Beatrice lyssnade uppmärksamt. Mogens lämnade inga luckor för frågor eller plötsliga infall. Efter att ha varit tyst i så många år så rann nu orden ur honom.

"Och vart rullade jag hän kanske du undrar då? Jo, det ska jag tala om för dig. Jag rullade hela vägen ner till tågstationen och rullade på ett tåg. Bland de andra passagerarnas bagage låg jag, ihoprullad som ett knyte. Tror inte ens att jag behövde visa biljett.

På tågets ändhållplats rullade jag av. Det var Berlin. En stad jag visste mycket lite om då men vet desto mer om idag, kan man säga. Redan på Hauptbahnhof, ja den heter så stationen där, så förstod jag att det här var en stad i min smak. Utanför huvudingången satt det en man och vinkade frenetiskt åt mig. Han hade något att visa mig förstod jag. I en trälåda framför sig hade han två tama bältdjur. Jag hade aldrig sett bältdjur innan men jag kände direkt ett starkt släktskap med dem. Mannen lyfte upp det ena djuret och satt ner det på marken. När jag rullade fram för att titta närmare på det så rullade även det ihop sig. Mannen tittade förtjust på mig och klappade händerna. Gucken, gucken!"

"Okej. Hmm var ska jag börja då.", började Mogens. "Kanske skolan kan vara en bra start? Jag gick ju som sagt i en särskild skola för bollbarn och andra utstötta. I regel fanns det ganska stor acceptans bland lärarna och de lät oss sitta ihopkurade på lektionerna. Bara ett par sura gubbar tvingade oss att sitta upprätt. I slutet av nian kallades vi in till syokonsulenten en efter en. Jag kommer aldrig att glömma vad hon sa till mig den gången: "Räta ut dig, eller dö!". Hon var väldigt rak på sak, så att säga. Förlåt, tråkar jag ut dig?"

"Nej nej, fortsätt du.", svarade Bea.

"Ehrm. Ja, så att motvilligt försökte jag lyda syokonslutentens råd då. Jag sade upp kontakten med alla mina vänner och bestämde mig för att leva ett liv bland de raklånga. Ja, vi kallar dem så vi bollbarn, de raklånga. Under lång tid lyckades jag lura både mig själv och min omgivning att jag var som alla andra. Jag skaffade fru och barn och jobb som vaktmästare på en skola för vanliga barn. Men ändå fanns det kvar i mig, det där bollbarnet. I början yttrade det sig oftast på fyllan. Jag rullade hem längs gatorna när jag trodde att ingen såg mig. Allt eftersom tog jag större och större risker. Min fru gick inte på mina ursäkter om att jag trillat när jag kom hem alldeles lerig och full av löv. Jag började känna mig som en vampyr som gick upprätt bland er vanliga dödliga om dagarna och låg ihopkurad som en boll om nätterna. Det var ett dubbelliv helt enkelt. Jag behövde komma bort. Så en natt bara lämnade jag fru och barn. Bara rullade ner för gatan och försvann."

"Ja, du är rund.", svarade Beatrice med en suck. "Men jag förstår inte varför det är så viktigt för dig."

"Oh tack. Ja, jag känner mig rund. Fantastisk känsla faktiskt. Har du provat själv någon gång? Det är balsam för själen."

"Nej, jag har inte provat. Det måste vara någon sorts trauma som ligger bakom? Eller?"

"Njae, det började redan när jag var liten. Jag var bollkalle på fotbollsmatcherna i byn. Men efter ett tag räckte inte det. Jag ville bli bollen. Fråga mig inte varför. Sedan eskalerade det hela, kan man säga. Jag blev omöjligt att ha att göra med. Jag blev flyttad till särskild skola för bollbarn där jag fick umgås med andra som mig. När jag växte upp var det inte lika accepterat att vara bollbarn som det är idag. Jag tror att min familj skämdes över mig,  jag har inte haft någon kontakt med dem sedan representanter från skolan kom och hämtade mig i en skåpbil mitt i natten. Men jag är inte bitter för det. Du kan tro att jag har haft ett spännande liv. Jag berättar gärna mer om det finns intresse för det?"

Det fanns det.

