Innan Beatrice hann svara var Svenne och Lotta på väg ut genom dörren. De tog inte ens med sig någon packning. Det var tydligt att de gjort det här förut och att de inte hade några planer på att bli upptäckta. 

"Men, men Svenne?", var allt Bra fick fram. Hon har varit så nära honom och nu var han borta igen. Känslan av sorg och saknad var påtaglig.

"Bry dig inte om honom.", sa Berit när hon såg hur ledsen Bea var. "Det där var en riktig gubbstrutt och hemmet kommer må mycket bättre nu när han är borta. Jag har en farbror här du ska få träffa som kommer få dig att glömma alla sorger."

Berit gick iväg och återvände efter en stund med en man. Att kalla honom spektakulär vore nästan en underdrift. Mannen var en gammal grekisk sjöman med långt stripigt hår och en yvig mustasch. I mungipan hängde en tänd pipa som han läppjade på då och då. Beatrice erkände motvilligt för sig själv att hon var uppriktigt intresserad.

"Plotta! Nu är du tyst!", skrek "Benne".

"Nej, det är du som ska vara tyst. Svenne.", skrek Lotta tillbaka. "Spelet är slut, fattar du inte att vi är igenkända? Det är dags att dra vidare."

Beatrice vände sig mot Svenne med ett stort leende. "Jag visste det. Det är en ära. En stor sjujäkla ära! Varför gömmer ni er här på det här trista gamla hemmet? Ni borde ju vara ute på turné och ta emot folkets jubel! Herregud alltså. Jag kan knappt tro det!"

"Det är en lång historia.", svarade Svenne. Hans röst hade nu mist all sin pondus. "Ett stort missförstånd bara."

"Han kunde inte hålla den i byxan.", fyllde Lotta i. "Varje gång vi uppträdde och han släppte ner axlarna så tittade den fram. När vi var på toppen av karriären så valde de alla att blunda för det. Ingen brydde sig direkt. Men på senare år blev det svårare. Metoo blev den riktiga dödsstöten. Vi fick gå under jorden helt enkelt."

"Håll flabben kärring!", skrek "Benne" till Berit. "Det blir en lördag-söndag för dig."

"Men jag tänkte bara...", svarde Berit.

"Häpp. Då blev det en till! Fortsätt så här bara. Jag har hur många lördag-söndagar som helst här i fickan. Du väljer själv."

"Men halledulane då. Vad har hänt med dig Svenne? Du brukade ju vara en hyvens person!", fick nu Beatrice fram. "Det låter ju jättehärligt att Lotta också är här. Kanske man kan få tillfälle att träffa henne också?"

"Berit pratar strunt! Kärringen är senil. Det finns ingen Lotta här. Kom nu fram här så ska du få din peppis. Det är lika bra att få det ur världen så att vi kommer vidare någon gång. Jag har inte tid att stå här och tjafsa hela dan."

"Men Svenne! Vad håller du på med?", hördes plötsligt bakom Beas rygg. Hon vände sig snabbt om och stod så öga mot öga med Lotta i egen hög person. Ingen tvivel om saken.

"Men herregud! Svenne! Vad gör du här?", skrek Beatrice uppspelt. "Förlåt alltså men jag trodde du var död! Alltså dra på trissor bara!"

Mannen blängde irriterat. "Svenne? Vem är denna Svenne? Mitt namn är Benne. Se så. Kom här nu så ska du få din peppis!"

"Nej, lägg av Svenne. Kunde du inte ens komma på ett bättre namn? Det är ju helt uppenbart att du är du. Ingen annan har såna där breda axlar! Och den där luggen? Den är bannemaj klippt med linjal som stöd. Har du Lotta också här någonstans?"

"Nej, nu får du väl ändå lägga av. Jag är inte någon Svenne och jag har aldrig träffat någon vid namn Lotta. Fråga vem du vill här inne så ska du få se."

Berit, som hittils tyst tittat på, tog nu till orda. "Det är sant som Benne säger, han känner ingen Lotta. Däremot brukar han bjuda på väldigt fina uppträdanden här med en annan boende vid namn Plotta. Hur är det nu den går den där låten ni brukar sjunga? Zoomerang nånting?"

"Vadå? Jag plinkade bara lite. I was just plinking...", sa Beatrice då hon återfått fattningen.

