

Från lokalens mörkaste hörn hade nu fnisset växt i styrka och börjat låta mer som en gapskratt.

Bent såg sig villrådigt omkring. En obekväm tystnad lade sig över lokalen. Bakom kulisserna hörde man hur Kalle febrilt försökte få igång sin mikrofon. Efter, vad som kändes som en evighet, gav han upp och gick ut på scenen och tog micken från Bent.

"Då ber vi att få tacka Bent för den här gången. Och jag skulle också vilja be publiken att dämpa glåporden lite granna. Bara dajla ner det lite så att säga. Jag gillar högt i tak, det gör jag, men det finns gränser. Anständighetens gränser. Och med det sagt, en stor applåd för Bent!"

Spridda och förvirrade applåder hördes. Beatrice reste sig upp och applåderade långsamt. Ingen följde hennes exempel.

"Vår nästa komiker heter Todd, han är 27 år gammal och är från Borås. Han samlar substantiv som börjar på bokstaven P och verb, alla typer av verb. Välkommen upp på scen!"

Todd studsade upp på scen och slet mikrofonen ur händerna på Kalle.

"Ja men hallå ja! Är ni redo att få er en jävla omgång skoj? Förlåt? Jag hörde inte. Högre kan ni!"

En nervös Bent gick upp på scenen och fattade mikrofonen med darrande händer:  "Har ni tänkt på det här att...ehh..lastbilschaufförer och sköldpaddor har rätt mycket gemensamt va?"

"Buuuh!", hördes från ett mörkt hörn i lokalen. "Jag vill se Svenne och Lotta!"

Bent fortsatte, nu ännu mer nervös: "Ja, alltså sköldpaddan har ju sitt hus på ryggen." 

Här tystnade Bent och mumlade för sig själv: "Nej, fan också! Det är ju snigeln. Idiot!"

Med högre röst fortsatte han sedan: "Förlåt, får jag en chans till? Visst är det väl  snigeln som har sitt hus på ryggen och inte sköldpaddan? Eller?"

"Ding dong! Där klämtade klockan! Kan någon bära ut liket? Det börjar stinka i lokalen!", skrek en röst, återigen från lokalens bakre del.

Beatrice satte sig så långt bak i lokalen som hon kunde. Några minuter senare så släcktes ljuset ner och en lampa tändes på scenen. Från högtalare hördes en presentatör:

"Äntligen är det dags för ännu en kväll av fantastisk standup från våra allra duktigaste amatörer! Och här för att styra skutan har ni honom, i egen hög person. Kungen av standup himself! Mannen, myten, legenden! Kalle! Upp på scen med dig nu och ta emot publikens jubel!"

Alla cirka femton personer i publiken klappade entusiastiskt händerna. Bea satt med armarna i kors och log. Snart skulle det bli åka av.

"Tack tack, ni är allt för snälla.", sa Kalle efter att ha greppat mikrofonen. "Är det någon här som är redo för standup?"

Spridda ja-rop hördes från publiken. Beatrice skrek: "Nej! Du suger din gamla padda! Buuuh!"

Kalle låtsades som att han inte hörde och bara log. Sedan fortsatte han:

"Okej! Får jag lov att presentera kvällens första komiker. En tapper man som åkt hela vägen från Karlskoga för att underhålla er här ikväll! Ge en stor applåd för Bent Bilström!"

Bea smuttade en stund på sin GT i baren innan bartendern plötsligt pekade på en man som steg in i lokalen med stora kliv. "Där har du Kalle."

Kalle levde upp till sitt smeknamn. Han hade röd mantel som nådde ända ner till fötterna och hans hållning utstrålade en självsäkerhet bara värdig en riktig kung. Det var tydligt att han var van vid att få som han ville.

Beatrice lät sig inte skrämmas utan gick direkt fram till honom och sträckte fram ett finger för att hälsa. "Kalle, förstår jag. Beatrice här. Jag har förstått att det ska tjoas och tjimmas här i kväll."

"Ja, det är open mic ja.", svarade Kalle lite irriterad över att han inte tilltalats med erforderlig respekt. "Det går bra att anmäla sig i baren om du tror att du har vad som krävs."

"Oh ja. Jag har vad som krävs. Det är just därför jag väljer att sitta i publiken ikväll. Det vore inte schyst mot de stackars andra amatörerna att köra mitt material här. Får publiken smaka på gåslever vill de inte käka ärtsoppa sen liksom. Skulle bli ett jäkla buande! Och det leder mig också osökt in på en liten fråga jag har. Vore det inte bättre för alla här om vi släckte ner i lokalen?"

"Givetvis kommer vi att släcka ner. Så, nu har jag inte tid med dig mer. Slå dig ner, showen börjar alldeles strax."

