Draken flög hela vägen till sitt drakslott utan att säga ett ord till. Uppenbarligen väldigt irriterad. Beatrice lade sig till rätta och njöt av utsikten. De passerade över djupa dalar och höga snöklädda berg. När de passerade över små byar så sprutade draken eld över dem. Aldrig så nära att något tog fyr men tillräckligt för att människorna skulle springa panikslagna mellan husen.

"Jaha, då var vi framme då."

Beatrice väcktes ur sin slummer. Hon hade somnat i drömmen. Yrvaket svarade hon: "Jaha, det var på tiden. Blir det någon mat på den här färjan då?"

"Nej, nu räcker det. Jag tänker inte stå ut en sekund till med dina oförskämdheter. Om det inte passar så är dörren där.", draken pekade på en enorm port. Minst fem meter hög.

"Den lilla dörren?", svarade Bea snabbt. "Vad är det här? Ett hus för myror?"

Beas tunga sträcktes ut till bristningsgränsen innan hon lyckades svinga sig upp på drakens fot och sätta sig till rätta. Den var förvånansvärt bekväm, med turkiska mattor och färglada kuddar. Doftade gott gjorde det ockå. Trots att de flög genom luften så låg en inbjudande doft av pinje över foten.

"Vilken oerhört trevlig fot du har! Och tack för..." 

Mer än så hann Beatrice inte säga förrän draken svarade irriterat: "Tass."

"Ursäkta?"

"Ja, det heter faktiskt tass. Drakar har tassar. Inte fötter. Ta dig inte friheter nu bara för att jag råkade rädda livet på dig."

Bea kände på sig att hon antagligen hade fel men ville ogärna erkänna det för den här snorkiga draken så hon svarade: "Är du helt säker på det? Jag har alltid hört att drakar har fötter. En drakfot liksom. Det ligger väldigt rätt i munnen också."

Draken svarade inte men svart rök började synas i ena näsborren.

För den som möjligen lyckats glömma det så vill jag bara påminna om att Beatrice fortfarande befinner sig i djup sömn där på Prebens pub i Köpenhamn. Om något verkar konstigt, alltså. Men okej, då fortsätter vi.

Hägern var nu så otroligt upprörd över att Bea ljugit om att hon varit bakom den rosa dörren att ingenting hon sa eller gjorde fick den att lugna ner sig. Den stod på sig och krävde att hon skulle stiga rakt ut i vattnet. Ingen flytväst fanns att tillgå och vattnet var iskallt.

"Jaha ja. Dra åt helsicke med dig då hägerbäger!", skrek Bea och hoppade i vattnet med utsträckt tunga.

Nu hände något mycket märkligt. Tungan som hon sträckt ut fångades upp mellan tårna på förbiflygande drake.

"Vilken osannolik tur du har tjejen!", sa draken och tittade ner mot Beatrice. "Det var inte ens säkert att jag skulle ut och flyga idag. Det bestämde jag i sista minuten. Det gör jag alltid. Jag har aldrig planerat en flygning. Om jag känner för att flyga, så flyger jag. Men planera? Nej, inte jag inte. Så skatta dig lycklig du. Det där vattnet är bannemaj iskallt ska du veta!"

Det tog sin lilla stund men så småningom lugnade hägern ner sig igen. Beatrice småpratade om saker som intresserar hägrar, så som fiske och meditation. Hägern hette Holger visade det sig. Och han var uppriktigt intresserad av fiske. Något han ärvt ifrån sin far. Även han väldigt fiskeintresserad. Holger berättade stolt att han kom ifrån en lång och obruten rad av fiskare.

"Har du varit i Feskekörka förresten?", frågade Holger plötsligt.

"Njae, jag tror inte det.", svarade Bea.

"Jaså!? Men du har verkligen, säkert och på hedersord varit bakom den rosa dörren?"

"Ja, absolut. Där har jag varit tusentals gånger. Lika bra varje gång."

"Du sitter och ljuger alltså! Asså...man behandlar inte Holger på det här viset! Stig av! Nu! Se så, ut med dig i vattnet!"

"Va? Jag förstår inte...", svarade Beatrice med en vädjande blick.

Holger suckade ljudligt: "Feskekörka ligger bakom den rosa dörren...Epic fail från din sida! Ante mig verkligen hårt att du var en usling till lögnare! Sa jag inte att det luktade här? Va, sa jag inte det?"

Hägern muttrade något ohörbart till svar och fortsatte sedan att ro under tystnad. Beatrice funderade på vad som skulle kunna dölja sig bakom den rosa dörren. Hon kände på sig att det var något spektakulärt. Efter en stund fattade hon mod till sig och frågade hägern.