Det gick ett sus genom församlingen. De var uppenbarligen inte vana vid att någon svarade tillbaka på det här sättet.

Mannen i hörnet tog åter till orda med samma iskalla röst. Den här gången på svenska: "Jaså, du talar svenska du? Då ska jag informera eder om en sak. Här på hemmet tillämpar vi något som kallas kamratuppfostran. Det råder strikt ordning. De äldre boende här, där jag är ordförande, är de som styr. Och det gör vi genom att utdela bestraffningar till de som inte lyder eller stör ordningen på ett eller annat sätt. Såsom du nyss gjorde. Pianot må endast användas av rådsmedlemmar och särskilt utvalda pianister. Vet du vad en peppis är för något?"

"Nej, men det antar jag att du tänker informera mig om?", svarade Bea irriterat.

"Kom hit här och sänk ner huvudet."

Beatrice gick långsamt mot mannen som nu rest sig upp. När hon bara var en meter ifrån honom och mötte hans blick så blev hon svag i knäna. Hon såg nu vem det var som satt där, vem det var som tillämpade kamratuppfostran på Ättestupans ålderdomshem.

Berit kom ut efter en stund och visade Beatrice till stora salen. Det var en sällskapsyta mitt i byggnaden där de äldre kunde slå dank. De verkade inte ta någon notis om Bea utan pratade på runt sina bord. Ett gäng satt i en soffa och tittade på en tv-sändning, det såg ut att handla om knyppleri.

I ett av lokalens hörn stod en stor flygel. Beatrice gick fram till den, lyfte på locket till tangenterna och slog an ett c. Som på befallning tystnade varenda person i lokalen. En avklingande ton var allt som hördes. Ängsliga blickar vände sig mot en bortvänd soffa. Eller kanske tron vore en bättre beskrivning. Tronen började långsamt rotera. Först nu såg Beatrice att det satt någon där. En man, en väldigt bredaxlad man med långt svart hår. Det var dunkelt där i hörnet där han satt, så det gick inte att urskilja hans ansikte.

"I wouldnt do that if I were you.", sade mannen på engelska med rejäl svensk brytning. Hans röst var lugn och iskall. Det här var en man som var van vid att få sin vilja igenom.

Beatrice tittade mot Berit för att få någon hint om hur hon borde agera. Berit tittade ner i marken och låtsade som att hon inte hade sett Beas blick. Beatrice var "on her own".

Efter att ha kört fel några gånger lyckades taxichauffören till slut lämna av Beatrice vid sin destination: Ättestupans ålderdomshem. Vägen till receptionen kantades av en välhållen gräsmatta med enstaka träd. Här och var satt äldre människor tillsammans med vad som såg ut att vara skötare i vita rockar. Bea hejade glatt på dem när hon gick förbi. De stirrade bara ilsket tillbaka, vilket Beatrice tolkade som att de hörde dåligt. Stackarna.

En stor tung dörr ledde fram till receptionen som var placerad bakom en tjock plexiglasskiva. Ingen var på plats så Bea knackade på glaset, först lätt men sedan hårdare när hon inte fick någon respons.

"Jajaja, det var ju ett jävla liv ni för här!", hördes från inne i receptionen någonstans. "Man kan ju tro att ryssen är här!"

"Ja, ursäkta. Men det var ingen här. Jag pratade med Berit på telefon. Det gällde sällskap.", svarde Beatrice.

"Oj, jaha. Förlåt mig. Det har varit en stressig morgon. Vänta kvar där så kommer jag ut alldeles strax. Vi har bara vissa säkerhetsrutiner som måste följas förstår du."

Beatrice entusiasm dämpades något efter samtalet med Berit men hennes längtan efter att göra gott drev henne ändå till att sätta sig i en taxi och åka ner till ålderdomshemmet. "Hur illa kunde det vara?", tänkte hon. "Ett gäng söta små gamlingar som för länge sedan mist all form av libido."

"Jaså, du ska hälsa gamla mamma?", frågade taxichauffören när Bea satt sig till rätta i baksätet.

"Nej, jag ska dit för att erbjuda dem lite latj på äldre dar. Förstår du?", svarade Beatrice. Lite mer överlägset än vad hon först tänkt sig. Hon hade redan blivit påverkad av sin egen godhet.