"Men för bövelen!", utbrast Beatrice irriterat. "Du lovade ju att inte rulla ihop dig!"

Mogens svarade inte. Han bara gungade långsamt fram och tillbaka och utstötte belåtna små suckar.

"Hallå! Mogens! Jag talar med dig. Ska jag gå och hämta Berit så att vi kan bända upp dig på brädan igen?"

"Nej! Por favor. Lugna dig.", svarade Mogens med darrande röst.

"Jag trodde att du var intresserad av att lära känna mig? Var det bara lögn och förbannad strunt?", sa Bea och låtsades vara sårad.

"Nej, absolut inte. Allt det var sant. Men snälla! Svara mig bara på en liten fråga först."

"Okej då. Men bara en liten."

"Är jag rund? Alltså riktigt rund? Klotrund? Som en boll. Snälla säg att jag är det!" 

"Ja då. Jag har väl hanterat gubbar med brädor förr.", svarade Beatrice.

Så fort Berit lämnat dem tog Mogens till orda: "Äntligen kan man andas ut igen! Har hon inte en väldigt obehaglig odör den där Berit? Som gamla ruttna nypon blandat med bränt hår."

"Njae, inte vad jag känt."

"Jaja, stunt samma. Kom lite närmare va. Jag bits inte. Jag kan inte ens med den här masken. Du skulle förresten inte ha lust att lossa lite på brädan här över axlarna? Det kliar så förjordat förstår du! Jag kommer ju inte åt. De spände på miig den här brädan 92 och har inte tagit loss den sedan dess. Jag minns det så tydligt för Danmark tog EM-guld, förstår du. Ja, jag är dansk. Men jag talar utmärkt svenska. Har bott här sedan barnsben, kan man säga."

"Lovar du att inte rulla ihop dig då? Jag vill inte göra mig oväns med Berit."

"På heder och samvete. Det där är bara struntprat. Jag har aldrig rullat ihop mig!"

Bea gick fram och lösgjorde Mogens från brädan och direkt rullade han ihop sig till en boll.

"Det är för ditt eget bästa Mogens.", svarade Berit och skakade irriterat på huvudet. "Vi kan inte låta våra gäster äta blyerts här."

"Pyttsan! Jag har aldrig ätit blyerts. Lyssna inte på henne.", svarade Mogens och vände sig mot Bea. "Ja, som du hörde heter jag Mogens. Men jag uppfattade inte ert namn."

"Beatrice. Även kallad Bea. Är det okej om jag kallar dig Mogis? Eller plankmannen? Plankmonstret? Plankton?"

"Ja ja ja. Kalla mig vad du vill. Har du inte saker att göra Berit? Varför är du ens kvar här? Jag och Bea klarar oss alldeles utmärkt på egen hand. Seså. Pip iväg med dig nu."

"Är du okej med att vara själv med honom Beatrice? Jag har faktiskt lite jobb att göra. Men vad du än gör..", och här stannade Berit upp för att ta ett djup andetag innan hon fortsatte. "...ta inte av honom brädan. Låt honom inte lura dig till det."

Mogens stod blick stilla och stirrade in i Beatrice ansikte.Efter en ganska lång stund sa han: "Du intresserar mig. Vad är du?"

Berit flämtade till och utbrast: "Han pratar!"

Mogens vände sig mot Berit: "Självklart pratar jag. När någon intresserar mig så pratar jag."

Sedan vände han sig mot Bea igen: "Seså. Svara på min fråga nu."

"Jag är bara en helt vanlig kvinna i mina bästa dar. Mina intressen är latj och...ja, nej det är nog mest bara latj.", svarade Bea. Mogens gjorde henne lite illa till mods. Ingen hade någonsin sett henne så djupt i ögonen förrut. Det var som att han såg hennes själ.

"Snick snack! Du döljer multum!", skrek Mogens till svar. "Jag ska lära känna dig. Om det så är det sista jag gör! Jag har hela dan på mig. Jag har redan gjort mina stretchövningar idag och korsorden har de tagit ifrån mig. Blyerts är tydligen farligt. Är det inte så va, Be...be...be..berit?"