"Ehhrm. Ursäkta, herr häger. Den här dörren som jag bett om att bli skjutsad till. Det verkar som att jag råkat glömma vad som finns bakom den. Det är inte så att ni råkar ha varit där och kan upplysa mig om vad som finnes där?"

"Vaaa?!!!", svarade hägern häpet. "Nu är det fan något som inte stämmer igen! Helvete också. Har man väl varit där så glömmer man det inte. Aldrig hört på maken. Jag anar en räv begraven här! Eller en älg! Fan också vad det stinker ruttet!"

"Ah jo nu minns jag igen.", svarade Bea snabbt. "Förlåt mig. Jag är så trött. Sa jag inte det nyss förresten? En god sömn är minnets väktare. Jag tror inte jag sovit på flera dagar."

Beatrice blundade hårt och när hon öppnade ögonen igen befann hon sig i en gondol. Mittemot henne satt en häger utklädd till sjöman och rodde.

"Jaså, det är dags att vakna nu.", sa hägern. "Jag började bli så uttråkad här. Man bara ror och ror liksom. Men man kommer aldrig till dörren."

"Dörren?", frågade Bea med en förvirrad min.

"Ja, dörren. Den rosa dörren. Det är väl dit du ska? Annars har det blivit någon sorts missförstånd. Åhhh! Jag hatar missförstånd! Och svält! Men framförallt missförstånd! Satan också! Jag hade det på känn!"

Beatrice ville inte göra hägern mer upprörd, så även om hon inte hade någon som helst aning om vad den rosa dörren var för något så svarade hon: "Ja, naturligtvis är det dit jag ska. Det är inget missförstånd. Det är bara jag som är lite yrvaken här. Det har varit en lång resa, förstår du."

Det tog sin lilla tid, men så småningom lugnade Vrålman ner sig. Ju lugnare han blev destu mer förändrades hans klädsel. Den blev mer och mer färgglad och batikmönstrad.

Mildman såg Beatrice förvånade blickar. "Oroa dig inte. Han är bara inne i ännu en av sina 90-talsfaser. Det händer då och då när han blir arg. Om en liten stund kommer han säkert börja sväva också. Gravitationen står inte emot när han är på det här humöret."

Mycket riktigt. Bea såg Vrålmans fötter lätta från marken samtidigt som han om och om vrålade ut: "All that she wants, is another baby...yeaheaaah".

Mildman lade ansiktet i sin ludna tassar och skakade förtvivlat på huvudet. "Oh nej! Det verkar vara värre än vanligt. Total meltdown. Han har blivit Skrålman. Ta dig härifrån innan det är för sent. Jag stannar kvar och skjuter ner honom med ett nådaskott."

Beatrice flög ner för att hälsa på bävrarna. Den förnäme av dem presenterade sig motvilligt som Vrålman. Den andre, lite mer försynte bävern, prestenterade sig blygt som Mildman. När Bea hörde det fick hon en oemotståndlig lust att nypa honom i hans små lurviga kinder.

När Vrålman såg detta började han vråla rakt ut av avundsjuka. "Det var ju själve fan att det alltid är Mildmans kinder alla jävlar nyper i! Titta här!", Vrålman pekade mot sina egna kinder. "Är det något fel på de här? Va? Känn på pälsen här! Hitta lenare då om du kan! Din jävla pajas!"

Beatrice skakade på huvudet. "Lugna ner dig Vrålman. Det är säkert inget fel på dina kinder. Jag har bara ingen som helst lust att nypa i dem."

Vrålman gjorde vad han kunde för att lugna ner sig. Räknade ner från tio och så vidare. Han var en koleriker. Det hade han alltid varit. Förnäm och kolerisk.

"Plagget? Visst. Jag är där och du är där. Vi spelar spelet men jag menar, hatar du spelaren eller hatar du imigranter?"

Beatrice såg sitt synfält förvandlas. Lila blev grönt. Grönt blev rött. En lerduva flög förbi. Hon var i en skogsglänta. Några meter längre fram stod två eleganta bävrar med hagelbössor över axlarna. Beatrice närmade sig försiktigt.

"Ehrrm. Är det röd avgång på den här biljetten?", frågade hon nervöst.

"Hur svarar man ens på en sådan enfaldig fråga?", svarade en av bävrarna. Den lite mer förnäme.

"Ser ni inte jag svävar? Om ni inte svarar kommer jag att flyga förbi biljettkontrollen utan att betala."