"Så din mamma inte där? Min mamma död. 25 år. Ingen mer Goran gå dit, Goran gör det. Jag måste göra det. Hon måste tyst. Du förstår mig?"

"Det låter som du har haft det jobbigt.", svarade Bea för att försöka lugna chauffören, som hade börjat bli allt mer upprörd. "Jag vet hur det kan vara. Oh, jag tror det är vänster där framme va? Om man kollar GPS:en."

"Plingelingeling. Ni har kommit till Ättestupans ålderdomshem. Du talar med Berit. Hur kan jag stå till tjänst?"

"Jo, det var Beatrice här. Det gällde annonsen i tidningen. Ni sökte sällskap åt gamlingarna va?"

"Oj oj oj. Det där ordet använder vi inte här. De boende här brukar tänka på sig själva som helt ålderslösa. Ord som gamling, skruttgubbe och slapptask är strängeligen förbjudna här! Och det är de boende själva som bestämt det. Inte jag."

"Jaha ja, då ber jag om ursäkt då.", svarade Beatrice och glömde nästan bort sitt ärende. "Behöver de något sällskap då?", lade hon till lite irriterat.

"Ja, det kan du lita på! Många av de boende här har överlevt sina vänner och släktingar. Och kan de inte umgås med varandra här då? Det undrar du säkert. Men icke, sa nicke. Det blir så mycket bråk må du tro! Elaka och listiga är de. Värre än små barn.", Berit eldade igång men ångrade sig snabbt igen. Hon ville inte skrämma bort en potentiell sällskapsdam. "Nej, nu överdrev jag lite här. Haha. De är så snälla och fina. Det är bara att titta förbi så hjälper vi dig till rätta. Tack och hej."

Efter att ha förlorat sig själv i sina butlerfantasier ett tag så återvände Beatrice till verkligheten igen. Vardagen kändes nu gråare än någonsin. Ensamheten grep tag i henne med full kraft. Kanske var det till och med dags att ge tillbaka till samhället. Kanske skulle lite filantropisk verksamhet fylla hennes själ med mening. Men vad göra? Helst skulle det vara något som inte tog upp alltför mycket tid. Månaden hade precis slagit om till maj så det första som slog henne var att sälja majblommor. De som sålde för mycket brukade alltid uppmärksammas i tidningen. Men efter närmare eftertanke så kändes det ändå som att det antagligen var lite för mycket jobb att gå runt och sälja de där löjliga blommorna.

Just då mindes hon att hon sett en annons i tidningen om att stadens ålderdomshem sökte personer som ville komma på besök och hålla de boende sällskap en stund. För Beatrice lät det som en ganska liten insats med stor utdelning. De gamla skulle bli så glada av hennes sällskap. Deras släktingar hade säkert tröttnat på dem för länge sen, så Bea skulle komma in som en frisk fläkt och ge dem ett minne för livet. Med ett stort leende på läpparna letade hon rätt på tidningen för att ta reda på mer.

Middagen blev en succé på alla sätt och vis. När Beatrice, Bonkers och herr Morrtall skildes åt var de de bästa av vänner. Bonkers beställde en limousin åt Bea så att hon kunde fara hem ståndsmässigt, som han sa.

Väl hemma gick Beatrice igenom sina intryck. Det hade varit en omvälvande dag där ute på herrgården. Den som gjort störst intryck på henne var Bonkers. Hon hade alltid drömt om att ha en egen butler och nu hade begäret slagit till igen med full kraft. Men var skaffar man en? Och en som passar också? Självklart skulle hon väl få träna upp den lite för att möta hennes väldigt specifika krav. Hon skulle till exempel lära den att hon ville ha morgontidningen uppvärmd till exakt 42 grader och uppslagen på tredje sidan. De två första siderna var mestadels strunt och det hade hon inte tid med. I sin fantasi var hon en upptagen affärskvinna med tusentals järn i elden och bränder som behövde släckas hit och dit. Alla ville ha tag i henne men hon överlät telefonen åt sin butler. Henry, skulle han heta.

"Några samtal till mig Henry?", skulle hon fråga via husets snabbtelefon där Henry alltid stod redo att svara.

"Inga viktiga, madame. Jag har sagt åt dem att du inte vill bli störd. Och jag har förövrigt hämtat din tvätt ifrån kemtvätten och bytt kattsand åt Konrad.", hade Henry svarat.