"Men oj! Varför sitter han fastspänd på en bräda?", frågade Beatrice när hon fick syn på Mogens där han stod i sitt hörn.

"Han rullar ihop sig annars. Blir till en liten boll bara. Helt omöjlig att räta ut. Vi har varit tvungna att hyra in dyra specialverktyg för att räta ut honom.", svarade Berit. Sedan vände hon sig mot Mogens. "Mogens du har besök."

Mogens vred sig väldigt långsamt mot dem. Bara precis så mycket att han kunde kika ut bakom sin bräda och möta Beas blick. Beatrice kände det som att det gick en stöt genom kroppen. Förmodligen kände Mogens samma sak, för innan de visste ordet av hade han gjort en baklängesvolt och landat öga mot öga med Beatrice.

"Wow!", sa Berit chockat. "Jag har aldrig sett honom göra så där innan. Var försiktig nu så att han inte bits."

"Otroligt, han måste ju vara akrobat!", viskade Bea hänfört.

"Ja, det är faktiskt ett av ryktena som går om honom. Jag har alltid trott att de skämtade."

Berit ledde Beatrice ned för en trappa till en fuktig källarkorridor. På båda sidor av korridoren fanns gröna dörrar med smala öppningar nertill och gallerförsedda fönster i ögonhöjd. Berit gick långsamt och i tystnad. Det var något högtidligt över hela situationen. Längst ner i korriden stannade hon upp. Försiktigt plockade hon upp en stor nyckelknippa och letade upp en gammal rostig nyckel.

"Är du säker på att du vill göra det här? Du kan fortfarande ångra dig.", sa Berit och såg på Beatrice. "Många är de som försökt sig på att kommunicera med Mogens. Och lika många är de som misslyckats."

"Jag har aldrig varit rädd för någon Mogens. Öppna dörren nu innan jag skallar dig!", svarade Beatrice uppspelt.

"Såja. Lugna dig lite va. Jag vill inte att du stressar upp Mogens. Men okej, då öppnar jag nu då. Voila!"

Berit låste upp och öppnade dörren på glänt. Beatrice kikade in och såg ett litet avskalat rum. I det fanns bara en säng och en byrå. Väggarna var vita och kala. I ett hörn, stod Mogens med ryggen emot dörröppningen. Allt man såg var ett par underben, en bräda och ett yvigt hår.

"Är det här alla gamlingar ni har?", frågade Beatrice lite uppgivet och tittade frågande mot Berit.

"Hoppla, där kom det visst en liten groda till. Det blir en hundring till gamlingburken det. Som jag sa tidigare så finns det inga gamlingar här.", svarade Berit.

"Jaja, strunt samma. Men har ni någon som är det minsta lilla intressant här?"

"Ja, om du verkligen insisterar så har vi en. Jag vet ingenting om honom egentligen. Han har inte sagt ett ord sedan han kom hit för mer än tjugo år sedan. Han heter Mogens. En del säger att han kommer ifrån Danmark och har jobbat som överdosare. Men det är nog mest skvaller, tror jag. Jag kan visa dig till honom om du vill. Kanske en lagom utmaning för en kvinna av din kaliber? Jag måste dock varna dig, han har ansiktsmask på och är fastspänd på en bräda. Han bits förstår du."

"Mot Mogens!", skrek Beatrice till svar.

Innan den andre mannen hunnit visa Beatrice sin lårbenskäpp så lutade sig ytterligare en av de boende in. Det här var en med pliriga ögon och keps.

"Vilken lustig historia.", sa mannen. "Den påminner mig om när jag var en lite grabb i Grebbestad."

Där avbröt Bea honom och sa: "Låt mig gissa. Du satt på en uteservering och granat rullade in?"

"Nej nej nej.", svarade mannen. "Lyssna nu här och låt mig tala klart så ska du få höra. Historien tar sin början när jag satt på en boulebana och spelade kula. Då gick det förbi en le jävel."

"Nej, men vänta nu. Det är ju exakt samma som de andra!", avbröt Bea.