"Ge mig dina fyra sista, så ska jag kollla upp dig. Sitt kvar i sätet bara."

Beatrice tittade upp. Vad var det? Åtta ben? Kan det vara? Tarantula!

"Varför plirar du?", frågade Bea osäkert.

"Frågvis. Näsvis. Varför stirrar du på mina byxor? Kan du inte få nog?"

Spindeln var plötsligt en trampolin. Hur fick den på sig byxor?

Lättad över förvandlingen svarade Beatrice: "Chilla broder. Jag har sett byxor förr. Går det att köpa dem i medium? Med spådom inkluderad?"

"Givetvis. Men jag accepterar bara mygg som betalning. Levande mygg i kåda. Förresten; gick inte vi i samma klass i gymnasiet?" 

"Förresten? Bor inte du i lägenheten mittemot? Du verkar tveksam, glöm allt jag sagt. Här har du myggen. Har du plagget?"

Totalt utmattad efter flera timmars berättande så kollapsade Birk över barbordet. Beatrice hade suttit så fängslad att hon helt glömt bort varför hon var där. Klockan var nu sent så hennes närmaste mål blev att försöka hitta en sovplats. Hon klappade Birk på huvudet för att tacka för pratstunden och gick sedan fram till bardisken.

"Ursäkta mig. Herr Ober. Sovplats, bitte?". Bea var så trött att hon glömt att hon var i Danmark och inte Tyskland. Bartendern var dock med på noterna och svarade snabbt.

"Jawohl. mein fürer. Wir haben eine kleine Zimmer hier. Följ mig." Bartendern tog med Beatrice upp för en smal trappa bakom bardisken och visade henne till ett rum som inte var mycket större än en städskrubb. Det var precis så att en smal säng fick plats.

Bea orkade inte klaga utan tackade så hjärtligt och lade sig ner för att sova. Sömnen bjöd på drömmar. Mer om det nästa vecka.

Birk fortsatte sin historia. Den blev mer och mer osammanhängande. Ofta avbröt han sig mitt i en mening och blickade tankfullt mot horisonten, innan han helt bytte spår och började prata om något annat. Vad som fångade Beatrice uppmärksamhet lite extra var när han berättade om sitt tidiga liv som pubgosse och alla de kändisar han stött på. Det var oehört trendigt ett tag på tidigt 80-tal att hänga med pubgossar. Han berättade bland annat om hur han hade dragit linor från tuttarna på Astrid Lindgren och hur hon, hög som ett hus, lovat att döpa en karaktär i sin kommande roman efter honom. Det var svårt att kontrollera sanningshalten i historierna men Birk berättade med sådan inlevelse att det kändes otänktbart att det bara var påhittat.

Efter det glada 80-talet tog Birks liv en mörk vändning. Han växte upp och de förrut så trinda kinderna tappade sin forna lyster och kändisarna slutade att dyka upp på Prebens bar. Kvar fanns bara tomheten och spriten. Han var en åldrad pubgosse som inte insett att han blivit vuxen. De enda som nöp hans kinder nu var halvblinda kärringar som hoppades på ett gratisnummer. 

Preben försökte fortsätta med pubgossekonceptet ett tag och hitta nya yngre förmågor men det fanns ingen som kunde ta Birks plats. Han var originalet som alla jämfördes mot. Många gossar sökte upp honom genom åren för att be om råd men han skickade ilsket iväg vartenda en. Hans enda råd var alltid: "Vad du än gör, bli aldrig pubgosse. Bli aldrig som jag."

Preben ja. Var ska man börja? Det var en karaktär. Välkänd inom pubvärlden för sina spektakulära pubprojekt. Inte sällan totala fiaskon. Han var till exempel först i Danmark med att använda åsnor som bartenders. Ett alldeles spekaktakulärt misslyckande i och med att de bara kunde blanda en drink...åsnepiss. Pubgossekonceptet var alltså bara det senaste i en lång rad. Men åter till puben i Danmark där Beatrice lyssnade med stor spänning.

Kaffet gjorde sitt, så med något mindre sluddrig röst fortsatte Birk sin berättelse.

Det var en väldigt entusiastisk Albert som ledde Birk ut ur församlingshemmet till en trehjulig motorcykel och bad honom sitta ner i sidovagnen. Sedan bar det av på slingriga landsvägar i hög fart. Albert pratade oavbrutet under hela färden men Birk hörde inte ett ord på grund av vinden som ven i hans öron. Långt senare fick han veta att Albert bland annat varnat honom för att dricka av den gulaktiga dryck som Preben alltid bjöd nyanställda på.