Beatrice hade alltid katt i sina butlerfantasier. Alltid med olika namn. Hon hade ännu inte hittat ett som kändes rätt.

Herr Morrtall ställde sig upp och hyssjade Beatrice. Hon tystnade motvilligt.

"Innan vi dukar fram så skulle jag vilja säga ett par ord. Å mina och Bonkers vägnar skulle jag vilja tacka dig, Beatrice. Vi utsatte dig för ett litet spratt och du tog det med gott mod. Älgen blev till älgstek. Leken blev allvar. Kan man kanske säga. Och till din ära kommer vi att servera just älgstek här idag. Låt dig väl smaka. Bon appetit."

Utan vänta på instruktion började husmor och hennes tjänare att duka fram på bordet. Snart dignade det av älgstek och alla upptänkliga tillbehör. Det var till exempel rotsaksrösti och lingonchutney. Beatrice lydde instruktionen och åt med god apptit. Efter ett par glas vin förlät hon till och med herr Morrtal och Bonkers för deras aprilskämt. Det var väl ganska oskyldigt ändå. Hon var inte den som var långsint. Nej, om man bjuds på älgstek och vin så är det bannemaj bara att förlåta och gå vidare.

"Ni är allt ena sköna lurvenpajsare ni va! Världen vore en bättre plats med fler som såna som oss va? Livsnjutare som inte spottar i glasen. Glasen!", slirade Beatrice fram och lade armarna om godsherren och Bonkers.

Bonkers hade också satt sig till bords. En frihet han tog sig endast väldigt sällan och då han själv tyckte att han gjort sig förtjänt av det.

Porslinet var det finaste Beatrice sett men hon höll minen och fnyste: "Är det här allt? Sa du inte åt henne att duka med det bästa ni har?"

Godsherren ropade på husmor: "Husmor! Hit!"

Hon kom springade och svarade: "Ja, herr Morrtall. Vad önskas? Maten är strax färdig."

"Morrtall? Heter du verkligen det? På Blygdläppens herrgård?", frågade Bea och skrattade till.

"Det är ett väldigt anrikt och fint efternamn. Ingenting att skratta åt.", svarade herr Morrtall. Sedan vände han sig mot husmor: "Är det här verkligen vårt finaste porslin? Har vi inte det jag ärvde av morfar?"

Bea tog åter till orda: "Morr, morr, morr, morr Morrtall! Morfar Morrtall. Nej, glöm morfar Morrtall. Låt honom vila i frid. Det här porslinet blir riktigt bra ska du se. Fanns det någon mat? Var är Bonkers? Han kan väl också hjälpa till. Låt husmor vila. Och vin? Vi måste väl ha vin!"

Beatrice skrattade med men ruvade samtidigt på hämnd. Ju mer hon föreställde sig hur djuv hämnden skulle bli ju mer hysteriskt skrattade hon. Godsägaren och Bonkers tystnade efter en stund men Bea fortsatte att skratta.

"Jaha. Ja, det var ett skämt som heter duga det va?", sa godsägaren för att försöka få tyst på Beatrice.

"Ja, det må jag säga. Hahaha. Där fick ni mig fint alltså. Så här lurad har jag inte blivt sedan min mamma lurade in mig i garderoben när jag var liten. Där satt jag i tre dagar utan mat, fattade inte vad som hänt. Sedan öppnade hon med ett gapskratt. Satan, vad dum jag kände mig då! Skämdes som en hund. Jag hade gått på det gamla garderobspranket. Äldsta tricket i boken! Den dagen svor jag på att aldrig bli lurad igen. Men ni fick mig att bryta eden här. Bra jobbat grabbarna!"

"Det låter som du haft en tuff uppväxt. Men det är bra. Det som inte dödar, det härdar. Nu tycker jag att vi ska fira med en rejäl brakmåltid. Seså Bonkers. Ring på husmor och be henne duka upp för fest! Chop chop. Finaste porslinet ska det vara."

Beatrice kastade ett öga på kontraktet. Det var helt oläsbart, skrivet i kilskrift. I och med att kilskrift slutade användas för mer än två tusen år sedan, så lärde sig aldrig Bea det i skolan. Men för generad för att erkänna detta låtsades hon som ingenting och skrev på med ett leende.