"Nej nej nej.", savarde mannen igen. "Det är en ren slump bara. Snälla. Låt mig fortsätta. Det gick alltså förbi en le jävel. Och jag var på bra humör, så jag hälsade glatt. En stund senare så rullade det en in en gammal sjunkmina från andra världskriget. Tydligen anpassad för landbruk för det blev en jävla smäll! Hade det inte varit för att det satt en gammal tant framför mig så hade jag inte varit i livet idag. Jag har hennes knäskålar som kastanjetter här om du vill kika?"

Det ville inte Bea.

När kaptenen visade Beatrice sitt halsband så lutade sig en annan av de boende in mellan dem. En liten darrig man med bakåtkammat hår.

"Bra historia det där. Med handgranaten och allt. Och halsbandet ger det hela en extra dimension. Det påminner mig faktiskt lite om när jag var ung i Ecuador. Har ni tid att lyssna?"

Innan varken Bea eller kaptenen hann svara så fortsatte mannen: "Jag satt på en uteservering. Jag minns det som om det var igår. Jag hade beställt in ett stort glas rom som jag satt och läppjade på när det gick förbi en le jävel. Jag var på gott humör så jag hälsade glatt. Mannen bara blängde på mig och fortsatte gå. En stund senare, ska ni veta, då rullade det in en handgranat. Folk fick panik, men jag hade tur. Det satt en äldre dam framför mig som inte märkte någonting, så hon satt lugnt kvar när granaten smällde. Hon rädddade mitt liv den stackars tanten. Jag har hennes lårben här som en käpp om ni vill se?"

Det ville Bea.

Sjömannen började prata. Nervös i början men när han såg Beas stora ögon växte hans självförtroende.

"Jag är sjöman. Ja, jag använder presens. En gång en man av sjön, alltid en man av, ja, sjön. Jag har historier ska du veta. Ska jag dra en?"

Beatrice nickade till svar.

"Ok, lyssna här. Det här skedde i Göteborg. Jag stötte på en le jävel. Jag satt på en uteservering va. Han gick förbi. Jag var full och glad. Jag hälsade glatt, så vitt jag minns. Gubben log och låtsade att allt var ok. En stund senare rullade handgraten in. Och satan vilken smäll det blev. Rena turen att det satt en tant framför mig. Henne blev det inte mycket kvar av. Jag har en av hennes framtänder i mitt halsband här om du vill se."

Det ville Bea.

Innan Beatrice hann svara var Svenne och Lotta på väg ut genom dörren. De tog inte ens med sig någon packning. Det var tydligt att de gjort det här förut och att de inte hade några planer på att bli upptäckta. 

"Men, men Svenne?", var allt Bra fick fram. Hon har varit så nära honom och nu var han borta igen. Känslan av sorg och saknad var påtaglig.

"Bry dig inte om honom.", sa Berit när hon såg hur ledsen Bea var. "Det där var en riktig gubbstrutt och hemmet kommer må mycket bättre nu när han är borta. Jag har en farbror här du ska få träffa som kommer få dig att glömma alla sorger."

Berit gick iväg och återvände efter en stund med en man. Att kalla honom spektakulär vore nästan en underdrift. Mannen var en gammal grekisk sjöman med långt stripigt hår och en yvig mustasch. I mungipan hängde en tänd pipa som han läppjade på då och då. Beatrice erkände motvilligt för sig själv att hon var uppriktigt intresserad.

"Plotta! Nu är du tyst!", skrek "Benne".

"Nej, det är du som ska vara tyst. Svenne.", skrek Lotta tillbaka. "Spelet är slut, fattar du inte att vi är igenkända? Det är dags att dra vidare."

Beatrice vände sig mot Svenne med ett stort leende. "Jag visste det. Det är en ära. En stor sjujäkla ära! Varför gömmer ni er här på det här trista gamla hemmet? Ni borde ju vara ute på turné och ta emot folkets jubel! Herregud alltså. Jag kan knappt tro det!"

"Det är en lång historia.", svarade Svenne. Hans röst hade nu mist all sin pondus. "Ett stort missförstånd bara."

"Han kunde inte hålla den i byxan.", fyllde Lotta i. "Varje gång vi uppträdde och han släppte ner axlarna så tittade den fram. När vi var på toppen av karriären så valde de alla att blunda för det. Ingen brydde sig direkt. Men på senare år blev det svårare. Metoo blev den riktiga dödsstöten. Vi fick gå under jorden helt enkelt."