Birk började nu att sluddra så mycket att Bea hade svårt att höra vad han sade. Bartendern uppfattade hennes vädjande blickar och satte ljudlöst fram en stor kanna kaffe fylld med isbitar. Birk drack vårdslöst ur kannan så att kaffet rann ner innanför kragen. Sedan fortsatte han sin historia.

Birk hade inte riktigt någon att rådfråga angående hur han skulle ställa sig till erbjudandet om att bli pubgosse. Han visste såklart inte ens vad det innebar. I och med att det var ett nytt koncept och så där. Att återvända till barnhemmet var heller inget attraktivt alternativ. Inte ens för att där överväga beslutet. Han var rädd för att möta de äldre barnens missunnsamma hat. Så, utan att veta vad han gav sig in på så tackade han ja till Alberts erbjudande. Albert sken upp som en sol. "Du kommer inte att ångra dig! Satan vilken dag alltså. Vänta bara tills du får träffa Preben! Det är en lirare må du tro!". Alberts konversation blev genast mer fötrolig efter att Birk tackat ja. Nu var han en i gänget, pubgänget.

Birks röst höll nu inte alls. Han vinkade tafatt åt bartendern. Inga ord behövdes. Det här var en rutin som upprepats otaliga gånger genom åren. Ljudlöst hällde bartendern upp ett rågat glas med 80 procentig STROH rom. Birk svepte detta och brast ut i ett primalskrik som fick de fåtalet övriga bargäster att rysa i kroppen. Sedan fortsatte han lugnt sin berättelse.

Efter att Albert slutfört sin närgånga undersökning så nickade han belåtet och sa: "Här har vi rätta virket. Jag besitter befogenheter att här och nu erbjuda eder en heltidstjänst som pubgosse. Med alla förmåner som detta hedervärda yrke för med sig. Jag förstår om ni tvekar. Detta är ett helt nytt koncept, uttänkt och myntat av pubägare Preben Larsen. Tillika min uppdragsgivare. Jag har rest land och rike runt i jakt på den perfekta pubgossen. Aldrig har jag riktigt vetat vad jag var ute efter, tills idag. Får jag åtminstone trycka din hand innan du svarar? Helt utan förpliktelser."

Birk stannade upp i sin berättelse. Det märktes att den här händelsen hade satt djupa spår.

"Bartender. Två jägershots till, tack."

Birk svepte shotsen och fortsatte berätta.

Efter att nästan alla gossar fått lämna församlingshemmet gick Albert fram till var och en av de resternade gossarna och inspekterade dem noga. Han vände och vred på deras ansikten och knep dem i kinderna. Allt det här utan att han yppade något annat än hummanden och besvikna grymtningar. Tills han kom fram till Birk. Där sken han genast upp och utbrast: "Vilka kinder! Maken till trind gosse har väl världen sällan skådat!". Birk bara såg generat ner i marken. Han vågade inte möta varken Alberts eller de andra gossarnas blickar. Albert brydde sig inte ens om att undersöka resten av gossarna utan skickade genast ut alla utom Birk. Birk var nu räddare än vad han någonsin varit tidigare. Han var ensam i rummet med Albert, ingen annan vuxen fanns i närheten. Han var vid det här stadiet nästan helt övertygad om att Albert var en kannibal som skulle grilla hans trinda kinder över öppen eld.

Denna veckans avsnitt utgår på grund av bristande inspiriation. Måtte det ordna upp sig till nästa.

Det ville Beatrice. Så Birk drog i sig två snabba Jägershots och fortsatte sin berättelse. Han hade nu börjat få upp farten, upplivad som han var av att ha en lyssnare.

Efter, vad som för Birk och hans barnhemsvänner kändes som oceaner av tid, så blev det då äntligen lördag och de samlades i byns församlingshem. För nervösa för att ens våga prata med varandra stod de uppradade längs med ena långsidan i ett stort rum. Vid ett bord i mitten av rummet satt Albert med en hög av papper framför sig. Birk mindes fortfarande ordagrant vad Albert sa den dagen.

"Välkomna ska ni vara. Jag förstår att ni är nervösa och förväntansfulla. Det här kan vara er livs chans. Jag kan ännu inte tala om vad det är jag erbjuder er här men jag vågar lova att en stjärna kommer att tändas idag. En av er kommer att få lämna barnhemmet för gott idag och följa med mig."