"Ja men då så. Varför sa ni inte det direkt? Vi är i business herrarna. Hit med hornen nu så kör vi!"

Bonkers gick högtidligt fram och plockade upp ett par älghorn i miniatyr. Samtidigt började han mässa tyst om och om igen: "Ääälgjakt startar, vem ska skjuta bävern..."

Beatrice tog emot hornen och tittade frågande på Bonkers. Hornen var för små för att kunna fästas på hennes huvud. Bonkers, som hela tiden haft sin blick sänkt, tittade nu upp. Först på Bea och sedan på godsherren. Godsherren tittade tillbaka, hans tårar hade börjat rinna och det såg ut som att han hade svårt att andas. Tillslut kunde han inte hålla sig längre och brast ut i ett rungande gapskratt.

"Har du koll på vad det är för datum idag? Där fick vi dig fint va? Dig skulle man kunna lura hela vägen bort till Porto...", fick Bonkers fram innan han också vek sig av skratt.

Innan Bonkers hann svara tog en nu irriterad Beatrice till orda: "Men vänta lite här nu. Vad var allt det där om en stilig herre? Var det inte så det stod i annonsen? En stilig herre. Och 29 grader varmt?"

"Vi kan väl inte bara skriva att vi behöver någon att spela älg till älgjakten? Vem skulle svara på en sån annons? Då hade vi bara fått hit en massa dårar.", svarade godsherren.

Bonkers nickade instämmande. Det var hans idé med annonsen men han skulle aldrig få för sig att försöka stjäla äran från sin arbetsgivare.

"Jaha. Okej, nu känner jag mig lite snuvad på konfekten här.", svarade Beatrice nu lite uppgiven. "Men vad innebär den här jakten då? Det är lösa kulor antar jag?"

Godsherren och Bonkers kastade en snabb blick på varandra. Sedan svarade Bonkers: "Ja, givetvis. Det är helt riskfritt. Vi har ett särskilt kontrakt här som du ska få skriva på. Där står allt. Du behöver inte läsa det ens. Lita på gamle Bonkers. Här har du. Fatta pennan. Det är en gåsfjäder. Ta gärna med den hem som minne..."

Beatrice och Bonkers var djupt försjukna i hälsningsfrasdiskussionen när godsägaren stegade ut på gårdsplanen.

"Välkommen!", utbrast han med ett stort leende och öppnade armarna för att ge Beatrice en kram.

"Jo, man tackar. Det här är vad jag kallar välkomnande! Föredömligt må jag säga!", svarade Beatrice och mötte kramen.

"Får jag höra ett riktigt bröl då? Har Bonkers visat? Och konditionen är bra eller?"

"Ehrn.Va?", svarade Bea med misstänksam röst. Det var något skumt på gång här.

"Ja, vi leker älgjakt nu förstår du. Och vi har ingen älg kvar. Någon måste vara älg. Och nu verkar det som att lotten föll på lilla dig. Om det inte är några besvär förstås? Vi kan alltid hitta någon annan. Eller hur Bonkers?"

Beatrice försökte förgäves konversera under resan men antingen så hörde inte Bonkers henne eller så ignorerade han henne. Med Bonkers gick det aldrig riktigt att veta en sån sak. Professionell som han var. Efter ett par timmars färd var de så äntligen framme i varje fall. De hade parket framför ett enorm hus. Gods skulle nog vara en lämplig beskrivning. Beatrice lät sig inte imponeras.

"Jaså, det är här ni bor ja."

"Ja, välkommen till Blygdläppens herrgård. Anlades redan på 1300-talet och har gått i arv i familjen i flera generationer. Välkommen att stiga på. Godsägaren väntar där inne. Hur är det med konditionen förresten?"

"Tack. Jo, den är alldeles utmärkt må du tro. Vadan denna fråga?"

"Ingen särskild anledning. Bara en vanlig artighetsfras i all vänlighet."

"Va? Är du helt säker på att det är en artighetsfras? Jag har aldrig hört den förut. Själv brukar jag alltid använda den här: ibland får man sött och ibland får man salt. Har du hört den?"