"Håll flabben kärring!", skrek "Benne" till Berit. "Det blir en lördag-söndag för dig."

"Men jag tänkte bara...", svarde Berit.

"Häpp. Då blev det en till! Fortsätt så här bara. Jag har hur många lördag-söndagar som helst här i fickan. Du väljer själv."

"Men halledulane då. Vad har hänt med dig Svenne? Du brukade ju vara en hyvens person!", fick nu Beatrice fram. "Det låter ju jättehärligt att Lotta också är här. Kanske man kan få tillfälle att träffa henne också?"

"Berit pratar strunt! Kärringen är senil. Det finns ingen Lotta här. Kom nu fram här så ska du få din peppis. Det är lika bra att få det ur världen så att vi kommer vidare någon gång. Jag har inte tid att stå här och tjafsa hela dan."

"Men Svenne! Vad håller du på med?", hördes plötsligt bakom Beas rygg. Hon vände sig snabbt om och stod så öga mot öga med Lotta i egen hög person. Ingen tvivel om saken.

"Men herregud! Svenne! Vad gör du här?", skrek Beatrice uppspelt. "Förlåt alltså men jag trodde du var död! Alltså dra på trissor bara!"

Mannen blängde irriterat. "Svenne? Vem är denna Svenne? Mitt namn är Benne. Se så. Kom här nu så ska du få din peppis!"

"Nej, lägg av Svenne. Kunde du inte ens komma på ett bättre namn? Det är ju helt uppenbart att du är du. Ingen annan har såna där breda axlar! Och den där luggen? Den är bannemaj klippt med linjal som stöd. Har du Lotta också här någonstans?"

"Nej, nu får du väl ändå lägga av. Jag är inte någon Svenne och jag har aldrig träffat någon vid namn Lotta. Fråga vem du vill här inne så ska du få se."

Berit, som hittils tyst tittat på, tog nu till orda. "Det är sant som Benne säger, han känner ingen Lotta. Däremot brukar han bjuda på väldigt fina uppträdanden här med en annan boende vid namn Plotta. Hur är det nu den går den där låten ni brukar sjunga? Zoomerang nånting?"

"Vadå? Jag plinkade bara lite. I was just plinking...", sa Beatrice då hon återfått fattningen.

Det gick ett sus genom församlingen. De var uppenbarligen inte vana vid att någon svarade tillbaka på det här sättet.

Mannen i hörnet tog åter till orda med samma iskalla röst. Den här gången på svenska: "Jaså, du talar svenska du? Då ska jag informera eder om en sak. Här på hemmet tillämpar vi något som kallas kamratuppfostran. Det råder strikt ordning. De äldre boende här, där jag är ordförande, är de som styr. Och det gör vi genom att utdela bestraffningar till de som inte lyder eller stör ordningen på ett eller annat sätt. Såsom du nyss gjorde. Pianot må endast användas av rådsmedlemmar och särskilt utvalda pianister. Vet du vad en peppis är för något?"

"Nej, men det antar jag att du tänker informera mig om?", svarade Bea irriterat.

"Kom hit här och sänk ner huvudet."

Beatrice gick långsamt mot mannen som nu rest sig upp. När hon bara var en meter ifrån honom och mötte hans blick så blev hon svag i knäna. Hon såg nu vem det var som satt där, vem det var som tillämpade kamratuppfostran på Ättestupans ålderdomshem.

Berit kom ut efter en stund och visade Beatrice till stora salen. Det var en sällskapsyta mitt i byggnaden där de äldre kunde slå dank. De verkade inte ta någon notis om Bea utan pratade på runt sina bord. Ett gäng satt i en soffa och tittade på en tv-sändning, det såg ut att handla om knyppleri.

I ett av lokalens hörn stod en stor flygel. Beatrice gick fram till den, lyfte på locket till tangenterna och slog an ett c. Som på befallning tystnade varenda person i lokalen. En avklingande ton var allt som hördes. Ängsliga blickar vände sig mot en bortvänd soffa. Eller kanske tron vore en bättre beskrivning. Tronen började långsamt rotera. Först nu såg Beatrice att det satt någon där. En man, en väldigt bredaxlad man med långt svart hår. Det var dunkelt där i hörnet där han satt, så det gick inte att urskilja hans ansikte.

