Birk började nu att sluddra så mycket att Bea hade svårt att höra vad han sade. Bartendern uppfattade hennes vädjande blickar och satte ljudlöst fram en stor kanna kaffe fylld med isbitar. Birk drack vårdslöst ur kannan så att kaffet rann ner innanför kragen. Sedan fortsatte han sin historia.

Birk hade inte riktigt någon att rådfråga angående hur han skulle ställa sig till erbjudandet om att bli pubgosse. Han visste såklart inte ens vad det innebar. I och med att det var ett nytt koncept och så där. Att återvända till barnhemmet var heller inget attraktivt alternativ. Inte ens för att där överväga beslutet. Han var rädd för att möta de äldre barnens missunnsamma hat. Så, utan att veta vad han gav sig in på så tackade han ja till Alberts erbjudande. Albert sken upp som en sol. "Du kommer inte att ångra dig! Satan vilken dag alltså. Vänta bara tills du får träffa Preben! Det är en lirare må du tro!". Alberts konversation blev genast mer fötrolig efter att Birk tackat ja. Nu var han en i gänget, pubgänget.

Preben ja. Var ska man börja? Det var en karaktär. Välkänd inom pubvärlden för sina spektakulära pubprojekt. Inte sällan totala fiaskon. Han var till exempel först i Danmark med att använda åsnor som bartenders. Ett alldeles spekaktakulärt misslyckande i och med att de bara kunde blanda en drink...åsnepiss. Pubgossekonceptet var alltså bara det senaste i en lång rad. Men åter till puben i Danmark där Beatrice lyssnade med stor spänning.

Kaffet gjorde sitt, så med något mindre sluddrig röst fortsatte Birk sin berättelse.

Det var en väldigt entusiastisk Albert som ledde Birk ut ur församlingshemmet till en trehjulig motorcykel och bad honom sitta ner i sidovagnen. Sedan bar det av på slingriga landsvägar i hög fart. Albert pratade oavbrutet under hela färden men Birk hörde inte ett ord på grund av vinden som ven i hans öron. Långt senare fick han veta att Albert bland annat varnat honom för att dricka av den gulaktiga dryck som Preben alltid bjöd nyanställda på.

Birk fortsatte sin historia. Den blev mer och mer osammanhängande. Ofta avbröt han sig mitt i en mening och blickade tankfullt mot horisonten, innan han helt bytte spår och började prata om något annat. Vad som fångade Beatrice uppmärksamhet lite extra var när han berättade om sitt tidiga liv som pubgosse och alla de kändisar han stött på. Det var oehört trendigt ett tag på tidigt 80-tal att hänga med pubgossar. Han berättade bland annat om hur han hade dragit linor från tuttarna på Astrid Lindgren och hur hon, hög som ett hus, lovat att döpa en karaktär i sin kommande roman efter honom. Det var svårt att kontrollera sanningshalten i historierna men Birk berättade med sådan inlevelse att det kändes otänktbart att det bara var påhittat.

Efter det glada 80-talet tog Birks liv en mörk vändning. Han växte upp och de förrut så trinda kinderna tappade sin forna lyster och kändisarna slutade att dyka upp på Prebens bar. Kvar fanns bara tomheten och spriten. Han var en åldrad pubgosse som inte insett att han blivit vuxen. De enda som nöp hans kinder nu var halvblinda kärringar som hoppades på ett gratisnummer. 

Preben försökte fortsätta med pubgossekonceptet ett tag och hitta nya yngre förmågor men det fanns ingen som kunde ta Birks plats. Han var originalet som alla jämfördes mot. Många gossar sökte upp honom genom åren för att be om råd men han skickade ilsket iväg vartenda en. Hans enda råd var alltid: "Vad du än gör, bli aldrig pubgosse. Bli aldrig som jag."

Totalt utmattad efter flera timmars berättande så kollapsade Birk över barbordet. Beatrice hade suttit så fängslad att hon helt glömt bort varför hon var där. Klockan var nu sent så hennes närmaste mål blev att försöka hitta en sovplats. Hon klappade Birk på huvudet för att tacka för pratstunden och gick sedan fram till bardisken.

"Ursäkta mig. Herr Ober. Sovplats, bitte?". Bea var så trött att hon glömt att hon var i Danmark och inte Tyskland. Bartendern var dock med på noterna och svarade snabbt.

"Jawohl. mein fürer. Wir haben eine kleine Zimmer hier. Följ mig." Bartendern tog med Beatrice upp för en smal trappa bakom bardisken och visade henne till ett rum som inte var mycket större än en städskrubb. Det var precis så att en smal säng fick plats.

Bea orkade inte klaga utan tackade så hjärtligt och lade sig ner för att sova. Sömnen bjöd på drömmar. Mer om det nästa vecka.

Beatrice tittade upp. Vad var det? Åtta ben? Kan det vara? Tarantula!

"Varför plirar du?", frågade Bea osäkert.

"Frågvis. Näsvis. Varför stirrar du på mina byxor? Kan du inte få nog?"

Spindeln var plötsligt en trampolin. Hur fick den på sig byxor?

Lättad över förvandlingen svarade Beatrice: "Chilla broder. Jag har sett byxor förr. Går det att köpa dem i medium? Med spådom inkluderad?"

"Givetvis. Men jag accepterar bara mygg som betalning. Levande mygg i kåda. Förresten; gick inte vi i samma klass i gymnasiet?" 

"Förresten? Bor inte du i lägenheten mittemot? Du verkar tveksam, glöm allt jag sagt. Här har du myggen. Har du plagget?"

"Plagget? Visst. Jag är där och du är där. Vi spelar spelet men jag menar, hatar du spelaren eller hatar du imigranter?"

Beatrice såg sitt synfält förvandlas. Lila blev grönt. Grönt blev rött. En lerduva flög förbi. Hon var i en skogsglänta. Några meter längre fram stod två eleganta bävrar med hagelbössor över axlarna. Beatrice närmade sig försiktigt.

"Ehrrm. Är det röd avgång på den här biljetten?", frågade hon nervöst.

"Hur svarar man ens på en sådan enfaldig fråga?", svarade en av bävrarna. Den lite mer förnäme.

"Ser ni inte jag svävar? Om ni inte svarar kommer jag att flyga förbi biljettkontrollen utan att betala."

"Ge mig dina fyra sista, så ska jag kollla upp dig. Sitt kvar i sätet bara."