Beatrice rafsade snabbt ihop lite kläder och diverse hygienartiklar i ett litet knyte som hon slängde över ryggen. Sedan gick hon ut på trottoaren och väntade. Fylld av förväntan började hon fantisera om vad hon skulle få uppleva för latj. Flakmoped dit också. Tjo och tjim redan från start! Med Bonkers också. Vilket jäkla latjo namn! Hade de inte nämnt något om älgjakt också. Hon hade aldrig varit på en älgjakt men hde alltid drömt om att få sätta ett skott i pannan på en älg.

När Beatrice var som djupast försjunken i sina tankar tutade det plötsligt på gatan framför henne. Bonkers hade anlänt. Den välklädde butlern gick fram till Beatrice och tog hennes lilla knyte och sträckte sedan fram handen för att hälsa.

"Bonkers, till er tjänst."

"Beatrice här. Angenämt. Ingen dålig moppe det där! Har du planat toppen på den?"

"Ursäkta? Planat?"

"Ja, har du trimmat den? Jag åker ogärna otrimmat. Det är så otroligt trist med orginalmotor."

"Jaha. Ja, givetvis är den trimmad. Det är en helt ny cylinder. Gör minst 75 i nerförsbacke."

Med det lät sig Beatrice nöjas och klev på för att påbörja färden.

"Limo!? Såååå, tråkigt. Jag har åkt limousin tusentals gånger. Líka stentrist varje gång. Men du, Bonker var det eller? Skicka en flakmoppe så har vi en deal!", svarade Beatrice.

"Ehrm. Ja, Bonkers var namnet. Var god dröj kvar så ska jag se efter om vi har en flakmoped.", svarade Bonkers lite stressat. Som butler var han väldigt mån om att tillmötesgå alla förfrågningar han fick. Hur uppåtväggarna de än var.

Efter några minuter bröts tystnaden i luren igen: "Ja, någon där?"

"Ja, det är Beatrice här. Det är fortfarande angående annonsen med den stilige herren och värmen och det där. Jag är uppriktigt intresserad."

"Ja, just det. Jag skulle hälsa från Bonkers att han är på väg. Erforderligt fordon är införskaffat. Invänta upphämtning inom kort. Han har spårat din adress baserat på master och kosmisk strålning. Han är ganska händig på teknik. Så sitt bara lugn i båten så blir du snart upphämtad. Bonkers sviker aldrig! Tack och hej och på återseende."

"Bröööööööl!", var det första Beatrice hörde när samtalet gick fram.

"Ehrm. Ja, har jag kommit till en stilig herre?"

"Det vill jag lova! Brööööööl! Vem är det jag talar med?"

"En som är evinnerligt trött på den svenska kylan och tråkigheten. Jag såg din annons. Är du fortfarande intresserad av sällskap?"

"Bröööööl? Annons? Oh, vänta lite nu. Bonkers har du satt in en annons? Ok. Ja, det är en som ringer nu. Vad ska jag säga? Brööööl! Vill du ta det?"

Efter en stunds tystnad togs samtalet över av en annan person: "Bonkers här. Butler och vägvisare. Det var angående annonsen förstår jag. När kan ni komma? Vi övar inför älgjakten idag men imorgon kanske kan passa? Jag kan skicka en limousin."

"Gubbfan!", skrek Beatrice och slängde på luren.

Nu var hon tillbaka på ruta ett igen. "Någonstans borde det väl gå att hitta värme i det här jäkla landet? Och varför är alla så jäkla trista?", tänkte hon för sig själv. Och som så många gånger förr tog hon upp tidningen och började bläddra bland de lokala annonserna. Det brukade vara en guldgruva.

Den första annonsen som fångade hennes uppmärksamhet löd så här: "Se hit du fagra mö! Här står en stilig herre iklädd enbart den skrud gud gav honom (naken). Har du tröttnat på kalla nätter i ensamhet och seriöst börjat fundera på att ta ditt eget liv? Då har jag nog ett bättre erbjudande här! Kom och bo hos mig istället. Jag har det varmt må du tro! Snittar 29 grader dygnet. Vad säger du...? Låta snaran ligga och slå mig en signal istället?"

Utan att tveka för mycket så tog Beatrice upp telefonen igen. Det här lät som en man i hennes smak. Medan signalerna gick fram så tänkte hon stressat: "Bara ingen har hunnit före. En sådan här herre, stilig och allt, blir säkert överöst av samtal. Komsi komsi."