"I wouldnt do that if I were you.", sade mannen på engelska med rejäl svensk brytning. Hans röst var lugn och iskall. Det här var en man som var van vid att få sin vilja igenom.

Beatrice tittade mot Berit för att få någon hint om hur hon borde agera. Berit tittade ner i marken och låtsade som att hon inte hade sett Beas blick. Beatrice var "on her own".

Efter att ha kört fel några gånger lyckades taxichauffören till slut lämna av Beatrice vid sin destination: Ättestupans ålderdomshem. Vägen till receptionen kantades av en välhållen gräsmatta med enstaka träd. Här och var satt äldre människor tillsammans med vad som såg ut att vara skötare i vita rockar. Bea hejade glatt på dem när hon gick förbi. De stirrade bara ilsket tillbaka, vilket Beatrice tolkade som att de hörde dåligt. Stackarna.

En stor tung dörr ledde fram till receptionen som var placerad bakom en tjock plexiglasskiva. Ingen var på plats så Bea knackade på glaset, först lätt men sedan hårdare när hon inte fick någon respons.

"Jajaja, det var ju ett jävla liv ni för här!", hördes från inne i receptionen någonstans. "Man kan ju tro att ryssen är här!"

"Ja, ursäkta. Men det var ingen här. Jag pratade med Berit på telefon. Det gällde sällskap.", svarde Beatrice.

"Oj, jaha. Förlåt mig. Det har varit en stressig morgon. Vänta kvar där så kommer jag ut alldeles strax. Vi har bara vissa säkerhetsrutiner som måste följas förstår du."

Beatrice entusiasm dämpades något efter samtalet med Berit men hennes längtan efter att göra gott drev henne ändå till att sätta sig i en taxi och åka ner till ålderdomshemmet. "Hur illa kunde det vara?", tänkte hon. "Ett gäng söta små gamlingar som för länge sedan mist all form av libido."

"Jaså, du ska hälsa gamla mamma?", frågade taxichauffören när Bea satt sig till rätta i baksätet.

"Nej, jag ska dit för att erbjuda dem lite latj på äldre dar. Förstår du?", svarade Beatrice. Lite mer överlägset än vad hon först tänkt sig. Hon hade redan blivit påverkad av sin egen godhet.

"Så din mamma inte där? Min mamma död. 25 år. Ingen mer Goran gå dit, Goran gör det. Jag måste göra det. Hon måste tyst. Du förstår mig?"

"Det låter som du har haft det jobbigt.", svarade Bea för att försöka lugna chauffören, som hade börjat bli allt mer upprörd. "Jag vet hur det kan vara. Oh, jag tror det är vänster där framme va? Om man kollar GPS:en."

"Plingelingeling. Ni har kommit till Ättestupans ålderdomshem. Du talar med Berit. Hur kan jag stå till tjänst?"

"Jo, det var Beatrice här. Det gällde annonsen i tidningen. Ni sökte sällskap åt gamlingarna va?"

"Oj oj oj. Det där ordet använder vi inte här. De boende här brukar tänka på sig själva som helt ålderslösa. Ord som gamling, skruttgubbe och slapptask är strängeligen förbjudna här! Och det är de boende själva som bestämt det. Inte jag."

"Jaha ja, då ber jag om ursäkt då.", svarade Beatrice och glömde nästan bort sitt ärende. "Behöver de något sällskap då?", lade hon till lite irriterat.

"Ja, det kan du lita på! Många av de boende här har överlevt sina vänner och släktingar. Och kan de inte umgås med varandra här då? Det undrar du säkert. Men icke, sa nicke. Det blir så mycket bråk må du tro! Elaka och listiga är de. Värre än små barn.", Berit eldade igång men ångrade sig snabbt igen. Hon ville inte skrämma bort en potentiell sällskapsdam. "Nej, nu överdrev jag lite här. Haha. De är så snälla och fina. Det är bara att titta förbi så hjälper vi dig till rätta. Tack och hej."