Bea klädde sig i sin bästa Trenchcoat och begav sig ut i natten mot Kalles bar. Med sig i bakhuvudet hade hon några väl inövade häcklarrepliker.

Väl framme vid baren så log hon mot dörrvakten och sa: "Fullsatt ikväll eller? Jag hoppas att det blir god stämning. Om det är nåt jag hatar så är det häcklare! Så jämrans lågt, när det är amatörafton och allt. Ge dem en chans liksom! Sparka inte på de som ligger ner!"

Dörrvakten mumlade något ohörbart och släppte förbi Beatrice.

Kalles bar var mycket mindre än vad Bea hade föreställt sig. I ett hörn av lokalen stod en mikrofon uppställd och framför den så stod det ungefär tjugo stolar huller om buller. Det var även lite väl upplyst för Beas smak. Tanken var ju att hon skulle vara mer eller mindre inkognito där bak i mörkret.

"Kommer ni inte att släcka ner mer sen?", frågade Beatrice i baren då hon gick fram för att beställa en stadig Gin och tonic. "Jag tror att komikerna kommer att leverera bättre om det är lite mörkare. Lätt att de blir för nervösa annars. Jag har själv stått på scen förstår du. Jag är inte helt novis, om du trodde det?"

"Nej då. Men jag har ingenting med kvällens event att göra så jag vet inte.", svarade bartendern. "Fråga Kalle sen när han kommer. Han är standupkungen."

"Kungen av standup?", frågade Bea snabbt. 

Bartendern nickade till svar och sade efter en lång paus: "Kungen av standup..."

Då Beatrice äntligen anlände till "home sweet home" igen så sprang hon direkt till kylskåpet för att försöka hitta något att äta. På kylskåpsdörren lade hon märke till en liten annons hon hade klippt ut och satt upp med sina bokstavsmagneter så att de stavade ordet "latj".

"Open mic night at Kalles! Välkommen ner till Kalles bar och resturang för att testa lyckan. Alla är välkomna upp på scen (utom de tråkiga...) Alla så kallade komiker bjuds på nötter och frottéhanddukar (att torka bort förnedringen med) Vi ses väl på lördag?"

Bea hade helt glömt bort att hon satt upp den där annonsen. En snabb titt i kalendern och hon såg att det redan blivit lördag. Detta spektakel skulle alltså gå av stapeln redan ikväll. Det fick hon bara inte missa! Hon gned sina händer i förtjusning och log ett brett leende för sig själv. Dags att göra debut som häcklare!

Beatrice skrik var förgäves. Puben ekade tomt. Hungrig och desperat steg hon ut i Köpenhamnsnatten. Danmark hade inte blivit den succé hon föreställt sig, så hon började långsamt förlika sig med tanken på att åka hem barnlös.

"Vem behöver barn egentligen?", tänkte hon för sig själv. "Trista små typer. Bångstyriga och gnälliga. Nej, det här var det bästa som kunde hända. Jag är ändå alldeles för ung för att skaffa barn."

Sin hunger till trots bestämde Bea sig nu för att ta första bästa tåg hem till sig. Det var återigen dags att vända blad och styra skutan mot nya äventyr. Även om hon återvände med oförättat ärende så var hon ändå många erfarenheter rikare. Om hon bara hade stannat hemma istället så finns det inte en chans att hon skulle ha drömt om Mildman och Vrålman. En del drömmar uppstår bara i en liten skrubb på en pub i Köpenhamn.

Dörrförolämpningen var droppen som fick bägaren att rinna över. Draken såg rött och började urskiljningslöst att spruta eld omkring sig så att allt brännbart tog fyr. Beatrice sprang ut från drakslottet i panik. Så bråttom fick hon att hon inte såg att utanför porten fanns det endast en väldigt smal avsats innan berget sluttade stuprakt neråt. Som i en tecknad film sprang hon i luften en stund innan hon började falla handlöst neråt. Flera sekunder föll hon innan marken började närma sig. Precis innan hon crashlandade så vaknade hon med ett ryck.

Det tog en stund innan Bea förstod var hon befann sig; i en liten städskrubb på Prebens pub i Köpenhamn. Besviket tänkte hon på att Mildman inte fanns i verkligheten, utan bara hade varit en dröm. Beatrice kände ofta att drömvärlden var en bättre värld. Det fanns mer möjligheter där och karaktärerna var mer färgstärka.

En gnagande hunger fick Bea att resa sig ur sängen och gå ner till puben på jakt efter mat. Det var tyst och mörkt där nere. De andra hade ännu inte vaknat. Förtvivlat började hon ropa: "Jag vill ha mat! Jag vill ha mat! Är det helt omöjligt att få sig en pölse här eller? Jag vill ha mat. Jag vill ha mat!"