Många av gossarna kunde nu inte hålla tyst utan började tissla och tassla med varandra. "Tystnad!", skrek Albert. "Du, du och du. Lämna genast lokalen! Ut med er!". Han pekade ut några av de som tisslat och tasslat mest. Kvar var nu bara Birk och ett fåtal andra som stirrade ner i marken med skrämda blickar.

Beatrice tittade frågande på den gamle mannen och han började berätta. Hans namn var Birk Borkasson och han föddes i början av 50-talet av föräldrar som ansåg att de hade viktigare saker för sig än att uppfostra barn, så ganska snart efter födseln hamnade han på barnhem. De första åren där mindes han inte så mycket av. Historien började egentligen på riktigt när han var i 10-årsåldern då en man vid namn Albert Kjerebol anlände till barnhemmet. Albert bjöd på godis och läskedryck. Han var där för att han representerade en pubägare. En nytänkande sådan. Pubägaren skulle hålla audition för barnhemsgossar från hela landet. Exakt vad det var för var i detta skede hemligt. Pubägaren ville inte riskera att någon annan krögare stal hans idé. Auditionen skulle hållas i byns församlingshem kl 15 den kommande lördagen. Alla gossarna på barnhemmet började drömma storslagna drömmar. Det här var deras chans att ta sig därifrån och ut i stora världen. De bönade och bad föreståndaren om att få tillstånd att lämna barnhemmet. Reglerna var annars väldigt strikta. Efter att Albert lovat att göra en generös donation så gick föreståndaren till slut med på att låta gossarna gå på auditionen. Birk närde inga störra förhoppningar om framgång. Det fanns åtskilliga gossar där på hemmet som var bättre på allt från att kasta kula till att hålla andan under vatten. Men drömmen var likväl väckt. Då och då lyckades han inte hålla tillbaka hoppet och i svaga ögonblick tillät han sig att fantisera. Kunde det vara en cirkus kanske? Skulle han få sköta lejonen så att de hade tillräckligt med mat inför föreställningarna?

Här slutade Birk att berätta och tittade upp mot Beatrice. "Vill du att jag fortsätter?"

Mannen drog en djup suck och stirrade barskt ner i golvet. Lite villrådig gick Beatrice och beställde varsin öl till. Sedan satte hon sig ner bredvid mannen och lade en tröstande arm över honom som om att han var ett gråtande barn.

"Oj då. Det verkar som att jag kommit åt en öm tå här. Har du något emot pub-barn eller?"

Mannen mumlade ett svar mellan sammanbitna läppar. "Det heter pubgosse."

"Ursäkta?", svarade Beatrice snabbt. Hon hörde mycket väl men hon förstod inte.

Med lite tydligare stämma svarade mannen. "Det heter pubgosse." Och i en utandning lade han till. "Jag är en pubgosse."

Beatrice tackade ja till ölen och svepte den i ett drag.

"Papegoja säger du. Det är intressant att du nämner det. Jag är nämligen här för att adoptera ett barn. Vi skulle kanske kunna gå ihop och adoptera tillsammans? Om ni kan ha barnet här som ett pub-barn så kan jag komma och hälsa på när jag är ledig. Vad sägs?"

"Glöm det!", svarade mannen snabbt.

"Ska jag glömma det?"

"Ja, det ska du. Ingen ersätter Gurra! Framför allt inte ett jävla barn."

"Vänta vänta! Nämnde jag att det är ett asiatiskt jag är ute efter? Om du tyckte att Gurra imponerade med fyra språk så vågar jag nästan lova att det här barnet kommer leverera minst tretton språk."

"Finns det några snälla barn här!?", skrek Beatrice in i en halvtom lokal. Gästerna på Den bly gryden tog mycket liten notis. Det rådde en nästan apatisk stämning. "Vad fasen är det som har hänt? Någon som dött eller?", fortsatte hon.

"Gurra dog igår.", svarade en gammal man på svenska.

"Det var som tusan", tänkte Bea. "Jag har inte ens börja dricka ännu men jag förstår redan vad de säger."

"Jaha. Då får man beklaga sorgen då. Vem var denne Gurra? En god vän? Mister du en står dig tusen bi? Eller vad är det nu de brukar säga? Så unik var han vän inte va?"

"Gurra var pubens papegoja. En Grå jako. Det är ingenting du bara ersätter. Han talade fyra språk flytande. Mycket talar för att vi måste stänga puben för gott nu. Vad är det för mening ens? Inget svar? Nej, jag tänkte det jag. Men för all del. Vill du ha en Grön tuborg eller varför är du här? Inte bara för att beklaga sorgen va?"